Har tänkt på en sak inom konsten... Egentligen är det en rätt sen tanke att konstens mening är att provocera, jag skulle säga att det är ett 1900-talsfenomen att strunta i att konsten ska vara vacker och tilltalande på nåt sätt - utan fyller helt andra funktioner. Provokationen mot etablissemanget har visserligen alltid funnits där men när provokationen blir kärnan i skapandet och själva verket i sig är underordnat. Vid det här laget skulle man också kunna säga att med postmodernismen så finns det i stort sett ingenting mer att upptäcka. Alla möjliga provokationer och stilar är uppfunna. Sex, död, kroppsvätskor, våld & krig, barnkladd, subkulturella djupdykningar. Allt är gjort. Nästan. Jag har insett att det finns en sista provokation - som man visserligen varit och snuddat på med antiheroiska konstnärer som Jasper John och Robert Rauschenberg - som ville provocera sig själva och hela synen på genikulten kring konstnären. Mark Rothko är väl kanske det bästa exemplet på en provokation, som egentligen ingen ser som provocerande, eftersom han gjorde "rätt" konst vid rätt tidpunkt. Mark Rothko var amatör när han slog igenom.
Vill man vara generaliserande och kanske orättvis så skulle man kunna anklaga dagens konst för att vara i stora meningar helt meningslös, ful och just av åsikten "vem som helst kan göra det". Problemet med konstens sista bastion är dock att konsten får vara precis hur den vill, hur jävla banal som helst (samtidigt som den säljs svindyrt) - BARA den är gjort av en etablerad konstnär. Signaturen är fortfarande oerhört viktig. VEM som sänder ut konsten, vem som målat och skapat det banala. Vem som gått på den fina skolan, vem som har de fina kontakterna, för att sen bajsa i en glasburk och ställa ut det som "kontextualitetens själsliga morgondagg" samtidigt som kulturtanterna ängsligt cirkulerar kring verket och beundrat kommenterar dess djuplodande filosofiska shatteringar, sett ur sitt postkoloniala men samtidigt semierotiska perspektiv.
Konstens sista provokation, om ändå konsten kan vara hur banal som helst, är att radera konstnärens auktoritet. Låt vem som helst ställa ut vad som helst på Moderna muséet och allt ska vara osignerat. Publiken ska inte veta om det är en De Kooning, en Krasner eller en Warhol som hänger där. Eller om det faktiskt är VVS-konstruktören Rune Larsson från Målilla, eller fyraåriga Ahmed från Husby som har målat det. Och allt är till salu - det är bara att buda. 50 spänn för muralen i hörnet - taget! Vore inte det en provokation om en okänd amatör från Hudiksvall sålde sin tavla dyrare än vad Ernst Billgren gör? Vad skulle hända med alla ängsliga konstkännare, när de inte längre kan luta sig mot vetskapen och namnen bakom? Radera deras auktoriet också - kan du bedömma en äkta Max Book från en likvärdig kopia av en amatör? Och spelar det nån roll - om båda tavlorna är lika fula?
