onsdag 15 september 2010

Tyst nu

Jag gör en halv avbön - Säkerts nya skiva "Facit" är bra. Inte en femma i betyg som vissa recensenter gått till överdrift med - men den är bra. Märkligast var väl ändå att efter att ha kommenterat Annicka Norlins ständiga gnällande och "tycka-synd-om-sig-själv"-attityd, idag packa upp den nya skivan och på omslaget se Norlin - gråtandes. Skivan är jämnstark och texterna är precis så bra som man förväntat sig från en av Sveriges bästa textförfattare. Däremot reagerade jag med humor på ett syftningsfel.. eller vad man nu ska kalla det. I ett av skivans bästa spår Tyst nu sjunger hon strofen "som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder". Min undran är ju... vad är en kampsportshund? En pudel som tränar kendo?
--
Valet närmar sig och det är märkligt hur stämningen piskats upp på Facebook. Ensidigt. Alla som röstar rödgrönt är synnerligen aktiva - inte direkt med att saluföra sin politik, utan med att demonisera Alliansen, håna och hata motståndarsidan och "stå för sin åsikt". Och den åsikten är allt som oftast att haspla ur sig nåt omoget. De som röstar blått håller sig i skymundan, säger ingenting, varken bu eller bä. Man vet knappt vilka de är. Som att det fortfarande skulle vara lite skamligt att inte vara röd.

lördag 11 september 2010

Vänstern goes Tarantino

Det borde vara en kluven diskussion. Vänsterextremister låter sig inspireras av en Hollywoodfilm för att märka en meningsmotståndare i Malmö. För dem som sett Quentin Tarantinos senaste film Inglorious basterds så kommer här kanske en mindre spoiler men ett av Brad Pitts nazistjagargängs trademark var att döda alla fiender, utom en. Den fienden skulle sprida nyheten om dem, samtidigt som man märkte den personen genom att rista in ett djupt hakkors i pannan på denne - så att han alltid skulle vara synlig för folk med sina åsikter. Nu har vänsterfolk i Malmö gjort samma sak på en sverigedemokrat och lite känns det väl som att saker och ting förlorat sina proportioner. Hur illa man än kan tycka om SD så är de trots allt inte nazister och de verkar inom ett demokratiskt system. Hur illa man än tycker om SD så kommer våldsyttringar mot dem bara resultera i större sammanhållning inom partiet, större motivation och sympati utifrån. För de blir angripna av extremister som inte vill hålla sig till de demokratiska spelreglerna - som är för få för att uppenbarligen skapa en politisk debatt och motvikt i den andra delen av blockskalan. Ska vi rista in hammare och skäror i deras pannor, om de väl försöker etablera sig politiskt?

torsdag 9 september 2010

Peter Settman, en gisslantagare

Det här blir ett väldigt nördigt författarinlägg om struktur och skrivande, jag vet... Men äntligen säger folk och recensenter ifrån. Alltså, den här stora vurmen för Peter Settman - var kommer den ifrån? Det är precis som Johan Croneman skriver i DN idag - det är dags att stoppa Settman-ifieringen av SVT nu - dags att stoppa Settmans produktionsbolag Baluba från att vara normgivande för vad gäller humor och satir i svensk tv. Vi kan så mycket bättre än det här! Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt att Peter Settman och den plumpe vapendragen Fredde Granberg någonsin var roliga. Skämdes redan för Ronny & Ragge, Snutarna och allt de gjorde i början av sin karriär - och då var ju jag ändå ung och påverkbar. Tyckte redan då att det var lite för mycket lågbegåvad buskis med grabbflabbhumor och ingen som helst finess. Men uppenbarligen måste Settman fortsätta ha nån hållhake på SVT, eftersom han får fortsätta producera "humor", enligt klassiskt Baluba-devis. Dvs.. trist humor. En absolut medelmåtta. För mig är humor set up & punch, två enkla beståndsdelar. 1.) Gör ett roligt upplägg, en fråga, en cliffhanger - 2.) smasha in en rolig besvarande poäng. Så enkelt borde det vara. Är det dessutom lite intelligent - bravo. Baluba och Settman har genom åren aldrig ens lyckats med den enkla formeln. Förutom att det är dumt - så blir det bara en set up. Aldrig nån punch, aldrig roligare än det som redan konstaterats i ett anslag. Elfte timmen är ett toppenbevis på det. Reportaget om SD som enfrågeparti var så talande för 20 år av Baluba-humor. Anslaget i sketchen: SD är i själva verket ett tvåfrågeparti - där man förutom invandringen också brinner för att vi ska spela mer sällskapsspel. Sen pågår sketchen i några minuter och i slutändan kommer man fram till att ja, SD är ett tvåfrågeparti som både vill tala om invandring och leka mer bulleri bock. Dvs, framåtrotationen är lika med noll - man har redan sagt det roliga från början och mjölkar sen "skämtet" i fyra minuter. Sån humor kan bara funka i Sverige. Peter Settman har tagit SVT som gisslan, precis som David Helenius och Peter Magnusson gjort det på TV4. Samma lama poänglösa humor.

Unga av idag vill ha en rödgrön regering, slår nyheterna fast. Å andra sidan vill unga av idag också ha in Sverigedemokraterna i riksdagen med stor marginal och vad jag vill minnas så har SD upp emot 20% av rösterna på den Facebookomröstning kring valet man kan göra. Är det en maktdemonstration av vad unga vill? Politiskt engagemang är jättebra - men som ung är man kanske inte helt färdigutvecklad i sina tankar, åsikter och hur ett samhälle fungerar. Och det är så mycket lättare att som ung bara rösta på nåt som står i opposition till det regerande.

tisdag 7 september 2010

Svensk musik

Ibland är det verkligen så att de enskilda beståndsdelarna är betydligt större än helheten. Hur ska man annars tolka det halvljumna Snooks splittring, som gett prov på betydligt större enskild musikalisk talang. Oskar Linnros har jag redan tjatat om här men Daniel Adams-Ray står inte långt efter. Dum av dig är också det en toppensingel, som förmodligen varit ännu mer toppen om inte trumkompet varit så uppenbart "inspirerat" av Linnros Från och med du. I väntan på en fullängdsdebuten "Svart, vitt och allt däremellan" kan man gå in och läsa på Adams-Rays Wikipediasida, lite fascinerande läsning om en rätt ovanlig ung man, som byter skola som 14-åring för att få ett mer "heterogent elevunderlag". Adams Ray och Oskar Linnros träffades på Viktor Rydbergs gymnasium (ett av creme de la creme-gymnasierna i Sverige) och är ju uppenbarligen lite för smarta, lite för verbala och finkammade för att fortfarande försöka hävda nåt slags underklass/ghetto-perspektiv.
--
Musikhösten inväntar också ny platta med musik-Sveriges svar på Tomas Östros. Nej, då menar jag inte utseendemässigt. Annika Norlin tycks ha gjort det till sin grej att gnälla över allt och inget. Speciellt älskar hon att klaga på Stockholm, på kyligheten, ytligheten och hur mycket bättre allt är i röda norrland, där det finns solidaritet och "vänlighet är inne". Där man bryr sig om människor. Ja, lite som den senaste Norrlands guld-reklamen ungefär. Överdrivna storstads-stereotyper kontra det norrländska "vara sig själv"-lugnet. Norlin har klagat på Stockholm ända sen hon flyttade ner och nu har hon äntligen flyttat hem igen - men klagovisan fortsätter. Det verkar finnas ett vansinnigt behov av outsider-perspektiv och att tycka synd om sig själv. Synd, eftersom hon fortfarande gör bra musik (trots att hon egentligen inte kan sjunga). Men hey, det kan ju inte Frida Hyvönen heller och det har ju inte hindrat henne. Nya Säkert!-albumet Facit släpps i nästa vecka och förhoppningsvis är skivan bättre än första-singeln Fredrik.

onsdag 1 september 2010

Irene och Sylvia

Ibland kan filmer få ett ökat intresse genom att vara dåliga, men jag antar att det är som med Göta kanal 2 & 3 - i slutändan spelar det ingen roll hur mycket recensenter och publik hatar filmerna - tjänar de in sina pengar så är det en succé. Just nu har jag valt att följa serien om Irene Huss, som går på söndagarna. Baserat på Helene Turstens noveller och med manus av Ulf Kvensler (som ju står bakom Solsidan) så undrar man lätt - vilka hållhakar man har på filmproducenterna för att få filma den här smörjan? Jag brukar säga till min kära sambo att vi MÅSTE kolla på Irene Huss - och det ska tas med en handfull dos ironi. Beck-filmerna, även de b-iga tv-produktionerna, är en Rolls royce i jämförelse med Irene Huss. Irene Huss-filmerna är som en avställd Trabant i jämförelse. Vi MÅSTE titta på det här, det är inte action i 90 minuter - det är humor i 90 minuter. Det är Bullens brevfilmer - i actionversion. Det är monstruöst dåligt, så dåliga karaktärer, så klyschigt med så banala onaturliga konversationer att det verkligen hade gjort sig bättre om man bara stämplat filmen som en parodi, på en gång. Dialogen för tankarna till nyheter på lätt svenska. Det är med andra ord föga förvånande att Irene Huss-filmerna säljs för 29 kronor på CDON, just nu. Mer är de inte värda.

I övrigt så börjar musikhösten rulla igång. Måste nog göra lite avbön kring Arcade fires nya "The Suburbs". Det är en rätt bra skiva, även om makarna Butler & Chassagne har förbenat svårt att få till effektiva refränger. På den svenska sidan ser hösten hoppfull ut, nya skivor med Håkan Hellström och Säkert på gång och så är årets mest märkliga samarbete/duett här också; Kristian Anttila och Sylvia Vrethammar. Vad kommer härnäst? Swedish house mafia tillsammans med Lasse Lönndahl? Miike Snow gör en KLF och plockar in Ann Louise Hansson på sång.