Rockers of the world, unite!

Förbjuda barn på kafé-debatten har rasat ett tag och egentligen förstår jag inte alls problemet. Varför måste det till förbud och diskriminering, när det förmodligen skulle kunna räcka med lite profilering. Givetvis är det en tvåvägskommunikation: småbarnsföräldrar kan inte och får inte förutsätta att andra kafégäster ska vara deras ställföreträdande barnvakter när de går på kafé och vill ha lite lugn och ro. Däremot blev det rätt äcklig stämning och attityd igår på Twitter när ett gäng überfeminister slog tillbaka frågan och tyckte att det inte är barn på kafé som borde förbjudas - utan heterosexuella män. Överhuvudtaget, i det offentliga rummet. Ja, det var ju ett välbalanserat argument. Och sen undrar man varför feminismen brottas med den ständiga fördomen att man är manshatare och varför den ständigt jobbar i motvind. Just pga. av de här kvinnorna som faktiskt inte är ute efter jämlikhet, utan helst vill ersätta patriarkat med matriarkat. Om inte den kommentaren är ett bevis på generaliserat manshat så har inte påven rolig mössa. På det sättet håller jag med Annika Karlsson Rixon, queerteoretiker och fotograf: vill man få något sagt och uträttat så är det bästa utgångsläget en mjuk vänster. Låter man de hårda, rabiata ta över frågan så riskerar man plakatpolitik och tappar direkt åhörare. Främst männen men också många kvinnor, som inte vill inkluderas i den fradgatuggande retoriken.

Sen kan jag definitivt hålla med om att våld och kriminalitet till en stor stor majoritet är ett mansproblem och att det är ett problem att det hela tiden tillåts växa upp nya generationer av unga arga män som fortsätter att fostras i dåliga och dumma attityder. Som att cykeln aldrig bryts. 

På lördag är det så dags, nej, jag tänker inte på nytt avsnitt av Mr Selfridge. Tycker serien blir allt bättre och detsamma gäller för Girls. Fattigmans-Sex and the city.Men jag tänker inte ge mig på att jämföra serierna, för jag har typ aldrig sett ett helt avsnitt av SATC. Kan inte relatera till de glamourösa miljöerna och konceptet som nu är så förstört av alla vidriga Real housewives of-serier. Har man sett ett Real housewives-program från valfri stad så har man sett alla. Det måste inkludera sönderopererade ansikten (mega-ducklips) och vräkig rikedom, utan någon som helst känsla för smak. Men till saken: på lördag är det förstås dags för final i Melodifestivalen och som jag ser det så kan bara en man vinna det här. Jag hoppas verkligen att alla hårdrockare där ute, som i vanliga fall dissar allt var melodifestival heter, enar sig som en kropp och röstar fram Ralf Gyllenhammar till seger.

Sen är det besvärande att P3 redan aviserar att Gyllenhammars låt inte kommer att spelas på P3 i någon stor utsträckning. Det är återigen ett besvärande tecken på när ett fåtal personer sitter på makten och tillåts styra den offentliga debatten. På P3 är det väl ungefär tre personer som styr majoriteten av musikutbudet och just nu är det bestämt att man ska hårdprofilera sig mot svensk hiphop.Ovidkommande om det är bra eller dåligt - vi ska spela svensk hiphop. Varför? Vari ligger public service-tanken med det?