Som en vis vän sa.. en blogg är ju ingenting värd om den inte är levande. Så jag ska skärpa mig. En månad sen sist, en månad som bla inneburit ett eventuellt jobb (inom "rätt" bransch) och en Polen-resa. På nåt sätt hänger de här sakerna ändå ihop ett märkligt sätt. Öststatkopplingen och den ibland frustrerande känslan att hög motivation och impulshandlingar är viktigare än organisation, disposition, osv. Ja, det vi kanske anser vara mer svenskt. Logiskt och tystlåtet. Känslan utöver det personliga är annars att Warszawa allt mer är en stad i min smak. Gillar den sköna storstadspulsen. Inser också att det är mindre skillnad mellan Warszawa och Stockholm än vad det är mellan Warszawa och resten av Polen. Ibland känns det verkligen som två skilda planeter. Warszawa har allt som Stockholm har, de coola kaffebarerna, restaurangerna, pulsen, trenderna, sina hipsters av ungdomar som ser ut som Robyn eller valfri medlem i Vampire weekend. Enda skillnaden är väl att Stockholm är mer uppblandat med olika nationaliteter. Resten av Polen (av det lilla jag sett) känns som att det stannat i 80-talet och det där Warszawa är som ett ufo som bara flög iväg mot framtiden, fullt av konstiga människor, stress, bilar och höga hus.
--
Den musikaliska hösten har varit strålande. Hurts är årets Embrace/Coldplay/Athlete/Verve - det är föga originellt men bra musik är alltid bra musik. Robyn kan med sin Body talk 2 ha gjort årets bästa platta (jag vet - det är stort att erkänna för en gammal hårdrockare), Håkan Hellström kan fortfarande inte sjunga men musiken är det inget fel på. Ceo släppte en fantastisk debut, Ben Folds samarbete med Nick Hornby är intressant, Bodies of water är fantastiska och Sleigh bells nya är spännande. Manic street preachers släpper sin bästa skiva sen "Gold against the soul (1993) och Ou est le swimming pool återvänder med en kanonsingel efter frontmannen Charles Haddons tragiska självmord så sent som i augusti i år. Måste också nämna Mike Patton (ex Faith no more) nya soloprojekt, där han sjunger gammal pompös italiensk storbandsjazz och man fattar ingenting. Känslan är lite som när Robert Gustavsson startade Rolandz eller Jim Carrey gjorde Truman show. Är det seriöst, eller bara ironiskt? Skämtar han eller är det allvar? Jag vet inte...
1 kommentar:
Kanske är det dags att åka till Warszawa igen. De bilder jag har på närhinnan från förr är inte direkt lockande.
Men som vanligt går utvecklingen framåt så även där.
Jag gillar din blogg. Har nog inte sagt det förut. Man får en särskilt stämning när man läser dina texter.
Alltid välskriven.
(om du inte vill mina kommentarer så är det bara att meddela mig)
Skicka en kommentar