Italien och Twilight-musik

Scenariot är som taget ur en kriminalroman. Polisens gryningsräd mot den kalabriska maffian resulterade i massgripanden och beslagtagna kontanter till ett värde av 250 miljoner euro (!!!?). Way to go. Känslan annars, efter Italiensemestern är att det är märkligt hur ett land med tre polisväsenden ändå kan vara så genomkorrupt och dränerat av maffian. Vad gör alla dessa olika poliser - förutom glider runt i sina fina bilar och spegelglasögon? Lokala polisen, carabinieris och Guardia di finanza, i omlott på gatorna.

Hela känslan med Italien är förbryllande och kluven. Ett så fantastiskt vackert land, med de landskapen, den goda maten, de trendkänsliga vackra människorna - ja, allt den här vackra ytan och fernissan och ett så i övrigt oorganiserat, förytligat, tramsigt och korrupt kaos. Allt styrt av siestor och mañana-attityd. Mer en än gång kändes det italienska kynnet och arbetsmoralen ungefär likvärdig med hur Gli azzurri (det älskade fotbollslandslaget) spelar fotboll när de leder en match. Italienarens arbetsmoral är som gli azzurri i ledning. Ett evigt maskande. Göra så lite som möjligt men ändå låta tiden gå. Maska, fördröja, skådespela. Som att allt som kan kräva lite uppoffring och arbete är jobbigt och bör undvikas. På ett sätt förstår man det gamla skämtet om världens tunnaste bok: den om italienska krigshjältar. Man förstår också Nicholas Cages oförglömliga citat i Kapten Corellis mandolin "we're lovers, not fighters". Blir inte klok på folket men vilken fantastisk landyta de bor på. Man skulle kunna säga att det har den premiärminister de förtjänar. Sådan ledare, sådant folk men känslan var ändå att väldigt många är missnöjda med Berlusconi men att det ju ändå inte tjänar någonting till - för karln äger ju all media och får ut det budskap han önskar. Parallellt med en fantastiskt impotent opposition. Har under min vistelse sett en hel del väggklotter där Berlusconi fått likhetstecken med maffian och man börjar ju undra, när landet gång efter annan lägger sig platt för premiärministerns lagändringar - som uppenbart bara är till för eget syfte. Nu här senast, en lag mot yttrandefriheten. Inskränkningar i vad media får skriva och hur långt man får gå i sina drev mot offentliga personer (dvs Berlusconi själv). Dvs, den minoritet av tv och tidningar han inte äger, ska nu regleras i sitt jobb att syna och gräva i hans skumma affärer. Man kan inte annat än häpna. Det är som om vi Sverige skulle få Bert Karlsson som statsminister och att denne Bert också skulle ta över ägandet från både Bonniers och Schibstedt och dessutom skulle ha format SVT till att likna Fox news. Jag är upprörd redan nu och då har jag inte hunnit se Videocrazy än.

Musikaliskt så har mannen med den mäktiga rösten, Cee-Lo Green äntligen släppt en första singel från nya plattan. Ena halvan av Gnarls Barkley, när andra halvan Danger mouse är upptagen med alla sina sidoprojekt (Black keys, Broken bells, osv). What part of forever lovar riktigt gott.