Luften är fri

Debatten kring IS, yttrandefrihet och allt där emellan är komplex. Mest komplex verkar den vara för vänstern som får allt svårare att hitta förklaringsmodeller, alternativt relativisera de hemska dåd som sker mot judar. Inte via den vanliga opponenten: nazisterna, utan via dem som vänstern annars försvarar i många lägen: muslimer som radikaliserats. Muslimerna är ju offer och enligt vänsterteorin finns det en logik att våld underifrån är legitimt. Den förtryckte ägnar sig åt självförsvar och därmed är våldet berättigat. Samma tankar finns inom rasismen. Endast den vite mannen kan vara rasist - alla andra raser är offer och därmed är våld mot den vita rasen ok, som ett sätt att bara ge igen på sin egen förtryckare. Ja, det är visserligen en logik som helt saknar juridisk grund men ändå. Här brukar man även kunna kasta in lite kolonial historia - utan att förstås ta med de delar som förtäljer att även andra än europeiska stater sysslade med detta (arabstater, Japan, Ryssland, för att nämna några). Så när det är två offer som drabbar samman - judar och muslimer så blir det kortslutning. Hur kan offer vara förövare? Självklart måste då judarna vara förtryckare (åtminstone staten Israel) men samtidigt har de genom historien alltid varit offer, alltid jagade och avskydda för sin tro. Judar i Paris eller Köpenhamn är inte synonyma med Israels ockupationspolitik på hemmaplan. Så ett terrordåd mumlas gärna bort. Visst är det väl lite så att judarna ändå får vad de förtjänar.. eller? Man är mot all rasism, så länge rasismen ser ut enligt skolexempel 1A, enligt den snäva åsiktskorridor som skapats kring vad rasism är. Vit hatar svart. Något annat finns det väl inte? När jihadister mördar medlemmar av den fria pressen OCH judar och därmed blir både fascister och rasister på samma gång - då ryker proppskåpet.

 

Höger å sin sida fortsätter sin egen kamp mot rasismen. Genom att knyta näven i fickan och inte göra någonting mer än att eventuellt rasa på Twitter.

 

Samtidigt. Värnandet av det fria ordet gäller också den grava provokationen. Religiös och rasistisk hädelse av islam med konsten som ursäkt och alibi. Där blir det problem. Då är vi inne på skolgårdens "luften är fri, luften är fri"-resonemang. Det är min rättighet att säga att du är ful och dum i huvudet. Och om du som retad blir ledsen och slår tillbaka - då är du antidemokrat. Ett sånt samhälle kan vi ju heller inte ha? 

Ringmärkt och Kolossen på lerfötter

Har han dött? Vad gör människan? Varför skriver han ingenting? Frågorna hopar sig, svaren är komplexa. Efter en lång sommar och höst kändes det till slut skönt att sätta sig ner och summera lite tankar. Sommaren bestod av några resor; London, västkusten och Portugal och toppades med ett bröllop. Mitt eget. Svårt att sortera ut alla känslor och hur alla dessa månader av planering mynnade ut i en enda euforisk kväll, som man knappt minns. Långa stunder blockerad av nervositet, andra stunder för upprymd för att ta in omvärlden och sen var det bara slut, helt plötsligt. Men det blev bra. Fantastiskt bra! Välplanerat, snyggt och roligt. Så pass roligt att man skulle vilja göra om det. Det mesta klickade: ceremonin, maten, bandet, människorna, festen. Enda plumpen i en i övrigt perfekt kväll med nära och kära vänner var väl att två nära vänner inte dök upp. Den ena pga. sjukdom i familjen men den andra pga. "semester". Att bröllopsutskicken skedde åtta månader innan bröllopet, innan semesterplaneringarna drar igång på jobbet.. Jag vet inte.. Jag kan faktiskt tycka att det är ett statement då, att tacka nej. Kom på mig själv med att bli väldigt arg över det nonchalanta svaret, odiplomatiskt arg, då det var uppenbart att man vetat om bröllopsdatumet i flera månader men valt att bortprioritera det ändå. Nära vänner gör väl inte så? Vi har i alla fall inte pratat med varandra sen dess och det är ju ett tråkigt slut på en fin vänskap.

 

 

Jobbet är som det alltid är. Upp och ner. Aldrig lugn och ro. Personalstyrkan var lämnat avdelningen som råttor lämnar ett sjunkande skepp men det känns ändå att ersättarna är bra och har gett avdelningen en yngre och fräschare prägel. Gnällkärringarna/gubbarna och mobbarna är borta. Sen kan man ju bedrövas åt situationen i all evighet. Hur man aldrig kan ta sig ur den här negativa cykeln. A. Lönerna är för låga, vilket gör att folk inte är högmotiverade att söka sig hit. B. Samtidigt har landstinget ALLTID dålig ekonomi och det är ständiga nedskärningar och omorganiseringar. Ordet omorganisering inom landstinget betyder aldrig något bra, det betyder alltid att personalen ska göra samma jobb med mindre resurser och gärna med fler intagna patienter. C. Stockholms län ökar med två fulla dragspelsbussar om dagen. Befolkningen ökar stadigt. Fler människor innebär också fler sjuka. Borde inte tillgången på vård följa parallellt med den ökande efterfrågan? Nej. Inte hos oss. Det finns det inte pengar till. Eftersom ekonomin är så dålig så måste vi snarare spara och istället dra ner på antalet vårdplatser och anställda och trycka in dessa på färre resterande avdelningar, för att öka belastningen ännu mer. D. Varför ökar kostnaderna hela tiden? Jo, för att det blir allt dyrare att hyra in personal via bemanningsföretag. Helt enkelt för att folk inte anser att landstinget är ett attraktiv arbetsplats och söker sig till andra jobb. Så då hyr man in personal ännu DYRARE från privata aktörer. och eftersom det blir så dyrt att hyra in personal så går ju landstinget ännu mer back och vad gör vi då? Vi skär ner och omorganiseras och gör det ännu sämre på bekostnad av personal och patienter och det konstiga blir att ryktet liksom sprider sig att landstinget inte är en attraktiv arbetsplats. Du får bara jobba arslet av sig varje dag, för en skitlön. Och sådär fortsätter det... i cirklar. Vad jag inte förstår är varför man ens har ett landsting, som allt mer bara göder en enorm administrativ koloss på lerfötter och som har allt mindre pengar att bedriva vård på. Vad blir då meningen med allt? Låter det som att jag skulle behöva byta jobb?

Maj

Med tanke på jobbet nu så kanske en 7,5 poängs högskolekurs i psykospanska inte vore så dumt. Nu är det lite hysteriskt igen, både på patient och personalfronten och ibland är det svårt att urskilja vem som egentligen är svårast sjuk. Nåväl, endast en vecka återstår innan uppsatsen ska vara inlämnad och det finns risk för att det kommer att bli ett osannolikt manfall på slutet. Jag vet inte hur många som kommer att lämna in sina uppgifter men det kan väldigt få. Vid det här laget kan det ju erkännas att jag herr Oakbitch fått en massa annat att tänka på. Efter mycket hemlighetsmakeri så kan det nu bekräftas att det blir giftermål till sommaren. Ska bli otroligt roligt, samtidigt som våren kantats av roliga fester och bröllop som man kunnat studera lite extra, för att kanske "stjäla" bra idéer. Enda oron i nuläget är kläderna (dessa har vi knappt börjat titta på) och så gästlistan, förstås. Den är fortfarande inte helt spikad. Och kommer det nåt folk? Bryr någon sig? Blir det bara vi och de närmast sörjande? Typiskt pessimism förstås...

 

Eurovision är över och det är väl få som inte håller med om att någon slags poetisk rättvisa ändå skipades. Av mina tippade topp fem så var i alla fall fyra rätt (Azerbadjans storhet missade jag helt), fast jag trodde ju att Hollands fantastiska Calm Before the storm skulle ta det här.

Twitter-mutter

Snart är det val! Och som någon skrev på Twitter, skulle Twitter- och FB-flöden vara en tempmätare på hur svenska folket verkligen röstar så skulle MP och Fi få egen majoritet. Sett till hur litet Fi faktiskt är, så får de gigantiskt med utrymme. Tyvärr också på bekostnad av en allt mer accepterad misandri, vilket är problematiskt. Har svårt att förlika mig med dubbelmoralen i att vara emot rasism (och att kollektivt bedöma alla invandrare som en enhet) men samtidigt inte har några problem med att kollektivt anklaga alla män för att misshandla och förtrycka kvinnor. Trots allt, en majoritet av männen slår INTE sina kvinnor, lika lite som de överhuvudtaget slåss. En majoritet av männen är INTE förfördelade med chefsposter och mediajobb. En jävla massa män sitter inte på någon som helst makt. Det är rätt få där ute som upprätthåller det där förtryckande patriarkatet som alla talar om men som vi ändå alla bära hundhuvudet för. Sen är det självklart så att våld och våldtäkter till en stor majoritet är ett mansproblem och det är något män måste ta itu med. Frågan är väl hur? Jag känner ingen man som slår eller förtrycker sin partner - så vem ska jag konfrontera med att jag inte tycker att det är ok? Ska jag stå med ett plakat utanför Kronobergshäktet? Annars svarar man på det här valfrågorna varje år, för att se vilket parti man hamnar närmast och tamejfan, även denna gång är det antingen centern eller miljöpartiet. Det enda jag gillat med MP, som särskiljer dem från alla andra, är deras miljöfrågor och hur de resonerar kring Stockholms nya tunnelbana. De har det i särklass smartaste förslaget där. Vad kollektivtrafiken i Stockholm behöver är inte kosmetiska lösningar. Det är inte uppfräschade vagnar, färre sittplatser, eller längre vagnar och perronger för att svälja alla människor som är problemet. Inte heller tätare turer är det viktigaste. För att undvika en total trafikinfarkt kring T-centralen (dit alla tåg av nån anledning ska in) så borde man satsa på en avlastningslinje. Nord-sydliga och öst-västliga förbindelser som inte går via centralen. Decentraliserade kärnor och stationer som kan dela på centralens börda. 

Danskursen är över och lika bra är väl det. Det var inte så kul på slutet. Frågan är vad man ska göra härnäst. Skolan börjar också lida mot sitt slut och igår fick man en svidande sågning jäms med fotknölarna på sista handledningen. Tre veckor på mig att rätta till felen. Hitta en analys, fylla blajjandet med innehåll... hm. Det blir nog bra det här, trots att man har alldeles för mycket annat att tänka på just nu. Maj är festmånaden # 1 och det känns som att det alltid varit så. En 40-årsfest med maskeradtema, ett bröllop, en heldagskonsert, ett dop, förutom lite annat smått och gott. Hur ska man hinna med att jobba också?

Finlandskryss och gentrifiering

Kryssning i helgen som var och återigen mindes man varför man inte åker på kryssning så ofta. Just det! Visst fan - det var därför! Ibland är minnet märkligt kort. Visserligen åkte vi med ett trevligt sällskap som gjorde resan och vistelsen i Helsingfors bra men sen var det allt det där andra. Buffématen, köerna och grisandet. Tack och lov åt vi på A la carte-restaurang kväll 2, för annars hade det här blivit olidligt. Dålig kvalitet på maten, trängsel, bufflande. Och annars..? Fylleriet... oj, vad jag inte saknat det. De här packade grabbgängen som mest terroriserar sin omgivning och tror att de är "helsköna" när de i själva verket är "skitjobbiga". Mest fantastisk är väl ändå den allt större mängden ryssar som också åker på båtarna, som tror att omvärlden lärt sig ryska, för att kunna kommunicera med dem. Och när personal inte förstår - då funkar det säkert bättre om man upprepar samma ryska fraser lite HÖGRE. Men jag vill ändå avsluta med att hylla Helsingfors moderna museum Kiasma, som var riktigt bra. Och detta trots att jag lyckades missa verk av både Yves Klein och Joseph Beuys.

 

Citykärnan i Helsingfors har också ett gäng stiliga gamla sekelskifteskaféer. Sånt som man saknar i Stockholm. Stockholm har på sin höjd Wienercaféet och det är ju helt nyrenoverat i gammal stil. För nån månad sen skrev jag om Vasagatans uppsving, utan att nämna mysiga Belgobaren men nu vill jag slå ett slag för att också Sveavägen börjar få ett uppsving. Nyöppnandet av gamla Metropol palais, till att efterlikna såsom det såg ut 1927 är riktigt läcker. Hotellet och restaurangen Miss Clara by Nobis - med inredning i art nouveau-stil är ju också otroligt häftigt. Lägg till på det att i samma hus (Sveavägen 44) öppnar ett Urban deli med en saluhall till nästa år. Dessutom verkar också nyöppnade Vendelas bistro & deli också vara poppis. Alltid glädjande med uppsving och attraktiva miljöer i stan, även om allt mitt uppsatspluggande gjort att man samtidigt grämer sig över gentrifieringen. Det här finputsandet av stan gör ju samtidigt att den blir mer likriktad och tråkig. Det enda vi ska göra på fritiden är att shoppa och äta på snofsiga restauranger.

 

På väg att slå något slags rekord på danskursen. Sex veckor in har jag redan lyckats vricka foten två gånger.

Off we go.. med för stora byxor

Uppsatsen går framåt men riskerar i nuläget att bli ett veritabelt sömnpiller. En sån där snustorr akademisk blaffa som max åtta personer (på institutionen) kommer att läsa och i övrigt bara kommer samla damm. Byggpolitik, postmodernism, dekonstruktivism, planprocesser... wow, sexigt värre. Nu sitter man dessutom och skriver i allt mer opassande kläder. 5-2-dieten börjar få effekt och allt känns för stort, byxorna har blivit baggy pants och hålls bara uppe av ett bälte (som dragits in tre hål). Trippelhakan är numer bara en dubbel.

Nu vankas snart kryssning, så jag hinner inte säga så mycket. Men jag har en spådom på en kommande sommarhit. Kom ihåg var ni hörde det först! Idol-deltagaren Jens Hult släpper en debutsingel, Precis som du vill och åtminstone jag går i spagat! Och jag som inte ens gillar sån här grabbig Linus Svenning-musik. Det här måste bli en hit, det kommer bli en hit och när det väl blir det så kommer förmodligen jag att hata den, eftersom de då redan lär vara sönderspelad. Annars går det inte att undgå ny singel My silver lining med söndergullade medieälsklingarna Frist aid kit. Bra! Förstås.

Kebabsemlan

 

5-2-dieten är nu inne på sin sjätte vecka och verkar funka rätt bra än så länge. Samtidigt blir drömmarna om mat under fastedagarna allt mer bisarra. Kebabsemlan är liksom kvintessensen av allt matdrömmande. Det ska vara mycket, köttigt, såsigt, gräddigt, sött och skit samma hur det smakar ihop - det ska ändå blandas i magen, som farmor skulle ha sagt. 

 

Avhoppade Sverigedemokrater ansluter nu istället till nazistiska Svenskarnas parti. Hm, det förstärker ju inte alls anklagelserna om att SD är ett rasistisk parti? Sen kan man förneka hur mycket man vill, fast det blir ju bara absurt. Att den som röstar på SD eller dylikt inte alls gör det pga. rasismen. Det blir samma argument som att man läser porrtidningar för artiklarnas skull. Nä men.. jag röstar på Svenskarnas parti - främst för deras skol- och hälsovårdspolitik.

 

I övrigt var undertecknad på konsert förra helgen också. Kors i taket, första konserten på år och dar. Midlake på Berns. Engelsk 70-talsprogg i ny kostym. Bra konsert men man insåg snabbt att publiken var väldigt enhetlig. Medelålders män, 30-50 år. Och unga tjejer, av någon anledning. "A match made in heaven" som jag summerade det efteråt, full på två öl, när kära C kom för att hämta upp mig. Hur som, konserten var kanon men i ett mellannummer utannonserades att trummisen fyllde år och helt plötsligt dök fyra stycken blonderade bimbos, klassiska groupies-brudar, upp med tårta och med redan i ung ålder sönderopererade ankläppar och ville att publiken skulle stämma upp i ett svenskt "ja må han leva". De kunde varken texten eller räkna till fyra "hipp hipp hurra" men hey de hade korta kjolar och stora inplantat. Jag har nog inte skämts så mycket på den här sidan 10-talet alltså. Det drog bara ett löjets skimmer över allting, över att unga tjejer tror att man måste vara såhär, se ut sådär - för att få någon form av bekräftelse från män.

 

Det fick mig samtidigt att tänka på Emma Knyckares klockrena krönika om alla tröttsamma manliga duos som får göra program efter program efter program och att de får vara sköna och barnsliga och självupptagna men jävlar om det dyker upp ETT kvinnligt par (Berg och Meltzer) - då blir det direkt gnäll om att de är tonårsfnissiga och löjliga. Varför finns det så få kvinnliga par, när vi år efter år tvingas genomlida alla dessa skitjobbiga bromance-män? Filip &Fredrik, Erik & Mackan, Ola-Conny & Morgan, Schyffert & Lindström, Rheborg & Herngren, Luuk & Luuk och då stannade ändå Knyckare där. Du kan fortfarande inte komma på något mer kvinnligt par (förutom avsomnade Mia & Klara) men det finns fleeeer manliga par: Peter & Fredde, nykomponerade Alex (Schulman) & Sigge (Eklund) och så förstås härliga Plura & Mauro. Det kändes väldigt konstigt när helt plötsligt Titiyo skulle in där och liksom bryta av det sköna... Och jag köper inte argumentet att de flesta av dessa män redan är väletablerade, har sina egna produktionsbolag osv osv.. - det är väl inget skäl till att kasta nya tv- eller scenshows-kontrakt på dem? Spelar ju ingen roll vad Peter Settman tar i - han är ändå motsatsen till kung Midas. Allt han tar i och befattar sig med är, per definition, ALLTID skit. Om kvalitetskravet ändå är så lågt: hur svårt kan det vara att hitta två talanglösa och halvfeta brudar som får göra exakt samma sak som Erik &  Mackan? 

Dofter & dans

Vi anade på en gång att något inte stod rätt till i trappuppgången. För några månader sen infann sig en ovanlig tystnad till att börja med. AIK-idioten som vi kallat honom, hade tystnat. Karln som skrek och gapade och slog i möblerna när det gick dåligt i antingen fotbollsmatcher på tv eller på tv-spelet – hade blivit modest. Hur han lyckats hitta en kvinna att föröka sig med är en gåta men det ämnet lämnar vi därhän. Det kom en unge för några månader sen och han tvingades helt plötsligt vara tyst och inte titta på tv med samma "passion". Än mindre spela spel på nätterna med efterföljande vredesutbrott. Nu i veckan följdes tystnaden av att den unkna blöt-hund-lukten i trappuppgången var utbytt mot… citron? Fräscht, syrligt och inbjudande. Här har varit en mäklare! Hugade spekulanter ska inte behöva rygga tillbaka redan i porten av en stank som slår emot en som en knytnäve. Tystnaden är fantastisk, nu är det vi som framstår som de värsta ljudterroristerna med två bjäbbiga hundar som gillar att skälla mot ytterdörren.

Melodifestivalen är över och svenska folket valde det säkra alternativet framför det progressiva. Sanna före Ace. Vad man än tycker om det så är det Ace Wilder som har potentialen att bli en internationell stjärna.

 

Jag vet inte varför vi gör det IGEN. Eller jo, det vet jag ju.. I alla fall, på söndagen stod man så återigen på Chicago swings dansgolv och påbörjade, för andra gången, nybörjarkursen i Charleston. Man måste ju friska upp kunskaperna! Dessutom är det rätt kul, om man som jag vurmar för 20-tal. Vad jag däremot tycks ha glömt var hur förjävla jobbigt det var. En timmes dans på tårna, på ständig upptakt, till musik. 40-talet nybörjare flåsade sig igenom timmen och efteråt såg en del mer döda än levande ut. Så många blodröda ansikten som på darriga ben stapplade ut i vårsolen efteråt. Kul också att det ändå var rätt uppblandat i åldrar och inte bara en massa retro-hipsters. Dessutom en kändis med i klassen, jojo. Efteråt gick vi och fikade på tok-hypade Två systrar och en kock på Kungsholmen. Snacka om besvikelse. Inget är så irriterande som när man går på en sån där hype och allt bara visar sig vara kejsarens nya kläder. Trångt, smutsigt, ouppmärksam personal, dåliga råvaror (kyckling som är så fylld av vatten att den framstår som en tvättsvamp) och det äckligaste kaffe jag druckit på den här sidan 10-talet. Nej, glada amatörer är ingen garant för ett bra kafé. Undrar nästan vad det är för idioter som skrivit alla dessa hyllande recensioner. Uppenbarligen några som helt kopplat bort kvalitetskontrollen och bara utgår från om det är "mysigt".

Rondellhundar

Vi äger en rondellhund. Fast vi har en annan definition av det. Vår kommun, Täby, har verkligen gjort sig känt för att strössla rondeller överallt i kommunen. Det är lösningen på alla problem, inkluderat depression, migrän och budgetunderskottet. Så vad har detta med våra hundar att göra? Tja, vi har åtminstone en hund som sitter bak i sin bur i bilen och "vet" var vi befinner sig - trots att hon omöjligt kan se något annat än trädtoppar och lyktstolpar från sin position. Men hon känner av rondellerna, den specifika sväng bilen gör - och då vet hon att vi närmar oss hemmet. Och att komma hem är alltid en lycka, så börjar hon skälla och yla av förväntan - högt. Det här skapar lite problem eftersom det blir ett hemskt skällande, även när vi befinner oss i andra rondeller i andra delar av stan. Lyssna på musik - glöm det.

Helgen var trevlig med besök på restaurang (Museet) och teater (Mästaren och Margarita). Däremot kanske vi uppfattade vår servitris på Museet som något passivt aggressiv, när hon suckade djupt och visade missnöje - med hur trångt borden var placerade på stället. Som om det var vårt fel? Ställ borden på ett annat sätt då. Teaterbesöket var trevligt i stort sällskap men pjäsen som sådan är rätt svår. För den oinvigde kan det bli rätt mastigt. På söndagen hann jag se American hustle, som tyvärr kammade NOLL priser på Oscarsgalan. Strålande film, med lysande skådisprestationer. Jag hade inte protesterat om Chistian Bale hade vunnit bästa manliga huvudroll, för han ihop med Amy Adams gör någonting större av filmen än vad det inte alltför avancerade manuset inbjuder till. Alla skådisar är bra (Renner, Lawrence, Cooper) och det är hysteriskt roligt att se komikern Louis CK i rollen som torr polischef bakom sitt skrivbord. Annars personligen var det mest glädjande att Cate Blanchett vann bästa kvinnliga huvudroll. Hon ihop med Meryl Streep står ändå helt i en klass för sig, en av de få skådisar som aldrig gör en dålig roll - såna som med bara sin närvaro kan göra dåliga filmer bra.

Musikaliskt är det mycket Foxes (som planeras släppa sin debut när som helst), nya Weeping willows, fantastiske Sam Smith, Fratellis (trots att senaste plattan har ett halvår på nacken) och Slayer just nu. Gamla trash metalbandet Slayer passar ju inte in i samlingen kanske men jag känner att jag måste uppfriska minnet av dem inför Stockholm fields i sommar. Fattar egentligen inte varför jag ens försöker lyssna mig in på något som ärligt talat är rätt dåligt. Slayer är som parasit som sitter på ryggen på ett större djur och livnär sig. Utan talang och egen förmåga. Ja lite som hårdrockens svar på Henrik Johnsson - någon som alltid varit där men som aldrig gör några egna avtryck.

Skandaler och tv-ilska

Tuff helg på jobbet över och allt hopp man byggt upp inför hockeyfinalen punkterades som en ihålig ballong. Bäckströms frånvaro, den tama insatsen och sen dopingskandalen. Det enda positiva man kan ta med sig från detta OS är väl förutom en överlag bra svensk insats, så var det att Ukraina var smarta nog att klara av sin revolution under tiden, när Putin var fullt upptagen med att visa upp ett offentligt stort OS-smile mot omvärlden. Sen är det ju som flera journalister skrivit: revolution och maktövertagande med våld är aldrig så vackert som på film. Att Janukovitj störtats betyder inte att allt oppositionen gjort är hedervärt. Pöbelmentalitet och utbredd antisemitism som eldas på under kravallerna var ju mindre bra.

 

Som gammal byggnörd måste jag också få understryka nyheten att Potsdams gamla stadsslott är återrestaurerat och färdigt. Otroligt häftigt, om ni frågar mig. Det är som om man i Stockholm helt plötsligt skulle få för sig att återuppbygga slottet Makalös, Hotell Rydberg, Sparreska palatset eller Blanche teater.

 

Lite tv-tittande blev det också i helgen. Orkar knappt ens kommentera Melodifestivalen, då det verkligen känns som att det varit den sämsta upplagan på väldigt väldigt länge. Urvattnade bidrag, dålig humor (Clara Henry, Nour El-Refaj) och samma jävla låtskrivare år efter åt. J:son, G:son och Fredrik Kempe och allt låter skittråkigt. Hoppas verkligen att Ace Wilder tar hem det här men det lär hon väl inte göra. Och när vi ändå är inne på dålig humor. Herregud - hade det tvivelaktiga nöjet att se ett avsnitt av Äntligen helg igår. Det är fan chockerande att man ens släpper igenom sån här skit. Återigen blir frågan - vad är det för hållhake Peter Settman har på TV4 egentligen??? Eftersom de glatt producerar ALL skit kläcker ut sig. Karln har ju för fan ALDRIG varit bra och har verkligen sett till att cementera svensk humor genom åren till en bottennivå. Han är Nour El-Refaj upphöjt i 17 - han tillåts misslyckas gång på gång - men får hela tiden nya chanser. Varför? Varför?? Jag vet inte ens vem jag hatar mest i det här, Settman eller tv-kanalerna som tror att tv-tittare är dumma i huvudet och inte förtjänar bättre.

 

Två brittiska serier hade premiär i helgen också. Först stiliga Breathless, som kändes som ett hopkok av lite Barnmorskorna i East end och lite Mad men. Jack Davenport i huvudrollen med sockersöta Catherine Steadman som sitt love interest. Inte helt dumt ändå - den här lite intressanta trådar att spinna vidare på - inte som svenska Tjockare än vatten som dödat sig själv efter tre avsnitt (av tio!!!). Breathless har potential så länge den kan hålla sig någorlunda originell. Om inte annat så kan man irritera sig på den helt galna sexism som gällde på 50-60-talet, kvinnosynen är helt uppåt väggarna. Igår var det också premiär på brittiska gubb-sitcomen Vicious, där giganterna Ian McKellen och Derek Jacobi spelar ett gammalt gnatigt och överdramatiskt homosexuellt par, som ännu inte riktigt kommit ut för sin omgivning. Också här får man vibbar av pastisch - då Erik Stonestreet fulländat rollen som dramatisk äldre bög i Modern family. Det blir lite samma sak här, fast sämre. Ibland är det roligt dräpande, ibland bara tradigt och för långsamt tempo. Ian McKellen är inte helt klockren som komiker heller.