Den sista provokationen

Har tänkt på en sak inom konsten... Egentligen är det en rätt sen tanke att konstens mening är att provocera, jag skulle säga att det är ett 1900-talsfenomen att strunta i att konsten ska vara vacker och tilltalande på nåt sätt - utan fyller helt andra funktioner. Provokationen mot etablissemanget  har visserligen alltid funnits där men när provokationen blir kärnan i skapandet och själva verket i sig är underordnat. Vid det här laget skulle man också kunna säga att med postmodernismen så finns det i stort sett ingenting mer att upptäcka. Alla möjliga provokationer och stilar är uppfunna. Sex, död, kroppsvätskor, våld & krig, barnkladd, subkulturella djupdykningar. Allt är gjort. Nästan. Jag har insett att det finns en sista provokation - som man visserligen varit och snuddat på med antiheroiska konstnärer som Jasper John och Robert Rauschenberg - som ville provocera sig själva och hela synen på genikulten kring konstnären. Mark Rothko är väl kanske det bästa exemplet på en provokation, som egentligen ingen ser som provocerande, eftersom han gjorde "rätt" konst vid rätt tidpunkt. Mark Rothko var amatör när han slog igenom. 

Vill man vara generaliserande och kanske orättvis så skulle man kunna anklaga dagens konst för att vara i stora meningar helt meningslös, ful och just av åsikten "vem som helst kan göra det". Problemet med konstens sista bastion är dock att konsten får vara precis hur den vill, hur jävla banal som helst (samtidigt som den säljs svindyrt) - BARA den är gjort av en etablerad konstnär. Signaturen är fortfarande oerhört viktig. VEM som sänder ut konsten, vem som målat och skapat det banala. Vem som gått på den fina skolan, vem som har de fina kontakterna, för att sen bajsa i en glasburk och ställa ut det som "kontextualitetens själsliga morgondagg" samtidigt som kulturtanterna ängsligt cirkulerar kring verket och beundrat kommenterar dess djuplodande filosofiska shatteringar, sett ur sitt postkoloniala men samtidigt semierotiska perspektiv.

Konstens sista provokation, om ändå konsten kan vara hur banal som helst, är att radera konstnärens auktoritet. Låt vem som helst ställa ut vad som helst på Moderna muséet och allt ska vara osignerat. Publiken ska inte veta om det är en De Kooning, en Krasner eller en Warhol som hänger där. Eller om det faktiskt är VVS-konstruktören Rune Larsson från Målilla, eller fyraåriga Ahmed från Husby som har målat det. Och allt är till salu - det är bara att buda. 50 spänn för muralen i hörnet - taget! Vore inte det en provokation om en okänd amatör från Hudiksvall sålde sin tavla dyrare än vad Ernst Billgren gör? Vad skulle hända med alla ängsliga konstkännare, när de inte längre kan luta sig mot vetskapen och namnen bakom? Radera deras auktoriet också - kan du bedömma en äkta Max Book från en likvärdig kopia av en amatör?  Och spelar det nån roll - om båda tavlorna är lika fula?

Konservativ och fördomsfull

Det är en årlig tradition att gå på Liljevalchs vårsalong och i helgen begav det sig igen. Det finns något attraktivt med vårsalongen ändå. Den är inte som andra utställningar, inte som onåbara perfekta verk på Nationalmuseum eller Moderna signerat de stora genierna. Jag höll på att säga att på vårsalongen får kreti samsas med pleti och det är demokratiskt. Ingen är bättre eller finare än nån annan - alla kan få en plats. Jag vet inte riktigt hur urvalet görs men alla har en chans att komma med - såväl etablerade konstnärer som fru Lundberg i Grums. Liljevalchs vårsalong är som en loppmarknad - det finns lite fynd här och där men mycket är rena skräpet. Och det är en rätt befriande och prestigelös känsla. Sen finns det alltid nåt verk, nån tavla som sticker ut och "chockar" besökarna. Som Johan Ray Pedersens "kukmålning" som helt enkelt var en väldigt stor och explicit tavla, som en bukett av styva snoppar. Rätt och slätt och rakt i ansiktet på betraktaren. Man undrar ju lite hur snacket gått vid middagsbordet när mamma Ray Pedersen frågar sin son hur det går med hans målarkarriär. "Jodå, mor - det går jättebra! Jag har precis fått min första tavla antagen till Liljevalchs vårsalong!" Men vad roligt, kan man få se tavlan? "Nej, mor.. det är nog ingen bra idé...".

En annan konstnär som kan få svårt att förklara sin konst vid matbordet hemma hos sina konservativa föräldrar är Sissi Westerberg. Hon har spelat in en filmsnutt när hon öppnar upp sin rock likt en blottare och sen, vad man antar, med ryggen mot kameran målar ett rosa streck längs väggen med.. ja.. sitt kön. Men det kanske bara är jag som är konservativ och moralchockerad? Det är ju faktiskt inte meningen att låta som Göran Hägglund och distansera mig (som om jag vore en del av "verklighetens folk") gentemot de märkliga konstnärsjälarna, besatta av att dekonstruera sina egna könsorgan offentligt. Tycker det är rätt kul, även om jag själv aldrig skulle våga göra nåt liknande - speciellt inte med att stå upp och förklara det för min omgivning. Själv var jag i alla fall mest förtjust i Johan Patricnys fantastiska målningar av en ung flicka som besökte Strömsalen på Nationalmuseum. Målningar som ser ut som fotografier.

Har faktiskt inte sett första avsnittet av Kontoret än. Har varit lite skeptisk överhuvudtaget till VARFÖR man måste göra en svensk version på den? Vad är poängen? Men Henrik Dorsin brukar ju vara rolig och trailern var småkul, så kanske... Under kvällen har det trillat in kommentarer på Facebook, från folk vars åsikter jag respekterar i tv- och filmsammanhang och jag läst den ena sågningen efter den andra. Kan det verkligen vara så uselt?

Natt med Velazquez

Komplimangerna hanglar inatt. "Latare personal har jag då aldrig träffat" mumlar en patient som inte kan få frukost klockan 03.10 på natten. Men passets bästa är väl ändå (hittills) när en räddhågsen taxichaufför står utanför vår entré och ringer på klockan, halv elva på kvällen. Jag öppnar och frågar vad som önskas. Han ser lite skamsen ut och vecklar ut sin lapp. "Det var en taxi beställd hit, jag skulle hämta upp en XXX XXX på den här avdelningen". Ok? "Finns hon möjligtvis här?" Jo, det gör hon men hon ska ingenstans ikväll. Du vet, det här är stängd psykiatrisk avdelning. Chauffören vänder på klacken och knycklar ihop sin lapp och längre bort i korridoren står just XXX XXX med sina väskor i händerna och tänker förmodligen "fan". Allting återgår till det normala och patienten får ett "nice try!" till svar.

Två veckor kvar till tentan och nu ska det korvstoppas i huvudet som aldrig förr. Italiensk arkitektur, flamländsk vanitas-konst, manierism, barocka kännetecken och svenska 1500-talsslotts byggritningar. Studieharmonin är lika med noll, då en förolämpare (XXX XXX) samsas med en extremmaniker (vi kallar honom den mänskliga dokumentförstöraren) och en ylande finsk pensionär tävlar om att rejsa runt på avdelningen hela natten. Jag antar att jag kommer att skratta åt det här minnet i framtiden.

Borromini och produktionsbolags-humor

Insåg efter en samtal med en klasskamrat att jag inte är ensam. Fan, man kan inte ens få vara lite höstdeprimerad ensam. Den kvinnliga klasskamraten beskrev exakt samma symtom som jag själv känner av. Kombinationen av det konstant gråa vädret, det ständiga mörkret (vilket blir extra påtagligt om man jobbar natt och sover bort de få timmar om dygnet då det är ljust) och att luften gått ur en som en pyspunka. Den här första entusiasmen över att plugga igen, den har gått över. Smekmånaden är över, första tentan tog hårt på krafterna och nu känns det som att fortsättningen bara blivit värre. När börjar det roliga egentligen, det man såg fram emot när man sökte in? Moment två känns bara tyngre (mentalt), svårare och dessutom mer diffust. Man kanske har en släng Asperger ändå, eftersom man inte gillar det här abstrakta lärandet. Jag vill ha konkret kunskap, vem som målade tavlan, när, vad det föreställer, hur man kan tolka det och vilken genre det tillhör. Inte en massa abstrakt läsande i fem olika böcker om olika strömningar, tolkningsanalyser och 1500-talskonst filtrerat via dagens genusperspektiv. Kanske är det det som gjort att kursen börjar skörda allt fler offer - allt fler som hoppat av, samtidigt som allt fler som förmodligen inte klarade tentan förra terminen, nu försöker gå om momentet igen. Med en nypa depression och en släng Asperger bådar inte det här gott för framtiden.

Sen blir man ju inte direkt uppmuntrad av sina mindre politiskt korrekta vänner som, när man berättar om sina studier bara svarar "shit, vad tråkigt - och det här går du på helt frivilligt??". Men det kanske är dags att omrevidera sin romantiserade semestertanke kring en tre månaders vintervistelse i Murmansk. Mörker, elände och mysticism i ett, som Torsk på Tallin, eller Lilja 4-ever-miserabel öststatsarkitektur möter The Shining, eller nåt. Känns inte som att det är det jag behöver just nu.

Tänkte skriva nåt om tv men inser att jag inte kollar så mycket på sånt. Det är mest Sportspegeln, följt av ABC. Nya CSI med Ted Danson är rätt ok men annars blir man bara förbannad på vilken skit kanalerna producerar. Av alla idiotiska idéer så måste väl Svärföräldrarna från helvetet ta priset. Just humor när det är som sämst och det tycks vara så typiskt svensk produktionsbolags-mässigt på nåt sätt.. om vad humor handlar om. Som att humor bara handlar om de absoluta ytterligheterna - skit i nyanserna och det smarta. Vi har så lite att komma med att vi måste gå på det vulgära, äckliga ytterligheterna på en gång. Femmans växel från start, extremsex, extrema galningar.. varför vänta på att bygga upp nåt när man kan plocka fram läderhuvan på en gång... suck.

Virre i farten, igen

Jag tror inte det finns nån medial person som fascinerar mig mer än Fredrik Virtanen. Ja, det fascinerande är att han verkligen lyckas tycka exakt tvärtemot mig i varenda smakfråga som tycks existera. Finns det nåt jag avskyr, så älskar han det - och vice versa. I varenda fråga! Kan inte göra nån annan subjektiv tolkning av det hela mer än att karln är både smaklös och helt dum i huvudet. Och efter hans senaste krönika betvivlar jag inte ovanstående uttalande. Då ondgör han sig över fullt normala människor, vänner till honom själv, intellektuella, välbalanserade, konstärligt förfinade, nu under två veckors tid raserat hela sin självbild och gått in i ett grottstadium. OS. Att helt huvudlöst blir så förblindat engagerade i nåt så tramsigt som hockey, backhoppning och skidskytte. Vuxna människor som beter sig som grottmänniskor. Han förstår det inte. Sport är den mest primitiva underhållningen, underställt alla andra konstarter, enligt Virtanen och egentligen är det bara barn och hårdrockare som gillar sport. Jag är varken barn eller nån direkt hårdrockare. Men det klart, då förställer jag också bara mitt intresse... Med en sån generalisering kan man ju också hävda att de enda som inte är intresserad av sport är kvinnor.

Virtanen raljerar över sporten, samtidigt som han fascineras över den debila masspsykosen. För honom är allt bara ett enda stort VEM BRYR SIG? Vem bryr sig, egentligen? Vuxna människor som kickar boll eller spelar kula, åker lite skidor och skjuter prick samtidigt. Det är en lek.

Jag kan absolut köpa det argumentet. Jag ställer mig samma fråga rätt ofta. Det här är ju nåt totalt oviktigt, som vi betalande, eller tv-tittare gett en helt annan betydelse - som om det vore nåt viktigt. Lek som blivit allvar. Nån tjej hoppar över en ribba och vi blir alldeles till oss i trasorna - vi som i vanliga fall ääälskade Malin Ek i den nya Dramatenuppsättningen osv. men om man tänker det hela, nyktert och lite samhällspraktiskt, jämför med ett yrke som verkligen betyder nåt; bonde, läkare, kirurg - vilken funktion fyller egentligen konstnären? Ärligt talat, kan inte passionen för konst vara lika falsk och konstruerat "viktig" än som den passion en sportfåne känner? I slutändan är det återigen vuxna människor - som leker. Vuxna människor som kladdar på en tavla, inte bättre än vad en tvååring skulle klara - ingen ser vad det föreställer men en hel kår av förståsigpåare applåderar ängsligt med fingertopparna i kör. Det är ju sååå djupt konstnärligt och komplext. Geniiiiiiiaaaalt! Var börjar budgivningen, en miljon, två?

Vad är en teaterskådis, om inte en vuxen människa, som springer omkring i lånade kläder, gormar och lever ut - snäppet bättre än roliga timmen i skolan? Vuxna människor som leker att de är nån annan, halvnakna, i trikåer och lustiga hattar; en kung, en hora, en narr. Vem bryr sig egentligen?

Jag gillar både sport och konst och musik och jag ser egentligen ingen primär skillnad i passionen för dem. Graderingen av finkultur, fulkutur och ickekultur kan jag också köpa - det gör mig inte mindre passionerad för det. Men det är märkligt, konsten älskar ju outsiderperspektivet, den svage, konsten hyllar arbetaren gentemot etablissemanget och borgarbrackorna. Konstnären älskar att stå på den enkla människans sida, samtidigt som den enkla människans vanor och passioner är ok att håna.

Lundellsk fotboll och en abstrakt-wanna be

Nationaldag och själv har jag målat idag. Jodå. Köpt in canvastavlor och färg och därefter kreerat med baskern på sné. Funderar på om folk skulle ta illa upp och de här tavlorna helt plötsligt började dyka upp, ramade, som presenter på olika inflyttnings- och födelsedagsfester. Om nån verkligen skulle ha hjärta att uppriktigt hävda Kejsarens nya kläder, att "tack - men det här är ju verkligen skitfult!?". Eller skulle man bita ihop, ta emot med ett stelt leende och sen efter festen skicka ner tavlan i källaren.

Bedrövlig VM-kvalmatch ikväll och det som stör mig mest är egentligen inte att Sverige är dåliga och fantasilösa. Problemet är att förbundskapten Lagerbäck ju byggt det här dåliga och fantasilösa från grunden - genom att vägra progressivt tänkande, vägra förnyelse och sakna taktiska dispositioner. Ja, lite som Ulf Lundell, ungefär.

Konstfack nu igen..

Och statligt ägda Konstfack fortsätter att skapa rubriker; nu med nästa student som går in i en tunnelbanevagn, klottrar ner den med fula tags, krossar en ruta och sen går ut. Konstens autonomi, nu igen.. SL stämmer Konstfack på 100 000 för skadegörelse medan Konstfack själva tillsätter jurister för att utreda om skadegörelsen kanske i konstens namn kan göras laglig. Graffiti ja, rent klotter och förstörelse - nej. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth börjar annars alltmer blir en favorit; då hon besökte Konstfack och fick se filmen Territorial pissings och faktiskt vågade sätta ner foten och inte vika undan i diplomatiskt luddigt försvar. Hon var uppriktigt provocerad och arg. "Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?" Konsten ska vara fri men så länge den lever på skattebetalarnas pengar och ägnar sig åt kontraproduktiv konst och rent destruktiva syften, så lär inte den breda allmänhetens välvilja och förståelse öka till denna lekstuga. Spekulativt och provocerat bitande av handen som föder en.

Visst ska konsten belysa, diskutera och ifrågasätta samhället men ibland måste också samhället belysa, diskutera och ifrågasätta konsten. Likväl som det finns dåliga sidor av samhället finns det också förbannat dålig konst.

Söndag

Trevlig spontanfika med vän J på Nationalmuseums mysiga atrium. En perfekt lokal för finare mingelpartyn etc. Förmodligen inte helt billigt att hyra men man måste väl få drömma.. Har en tendens att göra det och allt som oftast i tanken hamna nånstans i hieros gamos-tillställningar likt den fantastiska festen i Eyes wide shut. Men vore det inte häftigt? Häftig lokal, 3-4 olika ingångar, damerna kommer från ett håll, herrarna från ett annat, alla är maskerade och belysningen dov. Stämningsfull musik av ett maskerat band - varav en spelar ståbas. J var på strålande humör efter en veckas förlustande i Paris gaykvarter (Marais) tillsammans med sambon, som av sin mor fått en "extrem" fickpeng med på resan, ja, slösarpengar helt enkelt. Båda hade gjort Paris och nyekiperat sig från topp till tå - och sen återvänt till vardagen i stan (och några månaders tung blodpuddingkonsumtion). Fick en muntlig utveckling av den skriftliga totalsågning jag redan fått tidigare på Borderline fog. Hade jag varit mer blödig hade jag förmodligen gråtit blod bakom en gardin nu, liggandes i fosterställning. Efter fikan blev det ett besök på Hans Hammarskiöld-utställningen med massvis av vackra svartvita porträtt på mestadels dåtida kändisar och kungligheter från då och nu. Intressant.