Det mesta har ju redan sagt men sorgen över att en av de absolut största skådisarna gått bort är stor. Philip Seymor Hoffman var verkligen en av de få idoler jag haft. Ända sen hans roller i Boogie nights, Almost famous och Happiness visste jag att den här killen har något alldeles extra. Det är så sorgligt, att en sån talang måste gå bort medan knarkande medelmåttor som Charlie Sheen, Lindsay Lohan, Chris Brown eller Zac Efron lever vidare. Personligen hade jag ett star struck moment att faktiskt springa på den store Seymor Hoffman i somras på en gata i Chelsea och sen en gång till inne på en loppmarknad vid Flat iron. Han tackade vänligt men bestämt nej till att bli fotograferad men uppskattade att jag frågat först. Hann ändå ta ett kort i smyg senare och det gjorde hela min dag - det gjorde hela min semester.
Hade idag också nöjet av avnjuta den oerhört hyllade ungerska Turinhästen. Alltså, efter ett tag trodde jag att hela filmen var ironisk, att den var som ett längre avsnitt av Galenskaparnas Perkele. Elände, misär, fattigdom, blåst, karghet, plågor och låååååånga långa tagningar av det monotona levernet på en ungersk bondgård på 1880-talet. Visst, den är vackert filmat och fantastiskt konsekvent i sin spartanska karghet men det här är verkligen inte en film för vem som helst. Inte för personer med kort attention span.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar