Passivitet som vapen

Våren är här. Första maj och majtalen står som spön i backen. Besökte, liksom halva länets befolkning, de blommande körsbärsträden i Kungsan. Såg att nån från vänsterpartiet skulle tala och halva torget vajade av chilenska flaggor. Det är bara att inse, hade det inte varit för den stora chilenska invandringen av förföljda vänsteranhängare under Pinochet på 70-talet, så hade vänsterpartiet idag varit ett parti under 4%-spärren. Så det känns ju lägligt med första maj, då Sjöstedt och gänget kan sola sig lite i sossarnas uppgång i opinionsundersökningar och försöka framhäva sig själva som ett gemensamt regeringsalternativ. När man vet att det blir precis som vanligt - även om röda blocket vinner så kommer inte vänstern att få några ministerposter. Den här gången heller. Eller resonerar redan Löfvén, precis som alla andra partier och 94% av befolkningen skulle göra - ok, om vänstern nu ska ha en ministerpost - vilken skulle de kunna få - där de gör minst skada?

En sak är lite lustig, i det sedvanliga politiska pajkastandet brukar ju moderaterna ofta beskylla sossarna för att vilja återinföra folk i passivitet, om man kommer till makten. Mer bidrag och mindre arbete. Just nu känns det som att passiviteten är socialdemokraternas bästa vän. Opinionssiffrorna skjuter i höjden för sossarna och vän av ordning kan ju fundera varför. Det verkar helt och hållet bero på att Stefan Löfvén väljer att säga så lite som möjligt och håller en extremt låg profil uppe i Ö-vik. Han är mest tyst och folk verkar gå helt bezerk över det. "Wow, han är den tysta typen - helt annan än Juholt som snackade alldeles för mycket och bara trampade i klaveret!" Han slipper delta i några riksdagdebatter, han slipper stångas med alliansens mothugg (eftersom han inte säger nåt som går att hugga på) och media tycks ha gett honom en skön, lång smekmånad som varat ända sen slutet av januari. Han är untouchable, bara skön, go och tyst. Det får mig mest att tänka på den gode Aristoteles som myntade citatet "To avoid criticism - say nothing, do nothing, be nothing". Sen poppar han upp lite då och då och säger populistiska saker som att socialdemokraterna skulle klarat finanskrisen myyyyycket bättre än Alliansen. Lätt att säga, omöjligt att bevisa.

Några musikaliska kommentarer... Marina & the diamonds nya singel Primadonna är verkligen rakt igenom vedervärdig. Det tyckte jag första gången och den blir bara värre. Det finns en melodislinga där mitt i, som använts i typ sju tusen olika europeiska schlagerbidrag mellan åren 1974 och 2012. Primadonna låter i bästa fall som något ryska Tatu slängde ihop under sina 15 minuters berömdhet. I sämsta fall låter de som en uppoppad version av Makedoniens schalgerbidrag under valfritt år, tidigt 80-tal.