Det finns en gammal filmregel som säger att visas en pistol i bild, så kommer den med 100% säkerhet att användas. Så är det bara. En annan regel är också att en storbystad kvinna med djup urringning alltid kommer att visa brösten innan filmen är slut, förutsatt att hon har en någorlunda stor roll, förstås. Melancholia, denna omåttlig hyllade Lars Von Trier-uppföljare är inget undantag. Kirsten Dunst gör det, i filmens kanske mest omotiverade scen. På ett viss sätt är det starkt ändå att en så hånad och bespottad regissör, bannlyst från Cannes, ändå hyllas så unisont för sin film. "Fantastisk", "mästerverk" och fyror och femmor i betyg överallt. Man var ju tvungen att gå och se skiten... Förutom att början och slutet höll på att spränga ens trumhinnor så har jag nog aldrig somnat så ofta till en film som den här. Mitt tidigare rekord innehar Syriana med George Clooney, en film jag inte fattade någonting av, när jag väl vaknat för andra gången. Melancholia toppar nu min högst personliga somningslista med TRE små tupplurar. Dessbättre hade ingenting hänt när jag vaknade igen, det var som att följa Hem till gården, fast utan dialekterna och allt pubhäng.
Vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om filmen, även om jag inte skulle gå så långt som biosällskapet F, som hävdade att han inte kunde ge filmen ett betyg, för det var ingen film.. det var en installation... Det negativa är att den är fruktansvärt långsam och i mitten rejält tråkig, den slösar bort bra skådisar (som fått alldeles för små ointressanta roller), den är halvpretentiös och högtravande. Ineffektiv. Till det positiva hör en rätt bra första akt, att även om Dunsts karaktär är rätt irriterande, så gör hon rollen fantastiskt. Charlotte Gainsbourg är bra, fotot är lysande och slutet är ändå effektfullt, på nåt sätt. Den får en tvåa och ett stort frågetecken till alla recensenter som kammat filmen medhårs.