onsdag 5 maj 2010

Sellout

Sporrad av en krönika i dagens DN tänkte jag ge mig på ett mindre försvarstal i den klassiska indiedebatten om vad som är bra och dålig musik och när bra musik helt plötsligt blir dålig - eftersom det blir kommersiellt och då enligt indietesen "sellout".

Egentligen ett oerhört fånigt tankesätt, eftersom man slutar helt plötsligt slutar att bedöma musiken för vad den är utan istället bryr sig mer om hur den mottas av lyssnarna. Vem som lyssnar, vem som gillar det och framför allt; kvantiteten av fans. Mitt älsklingband får inte älskas av vem som helst - bara av oss insatta indienördar. När väl den stora massan börjar gilla musiken, när den börjar spelas på radio och hemska tanke; tar sig in på Tracks - då är bandet dött och musiken likaså. Då är det allmän egendom, urvattnade på mysticism och det absolut mest förnedrande som kan hända är att nån hopplös allmänlyssnare (nån ur den stora massan av människor som egentligen inte bryr sig om musik utan mest bara lyssnar på det som skvalar fram på radio) helt plötsligt ska få för sig att tipsa en om ett nytt häftigt band de hört. Kings of Leon - har du hört dom? Skitbra. Då måste man gå vidare, kanske med ett självgott "men jag lyssnade faktiskt på Oasis, Kent, Franz Ferdinand eller The XX låååångt innan de blev kända och stora. Det är så yesterdays news, liksom.." Men som sagt.. man tycker att ett band är jättebra, ända tills alla andra börjar tycka samma sak och då blir de usla och sellouts. Fånigt och dumt men alla lite insatta förmodligen håller med.

Krönikan hävdar förstås, som så många gånger förr, att det är dumt och löjligt att bete sig sådär elitistiskt. Musik kan inte bli sämre på det sättet. Antingen är det bra eller inte - vare sig 150 eller 15 miljoner gillar det. Och varför döma sina älsklingband med löjliga argument som att det är fult att sälja mycket? Är det inte det alla band vill? Att slå igenom? Visst är det så. Men ändå. Jag väljer att bedömma musik både som musik och utifrån samma parametrar som ex mode. Det är ju knappast någon som klagar på att modeorakel överger trender för att hitta nya? Ett ungt hippt band, som bygger sin karrär lika mycket på sound som stil är som vilken trendpryl som helst. Det är här och nu. Som hucklet alla tjejer skulle ha för några år sen. Det var ascoolt när Robyn var först i Stockholm med det - men några år senare, när Lenita i Grebbestad har ett likadant huckle - då vet man att trenden är död för länge sen. För Lenita i Grebbestad bryr sig egentligen inte. Det är nu hon hoppat på huckletrenden, den pyramidformade frisyren, den rosa partycowboyhatt-trenden eller förstått storheten med Muse. Om 2-3 år kommer hon ha de här groteskt fula pilotbrillorna som alla Stockholmska lattemammor har, gilla O´children eller MGMT och ha rosetter/blommor i håret. För oss andra är musik blodigt allvar, färskvara och exklusivt. En knivskarp skillnad mellan utvecklare, ledare och följare. Och MGMT kommer vara usla sellouts om ett halvår.

Inga kommentarer: