Har han dött? Vad gör människan? Varför skriver han ingenting? Frågorna hopar sig, svaren är komplexa. Efter en lång sommar och höst kändes det till slut skönt att sätta sig ner och summera lite tankar. Sommaren bestod av några resor; London, västkusten och Portugal och toppades med ett bröllop. Mitt eget. Svårt att sortera ut alla känslor och hur alla dessa månader av planering mynnade ut i en enda euforisk kväll, som man knappt minns. Långa stunder blockerad av nervositet, andra stunder för upprymd för att ta in omvärlden och sen var det bara slut, helt plötsligt. Men det blev bra. Fantastiskt bra! Välplanerat, snyggt och roligt. Så pass roligt att man skulle vilja göra om det. Det mesta klickade: ceremonin, maten, bandet, människorna, festen. Enda plumpen i en i övrigt perfekt kväll med nära och kära vänner var väl att två nära vänner inte dök upp. Den ena pga. sjukdom i familjen men den andra pga. "semester". Att bröllopsutskicken skedde åtta månader innan bröllopet, innan semesterplaneringarna drar igång på jobbet.. Jag vet inte.. Jag kan faktiskt tycka att det är ett statement då, att tacka nej. Kom på mig själv med att bli väldigt arg över det nonchalanta svaret, odiplomatiskt arg, då det var uppenbart att man vetat om bröllopsdatumet i flera månader men valt att bortprioritera det ändå. Nära vänner gör väl inte så? Vi har i alla fall inte pratat med varandra sen dess och det är ju ett tråkigt slut på en fin vänskap.
Jobbet är som det alltid är. Upp och ner. Aldrig lugn och ro. Personalstyrkan var lämnat avdelningen som råttor lämnar ett sjunkande skepp men det känns ändå att ersättarna är bra och har gett avdelningen en yngre och fräschare prägel. Gnällkärringarna/gubbarna och mobbarna är borta. Sen kan man ju bedrövas åt situationen i all evighet. Hur man aldrig kan ta sig ur den här negativa cykeln. A. Lönerna är för låga, vilket gör att folk inte är högmotiverade att söka sig hit. B. Samtidigt har landstinget ALLTID dålig ekonomi och det är ständiga nedskärningar och omorganiseringar. Ordet omorganisering inom landstinget betyder aldrig något bra, det betyder alltid att personalen ska göra samma jobb med mindre resurser och gärna med fler intagna patienter. C. Stockholms län ökar med två fulla dragspelsbussar om dagen. Befolkningen ökar stadigt. Fler människor innebär också fler sjuka. Borde inte tillgången på vård följa parallellt med den ökande efterfrågan? Nej. Inte hos oss. Det finns det inte pengar till. Eftersom ekonomin är så dålig så måste vi snarare spara och istället dra ner på antalet vårdplatser och anställda och trycka in dessa på färre resterande avdelningar, för att öka belastningen ännu mer. D. Varför ökar kostnaderna hela tiden? Jo, för att det blir allt dyrare att hyra in personal via bemanningsföretag. Helt enkelt för att folk inte anser att landstinget är ett attraktiv arbetsplats och söker sig till andra jobb. Så då hyr man in personal ännu DYRARE från privata aktörer. och eftersom det blir så dyrt att hyra in personal så går ju landstinget ännu mer back och vad gör vi då? Vi skär ner och omorganiseras och gör det ännu sämre på bekostnad av personal och patienter och det konstiga blir att ryktet liksom sprider sig att landstinget inte är en attraktiv arbetsplats. Du får bara jobba arslet av sig varje dag, för en skitlön. Och sådär fortsätter det... i cirklar. Vad jag inte förstår är varför man ens har ett landsting, som allt mer bara göder en enorm administrativ koloss på lerfötter och som har allt mindre pengar att bedriva vård på. Vad blir då meningen med allt? Låter det som att jag skulle behöva byta jobb?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar