Sås, hockey och hästdans

Fick en T-shirt i present för några dagar sen. Ännu ett märke som försöker slå sig in på trenden med broderade loggor uppe i brösthöjd. Ska man ha sin polospelare, sin älg, sin sköld, krans, noshörning, mås, krokodil, bäver, räv eller vad det nu är? Själv fick jag då en Pinewood. Det kanske är en fin logotyp i ett större format men i t-shirt-format ser märket bara olyckligt ut. Det ser inte ut som en logga, det ser ut som en matfläck, som ett stänk sås som man glömt torka bort. Känslan av sofistikerad stil är lika med noll.

Gick i torsdags på hockey också, vilket jag ångrar djupt. Mest pga. spelet men uppladdningen kändes inte heller så kul. Säga vad man vill men min far (och i viss mån hans vänner) är inga direkta muntergökar. Enligt dem går man på hockey för att gnälla. Allt är 100% jante och pessimism. Och med tanke på utvecklingen utifrån 80-talets glansdagar så finns det kanske inte så mycket att glädjas åt heller. Men inställningen är alltid densamma. Innan match: "det här kommer att gå åt helvete". Under match: "ska vi gå hem nu, så man slipper se skiten?" Alternativt får man höra kommentarer som "jaja, powerplay fem mot tre - de gör inte mål ändå, helt odugliga hela bunten" eller "den där idioten kan de lika gärna skicka hem till Kanada igen". Efter match (om vi förlorat): "vad var det jag sa?" Efter match (om vi vunnit): "ja, där fick de så de teg!"

Musikalisk har man ju inte kunnat undvika K-pop-vågen som tycks svepa in över landet. Egentligen är genren och hypen lika märklig som alla de här moldaverna som var så inne för några år sen. Enda skillnaden är att Gangnam-style utstrålar glädje och så förstås den berömda hästdansen. Om man inte gillar den lättuggade dansmusiken så lägger jag min röst på amerikanska Wildlife control, NY-bandet Ms Mr eller grekiska Marietta Fafouti. Tre band/artister som går varma i min spelare.

Blind dates, blårävar och James Spader

Måste erkänna att jag gillar tanken på nåt sätt, även om det kanske känns desperat också. Men va fan.. det är väl inget konstigt egentligen i att man blir äldre, växer ifrån vissa av sina vänner och att speciellt de som skaffar barn distanserar sig och får annat att tänka på, än att springa på kaféer, konsthallar och biofilmer med mig, stup i kvarten. Vänner och bekanta som fortfarande finns kvar men som man numer bara hinner träffa nån gång per år, i bästa fall. Men jag gillar konstnärinnan och bloggerskan Mia Mäkiläs lilla upprop för några veckor sen, där hon helt ärligt erkände att hennes gamla vänner hade tagit slut och att hon därför via sin blogg ville skaffa nya tjejkompisar. Och att hon just nu påbörjat missionen med åtta blind dates, med nya potentiella väninnor. Ja, som ett mer vardagligt och äkta Paris Hilton's My new BFF, fast utan, kändisskap, tv-kameror och utstuderat trams.

Det fick mig att fundera. Uppenbarligen är det ju folk som läser den här bloggen också (mer än jag faktiskt trodde). Jag vill ju också träffa nya människor, utöver de närmast sörjande man redan känner privat (och uppskattar, bör tilläggas). Vänner bör tilläggas, inte en ny partner.. Finns ni? Gillar ni fika, film, foto och bor i Stockholm med omnejd..? Lär visserligen aldrig någonsin komma upp i åtta blind dates men kanske en, eller två?

I övrigt vill jag väcka uppmärksamheten kring ett oroväckande fenomen. Män i medelåldern som börjar bli lite lönnfeta och skaffar sig en James Spader-frisyr. Har man sett Boston legal så vet man. Den är nåt mellanting, en kompromiss mellan det mer snaggade och det frodiga och ser ärligt talat förjävligt ut. Magnus Carlsson (Weeping willows) stod näst på tur, sen en manlig bekant och nu kom Andreas Mattsson också. Normalkort på sidorna och sen stympar vi luggen helt. Snyggt.

Ett annat oroande fenomen är att till och med etik eller upplysthet är nåt som kan trendkategoriseras. Man trodde ju att hela 90-talets debatt om pälsindustrin och djurplågeriet kring det faktiskt var nåt som inte bara var en trend, nåt politiskt korrekt för dagen men nu är det inne med päls igen. De här förhatliga blårävsbollarna på var och varannan Stockholms-kvinnas huvud och helt plötsligt är det ok igen. Ingen reflekterar över dess uppkomst eller minns debatten och varför skulle man - det är ju snyggt? Pälsvästar på varenda östermalmstjej och män som stoltserar med "björnfittor" på huvudet - för det är ju så varmt och samtidigt så roligt att säga! Jorå serru... björnfitta på skallen, vettu. Samma sak med Big brother, serien alla tycks älska att hata och som man verkligen trodde begravts en gång för alla - efter alla dessa kritiska debatter och inlägg som hölls. Men uppenbarligen kände tv-makarna att det här vill vi ha mer av. Dumhet är inne igen!

Synthpicnic

Hade inför helgen som förflöt en tanke att jag med kameran skulle besöka den årliga synthpicnicen i Skinnarviksparken och kanske kunna ta några spektakulära kort. Med facit i hand, efter att ha kollat på bekantas fotoalbum, så gjorde jag nog bäst i att inte dyka upp. No offence men det måste ha varit den största samlingen av genuint fula människor, som man lyckats skrapa ihop på en och samma plats. Jag håller helt och fullt med om Henrik Schyfferts utlägg om att många människor som stannat i en viss stil mycket bygger på att man helt enkelt stannat och stagnerat från den period då man verkligen stod på topp. Sin livskurvas peak, så att säga. När man var ung, tuff, ball, häftig och då det faktiskt fanns andra som tyckte samma sak. DÄR vill man befinna sig - även många år senare. Jag som gammal hårdrockare har inget emot synthare - även om jag tyckte redan på 80-talet att de klädde sig löjligt. Men då kom de undan med det - för de var unga och vilda och är man ung och vild så kommer man undan med det mesta. Däremot nu.. att 25 år senare fortfarande klamra sig fast vid samma klädstil, sminkning och frisyr.. DET är fan helt patetiskt. Nu är man inte ung och vild längre och ser ärligt talat förjävlig ut. Åldern är den grymmaste motståndaren för nån som fortfarande vill hänga med i sin ungdomskultur.

Märkeskläder

Har gjort nåt idag som jag verkligen avskyr. Drar mig för det, in i det längsta. Att handla kläder. Jag har inget tålamod och ser inte alls njutningen att strosa runt i timmar från en affär till en annan. Jag vill bara gå in, ta det jag ska ha - inte ens prova det först - handla och adjö. Det kan te sig som en motsägelse att jag å ena sidan önskat mig (och fått) ett presentkort på Nitty gritty i julklapp men ändå känner en stark hatkärlek till det där stället. Älskar att hata det. Speciellt nu, under finanskris och tunnare plånböcker - då NG fortfarande kör sin fisförnäma stil. Trots konkurs och nyöppnande i mindre lokaler. Problemet är fortfarande där. Stora minimalistiska lokaler och ytterst få klädplagg som hänger lite blygsamt på nån galge eller i en hylla. Det känns nästan som att kläderna är en ursäkt för att få ha en butik och umgås med polarna. Och kläderna sen.. det känns som att 90% av priset handlar om märket, resterande om kvalitet. Jag vet inte varför jag blir så störd på NG's favoritmärke - huliganmärket # 1; Stone island, som hänger här överallt, till helt oförsvarbara priser. En vit t-shirt av måttlig kvalitet för 700. Jag kan köpa tre såna t-shirtar för 99 kronor på Coop forum - och förmodligen få bättre kvalitet. Men de övriga 601 kronorna betalar jag för SI's coola logga på bröstet. Jackor för 4000 och uppåt, simpla jävla regnjackor med krage. Är det verkligen rimligt och försvarbart att lura sina kunder på det sättet? Det finns inget argument i världen som kan påvisa att produktions- och materialkostnaden skulle kräva att jackan kostar 4000. Det är bara ren bluff.. och det värsta är att jag går på den, till viss del. Väljer ju i hundra fall av hundra en Ben Sherman före en Batistini eller Gant.

På ett sätt är det märkligt hur vi konsumenter står ut med märkeshysterin och överpriserna på kläder - samtidigt som en hel generation sagt nej till skivbolagens hutlösa priser för musik. Väldigt många finner det helt oförsvarbart att en CD-skiva skulle kosta över 200 kronor, en bit plast som kostar 2 spänn att producera. Och ändå ser man samtidigt så mycket ner på outlets och grossister som via sina ohippa affärer utanför stan säljer samma märkeskläder för en betydligt mindre summa - för då har man inte införskaffat den på rätt sätt.

Ja se modet... och Lorettas barn

Jag vet inte om det här är nån ny trend men ihåliga tajts.. är det verkligen snyggt? Och helt plötsligt har alla det? Gärna ihåligt längs hela sidan, nästan lite tigermönstrat rippat. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Har typ sett fem-sex unga tjejer med det, bara idag. Men se.. vem förstår sig på kids och mode nuförtiden ändå..? Likadant Partille-Johnny, som ju är en efterapning från det absolut fulaste och mest skamliga man minns från 80-talet. Möjligtvis att byxorna idag är lite dyrare och frisyrerna lite annorlunda.

Och har man vägarna förbi Kulturhuset just nu, bör man kolla in Loretta Lux fotoutställning. Jättevackra kort.. men samtidigt lite creepy tillrättalagt, lite The Shining-varning.. allt för propra barnporträtt, där alla barnen kunnat platsa i The Omen med sina förstorade oskuldsfullt elaka ögon.

Melker och Lena

Melker Andersson möter långkonjukturen genom att sänka priset 50% på hälften av sina restauranger, måndag till onsdag. Bra, tänkte jag och skulle ringa och boka plats för vår jobbträff, där nattpersonalen möts över en bit mat. Jag vill boka bord, till nästa tisdag, klockan 18. Redan där fick jag ett "eh..?" i luren. Och det ska vara för TIO personer, ni behöver mitt namn för att checka av, va? 18.00 kommer vi. Kvinnan i andra änden av luren tänkte förmodligen att hon hade en galning på andra sidan, som tror att han är den enda människan i hela Stockholm som läser Aftonbladet, Expressen, DN, Metro, eller Allt och Stockholm. Jag är ledsen, det är fullbokat, svarar hon. Ett bord för två då? Inte ens det, du kanske känner till att vi har en kampanj just nu...? Jo.. jag har hört nåt om den.. På Smak på Restaurangen eller La Rouge finns det enligt onlinebokningen NOLL bord lediga, under hela februari månad. Smart drag, med andra ord.

En tumme upp också för kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth som på Ellegalan fick det fina folket att sätta champagnen i halsen genom att vid sitt prisutdelande göra en liten kupp och beklaga sig över att hon inte kunde stifta lagar mot allt för magra modeller. Kan Spanien och Italien ha en BMI-gräns så borde väl politiskt korrekta Sverige också kunna ha det?

T-shirt of the day

T-shirt-motiv

Maja, jag hittade till de coola t-shirt-motivens hemsida, om du ville matcha din loverboy, menar jag? :) Härliga motiv och många många fler från härligt white trashiga Urban mist. Däremot har jag inte hittat motivet "Anger manegment class pissed me off!" än.

SILF; Sheep I Like to Fuck, sprunget ur Milf (Mother I like to...).

Trender

I bakvattnet på hela den diskussion som följt i amerikansk och senare också i svensk media om hipstern som västerländska civilisationens död så funderade jag kring trender och flugor. Regel nummer 1, även om man inte är nån hipster, är väl ändå att alla trender nu för tiden är väldigt flyktiga. Det som är rätt ena veckan är fel nästa, så därför gäller det att hela tiden befinna sig på tå, lätt och flyktig som en fjäder i vinden.

Jag är helt övertygad om att om 20-30 år kommer det vara ett högstatusjobb och en bransch att satsa sina aktier på - laserkirurgi som bara kommer att ägna sig åt tatueringsborttagning. För ärligt talat, om man ska hoppa på nåt som är flyktigt - hur smart är det då att göra det med nåt som är permanent? Ungdomsomogna statements och tatueringstrender är färskvara och redan nu sitter inte en tribal på de coolaste katterna i kvarteret, om vi säger så.. De är ett tidsdokument, över en svunnen ytlig tid. Den sitter på folk som försökte vara hip för 5-10 år sen. En svanktatuering är sååå Big brother och sååå 2003 och i många fall är den dessutom numer sååå förstörd av bristningar efter förlossningar, att man nog gör bäst i att ha mormorstrosor för att dölja den. Regel nummer 2 för trender bör därför vara; gör inte saker du senare i livet kommer att ångra. Men å andra sidan.. vem fan lyssnar på sånt när man är 18?

Raggare

Mitt hår håller på att bli långt igen. Lång jobbig lugg. Så för att då frisyren inte ska se ut som vare sig Nick Noltes klassiska mugshot eller konståkaren Jevgeni Plusjenko, så brukar jag kamma upp det. Det betyder INTE att jag är raggare (jag gillar inte 50-talsmusik och kan knappt skilja på en Impala och en gaffeltruck) och det betyder heller inte att jag är nåt stort Morrissey fan. Att jag gillar märken som Ben Sherman, Fred Perry eller Doc Marteens betyder heller inte att jag är eller har varit skinnskalle. Jag gillar bara stilen. Lika lite som de rektangulära SS-kepsarna av idag, som var och varannan person har, är av stor beundran för Heinrich Himmler. Däremot är jag av nån anledning petig på grabbar, för det är mestadels grabbar, som tatuerar in gamla tyska järnkors och urskuldar sig allt symboliskt värde genom att bara hävda att ”det är en snygg grej”. Jag antar att man får leva med den historielösheten, eller kanske mainstreamkulturens ständiga annekterande av subkulturella symboler. De tas, för att de är lite coola och värdeelimineras. En tatuering betyder inte att du är sjöman, en piercing betyder inte att du är aktiv inom S/M, en Harley Davidson är lika mycket en medelålderskris som en gängtillhörighet, punken är ett vykortsmotiv från London och kamouflagebyxor bärs ofta av grabbar, för det är ofta återigen grabbar, som antingen inte hunnit mönstra, eller fick frisedel – men tycker att de ser rebelliska ut. Däremot tror jag fortfarande att en Stone island betyder att man är en fotbollshuligan, speciellt om den dessutom kombineras med en Burberry-keps. Men man kan ju vara en ungdomligt proper Östermalmsdam också?

Ingen säger egentligen någonting med någonting längre. Och med tanke på att en ungdomskultur ofta är ett rebelliskt uttryck mot sin egen föräldrageneration – hur tänker egentligen dagens unga raggare? Jag är rebell – genom att se ut som min farsa gjorde? Jag lyssnar till och med på samma musik som han – nu blir han allt provocerad!! Eller fotbollshuliganer som vårdar klassiska tantmärken ömt, som om det vore deras egna. Vad kommer härnäst? Gustav III-kids eller välpudrade viktorianer som glider ner på en stilla ritt längs Linnégatan på väg mot Stureplan?

Näsböj

Just det, på särskild begäran och ett inlägg i debatten kring de perfekta skyltdockorna. Margareta Krook-dockor från en klädaffär i Wien.