En helvetesvecka lider mot sitt slut. Helrenovering av badrum har inneburit en veckas exil hemifrån. Inget badrum, inget vatten, hallen är belamrad av byggskräp, utrivna badrumsmöbler och ton av damm. Köket är ockuperat av nya badrumsprylar och ton av damm. Sovrummet? Damm. Vardagsrummet? Inplastat men dammigt. Och till på det en molande oro och skepsis över att arbetsledaren ser ut som en barnamördare och att arbetet ska utföras av kineser som inte pratar ett ord svenska eller engelska. Idag kändes det som att försöka utföra en hopplös charad, eller en omöjlig beskrivning i Med andra ord: "Kjell kommer klockan 11.00. Ok?" Och mötas av två fågelholkar.
Och man vill ju inte ha fördomar... men ibland känns det som att kineserna tittar på våra hundar och tänker "den med ris på..".
Hockeyn har annars nått sitt sedvanliga läge under säsongen. Förnekelsen. "Jag bryr mig inte längre"-stadiet. Det stadium som är frukten av det tidigare läget: masochism och djup besvikelse. Egentligen är det helt fantastiskt hur man år efter år lyckas hålla på det lag som är så fantastiskt konsekventa i att alltid vara sämst. Det i sig blir nästan en trygghet, det är ett elände men det är som de här kåkänkorna, vars män sitter i fängelse mest hela tiden. Ok, det är inte optimalt förstås men det finns en trygghet i att veta var de befinner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar