Städa

Stressig dag och mycket hemlighetmakeri inför Honsey bunseys födelsedag. Kämpade mig svettig i en butik idag med att slå in ett extremt otympligt paket, med alldeles för smalt papper. När jag väl var klar, efter 25 minuter, hade jag nästan gjort mig förtjänt av en applåd från (Statoil)personalen. God damn. Eftersom vi i övrigt är blomseriemördare så har vi nu köpt in en helt komplett ny blomsamling - helt plötsligt ser det riktigt mysigt och beboeligt ut. Idag fick vi också upp våra första gardiner i lägenheten. Det tog bara ett år! Whohoo! Imorgon är det party och barninvasion. Barnsäkra, plocka undan allt som kan gå i kras, flytta, komprimera - känner inte igen min egen lägenhet längre! Numer bor här två minimalister, utan personliga ägodelar eller speciella intressen. Vi har skapat en lägenhet såsom de ser ut i försäljningsbroschyrer.

Halka, inspektioner och en riktigt dålig film

Nu har jag halkat omkull tre gånger på fyra dagar, vilket slutligen resulterat i en stukad tumme. Ännu en jobbnatt och äntligen fick jag uppleva de beryktade nattliga inspektionerna. Den där cheferna, smygandes som rovdjur på lur, går runt på avdelningarna om natten, för att inspektera att ingen i personalen ligger och sover. Så lumpet! Och förslaget från nattpersonalen att inspektörerna skulle kunna ha små pinglor på skorna, alternativt tutor under sulorna - avslogs.

Och är det humor med en supermanisk och speedad patient som går omkring med en Greenpeace-T-shirt med texten "no time to waste"?

Jag tror inte jag kan förmå mig att skriva en recension till Guy Ritchies senaste flick; RocknRolla men ryktena är sanna. Den här filmen är verkligen så dålig som folk säger, den skulle rent utav kunna vara det slutliga skälet till att Madonna begärde skilsmässa. Hennes Guy har ju uppenbarligen helt tappat stinget. Är han verkligen så fantasilös (eller fräck?) att han försöker sig på att göra ÄNNU en Snatch / Lock, stock and two smoking barrells? Nu med ännu färre idéer. Trist, pratig menlös dialog, poänglös, lite skön bögnoja, virrig.. osv osv.

Gone baby gone

Som av en händelse så sammanföll nattens film rätt väl med ämnet jag skrev om för två dagar sen; "Rätten till barn". Baserad på Dennis Lehanes bok Gone baby gone väcks frågan och tar upp just detta dilemma till ytan. Vem ska egentligen ha störst rätt till ett barn som far illa? Själva frågeställningen, som egentligen väcks under filmens 10 sista minuter, är mer intressant än de första 1½ timme av filmen, som mest är en illa haltande deckare med råttfejset Casey Affleck i huvudrollen, regisserad av sin bror Ben. I övriga roller finns Michelle Monaghan, Ed Harris och Morgan Freeman. Sevärt..? Nja. Tänkvärt - oja!

Melker och Lena

Melker Andersson möter långkonjukturen genom att sänka priset 50% på hälften av sina restauranger, måndag till onsdag. Bra, tänkte jag och skulle ringa och boka plats för vår jobbträff, där nattpersonalen möts över en bit mat. Jag vill boka bord, till nästa tisdag, klockan 18. Redan där fick jag ett "eh..?" i luren. Och det ska vara för TIO personer, ni behöver mitt namn för att checka av, va? 18.00 kommer vi. Kvinnan i andra änden av luren tänkte förmodligen att hon hade en galning på andra sidan, som tror att han är den enda människan i hela Stockholm som läser Aftonbladet, Expressen, DN, Metro, eller Allt och Stockholm. Jag är ledsen, det är fullbokat, svarar hon. Ett bord för två då? Inte ens det, du kanske känner till att vi har en kampanj just nu...? Jo.. jag har hört nåt om den.. På Smak på Restaurangen eller La Rouge finns det enligt onlinebokningen NOLL bord lediga, under hela februari månad. Smart drag, med andra ord.

En tumme upp också för kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth som på Ellegalan fick det fina folket att sätta champagnen i halsen genom att vid sitt prisutdelande göra en liten kupp och beklaga sig över att hon inte kunde stifta lagar mot allt för magra modeller. Kan Spanien och Italien ha en BMI-gräns så borde väl politiskt korrekta Sverige också kunna ha det?

Rätten till barn

Läste att Upplands Väsby kommun vill ta bort den strikta övre åldersgräns för när man får adoptera barn. Därmed går man emot Socialstyrelsens rekommendation på 42 år. Visserligen finns det ingen lag på att 42 år är det som gäller men personer över brukar få avslag, enligt just den oskrivna lagen / rekommendationen. Jag för min del kan inte fatta hur myndigheter på nåt sätt ändå vill leka lite gud och bestämma vem som ska ha rätt till barn och vem som inte ska ha det. Vad är det som säger att en 43-årig kvinna blir en sämre förälder än alla dessa excentriska och egoitiska äldre män som skaffar sig barn på gamla dagar (60,65,70 bast)? Alla dessa Aje och Kakke, Noppe, Putte och Per Rangnar. På vilket sätt är det schysstare mot ett barn att aldrig få växa upp med en pappa - eftersom de (i bästa fall) kommer ligga på långvården när barnet nått tonåren? Borde det vara en rättighet för vem som helst att få skaffa barn, egentligen? Enligt Påven ja.. då ska även våldtäktsoffer föda våldtäktsmännens barn, även om det är risk för liv och lem. För kyrkan är ju så god.. En god hederlig äldre person med bra värderingar borde ha större rätt att skaffa barn än vad en schizofren tung narkoman har. Har redan sett tillräckligt många svårt disfunktionella par sätta barn till världen.. barn som redan föds med en stämpel i pannan, att det här kommer att gå åt helvete. Soc kan ju uppenbarligen omhänderta barn som far illa, trial and error-barn, som kanske inte borde ha fötts från början. Hur man sen gör den begränsningen, att låta vilken idiot som helst få skaffa barn, utan att hamna i forntida tvångssteriliseringsmönster.. det är en annan fråga.

Mammut

Kändes som en evighet sen man var inne i city. Träffat kompis D och uppdaterat det senaste. Uppta gamla traditioner, käka först, kanske fika och sen en bio. Mammut; Lukas Moodyssons nya film. Har en lite kluven känsla för Moodysson, som började göra tre riktigt bra filmer, men samtidigt hela tiden skulle vara lite trubbig och med lätta stänk av storhetsvansinne. Sen kom hybrisfilmen Ett hål i mitt hjärta - som ju ärligt talat var en och en halv timme av sällan skådad smörja. Moodysson vill spela svår, göra nåt obegripligt och det lyckades han ju med.. Mammut är den första stora filmen, större budget, Hollywood-stjärnor och kanske det internationella genombrottet. Michelle Williams och Gael Garcia Bernal i huvudrollerna och en rätt bra story att väva stjärnorna kring. Är det bra då? Ja. Storyn är inte klockren och lite luddig i vart den slutligen landar men det är välspelat, välregisserat, bra biroller, en nerv som för filmen framåt och det funkar för mig, även om filmen saknar det där lilla extra; hooken.

Idioter och sweet chili

Hm.. nattsjuksköterska på Danderyds sjukhus injicerar narkotika på arbetstid och hittas medvetslös? Nu givetvis polisanmäld, lär få sparken. Pinsamt. Det händer onekligen saker inom landstinget ändå. Sen är det lite upprörande med konstnären Anna Odell som utnyttjar psyket redan bristfälliga resurser för att spela ut ett konstprojekt och låtsas bli intagen på psykakuten, slåss med polis och psykpersonal, för att hamna i bältesäng och få en massa sprutor i häcken. Men det är ju konst!? Nä.. det är det fan inte. Det är lika mycket konst som att sälja bajskorvar i konservburkar. Det är en egoistisk skymf mot de som verkligen är sjuka. Ett spekulativt von oben-perspektiv och grymt nedlåtande. Det är jämförbart med kolonialism eller ghettoglamourisering - ta lite coola kort av misären "vara där, down and dirty" och sen åka hem till sin trygga villa och profitera på andras lidande. Kommer bara tänka på den här scenen i Lars Von Triers Idioterna, när personerna som gått omkring och spelat galna och kommit undan med det - helt plötsligt konfronteras med riktiga galningar och folk med downs syndrom etc.. hur löjeväckande deras lilla projekt blev i den insikten. Att slåss med polis och att bli inskriven på psyket under falska föresatser är väl åtalbart och ett jävla slöseri med landstingets resurser - som om inte redan Stockholms läns landsting går på knäna.

Men positivt då.. Lön imorgon - det är positivt! En himla god kyckling i sweet chili och nudlar-wrap på Ett litet kök (inne på R.o.o.m.) och en trevlig ny bekantskap som gjorts på Facebook. Som Humphrey Bogart skulle ha sagt; "I think this is the beginning of a beautiful friendship".

Krånglande msn och köksilska

Som kanske vissa noterat så har min MSN betett sig märkligt på sistone. Att msn:en hela tiden dör och under den tiden jag är offline, så skickar den iväg märkliga länkar med "partypics" etc till folk i min lista. Nu har det gått så långt att jag får inläggningar av folk jag inte känner och direkta spam-meddelanden från dessa på min msn. Alla spam-spärrar att raserade, både på msn och mail. Så det är ju lite snopet att man jobbar i helgen när man får mail från Lotta@kärlek som i sin rubrik skriver; "En träff? Har nya bilder. Ska vi ses i helgen?" Hell yes! Vet inte vem du är men jag behöver inte se några bilder - jag tycker vi ses ändå. Säg en tid!

Positivt är att Hell's kitchen fortfarande är rätt bra och fortsätter att engagera och vara rätt spännande, trots ekorrhjulet av chef Ramsays ilska, sparkande, skrikande och brittiska svordomar. Det börjar bli lite same same nu.. Vet knappt vilken säsong det är men i de program som går på 3:an, alla vardagar klockan 17.05 återstår nu bara tre kockar. Bonnie, Rock och Jen. Spännande!

Saw 5

Jaha.. ännu en Saw-film och utan att avslöja för mycket - risken för en sjätte del är överhängande då filmbolaget Lionsgate redan skrivit på för ytterligare en uppföljare, samtidigt som ju Jigsaws arvtagare.. kommer undan i den här filmen. Surprice. I femman återkopplas till mycket av de fyra andra filmerna men ändå tycks lite av fyrans "djup" vara borta. Tortyrscenerna är förstås än mer tillskruvade och återigen är man tillbaka i Fångarna på fortet-tävlingar, rum efter rum. Det här inte den bästa filmen i serien, kanske rent utav, tillsammans med tvåan, den sämsta. Inget för de kräsmagade.

Kurs och det där andra...

Datakurs idag på jobbet. Hej och hå. Kände mig som en uttråkad tonåring som himlandes med ögonen fick invänta äldre tanter som inte vet var enter-knappen ligger. Kanske är jag bara i mental obalans efter att ha läst att Dr Phil skulle leva dubbelliv; deltar i spritfester och trycker ner sin fru som den värsta Macchiavelli. Han lever inte som han lär.. Vad ska man nu hänga upp sitt liv på?

Och så kom nomineringarna till Oscarsgalan igår. Känns märkligt att Heath Ledger skulle kunna knipa en statyett på rent emotionella grunder, framför Robert Downey Jr - som gör sitt livs roll i Tropic thunder. Blir inte poängen med att nominera någon postumt som ett bevis på att man faktiskt vinner också? Lite förvånande att Gomorra inte nominerades till Bästa utländska film.

Dagens positiva är egentligen helt ocreddigt.. men hey.. vem bryr sig? James Morrisons senaste platta "Songs for you, truth for me". Den pojken kan sjunga...

In the valley of Elah

In the valley of Elah med Tommy Lee Jones, Charlize Theron, Susan Sarandon och Jason Patric. Storheten i den här filmen beror inte på historien som berättas, eftersom det som kunnat bli ett rafflande slut bara slutar i en fånig slump. Storheten är skådespeleriet och tystnaden. Hur det långsamma tempot bär upp sorgen och hur tiden går så långsamt att man nästan kan skönja hur ännu en rynka formas i Lee Jones fårade ansikte. Det här är ingen fredagsfilm man bunkrar upp sig till med popcorn och en grogg. Men se den ändå, om du uppskattar skådismässigt finlir. Ingen kan vara så butter och tyst och ändå förmedla så mycket känslor som Tommy Lee Jones och det har sagts förut men kan sägas igen. Charlize Theron må vara en i den långa raden av fotomodeller som försöker sig på skådespeleri men Theron KAN verkligen agera och det är väl hon och Cameron Diaz i stort sett ensamma om i Hollywood. En fin välgjord film där de enskilda delarna tycks bli större än helheten.

Bröllop och Oscars...

Besök av föräldrarna idag, med kort varsel. Städa! Doften av rengöringsmedel ligger som den berömda Lützendimman över lägenheten. Till och med hunden vet att nåt är i görningen, då städa av lägenheten brukar betyda besök. Men besöken brukar vara välkomna och lunchen var god. Sen fick jag se ungefär 2500 (nej, jag ljuger inte..) fotografier från en halvkusins polska bröllop i somras. Säga vad man vill, men polackerna (speciellt om de är från landet) vet hur man festar. Extremt påskostat, helstekta grisar, flödande vodka, 95-åringar som svingar loss på dansgolvet och ingen går hem halv elva, för att byta av barnvakten.

Dagens positiva är annars att Oscarsnomineringarna tillkännages ikväll. Kommer Heath Ledger få sin postuma nominering för Dark knight och kommer kvinnliga huvudrollsklassen som vanligt stå mellan ett gäng engelskor och den enda amerikanska som kan konkurrera med dem; Meryl Streep? Och vågar man se fantastiske Robert Downey Jr en birollsnominering för Tropic thunder? Och blir svenska Maria Larssons eviga ögonblick nominerad i klassen bästa utländska film?

Morgan Pålsson - världsreporter

Att gå från att göra sketcher på tv till att göra långfilm har alltid varit ett vådligt projekt. Yrrol funkade, Mr Bean gör det definitivt inte. Reportern Borat var en succé men världsreporten Morgan Pålsson.. är det inte. Jag skulle rent utav gå så långt som att påstå att det är falsk marknadsföring att utmåla det här som en komedi – när man inte skrattar en enda gång. Det är ett hån mot tittaren. Ett misch-masch till manus, tröttsamma skämt som mjölkas och dåligt skådespeleri har slängts ihop till en och en halv timme bortkastad tid. Till och med Suzanne Reuter är bedrövlig. Vad värre är; på Imdb tycks svenska lobbyister hävda att det här är den roligaste svenska filmen som någonsin gjorts. Jag kan inte komma på någonting som är positivt med den här filmen. Jo, Camilla Frey, som den norska reportern Åse Seierland. Stackars kvinna..

Dra ut eller bygg till

Idag går tankarna till kära vän C, som efter lång tids GRAV tandläkarfobi och 20 års!!!? bojkott idag gick till tandläkaren för att åtgärda sitt garnityr. Dra ut fyra tänder.. :( Det känns lite som det här Larsson-skämtet med två grisar i en lång kö till slakteriet och den enda säger till den andra: "jag hoppas det var värt all väntan!". Hoppas att det går bra ändå..

Dagens positiva är att diskussionerna på en skyskrapa i anslutning till Citybanans huvudentré på Vasagatan. Känns som att en så död del av stan skulle må bra av ett landmärke - även om det nu blir 105 meter högt. Stockholm behöver nåt som sticker ut, då det allt för länge känts som att man bara konserverat innerstaden likt ett museum. Sen kan man tycka att det är lite trist att alla dessa arkitekturtävlingar alltid bara innehåller samma lilla ankdamm av intressenter och arkitektkontor, som slåss om stadens offerter. Och jag har absolut inget emot Gert Wingårdh, göteborgaren som tycks ha monopol på att bygga det moderna Stockholm - men finns det verkligen inte utrymme för fler stjärnarkitekter att sätta sina avtryck på stan? Varför inte erbjuda någon av de stora stjärnarkitekterna att göra stan mer spektakulär? Nouvel, Piano, Hadid eller Gehry. Stan behöver det, för att inte tappa sin attraktionskraft och det vore ett utmärkt sätt att locka nya typer av turister hit, ex med ett ny uppseendeväckande operahus.

White trash och Gomorra

Det är redan illa nog när man tar på sig sin Mötley crue-T-shirt för första gången sen konserten sommaren 2007 och direkt blir anklagad av "kärestan" för att se ut som en riktig white trash. Har egentligen aldrig burit band-T-shirts sen.. ja.. Travis -99 men nu låg verkligen allt i tvättkorgen och jag hade inget annat att ta på mig. Mötley crues konsert på Hovet -07 var förresten bedrövligt dålig, vilket tillsammans med boken "The Dirt" gjort att jag inte håller de gamla farbröderna lika kärt länge, som när jag var 15. Först nu noterar jag också att den exklusiva white trash-T-shirten jag köpt för rätt dyra pengar dessutom är felstavad på ryggen. Great. Doningtan? Vill minnas att den stora festivalen heter Donington och inget annat...

Men det är ju positiva veckan som sagt! Boken jag läser just nu, Roberto Savianos "Gomorra" är riktigt bra. Oerhört deprimerande, svart och med ett väldigt litet hopp om mänsklighetens framtid som ljus - men som sagt; mycket bra. Saviano dissikerar i detalj hela den böld som camorran utgör på det italienska samhället. Och hur bisarrt välorganiserade de är. Vill hinna läsa boken innan jag ser filmen - som ju sägs vara bättre än boken!? Oj. Läs!

Vi ser på tv - och Den positiva veckan!

Sur förra veckan, då jag spydde lite galla över saker jag inte gillade. Skulle kunna inkludera en kändis till i det hela; Zinat Pirsadeh och hela hennes helt meningslösa medverkan i På spåret. Oerhört politisk korrekt tillsatt som nåt invandraralibi men hade man inte kunnat plocka fram nån som åtminstone KAN nåt? Eller åtminstone är rolig? Nu är det bara jobbigt att se henne dumfnittra ihop med tålmodigt diplomatiske Göran Greider, försöka krysta fram nåt trist "blatteskämt" och i övrigt sitta som ett frågetecken. Känns som ett grovt underbetyg åt alla roliga kvinnor med utländska rötter, som faktiskt finns.

Men men.. det här ska bli den positiva veckan. Inget mer gnäll, resten av veckan ska jag istället hylla dem som faktiskt är bra och duktiga inom olika sammanhang. Musikaliskt tex, denne talangfulle britt som borde uppmärksammas mer; se klipp HÄR.

Livet från den andra sidan

Livet från den andra sidan.. en liten trist titel som gör att man lätt blandar ihop med Jack Nickolson-filmen från 1997. Filmens amerikanska titel Ghost town för in filmen på dess största inspiration och ja.. pastisch; Ghost. Lite förvånande är det att filmen fått genomgående rätt svala recensioner, för så himla dålig är inte filmen. Det man kan förvänta sig av Ricky Gerwais – det får man. Han är rolig och har ett antal kul repliker men jag skulle nog önska att man skruvade till hans karaktär ännu mer - gav honom ännu fler dräpande kommentarer. Gerwais kan leverera repliker och när han ska vara rolig så är han det. Greg Kinnear gör ungefär samma roll som Patrick Swayze i Ghost och Tia Leoni är den här filmens Demi Moore. Skillnaden är bara att det inte finns nån erotisk eller romantisk kärlek mellan Kinnear och Leoni och Gerwais är inte något färgstarkt yrväder typ Whoopie Goldberg. I det fallet är Gerwais återigen tillbaka att faktiskt mest likna Jack Nickolsons roll i Livet från den ljusa sidan. Om inte lika upphängd på tics, så med samma sociala fobi och elaka attityd mot sin omvärld. Och även i den filmen ingick Greg Kinnear.. Hur som helst så är denna film hyfsad, en rofylld bagatell som Gerwais lyfter till ett högre betyg.

Happy-go-lucky

Now this was something else.. Ryktet om Poppys personlighet hade nått mig långt innan jag såg filmen men det här kändes.. oj! Nästan lite utmattande när väl eftertexterna kom och inte ens då kunde jag bestämma mig för om det var en bra eller dålig film. Sally Hawkins som den ultrapositiva / speedade skollärarinnan Poppy är helt klart något utöver det vanliga. Är hon bra? Jag vet inte. Jag antar att hon spelar sin roll fulländat utifrån manus men hela hennes roll känns.. väldigt väldigt over the top. Kan man anklaga nån för överspel om hela karaktären bygger på att överspela livets alla skeenden? Denna Poppy har en fruktansvärt enerverande personlighet. Visst, det är gulligt på film med en evig optimist och nån som tycks ta hela livet med en klackspark men i verkliga livet skulle man inte stå i en halv dag med en sån här odräglig människa. En person som skrattar åt allt – hela tiden - även det som inte är roligt. Som den cyniker man är känner man att den här personen är inte bara positiv och glad.. det finns nån liten bokstavskombination, grava koncentrationssvårigheter och en lättare släng av sinnessjukdom här också. Å andra sidan jämkas galenskapen i filmen åt den i särklass med osympatiska bilskolelärare som skådats på film – sen.. någonsin. Eddie Marsan är både fantastisk och helt spritt språngande galen. Där har regissören Mike Leigh hittat ett bländande samspel mellan två karaktärer som det fullständigt sprakar dålig kemi om.

Sen måste man beundra filmens avskalade och djupt mänskliga inramning. Befriande brittisk fulhet. Blekt, finnigt, skitigt och inte det minsta tillgjort. Det här är så långt ifrån amerikansk solbränna, onaturligt kritvita Stimorolleenden, lyfta ögonlock, bröst, botox och stormsäkra frisyrer man kan komma. Det är äkta, det är bra skådisar och en hoppfull film.

Vi ser på tv

Sista utstädningen från flytten ikväll. Det var ju faktiskt bara ett år sen vi flyttade in.. Nån som vill köpa två stycken tjock-tv:s? De är inte speciellt snygga (eller smala) men funkar utmärkt till fattiga studenter eller unga rock 'n roll-band som vill köra den klassiska "kasta ut tv:n genom fönstret"-klyschan, i en video.

Apropå kasta ut tv:n genom fönstret så får man lite lust att göra det när man ser Kitty Jutbring i Let's dance. Vilken tråkig brud.. Så fantastiskt befriad på finess och missriktad "ironi". Har i och för sig redan innan stört mig på både hennes medverkan i Big brother och hennes gapiga tyckande om allt i Christer i P3 men här blir det bara olidligt. Blir bara så fel när nån som hon försöker spela så hårt på att vara "charmig" och liksom.. inte är det? Dessutom ha den här rätt trista nonchalanta attityden, av att inte riktigt bry sig och bara lattja runt. Ja, hon försöker väl få ut sin up yours-punkighet men .. det är charmigt när man är 17 - ung och arg och mot vuxenvärlden, inte när man är 32 och en del av den. Maken till utstuderat effektsökande trrrrååååååååååkig människa.

Svavelos och svinkyla

Var på riktigt dåligt humör igår, vilket inte bara resulterade i att jag skrev ett svavelosande och argt mail till SSK's styrelse och nånstans där mellan svordomarna och inkompetensförklaringarna också bad dem att agera, alternativt genast avgå. Av bara farten, när ilskan ändå var på topp höll jag på att skriva mitt första politiska inlägg här på bloggen. Men det blev så argt och svavelosande det också, så för att behålla min värdighet, så publicerade jag det aldrig. Kontentan var i alla fall att Lars Ohly äter spädbarn till frukost och helt ärligt verkligen VILL Sverige illa. Denna pajas i politikens manege. Nog för att han alltid varit en dumskalle av rang, antidiplomat och antiintellektuell (drag han delar med ex Pol Pot, Stalin och de andra goa gubbarna) så har han nu uttalat sig om spjutspetsskolorna man vill starta på försök i landet. Ohlys slutsats var att duktiga elevers resurser är inget man ska ta tillvara, för det marginaliserar de dåliga eleverna. Fallenhet inom vissa områden skall inte uppmuntras (för alla ska vara jämnbra - ingen ska känna sig utanför) och spjutspetskompetens är dåligt - inte bara för skolan utan också för samhället som helhet. Det är väl vänstern det i ett nötskal, man ska alltid skämmas för att man på nåt sätt skulle vara priviligierad. Skäms om du är rik, skäms om du är smart, skäms, skäms, skäms! Vi ska ha en grå sörja av lagomhet, helt enkelt.. Jag antar att han utgår från sig själv som råmodell - konformist, tyngd under jantelagen och långt ifrån nån spjutspets. Och den karln vill alltså helt seriöst styra landet..???

Men men.. idag är jag muntrare. Kärt återseende med en gammal bekant, C, som jag senast träffade i en holländsk liten by för tre år sen. Fick en inbjudan till C's sommarbröllop dessutom, vilket ju var himla kul. Bröllop på västkusten med en massa Götlabörgare... :) Tack och lov att det är Gaisare, åtminstone..

Pingpongkingen

Ännu ett bevis på att 2008 var ett väldigt bra filmår; denna film hade premiär i februari förra året och trots översvallande recensioner och vinster på diverse filmfestivaler runt om i världen (Aten, Brisbane, Chicago och Sundance) så blev den inte ens nominerad till den svenska guldbaggen. Kortfilmsregissören Jens Jonsson långfilmsdebuterar med en norrländskt drama kring pingpongkingen Rille och hans bror Erik, filmat på klassiskt Roy Andersson-blekt vis. Det är kallt och meterhög snö utanför och inomhus tycks alla väggar vara målade i mellanmjöksvitt. Det är rätt bra, storyn är bra, även om dialogskiftena kanske inte alltid är det. Jerry Johansson och Hampus Johansson kanske inte direkt excellerar i bra skådespeleri men det funkar. Storyn är engagerande och deras hopplösa frånvarande pappa Georgi Staykov känns trovärdig, trots något klichéeartade drag. Annars känns det typiskt norrländskt, lite korthugget och med vacker natur. Jag gillar filmen och framför allt fotot är helt strålande. Helt plötsligt 2008 har man i svensk film börjat tänka på belysningen till fotot också! Som i denna film, liksom även det superba fotot i Låt den rätte komma in (med foto av schweizaren Hoyt von Hoytema). Kanske är det det norrländska ljuset som gör det? Båda filmerna har dessutom Luleå som gemensam nämnare, vad gäller locations man filmat på.

Sexy boyzzz...

Ok, tänk bort ungefär nio års utveckling och modeförändringar, 2000-talet var nytt, fräscht och spännande. Men ändå.. för de straighta kvinnor som kan tänkas läsa denna blogg; är det här verkligen läckert? Var det det för nio år sen? Skönt distanserade killar och med ett härligt djup i videon dessutom. Eller nåt... Se länk till det fantastiska B4-4 HÄR!

Ett kungarike för en översättare

Försökte under natten se en film som.. hm.. inte tillskansats med helt lagliga metoder. Filmer som plockats ner av ynglingar, som så fort som möjligt vill fildela ut verken på marknaden - filmer som inte släppts än på den svenska marknaden. Och då får man ju stå för översättningen själv och kanske är det en fingervisning när översättarna kallar sig saker som Fallos, GothicMaster eller Fet-Anka. Det är här man inser hur mycket en BRA översättare betyder. Försökte under natten se Changeling men det gick bara inte. Översättningen var så uselt amatörmässig att det blev otittbart. Tänk er själv att se en film med nån som inte kan stava ordentligt, som särskriver HELA tiden, som inte kan kommatering, eller stor bokstav efter punkt - som dessutom är inkapabel till att tajma texten till dialogen i filmen. Antingen kommer den för fort - och försvinner för fort, eller så kommer den för sent och kapar bort väsentliga saker - för att hinna med. Är det verkligen så viktigt att sprida filmer så fort som möjligt - om man sen ändå ska döda dem?

Anklagad via dröm

Mycket homoinlägg nu.. Det började redan imorse med att man kom hem från jobbet och möttes av en sur sambo. Varför hon var sur? Hon hade drömt under tidiga morgonen att jag varit otrogen mot henne - med Bonde söker fru-Peter av alla. Dessutom i nåt slags pikant triangeldrama med en tredje man också. Jaja.. men det är ju sånt som händer.. förlåt då?

Annars "rasar" debatten kring svensk damfotboll och playboyen Patrik Ekwall inkastade brandfackla, där han hävdade att världens bästa kvinnliga fotbollsspelare Martha flyttade till Los Angeles - på ett villkor. Att även hennes flickvän skulle erbjudas en plats i laget. Och så blev det. Ekwall är upprörd över att det här lägger ett löjets skimmer över damfotbollen men påpekar minsann att folks läggning inte har nåt med saken att göra. Nä - han har bara basunerat ut nyheten och outat två personer och nu är han upprörd.. på vem? Ett amerikanskt fotbollslag?

Tintin

Har på sistone fått lite "kritik" att min blogg allt för mycket kommit att handla om filmrecensioner, så jag antar att jag får skärpa mig. Hektisk kväll på jobbet gjorde att jag helt missade Guldbaggegalan. Kan åtminstone konstatera att ingen gjorde en "Kleerup". By the way så testades han efter Grammisgalan positiv på kokain.. så därav nojan. Det är ändå fantastisk hur nån som både är påtänd och dessutom greps för innehav - samtidigt skyller allt på polisen. Allt var deras fel, själv har han inget ansvar. Intressant också hur han försökte legitimera sitt knarkande med att "varje stort konstnärskap kräver dessa substanser". Ok, ödmjukt. Men jag vill minnas att Kleerup för några månader sen skröt om hur han var påtänd under varje sändning av Bingo royale också - och nej, nåt stort konstnärskap på det programmet.. var det inte.. Johan Glans tycks ha skött sig ok och för en gång skull var startfältet riktigt bra, bland de nominerade. Ja, allt är väl bättre än mardrömsåret 2006 då de två "favoriterna" som konkurrerade mot varandra var Farväl Falkenberg mot Förortsungar. Juryns val stod verkligen mellan pest eller kolera. Usel prettoindie mot tramsig barnfilm, tillika musikal.

I övrigt kan man konstatera att inget får vara heligt. Seriefiguren Tintin fyllde 80 år i dagarna och mest tycks snacket ha handlat om att Tintin borde göra en Sverker Åström. Ja, komma ut ur garderoben på ålderns höst. Let's face it.. Ensamstående och alltid lika prydligt androgyn ung man, som aldrig tycks visa nåt intresse för kvinnor och som bor ensam på ett slott med sin ”vän”, en gammal klassisk bear; kapten Haddock. Utöver det består vännerna av en vimsig professor och två klumpiga farbröder i plommonstop. Enda kvinnliga sällskapet är en gammal operadiva.. jojo - straight så det sjunger om det… Utöver det har ju Tintin genom hela sin karriär måste vara en sjukt välbetald reporter; han bor på ett slott men har aldrig någonsin setts faktiskt utföra några jobb.

In Bruges

Såg igår småhypade In Bruges, som väl borde få en svensk titel, typ I Brügge. Men det lär den väl inte få, då den gick raka vägen till dvd-utgivning – vilket kan tyckas konstigt, då hela resten av Europa visar den på bio och filmen fått flera Golden globe-nomineringar och igår kväll på galan fick en vinst också (Collin Farell i kategorin bästa manliga skådis i komediklassen). Brendan Gleeson och Collin Farrell är två torpeder på flykt, som fått en flygbiljett till Brügge för att ligga lågt ett tag och invänta nya order. Kanske kan man kalla det en actionkomedi, kanske en förtäckt turistguide för staden Brügge – om påklätts en story. På ett sätt är den väldigt brittisk i sin glåmighet och rätt långsamma tempo och arbetarklassiga lad-humor. Mycket som gör mig kluven. Tempot är en sak, en annan är hur psykopat:ig Farrell känns i sitt eviga pendlande mellan charmknutte och totalt ocharmig skitstövel, som inte drar sig för att slå ner kvinnor eller förolämpa oskyldiga människor som han tycker förtjänar det. Känns jobbig. Gleeson är mer charmig som den äldre torpeden med ett varmt hjärta och känsla för kultur. I övriga roller framträder en riktig ful och osympatisk Ralph Fiennes. Kluvet som sagt, småkul och vackert ibland.. och ibland varken eller.

How to lose friends and alienate people

Såg då igår filmatiseringen av Toby Youngs bok, ”Hopplös och hatad av alla” och eftersom den inte fått nån svensk titel än så heter den How to lose friends and alienate people. Jag hade faktiskt rätt stora förhoppningar på den här filmen men tyvärr infriar de inte alls några förväntningar. Borde jag kanske anat med tanke på att jag tyckte boken var så pass irriterande att jag slutade läsa den efter ca 50 sidor. Filmen är både rörig och oklar på många ställen och samtidigt med långa småtråkiga passager. Ibland är det kul men ofta är humorn antingen The Office-mässig (fylld av torra pinsamheter) men tyvärr har Ricky Gerwais redan fulländat den humorformen så den här filmen känns bara som en tam kopia. Eller så är det väldigt mycket ramla och slå sig, göra sig illa och lite matäckel och rätt låg humor. Antihjälten Simon Pegg från Shaun of the dead och Hot fuzz funkar bra i huvudrollen och Kirsten Dunst är som alltid charmerande men utöver dem så är det rätt trist. Jeff Bridges tål jag bara inte som skådis, Gillian Anderson finns med, Danny Huston är slemmig och gör nåt som känns taget ur Ugly Betty och den nya Angelina Jolie; Megan Fox, är bara snygg men inget mer. ”Snygg” på det där plastiga viset, som är helt opersonligt och egentligen inte alls snyggt. Den här filmen är tyvärr inte så rolig.

Vantage point

Den rätt spännande Vantage point.. eller ja.. var den så spännande egentligen? Greppet är väl.. halvnytt. En händelse, sett utifrån åtta olika människors perspektiv. Vill minnas av den inte allt för bra Snake eyes med Nicholas Cage hade ungefär samma upplägg, liksom sköna indierullen Go med Katie Holmes och Sarah Polley från 1999. Finns förmodligen ännu fler äldre exempel. Vid en första anblick, att bara ”titta på filmen och inte behöva tänka” så funkar den säkert men den här filmen har fler logiska hål i sig än den berömda schweizerosten. När eftertexterna rullar sitter man och känner sig snuvad på konfekten, lurad av lata manusförfattare och en töntig plot som inte håller. Superraffinerade terrorister som minitiöst planerat allt i minsta lilla detalj, otroliga kunskaper, haft insiders till och med inom den amerikanske presidentens livvaktskår och åker sen på slutet ändå dit på helt amatörmässiga misstag. De har sprängt och mördat halva Salamancas befolkning utan att blinka men i slutet när hjälten Dennis Quaid är dem på spåren, ja då veknar de helt och tappar alla sina kunskaper och motivation - på mållinjen. Det är nåt som är väldigt synd på den här filmen, hur ett bra upplägg verkligen hastats fram till ett rätt dåligt slutresultat.

Rätt många kända skådisar medverkar med klart varierande kvalitet. Dennis Quaid, Matthew Fox, Taye Diggs, William Hurt, Forrest Whittaker, Sigourney Weaver och stackars Said Taghmaoui, som får återigen spela terrorist. Med sitt utseende passar han bara in i det facket av roller; arab = terrorist. Lustigt är också hur det finns en diskussion på imdb om den lite fånige turisten Forrest Whittaker spelar pedofil i filmen. Bara för att han är en ensam amerikansk turist och vänlig mot en liten spansk flicka. Ensam man som är vänlig mot barn = pedofil.

You shook me all night long

Rockklassiker 106.7 hade ingen av sina större ögonblick under kvällen, då den halvtramsige och vulgärt självgode Dave (in the afternoon-show) tackade för sig, avannonserade för nyheter 17.59, programmerade in en ny låt och gick hem. Nu föll det sig sen inte bättre att mitt under nyhetssändningen går hans musik igång och ingen stänger av den! Den bara fortsätter gå, högt, vrålande och parallellt med nyheterna. Det blev minst sagt parodiskt när, och det här är helt sant!, nyhetsuppläsaren berättar att bombningarna av Gaza fortsätter på sin andra vecka - samtidigt som AC/DC vrålar ut "you shook me all night long". Ett hemskt misstag blev nu värre. Nyheterna tar slut och låten fortsätter ett kort tag till, men eftersom allt förmodligen är förinställt så kör Rockklassiker en snabb jingel och sen nästa låt. Och jingeln blir då.. förstås.. "Rockklassiker - attityd och arrogans!" och pang på nästa låt. Ojoj..

Felon

Felon är en rätt klassisk fängelsefilm, där den hederlige familjefadern och skötsamme Stephen Dorff via en rad olyckliga omständigheter kring ett inbrott, inte bara döms för mord utan också hamnar på den absolut värsta sektionen på San Quentin. En avdelning där allt bara tycks handla om gängtillhörighet och våld, våld, våld. Vi har sett det förut, även om den tragiska spiralen nedåt i Dorffs fängelseliv är intressant. Måste också säga att jag är imponerad av Val Kilmer i sin roll som massmördaren John Smith, Dorffs cellkamrat och mentor. I övriga roller märks söta Marisol Nichols och Anne Archer och Harold Perrineau (från Lost) som den ondskefulle fångvaktaren. Finns det inte alltid en grym fångvaktare eller fängelsechef i såna här filmer? Föga överraskande film men ändå sevärd.

Musikbranschens grundsten # 1; palsternackor

Det är ju humor hur Andreas Kleerup, Sveriges svar på Pete Doherty (liten tanig, blek kille som gillar att röka på och av nån outgrundlig anledning tycks få ihop det med snygga tjejer som är above his level) gick i taket inatt, efter att polisen fanns på plats under gårdagens Grammisgala för att drogtesta utvalda personer. Hur otroligt ocool han framstod som. Inte som en soft & laidback ganjalirare som inte bryr sig, utan som en spattig kallsvettig amfetaminist med "myror i benen". Hur nervositeten översvämmade hela hans kropp och han flippade ut, ingen kyla alls - bara signalerandes ut till alla "guilty, guilty, guilty". Och hur han senare flög ut i anklagelser om att han hjälper svältande barn, får folk att må bra på helgerna och att allt är polisens fel. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd på? Palsternackor? Det är ju nästan årets citat.. :)

Traitor

Natt med film. Märkligt är att denna rätt spännande och väldigt välgjorda thriller Traitor inte fått något svenskt utgivningsdatum, då snart hela resterande Europa fått det. Jag vet inte vad som imponerar mest - det ändå rätt fräscha ämnet och angreppsvinkeln, eller det faktum att det är gamle komikern Steve Martin som kläckt storyn tillsammans med regissören Jeff Nachmanoff. Martin är också exekutiv producent tillsammans med bla huvudrollsinnehavaren Don Cheadle. Handlingen cirkulerar kring ämnet militanta islamister och självmordbombare i västvärlden men för en gångs skull är berättelsen inifrån terrorcellen central och inte bara utifrån, hur polisen gör allt för att bekämpa dem, dvs en helt vanlig snutfilm med ett enda perspektiv och synsätt på ett problem. Don Cheadle i huvudrollen är bra, liksom australiensaren Guy Pearce. Gillar annars Saïd Taghmaoui i rollen som Omar. I övriga roller märks också Jeff Daniels och elakingen Neal McDonough (från Tredje skiftet). Helt klart sevärd!

Landstingslektyr

Jämmer och elände

Så satt man uppe till fyra imorse för att se den meningslösa JVM-hockeyn som man ju alltid vet hur den slutar när den utspelar sig i Kanada. Kan inte Kanada vinna av egen styrka, så har man en enögd och osportslig publik bakom sig, tillika en domare som alltid faller för påtryckningar och alltid tycks döma till Kanadas fördel. Alltid likadant, alltid samma kanadensiska fula tricks och att skaffa sig fördelar - allt för att vinna till varje pris. Och varje seger ska hela tiden kantas av ett slags fundering kring det här med fair play. Var det där så snyggt, egentligen, osv? Men samtidigt ska det ju erkännas att Kanada var bättre och de gör mål - vilket Sverige inte klarade av. Nu har jag annars lovat mig att inte gå på några fler nationella hockeymatcher under denna säsong, heller. That's it, final finito - no more. När jag väl går så förlorar ALLTID mitt lag, så då får det vara.

Tre nätter framför mig.. trist.. Kände mig, så att säga.. mållös.. ja, utan mål? Så nu har jag äntligen anmält mig till en fotokurs i vår igen. I slutet av mars smäller det.

Män och kvinnor, så funkar det

Gangsta' rap och vit maktmusik

Såg en halvbisarr dokumentär igår på 8:an om spridningen av vit makt-musik och nån liten amerikansk redneck-håla som navet för all spridning. Spelningarna och musiken säljs i rätt marginell upplaga och en expert uttalade sig om att det värsta scenariot vore om en av de här banden skulle nå en kommersiell framgång med sin musik. Den primära tanken att det knappast lär hända men å andra sidan.. med mer pengar och PR - hur lyckades man sälja in gangsta-rapen till de breda massorna? Hur lyckades man ens med tricket att få vit medelklassungdom att lyssna på svarta uppenbart rasistiska hiphopare som öppet proklamerade att "kill the whitey"? Att få vita kids att digga nån som faktiskt ville ha ihjäl just dem? Hur har man lyckats sälja in misogyna och grovt sexistiska texter och hiphopvideos, till att även gillas av kvinnor? För hey, musiken är ju skön - det svänger ju? "Jag bryr mig inte så mycket om texterna..". Kanske är inte steget så långt ändå, med rätt marknadsföring?

Quantum of solace

Den nya James Bond-filmen... Efter de riktiga bottenåren med sliskige Pierce Brosnan som James Bond, där mannen-myten-konceptet kändes mer utdaterad och förlegad än någonsin tidigare, så kom Daniel Craigs nye Bond i Casino royale som en väldigt frisk fläkt. Borta var dumsexismen och fåniga oneliners. Casino royale gav en hopp om att James bond kunde leva vidare. Och så kom Quantum of solace. Craig är kvar och visserligen är han fortfarande hård och mer maskulin än under Brosnan-eran men i övrigt känns det som en återgång till gamla hjulspår. Det är ändlösa biljakter med så snabba klipp att jag och mina ögon känner sig gamla, förföraren Bond är tillbaka och handlingen är minst sagt luddig. Ingen Q, ingen Moneypenny och action som bara bygger på jakt. Tyvärr finns det ingenting som engagerar, även om Craig & Olga Kurylenko är ett vackert par.

Kyla och copyright

Det måste vara en del av växthuseffekten som gör att man vid elva minusgrader tror sig frysa ihjäl, när tidigare generationer tycktes gå omkring i kortbyxor vid samma temperatur och tycka att det var lite småkyligt. Dessutom hade de 14 mil till skolan och ja.. Monty pythons klassiska sketch med "living in a shoebox, in the middle of the road"-lidande.

I övrigt läser jag om nån amerikansk affärsman som försöker hindra produktionen bakom Tom Cruise nästa storfilm Valkyria, genom att hävda att han äger Adolf Hitlers gamla jordglob och upphovsrättskyddat den, för att den inte ska kunna reproduceras vidare. Jordgloben råkar finnas med i filmen, vilket fått affärsmannen att gå i taket. Skälet att copyrightskydda är att högerextrema gruppen inte ska kunna komma över globen och reproducera vansinnet. Å andra sidan, genom att tjafsa med filmbolag om pengar på en vara man uppenbarligen själv inte tillverkat och som i 60 år varit fri från copyright - vore det inte finare om affärsmannen använde kraft på att faktiskt via globen valde att utbilda unga av idag, om hur snett saker och ting kan gå? Antingen är det en bedragare i farten, eller ett tecken på hur märkliga de amerikanska copyright-lagarna är. Det är ungefär lika löjligt som det amerikanska företag som helt skrupellöst drar in miljontals dollar på att sälja tomter på månen - som om de skulle äga den. Och förmodligen anser de sig äga månen, för det har de ju papper på..?

Dum dröm och dumma bröder

Bisarr dröm inatt. Det var mycket som var tämlingen oklart men jag hade i alla fall försovit mig till mitt eget bröllop. Dessutom hade jag begett mig till den här stan där bröllopet skulle ske redan dagen innan - bara för att inse att alla mina kläder försvunnit på flyget. Och snål som jag var så hade jag resonerat som att jeans funkar bra, jag köper bara till en ny 99-kronors vit skjorta på Dressman. Och en fluga. Sen ville jag ju inte ta in på nåt dyrt hotellrum utan bodde på en gård som delade utrymme med kriminellt MC-gäng. Jag skyller på deras börnande hela natten, att jag sen försov mig. Ja.. sen hade jag ställt klockan fel och vaknar 11.48 - 12 minuter innan bröllopet ska börja på innergården. Tittar ut genom fönstret, yrvaken och ser alla gäster vänta - liksom mc-gänget som i bakgrunden fortfarande sladdar runt i leran och börnar, alternativt mekar med sina motorcyklar. Sen vaknar jag.

Utmärkt Ronnie Sandahl-krönika i Aftonbladet idag kring fenomenet bröderna Schulman och deras mobbing"humor". Har aldrig riktigt fattat vem det är som tycker att de är så roliga -ja, förutom cheferna på Aftonbladet, som bevisligen har pennalisten Alex anställd för att just vara pennalist.

Eagle eye

Årets första av allting. Sjösatte idag NaNoWRiMo-boken till ett antal vänner tillika betrodda kritiker. Nervöst! Och gräsänkling som man är så äter man fiskbullar, dricker öl / cider direkt ur flaskan och ser på våldsamma filmer. Bara nätbrynjan saknas. Steven Spielberg-producerade och D.J. Caruso-regisserade Eagle eye; en film som beskrivits som action för 2000-talet. Nåt utöver det vanliga. Annars tycker jag i mångt och mycket att filmen är en rätt klassisk konspirationsfilm med sedvanliga förgreningar till Pentagon och maktens boningar och alltid samma gamla slutpunkt; presidenten ska mördas. En modern Jagad möter Enemy of the state, möter Minority report. Hollywoods nye påläggskalv Shia LaBeouf spelar huvudrollen mot Michelle Monaghan och jagas filmen igenom av Billy Bob Thornton. Visst, ett tag är det spännande och biljakterna är minst sagt spektakulära och det sprängs saker till höger och vänster men det här är nog inte min typ av film. Pojkspolingen LaBeouf har växt till sig och blivit en man och om 10 år är han kanske den störste manlige skådisen av alla - förutsättningarna finns både vad gäller talang och utseende - men än är det en bit kvar. Känns som att vi sett det här förut.

2009

Nytt år och firande med sedvaliga raketer i ögat, fylleri och knivskärningar. Kul att åka hem med en ölstinkande buss, full av glaskross på golvet och diverse skräp. 2009 verkar inte ha börjat så bra för "AIK:aren" heller, vår granne nedanför. Våldsamt gräl, på gränsen så man funderar på att ringa några samtal. Skippar backhoppningen och tål fortfarande inte se Ivanhoe för den där snuskiga och klistriga judinnan som tror att hon ska få ihop det med hjälten. Har stört mig på henne ända sen barnsben. Åååh, den morrhoppan!

Musikaliskt hoppas man alltid på nya stjärnskott och fantastiska band. Om jag själv får önska kommer det HÄR Vancouver-bandet slå igenom i år.