
Imorgon börjar annars ombyggnaden av vårt kök och jag ska försöka mig på att sova i lägenheten, samtidigt som hantverkaren sätter igång och river kakel. Naivt?
Cannesfestivalen är över och "det missförstådda manliga geniet" Lars von Trier åker hem, efter ännu en skandal men samtidigt som hans film Melancholia vunnit ett av de finaste priserna för bästa kvinnliga huvudroll. Jag kan förstå Von Trier och hans truliga sätt att hela tiden söka konfrontation via provokation. Hey, han är inte ensam om det. Det brukar nästan alltid finnas en sån typ (till 99,9% en man) på varje fest. Åtminstone var det så när man var yngre. Rebellen som anser sig stå lite över alla andra och därför med gott självförtroende kan slänga provokativa "sanningar" och trevare i ansiktet på folk, som om det vore en rättighet. Egentligen stör inte det mig, eftersom provokationen ofta är det viktiga - inte innehållet i vad som sägs. C å sin sida påstår att det där är så typiskt manligt; att först slänga ur sig nåt dumt, elakt, sårande och provokativt och skulle det sen inte tas emot på rätt sätt så kan man alltid släta över allt med att säga att man skämtade. Det kanske må vara en storm i ett vattenglas i det här fallet men jag tycker nog att den gamla måttstocken gäller, som alltid. Det är ok att tycka och tänka vad du vill men inte att säga och göra som man vill. Att såra andra människor har ingenting med din yttrandefrihet att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar