Nytt år

Nytt år och nya löften - att bryta lagom till februari. Men också nya uppgifter. Foto-yatzy2012 är nu igång och om nån läsare är nyfiken på att delta så är ni mer än välkomna att göra så. Mycket trevligt att Divage (som jag bara känner via bloggen, valde att delta). Allt som krävs är en blogg och en digitalkamera/telefon att ladda upp bilder ifrån. Om en vecka börjar sen mina studier också och jag har lovat mig själv att försöka bli mer social och få lite namn på alla ansikten man träffar på föreläsningarna. Han den flintige, hon med tänderna, tvillingarna, Bo Inge Anderssons-look-a-like, gubben från Enebyberg som jämt somnar och "polskan" ska efter den här terminen benämnas vid sina riktiga namn. Annars är det en fin familjetradition att bortse från namn och bara benämna folk och grannar utifrån lyten, utseenden och yrken. Vill minnas min mormor och morfar och deras uppgång som bara bestod av "polisen", klantskallen, snorisen (med familj), hon med hältan eller nån som bara är beskriven utifrån ett nedlåtande läte.

Malmö blomstrar, sägs det... tyvärr känns det som att även ogräset blomstrar i rikets tredje stad. Eller som nån reporter beskrev det i farten: "tredje rikets största stad". Det känns som den ultimata ironin och paradoxen att den senast ihjälskjutna personen i Malmö (som verkar ha varit svensk och inte del av nån tyngre kriminell verksamhet) för någon vecka sen på sin Twitter beklagade sig över att Malmö höll på att bli nån motsvarighet till Ciudad Juarez, mordhuvudstaden # 1. En vecka senare har han själv fallit offer för sina farhågor.

Prata

Ska snart iväg på lite party ikväll och kom av nån anledning att fundera på Lena Ph igår och hennes medverkan i Hellenius hörna. Hon satte fingret på nåt jag själv insett att jag helt usel på. Jag kan verkligen inte kallprata med folk. Jag är helt usel på det. Minglande och utbyten av fraser som inte betyder nåt. Längs en promenad med C hann vi till och med rekapitulera att vi vid flera fester med mingel kommit ihop oss med folk. Antingen för att man sagt fel saker för tidigt, tyckt att motparten kommit med för kontroversiella (dumma) åsikter, eller så har man bara konstaterat att mingelsällskapet är så tråkigt så man hellre börjar läsa en bok. Jag har förstått nu att det inte tillhör den sociala kutymen att gå på fest och sätta sig och läsa en bok.

Så med nya insikter ska vi nu försöka gå på fest igen och verkligen bjuda till. Eller nåt i den stilen. Inte börja flacka oroligt med blicken bort mot bokhyllan som ett redskap för att fylla det sociala tomrummet och bristen på samtalsämnen med folk som man kanske i vanliga fall inte skulle umgås med. Fan, det tar emot, men jag ska försöka vara trevlig!


Hörde igår att i England har intresset för att söka in till tekniska utbildningar efter grundskolan och gymnasiet ökat med 17%. Och anledningen sägs i mångt och mycket bero på succén kring The big bang theory. Trots allt ser ungdomar en tjusning i att vara en Sheldon Cooper eller en Leonard Hofstader, med allt vad det samtidigt innebär i sociala brister.

Göticism och lejonvrål

Egentligen är det helt fantastiskt att det ska krävas en vårdskandal á la Carema för att allmänheten ska få upp ögonen och tycka att riskkapitalister inte ska ha nåt inom vård och skola att göra. Det säger väl sig självt att man inte är där för patienternas eller elevernas bästa, utan bara för sin egen vinnings skull? Privat upphandling ska väl fortfarande likt den kommunala tjänsten främst handla om ansvar och kvalitet, inte om lönebonusar i skatteparadis, som en belöning för att man snålat in på dem man faktiskt är satt till att tjäna. Det här är kapitalism när den är som sämst.

Ju mer konst och kultur man läser, desto mer beklämd blir man över Sveriges historiska roll. Yrvaket konstaterade man under stormaktstiden att nu gäller det att visa upp sig; vår fina kultur och våra anor. Snabbt insåg man att man varken hade det ena eller det andra. Kulturen importerar vi, antingen via konstnärer, målare, skulptörer och arkitekter från kontinenten, eller så får vi väl helt enkelt åka ner och plundra nån stad med kulturskatter, som vi kan plocka hem.

Inser annars att jag varit rätt dåligt beläst på göticismen, den historierevisionism som började spridas från Sverige, där man försökte påvisa (ljuga) ihop sina historiska anor. Värst var väl den annars så välrenommérade Olof Rudbeck d.ä, som å ena sidan satte Sverige på kartan med sina anatomiska upptäckter och uppfinningar under sent 1600-tal men som inte kunde nöja sig med det - utan försökte dessutom glorifera det anrika Svea rike med rena påhitt och ljug-skryt. Han lär ha påstått (och dessutom sagt sig ha bevis för) att svenskarna inte bara härstammade från goterna men att Sverige placeringsmässigt ligger på den plats där Atlantis sjönk och att vi med vårt släktskap ända ner till Noak (med arken) kan sägas vara kulturens och kunskapens vagga. Så det så. Man kunde göra enkla språkliga härledningar, om folk på kontinenten nu inte skulle tro Rudbeck. Det klassiska Thebe (i Grekland) var i själva verket Täby och Troja var byn Trögd utanför Enköping. Klassiska figurer som Herkules var bara en förvrängning av "Här-Kolle" och Peleponesos var en enkel felhörning och härstammade från "Pelle på näset".

Slutligen lite tv och musik. Det är oerhört sorgligt att se hur nya Scrubs blivit så dåligt och tappat allt av det som gjorde serien så bra. Nu är serien bara löjlig. Tack och lov att Big bang theory fortsätter att hålla samma höga nivå, in på fjärde säsongen. En femte säsong har dragit igång i USA. Musikaliskt så sätter ju nya singeln Lion's roar skyhöga förväntningar på nästa First aid kit-platta. Måste vara höstens svenska singel.

Om ensamhet. Och gäss.

Har tänkt på några saker kring ensamhet.. Lyssnade på Morgonpasset i P3 nån morgon härom sistens och noterade hur Hanna Hellqvist tog upp ett ämne, som allt för sällan diskuteras. Jag skulle nästan vilja se det som en light-variant av Johanna Koljonens "våga prata om det"-debatt. Koljonen pratade om sex och sån sex som inte riktigt sker på ens egna villkor och mot ens vilja.. men man går med på det ändå, ja.. för att vara schysst. Hellqvist har inte gjort nåt liknande manifest på det viset men det var ändå starkt hur hon tog upp ämnet och ville berätta om sin personliga sorg. Hon erkände att jobbet var allt hon hade. När hon inte jobbade så gick hon hem till sin lägenhet och satt mest ensam där, med sin katt. Hon hade inga direkt nära vänner, inget direkt socialt liv. Det var hon och katten. Titta på tv och äta ensamma middagar, sju dagar i veckan. Något udda i det hela var hur de två andra radiopratarna skrattade ut henne, som om det vore ett skämt.

Hellqvist kan ju ändå anses vara en rätt stark person, som med gott självförtroende och lite skämtsamt kan berätta det för hela svenska folket men det finns ändå nån konstig syn på ensamheten och utanförskapet som nåt "ensam är stark"-tanke. Bara för att man själv är en outsider med gott självförtroende så hjälper ju inte det de likasinnade med dåligt självförtroende. Blir därför smått irriterad på ex Kapten röds lilla radiohit Ju mera dom spottar (på mig, desto snabbare kommer jag att blomma). Det är ju en fin liten idealistisk tanke men så funkar det ju inte. 95% av dem som det spottas på i unga år blir inte starkare, växer inte snabbare till att bli problemfria blommor. Så kan en självsäker person uttala sig och bortse från den som inte blommar av spott. Som en passus så vill jag i så fall absolut inte spotta på Kapten röd och hans musik - för jag hatar den typen av musik och hoppas i så fall att den torkar ut istället, av alla uteblivna loskor.

Märkligt är också hur jag och den kära sambon i flera års tid passerat en sjö i en stans parker och svurit över alla förbannade kanadagäss som skitat ner alla gräsmattor och dessutom är lite halvaggressiva om man passerar dem för nära. Skicka hem dom jävlarna, skjut av dem - har man tänkt både 10 och 20 gånger. Sen kom hösten och nåt märklig och näpet hände. Gässen flög, som de brukar, hem för säsongen (till Kanada?) men något måste ha blivit fel i kommunikationen, något måste ha fallerat för en ynka gås blev kvar. Alla andra drog, medan han var på toa. Nu har han gått där längs sjön, i mer än månad.. helt ensam. Inget sällskap och helt plötsligt går man själv runt sjön och tycker synd om det lilla fanskapet. Stackare.. ska han hänga här helt själv - hela vintern? Och i södra USA eller syd-Europa sitter ett gäng gäss och äter sig feta och skiter ikapp på en gräsmatta när nån inser: "hey, where's Stephen??"

Odödlighetens elfisk

.. det är titeln på en patients teckning på jobbet. Titeln var verkligen tio gånger mer spännande än motivet. Ja, annars så var det loppis igår på Täby galopp och utan att skryta för mycket så får man väl kalla dagen för en succé. Att vi sålde tillsammans med några vänner, H&J, gjorde ju bara saken än trevligare. Serietidningarna gick väldigt bra och jag visste väl att det fanns en revival för 70- och 80-talstidningar av Knasen och Lilla Fridolf. Det är nostalgi, även om jag inte vill gå så långt som att säga att de format mig som person genom åren. Vi blev hur som helst av med enorma mängder skit och det är nästan komiskt att man får betalt för en del saker.

Efter att ha stått nu en gång varje år på loppis så kan man helt klart skönja mönster i köpbeteende bland olika nationaliteter. Det är inga generella kategoriseringar av hela folkgrupper, utan bara av folk vi sett och förhandlat med. Asiater brukar mestadels rätt snåla och vill helst inte köpa dyra saker. Billiga saker för så lite pengar som möjligt. Men de säger ingenting, de har bara låga förväntingar på ting. Folk från mellanöstern har i blodet att pruta och gärna ge fräcka skambud. Vill man ha 5000 för sin Steinway med elfenbenstangenter så bjuder de 30 spänn. Även om nåt så kostar 10 kronor, så är det som ett spel att ändå försöka pruta till 5.

Den svenske köparen på loppis är verkligen som fördomen om svenskar. De är ärliga och lite konflikträdda. Säger man ett pris så accepterar det det. Ingen förhandling. Man ska göra rätt för sig. Har man sagt 40 får man 40. Låter inte prissättningen bra så rynkar de på näsan och går därifrån. Ensamma yngre svenska män gillar 1.)Musik, 2.)dvd-filmer 3.)Serietidningar. Äldre män från mellanöstern gillar 1.) Elektronik (kameror/mobiltelefoner). Yngre kvinnor gillar 1.) Böcker 2.)små inredningsprylar. Sen är det ju sån humor på nåt sätt att min mors polska kläder (som hon skänkt till oss) köps upp av andra polska kvinnor i ungefär samma ålder.

Görings tvättbjörnar

Hörde den här nyheten igår och tyckte den var så fin på nåt sätt. Att Sverige inom kort riskerar att "invaderas" av två nya djurarter och att dessa inte hör hemma i vår fauna, saknar naturliga fiender och därför fortplantar sig som kackerlackor. Först är det mårdhundarna från Kolahalvön och norra Finland som tar sig in den vägen till Sverige. Det andra djuret var desto lustigare. Tyska tvättbjörnar. Det finns redan en miljon av dem i Tyskland och de har nu börjat sprida sig till Danmark och därifrån är det ju bara en liten simtur över till Sverige. Vad som var lustigt med hela historien var att man påstod att denna MILJON tvättbjörnar alla var avkomma till två vilda tvättbjörnar som dåvarande Luftwaffe-chefen Herman Göring valde att sätta ut i naturen 1934 som för att "berika Tysklands fauna". Men andra ord är de snart här. Det blev inte 10 000 tyska bögar som invaderade oss utan tusentals nasse-tvättbjörnar, så paradoxala i sitt ursprung, så historiskt tyngda men samtidigt så ickeariska genom sin svartvitkolorerade päls.

Om två helger är det annars dags för bakluckeloppis igen. Fascinernade skådespel det där. När man väl rullar in och ska börja packa upp och blir lika angripen av köpare som Tripoli igår natt, från alla fronter. Folk kan inte vänta på att man packar upp, sliter i grejer, skriker skambud i kör, öppnar bildörrarna och ger prisförslag på saker som inte är till salu. "Nej, jag hade tänkt behålla ratten, men tack ändå!". Så blir man stressad, säljer bra grejer för billigt och ser sen ens egna prylar ligga på ett annat bord längre bort - mycket dyrare. Så i år är vi rustade på försvar. Lilla Fridolf-tidningar för 20 spänn styck, kassen med odugliga kulspetspennor för 30.

Botten, toppen och Pride

Lång paus nu men det blir ju lätt så, när solen skiner och Stockholm är på sitt allra bästa humör. Dessutom försöker man pressa ut det sista av de ynka semesterdagar som återstår. Har sett massvis med film och en del riktigt bra grejer och några riktigt usla. Jag blir alltid lika förbannad när man blir rakt av lurad av recensenter och kritiker, som hyllar en film till skyarna och sen går man och ser skiten och konstaterar att den var urusel. The Trip var precis så. Lurad av översvallande betyg och fortfarande Tristram Shandy i åtanke så gick man och såg denna smörja och började allt mer oroligt vänta på "när ska det roliga komma?" Det kom aldrig. Jag kanske inte är målgruppen eller helt blind för Rob Brydons "humor" men det här nåt helt nytt för mig. Skissartad, framhafsad, ofärdig och dåligt improviserad gubbfilm. Självupptagna gubbar som tror att de är roliga men som inte är det. Och värst av allt - om någonting inte är roligt första gången - så lär det garanterat inte bli roligare om man upprepar samma sak fem gånger till. Steve Coogan sjönk som en sten i mina ögon med den här filmen, eftersom han lyckats med det värsta som finns. En komedi som inte är rolig. En komedi som underskattar sin tittare och tror att det räcker med att sitta och tjafsa lite i 90 minuter och att det ska räcka - bara för att man är känd.

Överraskande bra var annars Bridesmaids och även om det inte är nån renodlad chick-flick så verkade åtminstone många tro det. I den fulla Skandiasalongen var väl... fyra män..? Den var kul och välskriven och Kristen Wiig borde satsa på en manuskarriär. Melissa McCarthy är å andra sidan en stjärna, hon själv är värd hela entrépengen.

Och så var det ju Pride förra veckan med allt det innebar. Paraden var kul, partyt var bättre än i fjol, anarkisterna var nedtonade men jag måste ju erkänna att viss kritik som framfördes kändes enbart taskig. Några ekipage efter att de stolta gaypoliserna passerat förbi kom ett annat tåg och hånade dem, för att de och polisen i största allmänhet har utvisningar av dödshotade hbt-personer på sitt samvete. Jag trodde faktiskt att debatten kunde föras på ett lite högre plan och inte med såna låga populistiska slag. Det är fortfarande våra politiker som är lagstiftare i det här landet. Det är inte polisen som är beslutsfattande organ och på eget bevåg bara bestämmer sig för att utvisa folk till höger och vänster.

Lika irriterande är den man ur försvarsmakten som marscherade men som följdes av två kvinnor som förlöjligade honom med elaka pratbubblor. "Mitt jobb dödar" och "Här går jag och försvarar mina mänskliga rättigheter medan mitt jobb går ut på att kränka andras". Återigen, lika lite som poliser utvisar människor så går svenska försvarets jobb ut på att åka ut i världen och kränka människor. Det är verkligen att bara vilja se den promille som går snett i det arbete svensk militär gör utomlands och helt bortse från alla goda förtjänster och fredsarbete man bedriver och faktiskt är utskickad att göra. Av våra politiker, återigen.

Skint & demoralized

Nu var det länge sen.. vilket inte betyder att det inte hänt saker. Men vädret har ju gjort sig och ska man följa den klassiska devisen "man måste passa på" när solen skiner, så sitter man inte så mycket vid datorn. Med några funderingar och citat har i alla fall fastnat sen sist.

Som när C och jag i par krossade svärfar och svärmor, plus svärmors syster och man i sällskapsspelet Absolut överens (hur väl känner du din partner) och man då till slut får en luttrad kommentar kring nederlaget: "jaja men ni är väl såna som pratar med varann hela tiden"!

Borde det inte ligga i klädtillverkarnas intresse att också göra provhytterna attraktiva för potentiella köpare? Ser man bra ut där, så vill man ha plagget. Varför tycks det alltid vara näst intill nån slags industriell ultaviolett belysning i provhytter, som gör att man mest blir förbannad över att se ut som en psykofarmakasvullen albino på tillfällig permission. I en ny skjorta.

Fick också höra att svåger S för några dagar sen satt bara några meter ifrån sitt frikort på ett kafé; prinsessan Madeleine. Han sa hur som helst ingenting till henne. Frågan är om pick-up-artisten Mysterys tricks (programstart ikväll 22.00 på Comedy central) skulle komma tillhanda här. Man ska ju alltid börja med att dissa objektet i fråga, för att sen smöra på. Ska man nämna Jonas Bergströms eller pappa Kungens snedsteg för att sen isolera objektet in mot ett hörn med en fin harang om hennes vackra ögon och ljuvligt gyllene lockar? Frågan är samtidigt.. OM man nu skulle få kontakt med något av sina frikort, skulle det då vara helt ok med ens partner.. eller skulle "skämtet" fastna i halsen?

Annars har jag hunnit med ett besök på Fotografiska och utställningen med Albert Watson och Ed Burtynsky är i min mening den bästa man visat på muséet, sen det öppnade. Var där i sällskap med Pixie, som återigen börjat odla tanken på att köra en Fotoblogg 2012 - ett kort om dagen. Orkar man? Visserligen är det fantastisk kul att titta på bilderna efteråt och vissa dagar känns kreativiteten fjäderlätt men vissa andra dagar, de grå vardagarna i februari eller november, då var det mest pest och pina. Man skulle behöva ett tema, som 365 maträtter jag ätit, eller 365 människor jag träffat (och inte tyckt om).

Blind dates, blårävar och James Spader

Måste erkänna att jag gillar tanken på nåt sätt, även om det kanske känns desperat också. Men va fan.. det är väl inget konstigt egentligen i att man blir äldre, växer ifrån vissa av sina vänner och att speciellt de som skaffar barn distanserar sig och får annat att tänka på, än att springa på kaféer, konsthallar och biofilmer med mig, stup i kvarten. Vänner och bekanta som fortfarande finns kvar men som man numer bara hinner träffa nån gång per år, i bästa fall. Men jag gillar konstnärinnan och bloggerskan Mia Mäkiläs lilla upprop för några veckor sen, där hon helt ärligt erkände att hennes gamla vänner hade tagit slut och att hon därför via sin blogg ville skaffa nya tjejkompisar. Och att hon just nu påbörjat missionen med åtta blind dates, med nya potentiella väninnor. Ja, som ett mer vardagligt och äkta Paris Hilton's My new BFF, fast utan, kändisskap, tv-kameror och utstuderat trams.

Det fick mig att fundera. Uppenbarligen är det ju folk som läser den här bloggen också (mer än jag faktiskt trodde). Jag vill ju också träffa nya människor, utöver de närmast sörjande man redan känner privat (och uppskattar, bör tilläggas). Vänner bör tilläggas, inte en ny partner.. Finns ni? Gillar ni fika, film, foto och bor i Stockholm med omnejd..? Lär visserligen aldrig någonsin komma upp i åtta blind dates men kanske en, eller två?

I övrigt vill jag väcka uppmärksamheten kring ett oroväckande fenomen. Män i medelåldern som börjar bli lite lönnfeta och skaffar sig en James Spader-frisyr. Har man sett Boston legal så vet man. Den är nåt mellanting, en kompromiss mellan det mer snaggade och det frodiga och ser ärligt talat förjävligt ut. Magnus Carlsson (Weeping willows) stod näst på tur, sen en manlig bekant och nu kom Andreas Mattsson också. Normalkort på sidorna och sen stympar vi luggen helt. Snyggt.

Ett annat oroande fenomen är att till och med etik eller upplysthet är nåt som kan trendkategoriseras. Man trodde ju att hela 90-talets debatt om pälsindustrin och djurplågeriet kring det faktiskt var nåt som inte bara var en trend, nåt politiskt korrekt för dagen men nu är det inne med päls igen. De här förhatliga blårävsbollarna på var och varannan Stockholms-kvinnas huvud och helt plötsligt är det ok igen. Ingen reflekterar över dess uppkomst eller minns debatten och varför skulle man - det är ju snyggt? Pälsvästar på varenda östermalmstjej och män som stoltserar med "björnfittor" på huvudet - för det är ju så varmt och samtidigt så roligt att säga! Jorå serru... björnfitta på skallen, vettu. Samma sak med Big brother, serien alla tycks älska att hata och som man verkligen trodde begravts en gång för alla - efter alla dessa kritiska debatter och inlägg som hölls. Men uppenbarligen kände tv-makarna att det här vill vi ha mer av. Dumhet är inne igen!

Ett kinesiskt mysterium

En helvetesvecka lider mot sitt slut. Helrenovering av badrum har inneburit en veckas exil hemifrån. Inget badrum, inget vatten, hallen är belamrad av byggskräp, utrivna badrumsmöbler och ton av damm. Köket är ockuperat av nya badrumsprylar och ton av damm. Sovrummet? Damm. Vardagsrummet? Inplastat men dammigt. Och till på det en molande oro och skepsis över att arbetsledaren ser ut som en barnamördare och att arbetet ska utföras av kineser som inte pratar ett ord svenska eller engelska. Idag kändes det som att försöka utföra en hopplös charad, eller en omöjlig beskrivning i Med andra ord: "Kjell kommer klockan 11.00. Ok?" Och mötas av två fågelholkar.

Och man vill ju inte ha fördomar... men ibland känns det som att kineserna tittar på våra hundar och tänker "den med ris på..".

Hockeyn har annars nått sitt sedvanliga läge under säsongen. Förnekelsen. "Jag bryr mig inte längre"-stadiet. Det stadium som är frukten av det tidigare läget: masochism och djup besvikelse. Egentligen är det helt fantastiskt hur man år efter år lyckas hålla på det lag som är så fantastiskt konsekventa i att alltid vara sämst. Det i sig blir nästan en trygghet, det är ett elände men det är som de här kåkänkorna, vars män sitter i fängelse mest hela tiden. Ok, det är inte optimalt förstås men det finns en trygghet i att veta var de befinner sig.

Förändringar, partysvenskar och No age

Det händer mycket, mest hela tiden. Bara igår (söndag) kom det upp TVÅ statusuppdateringar på Facebook om att två vänner gått och gift sig. Inte med varann då, utan var för sig. En annan vän fick barn och en tredje (du vet vem du är ;)) meddelade helt plötsligt att hon gjort slut med sin käresta. Och en femte funderar på att flytta hemåt, efter några års utlandsvistelse. Den sistnämnda vännen berättade om fenomenet och nu också hitsingeln som raljerar över alla partysvenskar i Norge. Ja, problematiken är ungefär densamma som partysvenskar på andra semesterorter på sommaren uppnår. För mycket fylla, svineri och sånt som ger landet dåligt rykte. Men de problemen finns överallt med ökat välstånd. På flyget hem från Warszawa för nån vecka sen var det en klart överförfriskad polsk man som började stöka runt i flygplanet och hamnade i dispyt med både flygvärdinnor och medpassagerare. Folk runt omkring honom var mycket upprörda och en vältalig medelålders man skällde ut honom efter noter, för att han inte förstått syftet med att åka utomlands och vara en god ambassadör för sitt land, istället för att "skämma ut sig och supa som ett svin" och sen ge hela landet dåligt rykte. Det slutade med polisomhändertagande, när vi väl landat i Sverige.

Blir alltid glad när jag lyckats tipsa nån läsare om ny bra musik. Väntar med tipsen tills jag sorterat ut all knäpp musik jag fått med mig från Polen. Den rymmer allt från gammal brasiliansk soul till amerikansk lo-fi och belgisk psykadelia. Idel bra grejer. Tycker fortfarande att Manic street preachers gjort en kanonplatta och hypade No age's nya skiva tar sig allt mer. Fast jag förstår fortfarande inte poängen med tvåmannaband och den begränsning det innebär. Tror fortfarande att No age, liksom band som White stripes eller Johnossi varit så mycket bättre om de varit fler och tajtare.

I övrigt väntar totalrenovering av badrummet här hemma. Kul.

Summering av en månads bortvaro

Som en vis vän sa.. en blogg är ju ingenting värd om den inte är levande. Så jag ska skärpa mig. En månad sen sist, en månad som bla inneburit ett eventuellt jobb (inom "rätt" bransch) och en Polen-resa. På nåt sätt hänger de här sakerna ändå ihop ett märkligt sätt. Öststatkopplingen och den ibland frustrerande känslan att hög motivation och impulshandlingar är viktigare än organisation, disposition, osv. Ja, det vi kanske anser vara mer svenskt. Logiskt och tystlåtet. Känslan utöver det personliga är annars att Warszawa allt mer är en stad i min smak. Gillar den sköna storstadspulsen. Inser också att det är mindre skillnad mellan Warszawa och Stockholm än vad det är mellan Warszawa och resten av Polen. Ibland känns det verkligen som två skilda planeter. Warszawa har allt som Stockholm har, de coola kaffebarerna, restaurangerna, pulsen, trenderna, sina hipsters av ungdomar som ser ut som Robyn eller valfri medlem i Vampire weekend. Enda skillnaden är väl att Stockholm är mer uppblandat med olika nationaliteter. Resten av Polen (av det lilla jag sett) känns som att det stannat i 80-talet och det där Warszawa är som ett ufo som bara flög iväg mot framtiden, fullt av konstiga människor, stress, bilar och höga hus.

--

Den musikaliska hösten har varit strålande. Hurts är årets Embrace/Coldplay/Athlete/Verve - det är föga originellt men bra musik är alltid bra musik. Robyn kan med sin Body talk 2 ha gjort årets bästa platta (jag vet - det är stort att erkänna för en gammal hårdrockare), Håkan Hellström kan fortfarande inte sjunga men musiken är det inget fel på. Ceo släppte en fantastisk debut, Ben Folds samarbete med Nick Hornby är intressant, Bodies of water är fantastiska och Sleigh bells nya är spännande. Manic street preachers släpper sin bästa skiva sen "Gold against the soul (1993) och Ou est le swimming pool återvänder med en kanonsingel efter frontmannen Charles Haddons tragiska självmord så sent som i augusti i år. Måste också nämna Mike Patton (ex Faith no more) nya soloprojekt, där han sjunger gammal pompös italiensk storbandsjazz och man fattar ingenting. Känslan är lite som när Robert Gustavsson startade Rolandz eller Jim Carrey gjorde Truman show. Är det seriöst, eller bara ironiskt? Skämtar han eller är det allvar? Jag vet inte...

Om kaniner, bananer och Oskar

Det är som att dumheten alltid hittar nya vägar, eller gamla beprövade vägar, utförda av nya dumskallar. Efter den utmärkta artikelserien i DN "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba hade man ju kanske hoppats på en nyanserad debatt, ett uppvaknande och analys. Jag vet inte vad som kom. Ryggdunkningar, "bra skrivet", "angeläget". Veckan senare är allt som vanligt igen. Alex Schulman går glatt ut med nyheten om sin nya tv-show: Veckans kanin. Jodå, förklarar Schulman utan det minsta skam.. det blir klassisk mobbing-tv. En kändis som betett sig dumt, omoraliskt och gjort bort sig, kommer under en veckas tid förföljas av en person, utklädd till en rosa kanin. Humor, liksom. Och bestraffning i ett.

Jag ser en rad problem i underhållningsidén. Vem bestämmer vem som bör utsättas för det här? Subjektiv moralpolis, advokat, åklagare och domare i ett? Schulman med redaktion? Har man inte rätt till en "kanin"-advokat? Den som står utan skuld kastar den första stenen? Om det ska handla om vem som betett sig dumt - borde inte Alex Schulman själv ligga risigt till? Han om nån borde förföljas året runt av en hel kaninfarm - mannen som byggt hela sin karriär på att offentligt mobba människor, härja och häva ur sig saker mot folk som inte förtjänat hans smörja. Men det är uppenbart att det på tv-bolagen sitter ett antal producenter som verkligen VILL plocka fram de här små människorna. De som tycks vara spännande, som vi älskar att hata - som egentligen ingen vill se - men som vi ändå tvingas till. Uppenbart vill nån hålla Linda Rosings lilla 15-minuters kändisskap vid liv. Uppenbart tycker nån producent att Anna Anka är bra tv och en fantastiskt charmig personlighet som vi alla bara vill ha mer, mer, mer av. Uppenbart finns det nån på TV4 som tycker att Peter Jihde - han är jävligt häftig. Han ska både fronta i VM-studion i fotboll men gör sig lika bra som "hipp och häftig" programledare för Idol. Uppenbarligen finns det bilburen ungdom på landsbygden som tycker att Sean banan är bra - eller är det bara nåt Aftonbladet bestämt genom sin enorma hype och enträgna promotion? Osv osv.

Sean banan till trots. Sommaren tillhör Oskar Linnros och det kan ingen ändra på. Jag kan inte tänka mig att nån annan svensk artist eller grupp släpper en bättre singel än Från och med du, eller gör en bättre platta under 2010. Fighten är redan avgjord i halvtid. Vem skulle kunna hota?

Livstecken

Hej. Jag vet, det var hundra år sen sist. Anledningarna till frånvaron kan bland annat förklaras med utlandsresor och införskaffandet av en ny hundvalp. Och allmän fantasilöshet. Har egentligen fortfarande inte speciellt mycket att berätta mer än att London fortfarande är London. Fortfarande lika bra, även om skivaffärsdöden även här gått fram som en präriebrand. Många av de riktigt obskyra skivbutikerna, de som mest bestod av sunkiga källarlokaler, trasmattor på golvet och droppande vattenledningar i taket, har försvunnit. Tråkigt. Å andra sidan håller London på att internationaliseras, eller så är det kanske bara vi som helt plötsligt efter många visiter med taskig engelsk mat, plötsligt kryssar från den ena riktigt bra restaurangen till den andra. För att inte tala om kaféerna. Och då menar jag inte de stora kaffekedjorna.

Musikaliskt... På ett sätt är det synd och tragiskt att våren innehållit så mycket bra musik, som förmodligen kommer passera den stora massan obemärkt. Så många "hits", som inte kommer bli några hits - så mycket bra musik som lagom till sommaren kommer bli utmarginaliserade av de sedvanliga hjärndöda flakhitsen. Det är som att på sommaren så tappar svensken helt sin musiksmak och hänfaller till det banala, lättrallade och korkade. Boten Anna, Dunka mig gul & blå, Svenne Banan osv..

Här är i alla fall nåt som är bra just nu. Imperial state electric, även om kritiker avfärdar det som Hellacopters, fast med nytt namn. Mark Ronsons nya singel, som ännu inte finns ute och så Oskar Linnros fullängdsdebut. Har dock fått höra av initierade källor att man bör behålla illusionen av Linnros geni vid att bara lyssna på musiken. Intervjuer med samme Oskar har grumlat idoliserandet. Ungefär som känslan med Lykke Li. Cool musik men totalt nonsens i intervjuform. Hör man henne prata, i utstuderade oneliners, så sveps kärleken över i hat. Och här är tre låtar som skulle kunna bli sommarhits.

Adiam Dymott feat. Björn Dixgård - Catch me if you can

Miike Snow - The rabbit

Yolanda be cool - We no speak americano

Säter, skivbutiksdöden och Marion

Jag vet inte ens om det är ett skämt eller sanning men det är rätt kul, Säters nya kommunslogan: "Tokig i Säter". Märklig är också den kontrovers som uppstått i Kommunal i Södertälje, som kräver att ens av deras medlemmar antingen lämnar facket pronto eller omedelbart går ur sitt engagemang i SD. Man kan säga vad man vill om det men till historien hör av att medlemmen heter Nader Hillawi och själv har flykting- och invandrarbakgrund. Hillawi vägrar gå ur vare sig det ena eller det andra.

Musikaliskt så frodas det just nu. Londonresan var en fantastisk vitamininjektion även om stan, precis som alla andra städer förändrats pga skivbutiksdöden. Uppenbarligen ser ingen charmen i små mysiga skivaffärer a la Fever pitch längre, vilket är trist. Entusiasterna finns ju fortfarande kvar. Köpt på mig massor av bra musik och fått tips om ännu mer. Här är fyra av mina absoluta favoriter (i tre olika genrer) just nu:

Franz Ferdinand feat. Marion Cotillard - Eyes of Mars. Måste erkänna att jag länge varit oerhört svag för Cotillard (inte bara som skådis) men det här spär ju bara på kärleken än mer. Ljuvlig.

Mystery jets - Flash a hungry smile. För att det är vårens pop-pärla! Än finns ingen officiell video men länkar in den, så fort den kommer.

Penguin prison - Something I'm not (Kristian Korg remix). Catchy electro, så nära Miike Snow man kan komma, från remixaren Chris Glover som äntligen bestämt sig för att göra solokarriär.

Shooter Jennings & hierophant - When the radio goes dead. Amerikansk singer songwriter och son till countrylegenden Waylon Jennings och Jessi Colter.

En fanatikers bekännelse.. och andra idioter

Jag tror att det tagit C några år att inse att för en riktig sportfanatiker (såsom jag själv skulle kunna anklagas för att vara) så finns det inget som heter lov, uppehåll eller "off season". Att säsongen är slut betyder ju egentligen ingenting. Det betyder i alla fall inte vila och ro, att kunna pusta ut efter den nervpärs som varit, ta det lugnt och nu ladda batterierna till september då nästa säsong drar igång. Nej, nej, nej. Så fort säsongen är slut så inträder ju Silly season, den galna säsongen. Den som är fylld av spekulationer, rykten, skvaller, tissel och tassel kring lagbygget inför nästa säsong. Vem tillkommer, vem får sparken? Vem tränar? Satsar man på en bättre defensiv, en mer uttalad förstemålvakt, nytt spelsystem, mer varierad försäsongsträning? Hur ser budgeten ut, hur ökar man sponsorintäkterna? Kan vi behålla våra stjärnor? Osv osv. Tro mig, det är minst lika jobbigt.

Och annars är det bara elände. Djurplågare som står åtalade för att ha tänt eld på kaniner, filmat det hela och skrattat åt lidandet. Och sen sitter de nu i rätten och gömmer sina ansikten - som om de skulle skämmas över vad de gjort. De är inte ledsna för vad de gjort, bara ledsna för att ha blivit påkomna med sina brott. Ledsna för sin egen skull och sitt eget ego. När filmen visades i rätten igår och några åhörare grät och svimmade av scenerna - så blev de hånade av de åtalades vänner på åhörarläktaren. Det tyder ju bara än mer på att det inte finns vare sig ånger eller empati i den här kretsen av killar. Det värsta är att man inte ens är förvånad längre över hur sjuka jävla människor det finns där ute. Såna där killar har ju redan klassat ut sig som sociopater, psykopater av värsta sort och borde inte vistas ute i samhället bland vanligt folk. Psykopati är ju inget man kan bota. Lås in och kasta bort nyckeln. Skiter fullständigt i hur inhumant det låter i det politiskt korrekta myspys-samhällsklimatets syn på brott och straff. Det finns inga förmildrande omständigheter till vad de gjort och det är ju helt uppenbart att de här killarna inte känner nån som helst skam eller ånger över vad de gjort. Kan man inte anpassa sig till det samhälle och de sociala spelregler vi har och lever i, så ska man inte vistas ute bland folk.

Fria listan 3.0

Påtryckningarna har varit många och till slut har jag väl fallit för pressen. Berätta för oss, Tom.. uppdatera din lista. Så, ok.. här kommer den. Fria listan 2010. Solklar etta och jag kan inte ens förstå att denna kvinna har fått massor av kritik av elaka troll, nitiska modenördar och allmänt taskiga småbrudar. För att hon skulle vara tjock, chubby och jag vet inte vad. Det är ju såhär kvinnor SKA se ut! Etta är Mad men-snyggingen Christina Hendricks. Vad än homosexuella skvallerbyttor, smakfascister och modeorakel tycker - vad vet dom om hur kvinnor ska se ut, enligt män? Övriga på listan är Losts Evangeline Lilly, supermodellen Laetitia Casta, Zooey Deschanel och TV4's ekonominyheter ständiga bombnedslag Rafaela Lindeberg. Eller ska kanske norska väderpresentatören Jannike Geitskaret var med..? Natalie Portman? Claudia Galli? Kanye West troféflickvän Amber Rose? Nä, vi nöjer oss så.

Vi tar årets antifrilista också. De man inte skulle vilja med, ens om det erbjöds pengar. "Snygga" (enligt andra) kvinnor man får obehagliga rysningar av. Alltid etta på listan; hon den läskiga i Navy CIS, Pauley Perette, den minst lika läskiga Vanessa Ferlito i CSI New York, Noomi Rapace, Josefin Craaford och slutligen Tila Tequila. Brtitney Spears, Kesha, Lisa Rinna och Jackie Ferm finns där också.

70-talisters ältande och Oscars

Det brukar vara månadens höjdpunkt när paketet från CDON/Ginza/Discshop dimper ner i brevlådan. Ny musik, för att bilda sig en uppfattning om vad kidsen lyssnar på nu för tiden. För lite är det ju så.. den musik som kommer nu är inte "vår" musik. 70-talisterna. På ett sätt förstår jag inte alls den ilska som Fredrik Strage piskade upp hos fans med sin recension från Depeche modes konsert för några dagar sen. Han har ju helt rätt. 70-talisterna håller på att bli lika fåniga som alla äldre generationer av övervintrare vi tidigare raljerat över. Hippies, rödstrumpor, raggare. Finns det nån som kan älta sin barndom och framförallt barnprogrammen, såsom 70-talisterna? Ständigt detta genomsentimentala tjat, som alltid kommer upp, i alla möjliga sammanhang. Minns du Trolltyg i tomteskogen? Professor Balthazar? Boktipset? Fem myror eller professor Drövels hemlighet? Nu var det inte det Strage skrev om, utan att 70-talisterna som går på Depeche mode-konserter är precis likadana som 40-talister, som fortfarande diggar Stones. Konsertbesökarna är bara där för att få sina oldies goldies. Minnas sin ungdom, minnas vitaliteten från de tidiga albumen, syntheran, snedluggarna. Sen där någonstans efter "Ultra" så blev de rockiga och "moderna" och det är fel.. det är inte Depeche, såsom Depeche ska vara. Men med ungar, volvo, hund, radhus, amorteringar, pensionssparande, schemalagda lattefikor, fredagsmys och allt så har man inte tid att sätta sig in i det nya. Då vill man ha det gamla, det välbekanta. Hitsen från förr, liksom. Nuför tiden kan de ju ändå inte göra barnprogram med hjärta och små medel längre och musiken är bara likriktad och dum. Sexistiska hiphopare och kommersiellt massproducerat bjafs. Inget är äkta längre, som på 70-talet.

Oscarsnomineringarna kom igår och egentligen har jag inte så mycket att säga om dem, eftersom jag sett alldeles för få av de filmer som tävlar om statyetterna. Men Christoph Waltz fick sin nominering för rollen i Inglorious basterds och kul också att Colin Firth fick en för bästa huvudroll, i det som sägs vara hans livs roll; i modeikonen Tom Fords A single man. Tur var kanske också att Mariah Carey inte blev nominerad för sin avskalade roll i Precious. Avatar har (förstås) flest nomineringar, trots att den ju inte fått några skådisutnämnanden (förstås). Synd också att hyllade Hurt locker gick ner från de svenska biograferna så fort att inte fler hann se den i stort format.

Haiti, Monas väska och tummar

110 000 döda på Haiti, nära 200 000 skadade, en regering, samtliga myndigheter och ett polisväsende som är helt sönderslaget - men det är samtidigt fantastisk att alla raserade fängelser inte renderat i en massa döda fångar - utan att många av dessa (över 5000) verkar ha klarat sig och nu gör livet surt för en befolkning som redan nu knappt klarar livhanken. Så man undrar ju lite.. vänstern brukar ju alltid kunna hävda att kriminaliteten är en effekt av kapitalismens orättvisor, att vissa har och vissa inte. Här har ju ingen någonting - och vad är den politiska ursäkten att de kriminella nu ägnar sin tid åt att hämnas på poliser (som satte dit dem före jordbävningen), alternativt rånar och våldtar människor i slummen? Våldtar kvinnor som mist allt? Den kan väl ändå inte förklaras med en ekonomisk desperation, att ha och inte ha?

En liten fundering kring debatten med Mona Sahlins handväska och Fredriks Reinfeldts armbandsklocka. Är det inte fantastisk hur vi alla svenskar älskar att hata och förkasta vår egen Jantelag och ständigt försöker hamra in hur fel den är - men vi samtidigt gång på gång på gång älskar att älta och missunna folk både framgång, högre lön - och de varor man väljer att köpa. Vi greppar ändå tag i vår älskade Jantelag varje gång nån har det bättre än vi. Som att man verkligen ska skämmas för att man tjänar mycket pengar. Skäms statsministern för att du tjänar mer pengar än en undersköterska - och skäms för att du köper vad du vill för din egna pengar! Varför skulle man skämmas för att man tjänar pengar??? Och varför inpräntar Aftonbladet Jantelagen i sina läsare? Unnar sig aldrig Aftonbladets reportrar något lyxigt - som en undersköterska eller lokalvårdare aldrig skulle ha råd med? Lägg ner det falska moraliserandet.

Och hemmavid var det pyssel, så till den vida grad att den kära sambon sågar undertecknad rakt över tummen. Den man älskar agar man...

Nytt år och morfar Kurt

Nytt år och fortfarande har man inte riktigt landat i vardagen och några rutiner. Nyårsfirandet var lugnt, efterspelet likaså. Påbörjat mitt fotoprojekt och ska försöka ha som motto för 2010 att säga mer "ja" än "nej". Tror livet blir roligare så. Försöka läsa mer böcker, umgås mer med vänner, gå mer på bio, bejaka livet, helt enkelt. Dessutom ska vårt kala hem under 2010 fyllas med tavlor - mycket tavlor.

Tycker det var intressant med Muhammedtecknaren och konstnären Kurt Westergaard som vid ett inbrott av en Al qaida-sympatisör på nyårsdagen låste in sig själv i sitt panic room. Allt hade väl varit frid och fröjd om han inte glömt kvar sitt femåriga barnbarn på utsidan bara... med inbrottstjuven. Schysst morfar, tack för den! Å andra sidan.. hur elaka och förvirrade al qaida än må vara - ingen terror- eller kriminell organisation vinner respekt eller sympati genom att ge sig på oskyldiga barn. Terroristen/tjuven hann skjutas ner av dansk polis, innan något värre hann hända.