Tuffe Leffe

Ännu en natt på psyket. En sån där natt där man tassar på tå, eftersom vi har säkerligen 3-4 "björnar" man inte vill väcka. Dagarna sen sist har spenderats i barndomshemmet (som kattvakt) och bland annat hos veterinären. Vår hund var det inte så stora problem med men bilden som mötte en när man kom in och satte sig i vänthörnan var stark - nästan som tagen ur en film. Ut från ett rum kommer två rödgråtna barn, snyftandes och snorvlandes. Efter dem, med tunga steg, kommer pappan i familjen - med en tom kattbur. Inför barnen vill han hålla humöret uppe, när han betalar i kassan. Barnen springer tillbaka till rummet och vill ta ett sista farväl. De är otröstliga. Oh the drama.

Hann under besöket i Södertälje också med att gå till tandläkaren. Tuffe Leffe, som jag kallar honom skämtsamt. Alla i min närmaste omgivning är irriterade på att jag fortfarande går till honom, eftersom han helt uppenbart rövknullar sina kunder med saltade notor - som är dubbelt så dyra som om jag gått till en privattandläkare hemmavid. Det var hejhej - det ser fint borstat ut - fyra röntgenbilder - lite rensande av tandsten och tack & hej. På tio minuter - 1150 spänn! Men nu är det slut med det. Med den kostnaden för 10 minuter så kan han komma upp i en lön på 6900 kronor i timmen! Är arg på mig själv att jag köper det här lurendrejeriet men jag glömde avboka tiden, tills det sen var försent. Som om inte förnedringen var tillräcklig så pratade han förutom om min tandstatus om sin segelbåt (som JAG finansierar) och så gnuggar han min kind för att berömma mig, för hur bra borstningen är. Tack.

Grisatassar och snöröj

Har skrattat så galet mycket på jobbet men tyvärr kan jag inte föra någonting vidare. Sekretessen ni vet. Däremot finns det en äldre patient, arg som ett bi, som kastar ur sig roliga förolämpningar ideligen. Som när hon skriker åt en manlig skötare, äldre och skäggig med rakat huvud, att "ta ut det där fula flintskalliga fruntimret härifrån!". Det är ungefär lika fånigt som A berättar, att hon har en vän inom pingstkyrkan som är med i ett band, som på fullt allvar kallar sig för "pingstvännernas hårdrocksband". Det måste vara tidernas sämsta bandnamn. Har också funderat på en annan knäpp farbror och insett en sak - saker och ting kanske inte är så knäppa ändå. Han brukade alltid ha med sig en bandspelare på rummet och där snurrade gamla kassetter - inspelade kassetter från när han själv sitter vid sitt köksbord hemma och pratar. Om väder och vind, om allt möjligt. Och sen sitter han och lyssnar på banden och svarar dem, skrattar med och inflikar saker ibland - som om de vore en kär vän. Förr tyckte jag alltid att han var komplett galen men nu har jag insett hur tragiskt det ibland kan te sig för människor som inte har någon i hela världen att ty sig till. Inga vänner, ingen familj eller släkt. Ingen att prata med. Då kanske ett inpratat band ändå kan ge lite tröst, även om det är med sig själv man pratar.

Julbord på Blå porten igår också. Mycket gott. Men under tidspress så har man ätit lite som om livet hängde på en skör tråd. Som om man var en deltagare i en amerikansk hetsätartävling. Glöm allt vad aptit och smak heter - här handlar det som att proppa, som om du vore en fransk gås, redo att få sin lever överdimensionerad. Däst ska man nu jobba i tio timmar, med en stor klump i magen. Som om nån placerat ett svullet bildäck av kallrökt lax i ens magsäck. Nu efteråt dricker man kopiösa mängder vatten, för att balansera allt salt man vräkt i sig. Tack och lov att man bara äter julbord en gång om året.

Snökaos och Stockholm är lika dåligt förberett som alltid och i Täby gör man bäst i att inte gå ut alls. Det är liksom resultatet av den låga kommunalskatten: att det här med snöröjning inte är något som finns med i planeringen över huvudtaget. Vägverket tar hand om E18 som skär genom kommunen - i övrigt är du utlämnad till ditt öde. Stör det dig? Ta en skyffel och skotta själv då! Lika löjligt som att Stockholm blir så taget på sängen över att det kommer snö under vintern är Norrlands raljerande över att vi inte kan hantera problemen. Det är fortfarande en sak att snöröja runt i nån liten by i Norrland (vilket är klart på en halvtimme) och en helt annan att serva ett kollektivnät som ska svälja trekvarts miljon människor - varje dag.

Israeliterna samlar manna i öknen

Det är mycket nu. Skola, jobb och stress över 40-festen. Missnöjet gror i skolklassen över att vi har så mycket skolarbete så att "det här knappast kan vara en kurs på halvfart. Det är helt sjukt!" Och bara det idiotiska att skriva hemtentor med kvantitativa krav på hur många ord man ska producera. Det uppmanar ju bara till att svamla. Det blir lite som tävlingsboken man skulle skriva under NaNoWriMo (en bok på 50 000 ord - på en månad). Man frestades att fylla ut texten med Storpotäten, allt för att få in extra ord. "Putt-putt-putt-putt oj, en kaka - nom nom nom nom.". Nu har det blivit praxis att mjölka ord genom att alltid börja varje tentasvar med att omformulera frågan, som för att förtydliga för sig själv att man förstått den korrekt.

Mardrömsnatt på psyket och jag tror nog jag kan konstatera att under alla mina år inom psyk så har jag aldrig träffat en mer otrevlig person än inatt. Nåväl, natten bjöd på ett gäng roliga citat också. Speciellt när de två sjukaste patienterna på avdelningen spanar in varann och den ena frågar den andra vad hen har för diagnos för att ha hamnat här. "Äh, låg blodtryck, svarar den andre. Eller en riktigt sur och mycket politiskt inkorrekt tant som varit missnöjd med precis ALLT under natten, spanar in mig från topp till tå och försöker sig på en komplimang, mitt i allt etter hon spytt. "Du har i alla fall en sak att vara glad över!" Jaha, vad är det då? "Du är åtminstone inte svarting!".

Bones of birds

När folk frågar mig vilket jag tycker är världens bästa bandnamn - och alltid typ förväntar sig något i stil med Helikoptern kräks, Grisen skriker, The Kristet utseende, Klart grabben ska ha en husvagn eller Totalt jävla mörker - så blir de besvikna. Jag svarar alltid samma sak. Världens bästa bandnamn och mest genialt uttänkta uttryck är förstås Spandau ballet. Jag har inte så mycket till övers för de gamla London-syntharnas musik i övrigt men namnet är klockrent. För er som möjligtvis inte skulle veta varifrån namnet har sitt ursprung, så är det en term som nyttjades om gamla nazistiska krigsförbrytare (mestadels höga officerer och läkare) från Nürnbergrättegångarna (1945-1949), som dömdes till döden. Allt som oftast hamnade man sedermera på Spandau-fängelset i Berlin, för att där avrättas via hängning. Uttrycket Spandau ballet syftar då på den "balett" som en precis hängd person utför, när han sprattlar med benen i luften. Nåväl, det här var en lång historia för att komma fram till att en av nattskötarna alltid påminner mig om den baletten. Hon är en person som gång på gång somnar i sin fåtölj, läsandes en bok - sen vaknar hon med ett ryck, en spasm - då hon kastar ut med ett ben som balettdansör eller en karatespark - och låtsas yrvaket fortsätta läsa sin bok, som om inget hänt.

Har annars insett att bland det mest skrämmande på natten (förutom de patienter som går bärsärkargång och slåss) är de här fåtalet fallen av folk som lider av narkolepsi med medföljande hemska mardrömmar. Samtidigt är det väldigt svårt att väcka såna människor, eftersom de kan te sig som vakna - men att de befinner sig i en alternativ verklighet - fortfarande kvar i en hallucinatorisk mardröm. Försöker man väcka dem för abrupt kan man riskera att skrämma livet ur dem och väcker man dem inte kan vad som helst hända. Inatt fick jag försöka väcka och tala till rätta en patient som skrek rakt ut, eftersom hen med stora smärtor ansåg sig bli opererad, utan bedövning. Samtidigt som jag pratar med personen ifråga.

Märkligt ändå, för någon vecka sen försonades jag med en kusin. Nu helt plötsligt har jag fått kontakt med en annan kusin som jag typ aldrig pratat med. Och vi skriver öppenhjärtiga brev, som om vi känt varann hela livet. Som om vi ska ta igen 40 års förlorad tid. Kanske är det en början på 40-årskrisen...? Jag väntar ju hela tiden på att det med krisen helt plötsligt ska dyka upp ett nyväckt intresse för motorcyklar, småtjejer, tatueringar och viljan att skaffa en hästsvans i nacken. 

Intelligence is always the new sexy

Ingen tittar men alla har en åsikt... Ok, jag kommer med två... tre om melodifestivalens första deltävling. Torsten Flinck är en psykiskt sjuk missbrukare i behov av vård - inte offentlighetens strålkastarljus. Loreen var solklart bäst - och det har ingenting att göra med hennes teatrala dansnummer. Snyggast? Sarah Dawn Finer. M-hm. Annars så var det nypremiär av Sherlock Holmes igår. Så efterlängtad och jag tror ingen som gillade första säsongens avsnitt blev besviken. Lika infernaliskt, snyggt, spännande, förvillande, tänkvärt och genomarbetat. Det här är deckarmotsvarigheten till Big bang theory - genomarbetat, intelligent (både i ämne men också att manusförfattarna måste besitta ett stort mått av allmänbildning i grunden), smart och utmanande. Så långt ifrån svenska polisserier man någonsin kan komma. Det är skilda planeter - det är skilda universum!

Jobbet fortsätter vara uppslag tll en sitcom. Jag gillar det tänkvärda i det som vid en första snabb reaktion lät som nonsens. En äldre kvinnlig patient som funderade kring att "varför titta på tv och alla repriser, när man kan titta på akvariet, med ständig direktsändning?" Och det är ju sant, på ett sätt.

Janne Schaffer-kaffet

Strålande föreläsning idag. Älskar att få kunskapen kryddad med små kuriosa och pikanta anekdoter. Som att franske målaren Theodore Gericault, för att få en äkta autencitet av döende människor till sitt klassiska verk Medusas flotte - helt enkelt besökte Paris bårhus, för att måla av folk där, i olika ställningar. Eller William Turner, den store landskapmålaren som skänkte bort hela sin konstsamling, i sitt testamente, mot en enda önskan, att få hänga bredvid sin store idol Claude Lorrain på National gallery i London. Och det fick han.

Vi insåg idag att ett jobb här, är ungefär som att vara med i en sitcom - utan de pålagda skratten. En patient har klippt sönder sin egen kappa - i små små confettibitar. En annan har gjort sig en keps av ett paket Felix snabbmakaroner. En tredje är arg, för att någon i personalen sålt hennes man på Tradera. Och då har jag inte nämnt den aggressiva patient som använt en duschkvast som ett spjut mot personalen och kallat mig "jävla mjärde". Vilket väl är ett redskap för att fiska kräftor med...?

Men jag antar att man börjar bli lite avtrubbad. Vi dricker bara mer av C's "Janne Schaffer-kaffe" och låter det bero. Janne Schaffer-kaffe betyder att kaffet är så starkt att man får samma ansiktsspasmer som Janne Schaffer, när han spelar gitarr.

Explodera

Antar att man är lite skadad av jobbet... Sjuksyster frågar en manlig timanställd: "Vad brun du är! Har du varit utomlands eller har du fel på levern?" Andra natten i rad som läget på avdelningen helt och hållet följer psykologins tvära kast. Två kvällar i rad har man kommit till jobbet och mött idel kvinnliga skötare och syrror som har varit helt förstörda och skräckslagna över kaoset på avdelningen. Kaoset beror på 4-5 kvinnliga patienter som gapar, skriker och är allmänt hotfulla och taggiga mot den kvinnliga personalen. Två kvällar i rad händer samma sak - så fort nattpersonalen (bestående att män) gått på sitt pass, så lägger sig allt på gång. Inget gap, inget skrik, inget tjafs. Tyst och lugnt, som helt andra människor. Den kvinna som under rapporten utpekats som en värsta uppviglaren är ett under av vänlighet resten av kvällen. Hon bjuder till och med på smickrande komplimanger och skamliga förslag.

Min dator dog förresten för några dagar sen. Ändå intressant att en så trist burk kunde få en så spektakulär "död". Exploderade processorer, konstaterade mannen i databutiken. Att sätta in ett nytt moderkort skulle kosta mer än att köpa en ny dator.. så, på den vägen blev det. C förutsåg redan datorns fall (alla svordomar och förbannelser kan ha haft nåt med saken att göra), så tack för den försenade julklappen!

Oscarsnomineringarna kom för några dagar sen och det var ju kul med lite svensk stjärnglans. Eller vad det nu var. Gary Oldman är nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll för Tinker, tailor, soldier, spy - regisserad av svenske Tomas Alfredsson. Rooney Mara är nominerad till bästa kvinnliga huvudroll för The girl with the dragon tattoo, som ju är baserat på en svensk förlaga. Och så är Max von Sydow nominerad som bästa manliga biroll, även om Max numer avsagt sig sitt svenska medborgarskap och numer är enkom fransman.

Läste annars till min stora förfäran att Göteborg blir först i landet med ett Starbucks. Ett riktigt Starbucks, alltså.. ett som är åtkomligt för alla - inte bara de som passerat pass- och tullkontroll på terminal 5 på Arlanda. Är väl en av dem som verkligen vill ha Starbucks till Stockholm. Jag vet att det finns massvis med kritik mot kedjan, allt från priser till anställningsförhållanden, miljöpåverkan, likriktad globalisering, osv men jag önskar ändå att de kunde etablera sig här, en gång för alla - om så bara för att konkurrera ut och höja kvaliteteen hos usla förnöjsamma svenska kedjor som Espresso house, Waynes coffee och Coffeehouse by George. Rädda oss ur det torra muffinsträsket! Näst på tur för Starbucks-etablering är Malmö centralstation.

Tisdag

Det är märkligt och ibland undrar man om det är helt etiskt men ibland kan patientkontakter verkligen funka enligt devisen "if you can't beat them - join them". Ibland får man helt enkelt spela med i patienters galenskap för att få sin vilja igenom. Hörde en kul liten historia, som ju egentligen är rätt vanlig för oss som jobbar inom psyk eller åldringsvård med dementa. Sånt här händer lite varstans, hela tiden. Bakgrunden var i alla fall en psykiatrisk avdelning med lite äldre patienter. Kanske fanns det inslag av demens också. Hur som helst så kom det in en äldre farbror en dag, som patient. Vimsig och så på dagarna men helt hopplös på nätterna. Han sov ingenting, utan gick in på alla andra patienters rum och störde, tände upp taklamporna och väckte allt och alla. Det skapade förstås en väldigt irritation och frustration och den lille farbrorn hotades med stryk både en och två gånger under nätterna, när han väckte "fel" personer.

Situationen var ohållbar men så började nån i personalen gå tillbaka i den lilla farbrorns journalhandlingar och det visade ju sig att anledningen var solklar. Långt tillbaka i tiden visade det sig att den lilla farbrorn hade jobbar om tågkonduktör, på nattåget mellan Stockholm-Luleå-Narvik. Och det var precis sånt här han gjorde om nätterna. Väcka nypåstigna för att kontrollera biljetterna. Lösningen på avdelningsproblemet blev sen lika enkelt som genialt. När det blev natt påföljande dag och alla började gå och lägga sig - så klev farbrorn upp för att göra sig redo för sin tjänsteutövning. Personalen kunde då stoppa honom redan vid dörren och förklara att han ju var ledig idag och att de skulle ta hand om biljettkontrollen. "Visst fan, det är jag ju - så ni tar hand om det här?", konstaterade han något förvånat. Ja, självklart! Då kunde han äntligen slappna av, gå och lägga sig och sova hela natten.

Annars så har studierna dragit igång igen - underbart! Har väntat otåligt i veckor nu, som en rastlös galopphäst i sin fålla, innan start. Klassen är, precis som nya föreläsningssalen - nedbantad. Klaustrofobisk, som ett förhörsrum från kalla krigets dagar. Vår Tinker, tailor, soldier, spy-sal. Trodde annars inte att kursen skulle kräva så många offer längs vägen. Men å andra sidan, nu är de bara de helmotiverade kvar.

The rose with a broken neck

Som en halvdryg borgarbracka till personal uttalade sig under kvällen: "bara för att man är galen betyder väl inte det att man inte kan se lite välvårdad ut?". Galen med stil, helt enkelt. Annars är det mesta sig likt på psyket. En patient vägrar sova, eftersom någon ockuperat dennes säng. Undrar ju förstås vem, då ingen ligger där vid tillsyn. Får förklarat men en överlägsen suck att jag självklart inte såg nån, eftersom det ju är den osynliga schäfern Patrik som ligger där. Hm.

Terminens sista tenta gick av stapeln igår och nu är det helt plötsligt bara slut... Allt pluggande, all ångest och drillande av italienska palats, kyrkor och fasader. Poff, som en punkterad ballong. Nu är man ledig i en månad, innan allt drar igång igen. Konstigt. Nu är det bara jobb, julklappar och socialiserande kvar av året. Kändes märkligt också att träffa Virus ikväll, över en middag, som ett sista farväl. Om en vecka åker hon ut i vida världen för att träffa kärleken, för första gången. Ingen returbiljett bokad. Det låter onekligen spännande.

Den är redan rätt omtalad men man kan ju inte låta bli. Katrineholmskurirens lustigkurre till rubriksättare som i veckan lyckades med den den osmakliga ordvitsen "Flensost på Nobelmiddagen". Givetvis syftades det på lokalpatriotisk stolthet över att ost från Flen serverades till Nobelgästerna.

Sviskan, Ärtan, Nissan (quasqai) och Lagan

Horribel natt. Ur flera perspektiv. Stimmigt och stökigt å den ena sidan - vilket inte är så harmoniskt om man samtidigt vill hårdplugga slutspurten inför kvällens tenta. Dessutom jobbar man med ett skönt gäng, vilket gör koncentrationen ännu svårare. Har mött min överman inatt. Nördarnas nörd, listmakarnas okrönte konung. Mannen som har sån superkoll på musik att alla band och skivor är statistisk nedmalda i "bästa låtar" enligt en betygsskala. Bästa låten på Massive attacks debut, Safe from harm, betyg 4,7. Allting är inrutat i statistik och listor, musiken som bara en emotionell kraft är överskattat. Musiken är dissikerad och nedsorterad. Ämnena viner. Suedes första EP, House of love, Cocteau twins, de fem bästa svenska låtarna någonsin, fem snyggaste skivomslagen, fem största rockikonerna, de fem bästa sångerskorna, skrammelpop, Throwing muses, gamla konsertlokaler i Stockholm, norrlands-vågen på 90-talet, Bob hunds mest onödiga låtar. Så långt var jag med men sen flöt snacket på, vidare mot NHL-traden i sommar, vilka juniorer födda -93 kommer att gå först, vilka tio spelare ligger i topp på NHL's skytteliga, Frölundas defensiv, Mika Zibanejads form, Calle Hagelins skridsskoskicklighet kontra Fredrik Sjöströms. Och helt plötsligt vänder allt till att handla om kakor. Vill ge mig in i varje diskussion men måste tänka på tentan. C och F framstår till slut som han den jobbiga i The Trip, Steve Coogans kompis, som följer med på matresan men aldrig kan hålla käften. Framåt sextiden övergår muntrationen i frustration, när F gjort sin 15:e musikassociations-sång och försök till proletärt diktande över våra arbetsuppgifter. Då var det inte roligt längre.

Jag vet inte vad det säger om hennes coolhet i övrigt, att Henning Mankell är Pattis Smiths favoritförfattare. Känns som en lika krossad illusion som om Bowie skulle säga att hans största idol är Basshunter.

Det hände en liten dum grej igår på jobbet. Jag outar som sagt var inga namn men en person jag jobbar med har lite problem med attityden och gillar verkligen att prata skit bakom ryggen på folk. Hånar och förlöjligar och sånt.. men så hände nåt igår, nåt oväntat. Hon glömde bort sig, klev över den privata sfären, skitsnack-bakom-ryggen-sfären och började helt plötsligt kasta skit i ansiktet på en av de personer som hon annars bara baktalat i smyg. Jag tror hon insåg för sent - "men, oj, jag säger ju det här rakt ut, istället för att hålla det tyst?" Jag vet inte om det var trötthet inblandad, förvirring eller vad men helt plötsligt fick den här stackars kvinnan, halvt av misstag veta allt skitsnack som sagts bara bakom ryggen på henne. Och när väl den hånande kvinnan börjat och fick motthugg med frågan "vad menar du egentligen?" så kunde hon lika gärna fortsätta lägga ut korten på bordet. Kan säga att den resterande natten blev väldigt jobbig... Två personer som gör allt för att i åtta timmar undvika varann.

Natt med Velazquez

Komplimangerna hanglar inatt. "Latare personal har jag då aldrig träffat" mumlar en patient som inte kan få frukost klockan 03.10 på natten. Men passets bästa är väl ändå (hittills) när en räddhågsen taxichaufför står utanför vår entré och ringer på klockan, halv elva på kvällen. Jag öppnar och frågar vad som önskas. Han ser lite skamsen ut och vecklar ut sin lapp. "Det var en taxi beställd hit, jag skulle hämta upp en XXX XXX på den här avdelningen". Ok? "Finns hon möjligtvis här?" Jo, det gör hon men hon ska ingenstans ikväll. Du vet, det här är stängd psykiatrisk avdelning. Chauffören vänder på klacken och knycklar ihop sin lapp och längre bort i korridoren står just XXX XXX med sina väskor i händerna och tänker förmodligen "fan". Allting återgår till det normala och patienten får ett "nice try!" till svar.

Två veckor kvar till tentan och nu ska det korvstoppas i huvudet som aldrig förr. Italiensk arkitektur, flamländsk vanitas-konst, manierism, barocka kännetecken och svenska 1500-talsslotts byggritningar. Studieharmonin är lika med noll, då en förolämpare (XXX XXX) samsas med en extremmaniker (vi kallar honom den mänskliga dokumentförstöraren) och en ylande finsk pensionär tävlar om att rejsa runt på avdelningen hela natten. Jag antar att jag kommer att skratta åt det här minnet i framtiden.

Jag, en snobb?

De här sista dagarna har varit så grå och mörka att jag förstår pensionärer som flyr höstrusket och bosätter sig i Spanien under vinterhalvåret. Kan inte minnas att jag tyckt att det varit såhär hemskt tidigare - och så tidigt på vintern dessutom. Det kommer att bli en låååång vinter och jobbet visar oss sin tacksamhet för ett väl utfört år genom att dra in julbordet i år. Den enda förmån man hade att krydda sin fina landstingslön med. Och sen undrar man varför vården ständigt går på knäna, när det å ena sidan alltid pratas fint om den, men sen alltid lågprioriteras i slutändan. Ungefär samma syn har man på den privata vården. Offerter och vårdupphandlingar ges till det företag som oftast kostar minst för att göra uppdraget. Att sen det där konstnadseffektiva MÅSTE gå ut över patienterna, det är liksom ett stort "hoppsan, det hade jag ingen aning om" bland politiker och tjänstemän, för varje ny vårdskandal som poppar upp. Samma sak med skolor. Vi hade ingen aning om att pensionärerna redan har slut på blöjor den 15:e i månaden eller att eleverna aldrig får äta sig mätta - pga den upphandling vi gjort där det vinnande företaget la sig sensationellt mycket lägre i pris än sina konkurrenter och att det rimligtvis borde ligga en hund begraven i en sån deal. Som typ kvalitetstanken.

Det var min lilla kontring till när C igår kväll påstod att jag sitter och är småborgerligt överlägsen när jag hånskrattar åt människorna i nya säsongen av Böda camping. Men jag förstår verkligen inte tjusningen med det där levernet. Vi gör samma sak varje år, vi badar på för trånga stränder och vi åker iväg till en ny plats men vill ha det precis som hemma. Jag vet att det låter skitsnobbigt att döma ut raggarna som "hopplöst primitiva" och paren på 5th avenue (som bott där i 20 år i sträck och milimeterklipper häcken med frisörsax) är segregerade trivselfascister. Men jag har inget problem med att andra gör det - bara jag slipper göra samma sak. Jag lovade mig själv redan under en kanotweekend i sjuan med klassen att "aldrig, aldrig, aldrig någonsin tälta igen". Ser heller ingen poäng med att återvända till samma semesterort år efter år.

Natträvar

Vi har en manlig skötare på jobbet som är rätt skön, det går inte att komma ifrån. En bit över 70 men han håller sig i form med motion och rörelse och han vill fortfarande hoppa in och jobba så ofta han kan. Väldigt fascinerande att se människor i den åldern fortfarande vara så passionerade för vad livet har att erbjuda. Det här är en man som förmodligen i unga år varit en riktig Casanova och jag kan bara ana hur många affärer (och en rad äktenskap), krossade hjärtan och ofrivilliga graviditeter den mannen har på sitt samvete när han skridit fram i folkparkerna och danställena i stan, som en haj genom att fiskstim. Nu är han över 70 men takterna sitter fortfarande i. Hans ögon lyser upp som ett barns på julafton, när de kommer in kvinnfolk på avdelningen och de beprövade förförarmanéren har inte gått ur den gamla räven med åren. Subtila små flirtar, blinkningar, komplimanger och ibland rättframma frågor om att ta en drink efter jobbet, det är fascinerande att se en mästare i action.

Justice nya platta är på g och det sipprar ut nya fantastiska smakprov lite titt som tätt. De elektroniska kungarnas nya inspiration är trots allt lite intressant och oväntad. Jag hör gamla AC/DC lite varstans, tillsammans med riff som påminner om tidiga Black sabbath. Det kanske är den sista pusselbiten för att erövra världen. Vill minnas att Prodigy gjorde exakt samma sak, när man gick från lovande techno i början av karriären till att utvecklas, plocka fram de tuffa rockriffen och på det bli störst i sin genre.

Så är också älskade knäppgökarna Foxy shazam tillbaka med ny singel. Tycker bara refräng-strofen säger allt: "that's the biggest black ass I've ever seen - and I like it, I like it!

Nicotine stains around the moon

"Jag är en liten tant, fångad i en fullvuxens mans kropp. Hur ska man annars förklara min nästan sjukliga vurm för småkakor och te?" K's citat på jobbet lättar upp en annars horribel natt på firman. Däremot lyckas jag inte riktigt klura ut vad han vill göra med sitt liv, denne K, förutom att läsa språk på universitetet, kombinerat med bakandet av finska genus-kakor. Fråga mig inte vad det betyder...

Har annars beklagat mig över den bristfälliga socialiseringen på kursen. Tycker verkligen det är skittråkigt att det efter en månads pluggande fortfarande inte finns nån direkt gemenskap (förutom ett gäng blondinbruttor som alla ser likadana ut, som slutit sig i sitt lilla gäng). Och att man kan komma in i en föreläsningssal där det sitter 15-20 pers och INGEN säger ett ljud. Alla sitter som om det vore en glesbefolkad buss - med tomma säkerhetsavstånd mellan sig och resten. Ingen pratar med nån annan och ingen tycks ha behovet av att knyta kontakter. Förstår inte det där. I veckan hade vi i alla fall vårt första gruppbesök med guidad visning på Historiska muséet och det lättade upp stämningen något. Då kunde man i alla fall prata om regnet utanför, tentaångesten och alla altarskåp där inne. Ändå känns det verkligen som att fördomen om svenskars blyghet och tysthet bekräftas å det grövsta och det blir ännu tristare att många ickesvenskar också faller in i det där slutna. Är vi bara kontinentala och öppna på sommaren, eller med sprit i kroppen?

Är jag så himla mycket bättre själv då.. som bara sitter här och gnäller och inte gör nåt åt saken? Nja.. näe. Men jag ska faktiskt möta upp två klasskamrater på måndag (utanför skoltid) för att briefa lite inför tentan. Alltid något.

En säng med historia

Flygkraschen som utplånade hela KHL-laget Jaroslavl Lokomotiv är förstås den värsta katastrofen genom idrottshistorien. Kom direkt att tänka på flygkraschen -58, då åtta spelare ur Manchester United dog i en liknande krasch i München. Men där överlevde några spelare och ledare (Matt Busby och sir Bobby Charlton) och bar sen uppbyggnaden av det nya United på sina axlar. Här finns det ingenting att bygga på - det är bara att starta om helt från början. Hemskt och under såna här händelser raderas sportslig rivalitet ut. Stefan Liv var en av de bästa hockeymålvakter Sverige någonsin fått fram, hur mycket man än avskydde honom som motståndare.

Annars står socialiserandet i nya klassen fortfarande och stampar på ruta ett. Det är för mycket folk, det känns varje gång man kliver in i klassrummet som att man kliver in där för första gången, bland helt okända människor. Just nu refererar jag bara till folk utifrån utseende. Han med skägget, hon som ser ut som J, vänsterbruden, hippien, hipstern, Dagens Eko-rösten, osv osv.

Jobbar med M som berättar att han som i ett led att arbeta med sin homofobi nu köpt en sängmadrass av sin granne. Och grannen är supergay och madrassen är väldigt suspekt fläckig. Man undrar liksom... varför? Finns det inte bättre sätt att jobba på det? Det tycks vara skillnad på äckelfaktor och faktor, eftersom precis innan nobbade att köpa en begagnad tagelmadrass av en småbarnsmamma, som erkände att "det stela på sängytan" kunde härledas till vissa "stänk" som blivit efter att hon legat och ammat sin bebis i några månader. Oh my...

John, Lasse, sömnpiller och en filmkliché

Jag vet inte om det framkommit tidigare, min skepsis mot religion som företeelse. Den övertygelsen blev lite starkare igår kväll då en av medarbetarna, som just nu är väldigt inne på John of God. Ett brasilianskt andligt medium, som jobbar mycket med andevärldar och meditation och som påstås ha botat åtta miljoner (!!?) från cancer, AIDS, epilepsi, MS, diabetes, hjärtproblem, Parkinson, depression - you name it. Kollegan visade upp en bok om denne John och efter att han bläddrat igenom den rätt tjocka boken reagerar jag på att fotografierna i boken är riktigt riktigt urusla. Verkligen under all kritik. Som om en person helt utan kamerakunskaper tagit dem. Eller ett barn. Fel inställningar i mörker, för lång slutartid, suddigt och med oskärpa. Hopplösa sneda bilder. Nejnej, försäkrade kollegan - det här har ingenting med kameramannen att göra - det här ett bevis för de enorma energier som John framkallar. All teknik blir lite dysfunktionell när John är i högform. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Apropå det och att missuppfatta seriösa situationer. Vi har en patient just nu som låter som en exakt kopia av Lasse Kongo i Torsk på Tallin. Ungefär lika charmig också.

Tog med mig en film, som vi ser på natten, kritikerhyllade En dödsdömd har rymt från 1956. Fransk, svartvit, minimalistisk. Kollegorna beskriver den som "tidernas sömnpiller" och "Propavan-film", vilket jag försöker bestrida, samtidigt som jag en timme in i filmen frågar "vem är den där killen?" om nån som varit med de senaste 20 minuterna.

Har tänkt på en sak.. på film, när folk trillar ut från byggnader och liknande - finns det då en absolut lag på hur offret ska se ut, när det landat på marken? Som om man fryst en bild mitt i en Charleston-dans. Båda benen lite böjda utåt - åt varsitt håll och likadant med armarna.

Bekännelser och mästerkock

Lugn natt på avdelningen (so far) och det enda märkliga som händer är att syster A tycks ha fått superhjältehörsel under natten och har flera gånger anklagat mig för att skrika och gapa. Jag är verkligen inte den skrikande typen.. vad jag vet. Annars har jag funderat på musik och film igen. Ocreddiga favoriter man har. Ja, se det som en bikt och erkännade. Man skulle lätt kunna tro att min musiksmak hela tiden är så progressiv och cool, hipp och rätt men det handlar nog mer om att jag talar tyst om andra favoriter. De som inte är tillräckligt häftiga och rätt. Så nu tänkte jag avslöja vilka artister jag egentligen borde skämmas över, att jag tycker om. Såväl musik som film:

Here goes nothing... Jag tycker fortfarande att George Michael är strålande i sina bästa stunder och kan verkligen störa mig på hur han förstört sin egen karriär med utstuderade skandaler, ständiga arresteringar och årslånga uppehåll. Jag köper att han knarkat och haft oskyddad sex i bögparker och gjort dumheter men musikkarriären behöver väl inte dö för det? Men George Michael har nästan lagt av, orkar inte göra musik, verkar inte bry sig och släpper nån singel här och där var femte år. Bara kastar bort sin talang på att inte utnyttja den gåva han har. Lisa Nilsson är lite en svensk motsvarighet. Mäktig röst men så otroligt sparsam med att ge ut ny musik. Och hon har inte ens knarkande eller sexskandaler att skylla på! Hade det inte varit för överdoseringen av autotune så hade George Michaels nya singel True faith varit super.

En annan favorit som verkligen passerat zenit vad gäller trend är Jamiroquai. Är det bara jag som fortfarande tycker att den mannen är helt genial? Tycker han är bättre nu i det tysta än han var då, när han var inne.

Jag tycker faktiskt att Jennifer Lopez är en bra skådis. Inget vidare som sångerska däremot. Jag gillar faktiskt också Annicka Lantz och jag tycker att hon är rolig. Fast så fort hon hamnar i tv i olika humor- och lekprogram och förväntas vara rolig, så spricker det. Jag gillar Alicia Keys och tycker att hennes multiinstrumentella talanger borde uppskattas mer än att bara vara en pop/RnB-sångerska i mängden. Jag hoppas fortfarande på att Edward Furlong ska vakna upp från sitt drogmissbruk och visa Hollywood vilken bra skådis han är.

Jag följer Project runway.

Nästa vecka är det så äntligen dags för finalen i det första svenska Mästerkock. För dem som följer det så är de allra flesta väldigt imponerade av 18-åriga Jenny och visst, hon är en stor talang. Problemet är att hon vet om det och förvandlat sitt stora självförtroende till en rätt osmaklig arrogans och oödmjukhet. Som att hon inte unnar någon annan medtävlare framgång - för hon är ju bäst. Tycker hon själv. Inte helt charmigt. Louise har varit min favorit ända sen starten.

Skepp & ohoj

De här nätterna kan gå till historien som några av de mest virriga på länge. På gott och ont. Lär förmodligen skratta åt det i efterhand. Just nu har vi flera riktiga citatmaskiner inne, de är som svensk psykvårds varianter på Charlie Sheen, fast utan drogerna och storhetsvansinnet. Bara det att jag under två nätter blivit hänvisad till som "Zacharias från Dorotea", av en patient är kul. Zacharias.. ja du vet.. Lennarts bror? Det här är samma norrländska patient som för en afrikansk patient försökt förklara fenomenet Jokkmokks-Jocke eller haft en bisarr felassocieringsdiskussion med samme afrikan om rapparen Nelly. "Gillar du Nelly?" "Ja, absolut - jag brukar alltid få tomburkar och ved av henne." Slutligen är det också den äldre damen som helt och fullt tror att hon befinner sig på en båt och ideligen frågar när vi kommer iland. "Inte på flera timmar. Vi har inte passerat Vinga än." Vad säger man inte för att få folk att fortsätta sova?

-

Apropå Charlie Sheen.. Det mesta har väl redan sagts om denna tragiska figur men jag förstår verkligen inte vurmen för honom? Behöver media ett ständigt knarkarvrak som under noga bevakad offentlighet begår lustmord på sitt egen person, integritet och heder? Ut med Lindsay Lohan, in med Charlie Sheen! Amy Winehouse och Pete Doherty knarkar inte tillräckligt spektakulärt längre - nu kör vi fullt fokus på Sheen. Boka intervjuer, få honom att go bezerk framför kameran - uppmuntra det galna i honom, få honom att säga dumma saker! Vad är det som är så fantastiskt med Charlie Sheen egentligen? Utöver Plutonen och Wall street, som ju ändå var nästan 25 år sen, så är ju Sheen en av Hollywoods absolut mest haussade skådisar, sett till sin enorma brist på talang.

-

Det här är alltså mannen som knarkade bort 10 år, kom tillbaka och dödade Spin city - eftersom han fullkomligt saknar både skådespelartalang, charm OCH komisk ådra. Men han fick en chans till - att spela sig själv i 2½ män och dra in 11 miljoner spänn per avsnitt - vilket är helt sjukt. Han är snäppet bättre skådis än Jerry Seinfeld i sin extrema begränsning men å andra sidan: kan man verkligen misslyckas med att bara vara sig själv? Uppenbarligen kan man sabba den karriären också, när Sheen blev lite för mycket Sheen och återgick till gamla synder. Så han dödar ännu en show, får kicken och nu står hela Hollywood i kö för att få jobba med denna ikon, överösa honom med ännu mer pengar för att han ska få sprida lite mer av sin talanglöshet. Världen är sjuk... och det skulle till och med Zacharias från Dorotea skriva under på.

Missförstånd

Det kan inte hjälpas att det ibland är rätt roligt med felsägningar, ofta sagt av icke-ursprungssvenskar. En favorit är en indisk sköterska som brukade tala om "bovet i Dramaten", när hon menade boven i dramat. "Åh fy vad hemskt!", hade en svensk skötare utbrustit ikväll, när hon fick veta att en person hade löss i magen, enligt rapporten. Lös i magen, skulle det vara. Minns också från min tid på geriatriken en mycket arg och tillrättavisande äldre svensk dam som korrigerade en finsk skötare (med rätt rejäl brytning) att hon "minsann hette Bibbi och inte Pippi!". Vi har också en indisk skötare som tackat ja till en, skämtsamt menad, trekant, eftersom han inte riktigt visste vad det betydde. Men han dubbelkollade först, genom att sticka in huvudet på expeditionen och fråga resten av personalen lite försynt om det var ok att han gick in på rum 4 och hade en snabb trekant med X och Y.

Du kan!

Nog för att jag varit sjuk ett tag och haft dubbel lock för båda öronen men imorse trodde jag att jag slutligen blivit helt döv. Telefonen ringde, väckte mig ur morgonsömnen och jag svarar - och hör absolut INGENTING. Förutom nåt väldigt svagt "hallå". Det tar mig sömndrucket säkert en halv minut att inse att jag fortfarande har öronpropparna kvar i öronen.

Jobb på "som-att-skåda-torkande-färg"-avdelningen. Fick av en stolt hundägare en utförlig beskrivning av skillnaden mellan en bichon frisé, en bichon habanes och en bichon bolognese. Trodde det sistnämnda var en maträtt. Annars är den största behållningen på avdelningen deras fantastiska bokhylla, fylld med liberala 70-talsböcker, pedagogiska storverk från myndigheter och folkbildare. Böcker som idag enkelt kunnat klassas som veritabelt flummeri och slöseri med papper och trycksvärta. Ha i gott minne den tidigare "Horor är inte 'horor' " och idag hittade jag två nya böcker. "Du kan, man!" - allt du behöver veta, från kolik till klitoris. Självklart finns det också en "Du kan, kvinna!" Om allt från rasp till romantik.