Man har ju hört en del udda politiska förslag genom åren, allt från Le Corbusiers stadsplanering som bla innebar en rivning av Gamla stan, till tjockisskatt eller butlers i tunnelbanan. Stockholms-centern kom med ett radikalt förslag i dagarna. Man anser att det är dags att överge den klassiska integrationspolitiken (som ju aldrig fungerat). Segregation behöver inte vara något negativt - det är problem såsom arbetslöshet, låg utbildning, kriminalitet INOM det segregerade samhället som ger det dålig klang. Stan bör istället med ekonomisk uppmuntran satsa på att bygga upp klassiska stadsdelar a la New York. Varför inte ett Chinatown, ett litet Little Italy eller spanish Harlem i Stockholm? Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Integrationsmässigt att lära sig svenska språket och det svenska samhället kan ju bli lidande av en sån segregation men som en fungerande - i staden integrerad smältdegel, full av kultur, barer, restauranger och folkliv - why not?
Däremot försöker centern hippa till stan enligt samma amerikanska mönster som alla fåniga stadsdelsförkortningar i stan (SoFo, SoRi, NoVa och allt vad de nu heter) i något som mest framstår som en cool etikettering. Med NY-fernissa. Själv tänker jag att kineser och italiernare är en väldigt liten minoritet i Stockholm och att det på nåt sätt blir som en kabarésång Youtube-fenomenet Ursula Martinez gjort till ett av sina paradnummer. I ett ”spanskt” nummer ironiserar hon också över vårt behov av att vara ”ethnic hipp” – fast inte med vilken kultur som helst. Det är coolt att vara sexig italienare, latino eller ha en rykande läcker kinakrog a la Hong kong. Anpassat till svenska mått, sett utifrån de invandrargrupper vi faktiskt har i landet - hur sexigt låter det med ett Bagdad town, Karelen-kvarteren eller Lilla Mogadishu? För vi bygger väl segregerade områden av de invandrare vi har, eller ska vi importera in nya häftigare, för syns skull?
Länge sen jag skrev nåt om film. Efter att idag ha sett klart Illusionisten, baserad på ett ofilmat manus av Jaques Tati kan jag konstatera en sak. Det franska filmundret är dött. När Jean-Pierre Jeunet med Delikatessen under tidigt 90-tal bröt ny mark för en våg av franska vuxensagor, fiktion och fantasy, i starka färger, djärva kostymer, lite galet, burleskt och obskyrt så följde en gäng djärva filmskapare efter. Tänker främst på Sylvain Chomet och Michel Gondry, som också bländade filmvärlden med fantastiska fantasisprång till filmer, så proppfulla av ALLT. Och så härligt franska.
Jeunet pajade allt med senaste Micmacs, där han mot alla odds blev FÖR fransk och FÖR utstuderat charmig. Michel Gondry bytte efter knasiga Science of sleep spår och blev för kommersiell. Be kind rewind var bara en knasig idé men tråkigt utförd och Green lantern en tunn kommersiell beställningsprodukt. Och så Sylvain Chomet.. på ett sätt kändes det redan från början att det inte går att toppa Trion från Belleville. Bara uppföljaren kommer liite nära ändå..? Illusionisten kommer tyvärr inte nära. Den är bara tråkig. Vacker men tråkig. Och det är sorligt konstaterande när en glimrande generation filmskapare slutar att glimra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar