Käk och fördomar

Alltid finns det saker att irritera sig på. Sveriges största krog, Berns-filialen Nosh & Chow slår upp sina portar i dagarna. 150 sittplatser, restaurang, tre barer och inhyrda specialinredare (nä, Lulu Carter platsade inte in där..) som gjort något megaunikt. Vill man åtminstone få det att låta som. Mycket av den exotism man använt sig av inredningen är ju egentligen bara ett svassande med fina namn och platser. Inredningen är ett härligt kosmopolitiskt mish-mash att detaljer från världen. Här finns handfat som egentligen är drickskar för hästar, hämtat från ett lada i Provence, trä från ett nedlagt apotek i Toulouse, fönsterluckor från en spansk bank och bardisken är uppbyggd av gatustenar från Las Ramblas i Barcelona. Tydligen är ursprunget här viktigt och det hade kanske inte varit lika fiiint om baren var gjord av gatstenar från torget i Mjölby, om träet kom från en gammal pizzeria i Vingåker och fönsterluckorna är rester från det som blev kvar från ett nedbrunnet dagis i Degerfors. Nåväl, till Nosh & Chows försvar får man säga att inredningen ser fantastisk ut och av det man läst är maten också den strålande.

Brunch på Elverket idag, apropå mat. Hur som helst så står i kön till kassan - och jag erkänner en sak: jag är fylld av fördomar kring andra människor - en riktig typ. Jag är inte stolt över det men samtidigt finns det inget som ryggkliar egot mer än när de egna fördomarna stämmer och det verkligen visar på hur enkelspåriga vissa människor är. Hur som.. till scenariot som utspelar sig. Framför oss står en lirare som i mina ögon bara skriker "kåkfarare". Det står stämplat "kriminell" i pannan på honom, hur mycket han än försöker föra sig i de fina(re) salongerna och smälta in. Hela uppenbarelsen, från kläder, kroppshydda, snack, guldkedjor, överdriven solbränna, tatueringar och det otåliga adhd-beteendet. Som om man då inte redan har det där stigmat över sig - så betalar karln med en missfärgad tusenlapp. Den lilla tjejen i kassan börjar svettas lite lätt men låter honom passera med växelpengarna och studerar sen tusenlappen en gång till. Hon försöker diskret tillkalla annan personal för att de ska göra en andra bedömning. De kollar på tusenlappen igen och försöker hålla den mot en lampa. Jag vill inte dra några snabba slutsatser, men ser man ut som en gorillabankrånare och har lite svårt att stå till och koncentrera sig - måste man dra till sig än mer uppmärksamhet genom att inte bara betala med en tusenlapp (såna får man väl inte ens ut från bankomaten?), utan dessutom en väldigt blå tusenlapp...?

Grisatassar och snöröj

Har skrattat så galet mycket på jobbet men tyvärr kan jag inte föra någonting vidare. Sekretessen ni vet. Däremot finns det en äldre patient, arg som ett bi, som kastar ur sig roliga förolämpningar ideligen. Som när hon skriker åt en manlig skötare, äldre och skäggig med rakat huvud, att "ta ut det där fula flintskalliga fruntimret härifrån!". Det är ungefär lika fånigt som A berättar, att hon har en vän inom pingstkyrkan som är med i ett band, som på fullt allvar kallar sig för "pingstvännernas hårdrocksband". Det måste vara tidernas sämsta bandnamn. Har också funderat på en annan knäpp farbror och insett en sak - saker och ting kanske inte är så knäppa ändå. Han brukade alltid ha med sig en bandspelare på rummet och där snurrade gamla kassetter - inspelade kassetter från när han själv sitter vid sitt köksbord hemma och pratar. Om väder och vind, om allt möjligt. Och sen sitter han och lyssnar på banden och svarar dem, skrattar med och inflikar saker ibland - som om de vore en kär vän. Förr tyckte jag alltid att han var komplett galen men nu har jag insett hur tragiskt det ibland kan te sig för människor som inte har någon i hela världen att ty sig till. Inga vänner, ingen familj eller släkt. Ingen att prata med. Då kanske ett inpratat band ändå kan ge lite tröst, även om det är med sig själv man pratar.

Julbord på Blå porten igår också. Mycket gott. Men under tidspress så har man ätit lite som om livet hängde på en skör tråd. Som om man var en deltagare i en amerikansk hetsätartävling. Glöm allt vad aptit och smak heter - här handlar det som att proppa, som om du vore en fransk gås, redo att få sin lever överdimensionerad. Däst ska man nu jobba i tio timmar, med en stor klump i magen. Som om nån placerat ett svullet bildäck av kallrökt lax i ens magsäck. Nu efteråt dricker man kopiösa mängder vatten, för att balansera allt salt man vräkt i sig. Tack och lov att man bara äter julbord en gång om året.

Snökaos och Stockholm är lika dåligt förberett som alltid och i Täby gör man bäst i att inte gå ut alls. Det är liksom resultatet av den låga kommunalskatten: att det här med snöröjning inte är något som finns med i planeringen över huvudtaget. Vägverket tar hand om E18 som skär genom kommunen - i övrigt är du utlämnad till ditt öde. Stör det dig? Ta en skyffel och skotta själv då! Lika löjligt som att Stockholm blir så taget på sängen över att det kommer snö under vintern är Norrlands raljerande över att vi inte kan hantera problemen. Det är fortfarande en sak att snöröja runt i nån liten by i Norrland (vilket är klart på en halvtimme) och en helt annan att serva ett kollektivnät som ska svälja trekvarts miljon människor - varje dag.

Aquavit och dåliga som gör bra saker

Hade en riktigt irriterande lunch idag med en god vän. Kände mig ungefär lika lurad och dum som kändisfrisörer/stylister/whatever, som bara för att de jobbar för kändisar kan ta 4000 för en klippning, eller bara dra till med en helt sinnessjuk summa, ur det blå, bara för att man vet att kunden kan betala. Kvaliteten är inte bättre på nåt sätt men produkten levereras av "rätt" person. Aquavit vid Norra bantorget är ett sånt ställe. Standarden är redan lagd vid att Marcus Samuelsson står bakom restaurangen. Att sen Marcus själv aldrig är där och lagar mat och inte har nån kvalitetskontroll är oväsentligt. Det här är ett fiiiiiint ställe och därför kan man ta 200 spänn för en lunchrätt som i råvaror kostat max 30 spänn att inköpa. Ok, jag kan till och med köpa det OM maten sen tillagas av en utomjordiskt duktig kock som briljerar i köket och serverar mig nåt helt fantastiskt på tallriken. Men det får man inte heller. En kall bit kyckling, ackompanjerat av lite blygsam sallad och bacontärningar. Jag och alla dessa kostym & dräkt-människor som vill synas i rätt (status)omgivning har gått på samma potemkinkuliss, samma lögn och accepterat det, dessutom. Jag har gått till en kändisfrisör och klippt mig för 4000 - samma frisyr som jag kan få för 350. Så känns det. I Aquavits broschyr kan man läsa om deras NY-importerade koncept och tanke med "fine dining" på svenskt vis. Jag tror faktiskt jag föredrar "good dining", "price worthy dining" framför "fine dining" om priset enbart sitter i känslan att få sitta på ett exklusivt ställe och känna sig lite fin men sen inte få nån god mat. Det är snarare ofint dyrt för en så svag produkt.

-

Det är väl det ultimata beviset på att nåt är bra, tex en skiva, en film eller en pjäs som innerhåller nån musiker/skådis man inte tål - men att det trots detta stora hinder ändå är så bra så man måste kapitulera och erkänna dess värde. Som Peer Gynt med Dan Ekborg, Up in the air, trots George Clooney, vad som helst som råkar vara bra, trots Ben Afflecks medverkan eller som i det här fallet... Me and my army, trots miffot Kleerup. Debuten "Thank god for sending demons" går inte att tycka illa om, till och med Kleerups röst är bra i de låtar han sjunger.

Även du min Brutus

Igår kom sista kapitlet i historien om allt tjafs på jobbet med sovande personal. Personen i fråga, som upprepade gånger fortsatt i samma stil - fick i veckan kicken på stående fot, lämna ifrån sig nycklarna och gå under förnedrande former. Själv känner man sig som djävulen själv, då den förtvivlade nysparkade personen sökte sympati och empati för det som hänt och ville gråta ut hos mig - hennes enda "allierade". Oh my god.. om du bara visste...

I övrigt var det restaurangbesök igår, Missisippi Inn i klassiska Hot wok kafés gamla lokaler på Nytorgsgatan. På den tiden då Skånegatan var det the swinging 90's hippaste gata och man avslutade gatustrollen med att äta på Hot wok - som på den tiden var en enda restaurang - och ingen kedja som finns i varenda köpcenterfoodcourt i landet. Stället var hur som helst riktigt riktigt bra. Maten var lika spicy och god som den enormt sköna familjära känslan på personalen. Ett väldigt personligt tilltal överhuvudtaget, som man inte är van vid när man går på restaurang. Personalen var som en förlängning av ens polare, ungefär. Rekommenderas!

C försöker å sin sidan jämka min entusiasm med den vänliga personalen - att de bara var typiskt amerikanskt service minded - du ska inte tro det betyder nåt personligt. Nähä.

Tungor och Frida

Jobba. Innan jobbpasset var nattpersonalen och åt middag på kurdiska Eyubi. Bra mat! Enda plumpen i protokollet var väl att jag hamnade bredvid strikta vegetarianen K, vars ögon höll på att poppa ur sina hålor och nästan fick hålla för munnen av kväljningar, när min förrätt kom in. Lammtunga. Kan nästan ana hur hennes tankegångar måste ha gått; ulliga gulliga små lamm som ropar på mamma - utan tungor - för de ligger stekta på min tallrik i en stark tomatsås. Barbar! Ju mer jag tänker på det så är det faktiskt lite äckligt.. Äta någons tunga..?

Jag kunde förstå tanken med Rufus Wainwright på Dramatens scen - kanske inte den helt logiska kopplingen mellan teater och pop men lokalen och mystiken som sådan. Wainwright, som ju flirtat en del med kabaret-stilen och det storvulna, teatrala. Jättekul och säkert magiskt för dem som var där. Wainwright är ju dessutom, precis som både sin mor, far och syster, en strålande sångare. Att man nu försöker sig på samma koncept igen, med en svensk artist är ju också jättekul. Robyn hade varit häftigt, eller Anna Ternheim. Jens Lekman, Weeping willows-Magnus, Stina Nordenstam, Freddie Wadling, briljante Christian Walz eller Britta Persson. Men... Frida Hyvönen..? Hur tänkte man där? Hon är hipp och inne just nu - henne tar vi! Det kvinnliga svaret på Håkan Hellström. Låt oss skymfa de vackra lokalerna med sällan skådad falsksång.

Rotselleri.. eller alien

Alltså, rotselleri kan vara gott i rätt sammanhang men man ska nog inte titta på dem, allt för närgånget. Det är som sängkvalster i mikroskop, fast ännu äckligare. Mitt ICA-besök var inte detsamma efter denna syn.

Yummie

Hittade en charmig bild i kameran ikväll. Har tidigare hållit ett anförande om hur gott det är med aladåb men till och med jag hade svårt för den här biten. Lunch, någon?