Italien och Twilight-musik

Scenariot är som taget ur en kriminalroman. Polisens gryningsräd mot den kalabriska maffian resulterade i massgripanden och beslagtagna kontanter till ett värde av 250 miljoner euro (!!!?). Way to go. Känslan annars, efter Italiensemestern är att det är märkligt hur ett land med tre polisväsenden ändå kan vara så genomkorrupt och dränerat av maffian. Vad gör alla dessa olika poliser - förutom glider runt i sina fina bilar och spegelglasögon? Lokala polisen, carabinieris och Guardia di finanza, i omlott på gatorna.

Hela känslan med Italien är förbryllande och kluven. Ett så fantastiskt vackert land, med de landskapen, den goda maten, de trendkänsliga vackra människorna - ja, allt den här vackra ytan och fernissan och ett så i övrigt oorganiserat, förytligat, tramsigt och korrupt kaos. Allt styrt av siestor och mañana-attityd. Mer en än gång kändes det italienska kynnet och arbetsmoralen ungefär likvärdig med hur Gli azzurri (det älskade fotbollslandslaget) spelar fotboll när de leder en match. Italienarens arbetsmoral är som gli azzurri i ledning. Ett evigt maskande. Göra så lite som möjligt men ändå låta tiden gå. Maska, fördröja, skådespela. Som att allt som kan kräva lite uppoffring och arbete är jobbigt och bör undvikas. På ett sätt förstår man det gamla skämtet om världens tunnaste bok: den om italienska krigshjältar. Man förstår också Nicholas Cages oförglömliga citat i Kapten Corellis mandolin "we're lovers, not fighters". Blir inte klok på folket men vilken fantastisk landyta de bor på. Man skulle kunna säga att det har den premiärminister de förtjänar. Sådan ledare, sådant folk men känslan var ändå att väldigt många är missnöjda med Berlusconi men att det ju ändå inte tjänar någonting till - för karln äger ju all media och får ut det budskap han önskar. Parallellt med en fantastiskt impotent opposition. Har under min vistelse sett en hel del väggklotter där Berlusconi fått likhetstecken med maffian och man börjar ju undra, när landet gång efter annan lägger sig platt för premiärministerns lagändringar - som uppenbart bara är till för eget syfte. Nu här senast, en lag mot yttrandefriheten. Inskränkningar i vad media får skriva och hur långt man får gå i sina drev mot offentliga personer (dvs Berlusconi själv). Dvs, den minoritet av tv och tidningar han inte äger, ska nu regleras i sitt jobb att syna och gräva i hans skumma affärer. Man kan inte annat än häpna. Det är som om vi Sverige skulle få Bert Karlsson som statsminister och att denne Bert också skulle ta över ägandet från både Bonniers och Schibstedt och dessutom skulle ha format SVT till att likna Fox news. Jag är upprörd redan nu och då har jag inte hunnit se Videocrazy än.

Musikaliskt så har mannen med den mäktiga rösten, Cee-Lo Green äntligen släppt en första singel från nya plattan. Ena halvan av Gnarls Barkley, när andra halvan Danger mouse är upptagen med alla sina sidoprojekt (Black keys, Broken bells, osv). What part of forever lovar riktigt gott.

Paus för VM

Bloggen ligger nere pga fotbolls-VM. Återkommer så snart Lionel Messi (eller David Villa?) slagit in det avgörande målet i VM-finalen. Nejdå, så illa är det inte även om fotbolls-VM för en mindre sportfåne som mig är större än allt annat. Större än OS, större än alla VM i nån annan sport, större än Kanada cup, Stanley cup, Super bowl (som för mig är helt obegripligt), Finnkampen.. ja, allt. Det är fyra års väntan på sporten som i sitt bästa utförande är så mycket bättre och vackrare än någon annan sport. Glädjande med detta VM än så länge är att kreativiteten, glädjen, farten och fantasin har fått segra gång efter annan, mot det gamla, tråkiga, defensiva. Lag som lever på gamla meriter har fått rejäla väckarklockor och tidiga respass ur turneringen. Att dagsfärsk kompetens och kunnande belönas. Italien väcktes av en vuvuzela i örat och åkte hem efter tidernas största fiasko. Italienska pressen välkomnade laget hem med att på en av dagstidningarna publicera en bild på elva hemkommande kistor. President Sarkozy ville ha ett samtal med företrädare ur den franska truppen, efter deras kaotiska sorti. Ett lag i total kollaps, på och utanför plan. Vad som händer i Nordkorea, när deras spelare kommer hem, vet väl ingen. Arbetsläger? Å andra sidan har befolkningen i Nordkorea informerats väldigt sparsamt om hur det gått för laget. Parallellt med förlusterna har rapporterna blivit allt mer knapphändiga.

Sommaren annars brukar betyda stiltje på musikfronten, så det är med förvåning Kents nya platta dimper ner mitt i sillen, nubben och små grodorna-tider. Med minimal PR och förhandslyssning, mitt i sämsta tänkbara försäljningstider. Förmodligen är det inget annat band än Kent som kan ro ett sånt projekt i hamn, utan att ruinera sig själva på kuppen. Kent har en sån stark fan-base att man kan stå utanför allt sånt, även ta en ekonomisk smäll om det skulle misslyckas. Skivan i sig är hyfsad, det finns några klassiska hittar. Känslan är ändå... låter inte Jocke Berg mer monotont gnällig än någonsin förut?

Om kaniner, bananer och Oskar

Det är som att dumheten alltid hittar nya vägar, eller gamla beprövade vägar, utförda av nya dumskallar. Efter den utmärkta artikelserien i DN "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba hade man ju kanske hoppats på en nyanserad debatt, ett uppvaknande och analys. Jag vet inte vad som kom. Ryggdunkningar, "bra skrivet", "angeläget". Veckan senare är allt som vanligt igen. Alex Schulman går glatt ut med nyheten om sin nya tv-show: Veckans kanin. Jodå, förklarar Schulman utan det minsta skam.. det blir klassisk mobbing-tv. En kändis som betett sig dumt, omoraliskt och gjort bort sig, kommer under en veckas tid förföljas av en person, utklädd till en rosa kanin. Humor, liksom. Och bestraffning i ett.

Jag ser en rad problem i underhållningsidén. Vem bestämmer vem som bör utsättas för det här? Subjektiv moralpolis, advokat, åklagare och domare i ett? Schulman med redaktion? Har man inte rätt till en "kanin"-advokat? Den som står utan skuld kastar den första stenen? Om det ska handla om vem som betett sig dumt - borde inte Alex Schulman själv ligga risigt till? Han om nån borde förföljas året runt av en hel kaninfarm - mannen som byggt hela sin karriär på att offentligt mobba människor, härja och häva ur sig saker mot folk som inte förtjänat hans smörja. Men det är uppenbart att det på tv-bolagen sitter ett antal producenter som verkligen VILL plocka fram de här små människorna. De som tycks vara spännande, som vi älskar att hata - som egentligen ingen vill se - men som vi ändå tvingas till. Uppenbart vill nån hålla Linda Rosings lilla 15-minuters kändisskap vid liv. Uppenbart tycker nån producent att Anna Anka är bra tv och en fantastiskt charmig personlighet som vi alla bara vill ha mer, mer, mer av. Uppenbart finns det nån på TV4 som tycker att Peter Jihde - han är jävligt häftig. Han ska både fronta i VM-studion i fotboll men gör sig lika bra som "hipp och häftig" programledare för Idol. Uppenbarligen finns det bilburen ungdom på landsbygden som tycker att Sean banan är bra - eller är det bara nåt Aftonbladet bestämt genom sin enorma hype och enträgna promotion? Osv osv.

Sean banan till trots. Sommaren tillhör Oskar Linnros och det kan ingen ändra på. Jag kan inte tänka mig att nån annan svensk artist eller grupp släpper en bättre singel än Från och med du, eller gör en bättre platta under 2010. Fighten är redan avgjord i halvtid. Vem skulle kunna hota?

Rasisten Sean och Carey

Lagom till att man förfasat skrivit om fenomenet hjärndöda sommarhits, så dyker det upp en sån här svårspolad bajskorv i musikhavet. Sean banans Skaka rumpan. Har aldrig ens förstått Seans humor, inte ens som ironi men jag är väl inte målgruppen heller.. så.. Men här hypar man redan årets solklara sommarhit och den har ju vad som krävs. Idiotisk och trallvänlig och en skön dos gammal sunkig sexism, amatörmässigt plockad från varenda hiphop-video som producerats de senaste 10 åren. Männen är påklädda (och utlänningar), kvinnorna avklädda och svenska blondiner. Lite rasistisk Madonnan och horan-myt på det.. svenska kvinnor är bimbos och horor som kan klä av sig - våra egna kvinnor, madonnorna och mödrarna, ska sitta hemma och inte visa sig i såna här sammanhang. Åtminstone jag blir förbannad på sån här skit och hur man bara fortsätter att gnugga in gamla fördomar, även om det sägs vara på skämt.

Sen står det också klart att Carey Mulligan ska spela Lisbeth Salanders roll i den amerikanska versionen, regisserad av David Fincher. Fattar ingenting. Känns dåligt typecastat och bara utvalt på trendkänslighet. Carey Mulligan känns alldeles för ung, för straight, för söt och teaterskolad för att stå för allt det trasiga som Lisbeth Salander är och som något mer kantstötta Noomi Rapace ändå gör med bravur.

Livstecken

Hej. Jag vet, det var hundra år sen sist. Anledningarna till frånvaron kan bland annat förklaras med utlandsresor och införskaffandet av en ny hundvalp. Och allmän fantasilöshet. Har egentligen fortfarande inte speciellt mycket att berätta mer än att London fortfarande är London. Fortfarande lika bra, även om skivaffärsdöden även här gått fram som en präriebrand. Många av de riktigt obskyra skivbutikerna, de som mest bestod av sunkiga källarlokaler, trasmattor på golvet och droppande vattenledningar i taket, har försvunnit. Tråkigt. Å andra sidan håller London på att internationaliseras, eller så är det kanske bara vi som helt plötsligt efter många visiter med taskig engelsk mat, plötsligt kryssar från den ena riktigt bra restaurangen till den andra. För att inte tala om kaféerna. Och då menar jag inte de stora kaffekedjorna.

Musikaliskt... På ett sätt är det synd och tragiskt att våren innehållit så mycket bra musik, som förmodligen kommer passera den stora massan obemärkt. Så många "hits", som inte kommer bli några hits - så mycket bra musik som lagom till sommaren kommer bli utmarginaliserade av de sedvanliga hjärndöda flakhitsen. Det är som att på sommaren så tappar svensken helt sin musiksmak och hänfaller till det banala, lättrallade och korkade. Boten Anna, Dunka mig gul & blå, Svenne Banan osv..

Här är i alla fall nåt som är bra just nu. Imperial state electric, även om kritiker avfärdar det som Hellacopters, fast med nytt namn. Mark Ronsons nya singel, som ännu inte finns ute och så Oskar Linnros fullängdsdebut. Har dock fått höra av initierade källor att man bör behålla illusionen av Linnros geni vid att bara lyssna på musiken. Intervjuer med samme Oskar har grumlat idoliserandet. Ungefär som känslan med Lykke Li. Cool musik men totalt nonsens i intervjuform. Hör man henne prata, i utstuderade oneliners, så sveps kärleken över i hat. Och här är tre låtar som skulle kunna bli sommarhits.

Adiam Dymott feat. Björn Dixgård - Catch me if you can

Miike Snow - The rabbit

Yolanda be cool - We no speak americano

Sellout

Sporrad av en krönika i dagens DN tänkte jag ge mig på ett mindre försvarstal i den klassiska indiedebatten om vad som är bra och dålig musik och när bra musik helt plötsligt blir dålig - eftersom det blir kommersiellt och då enligt indietesen "sellout".

Egentligen ett oerhört fånigt tankesätt, eftersom man slutar helt plötsligt slutar att bedöma musiken för vad den är utan istället bryr sig mer om hur den mottas av lyssnarna. Vem som lyssnar, vem som gillar det och framför allt; kvantiteten av fans. Mitt älsklingband får inte älskas av vem som helst - bara av oss insatta indienördar. När väl den stora massan börjar gilla musiken, när den börjar spelas på radio och hemska tanke; tar sig in på Tracks - då är bandet dött och musiken likaså. Då är det allmän egendom, urvattnade på mysticism och det absolut mest förnedrande som kan hända är att nån hopplös allmänlyssnare (nån ur den stora massan av människor som egentligen inte bryr sig om musik utan mest bara lyssnar på det som skvalar fram på radio) helt plötsligt ska få för sig att tipsa en om ett nytt häftigt band de hört. Kings of Leon - har du hört dom? Skitbra. Då måste man gå vidare, kanske med ett självgott "men jag lyssnade faktiskt på Oasis, Kent, Franz Ferdinand eller The XX låååångt innan de blev kända och stora. Det är så yesterdays news, liksom.." Men som sagt.. man tycker att ett band är jättebra, ända tills alla andra börjar tycka samma sak och då blir de usla och sellouts. Fånigt och dumt men alla lite insatta förmodligen håller med.

Krönikan hävdar förstås, som så många gånger förr, att det är dumt och löjligt att bete sig sådär elitistiskt. Musik kan inte bli sämre på det sättet. Antingen är det bra eller inte - vare sig 150 eller 15 miljoner gillar det. Och varför döma sina älsklingband med löjliga argument som att det är fult att sälja mycket? Är det inte det alla band vill? Att slå igenom? Visst är det så. Men ändå. Jag väljer att bedömma musik både som musik och utifrån samma parametrar som ex mode. Det är ju knappast någon som klagar på att modeorakel överger trender för att hitta nya? Ett ungt hippt band, som bygger sin karrär lika mycket på sound som stil är som vilken trendpryl som helst. Det är här och nu. Som hucklet alla tjejer skulle ha för några år sen. Det var ascoolt när Robyn var först i Stockholm med det - men några år senare, när Lenita i Grebbestad har ett likadant huckle - då vet man att trenden är död för länge sen. För Lenita i Grebbestad bryr sig egentligen inte. Det är nu hon hoppat på huckletrenden, den pyramidformade frisyren, den rosa partycowboyhatt-trenden eller förstått storheten med Muse. Om 2-3 år kommer hon ha de här groteskt fula pilotbrillorna som alla Stockholmska lattemammor har, gilla O´children eller MGMT och ha rosetter/blommor i håret. För oss andra är musik blodigt allvar, färskvara och exklusivt. En knivskarp skillnad mellan utvecklare, ledare och följare. Och MGMT kommer vara usla sellouts om ett halvår.

Säter, skivbutiksdöden och Marion

Jag vet inte ens om det är ett skämt eller sanning men det är rätt kul, Säters nya kommunslogan: "Tokig i Säter". Märklig är också den kontrovers som uppstått i Kommunal i Södertälje, som kräver att ens av deras medlemmar antingen lämnar facket pronto eller omedelbart går ur sitt engagemang i SD. Man kan säga vad man vill om det men till historien hör av att medlemmen heter Nader Hillawi och själv har flykting- och invandrarbakgrund. Hillawi vägrar gå ur vare sig det ena eller det andra.

Musikaliskt så frodas det just nu. Londonresan var en fantastisk vitamininjektion även om stan, precis som alla andra städer förändrats pga skivbutiksdöden. Uppenbarligen ser ingen charmen i små mysiga skivaffärer a la Fever pitch längre, vilket är trist. Entusiasterna finns ju fortfarande kvar. Köpt på mig massor av bra musik och fått tips om ännu mer. Här är fyra av mina absoluta favoriter (i tre olika genrer) just nu:

Franz Ferdinand feat. Marion Cotillard - Eyes of Mars. Måste erkänna att jag länge varit oerhört svag för Cotillard (inte bara som skådis) men det här spär ju bara på kärleken än mer. Ljuvlig.

Mystery jets - Flash a hungry smile. För att det är vårens pop-pärla! Än finns ingen officiell video men länkar in den, så fort den kommer.

Penguin prison - Something I'm not (Kristian Korg remix). Catchy electro, så nära Miike Snow man kan komma, från remixaren Chris Glover som äntligen bestämt sig för att göra solokarriär.

Shooter Jennings & hierophant - When the radio goes dead. Amerikansk singer songwriter och son till countrylegenden Waylon Jennings och Jessi Colter.

Nej, nej, nej.

Val i höst och uppenbart är att valfläsket redan är i full gång. Stockholms sossar som så sent som för två veckor sen var stenhårda på linjen att Förbifart Stockholm är ett måste för regionen. Carin Jämtin gick ut och lovade att den blir av om sossarna vinner valet. Nu två veckor senare, allt för att slippa politiskt käbbel och en officiell bild utåt över att man faktiskt INTE är överens, så går man miljöpartiet och vänstern till mötes med en kompromiss; folkomröstning 2012. Allt för sossarnas muta till MP, för att säkra deras röster. Med andra ord vill man riva upp beslut som 70% av Stockholmarna vill ha, skjuta på beslutet och dessutom bestraffa Stockholms redan hårt tärda bilister med att biltullsbelägga den enda passage som finns nu (i brist på Förbifart); dvs Essingeleden. Och detta 2011, alltså innan en folkomröstning. Så inte nog med idiotin att ha en motorväg som går genom staden (E4:an) så ska man dessutom betala biltullar, man ska vara straffas hur man än gör, om man vill passera stan.

Den här nästan slentrianmässiga gnälligheten och protesterandet börjar bli Stockholms utvecklings största hot. Man säger nej till allt. Varje byggprojekt möts med ett nej, innan man ens hört argumenten. Nu är det ett sönderfallande Slussen som är på tapeten. Alla är fullt överens om att Slussen är en ocharmig, sönderfallande betongklump som man måste göra något åt men då blandar sig helt plötsligt kultureliten i frågan, i ett stort upprop. Alla är med, från skåningen Björn Ranelid och rapparen Petter (numer skriven i Åre) säger alla nej. Vad Ranelid och Petter har för större relevans och bättre argument framkommer inte, mer än att de säger nej och protesterar mot att utsikten från söders höjder försvinner, i och med att man vill bygga hus ut mot strandlinjen. Petter tycker att det är förjävligt att ingenting kan få behållas som det är i den här stan. Eller är han bara purken för att hans lägenhet (som han inte ens är skriven i) tappar i värde pga utebliven utsikt? Känns ju ghetto... Har karln gått och blivit en bakåtsträvare, hur hiphop är det? Nej, nej, nej och åter nej. Och det är så fantastiskt att Stocholmarna i sin reaktionära inställning till allt nytt har så fantastiskt dåligt minne. Stockholmarna har alltid protesterat mot allt nytt - som man idag ju älskar. Det var lika stora protester mot byggandet av Stadshuset, Hötorgsskraporna och Globen. Är det nån som klagar på de byggnaderna idag? Norra länken, södra länken, tunnelbanan, Essingeleden - NEJ till allt. Vad skulle vi idag göra utan dem? Och Slussen före ombyggnaden i början av 30-talet, var också det hatat - hur kunde man riva alla vackra broar och byggnader (de som då skymde utsikten från Söders höjder) - till ett gigantiskt men väldigt funktionellt betongåbäke? Kändisar - gör det ni är bra på men håll käften i övrigt. Ingen bryr sig vad ni tycker. Slussen är (om uttrycket ursäktas) Stockholms rövhål och håller bokstavligen på att falla isär. Ingenting kan bli sämre av att göra Stockholms fulaste plats vackrare. Ingenting kan heller bli sämre av att dra om E4:an i en ringled, så att den slipper gå mitt genom stan, ett öde som väl Stockholm som europeisk huvudstad bara delar med Baku i Azerbadjan.

En fanatikers bekännelse.. och andra idioter

Jag tror att det tagit C några år att inse att för en riktig sportfanatiker (såsom jag själv skulle kunna anklagas för att vara) så finns det inget som heter lov, uppehåll eller "off season". Att säsongen är slut betyder ju egentligen ingenting. Det betyder i alla fall inte vila och ro, att kunna pusta ut efter den nervpärs som varit, ta det lugnt och nu ladda batterierna till september då nästa säsong drar igång. Nej, nej, nej. Så fort säsongen är slut så inträder ju Silly season, den galna säsongen. Den som är fylld av spekulationer, rykten, skvaller, tissel och tassel kring lagbygget inför nästa säsong. Vem tillkommer, vem får sparken? Vem tränar? Satsar man på en bättre defensiv, en mer uttalad förstemålvakt, nytt spelsystem, mer varierad försäsongsträning? Hur ser budgeten ut, hur ökar man sponsorintäkterna? Kan vi behålla våra stjärnor? Osv osv. Tro mig, det är minst lika jobbigt.

Och annars är det bara elände. Djurplågare som står åtalade för att ha tänt eld på kaniner, filmat det hela och skrattat åt lidandet. Och sen sitter de nu i rätten och gömmer sina ansikten - som om de skulle skämmas över vad de gjort. De är inte ledsna för vad de gjort, bara ledsna för att ha blivit påkomna med sina brott. Ledsna för sin egen skull och sitt eget ego. När filmen visades i rätten igår och några åhörare grät och svimmade av scenerna - så blev de hånade av de åtalades vänner på åhörarläktaren. Det tyder ju bara än mer på att det inte finns vare sig ånger eller empati i den här kretsen av killar. Det värsta är att man inte ens är förvånad längre över hur sjuka jävla människor det finns där ute. Såna där killar har ju redan klassat ut sig som sociopater, psykopater av värsta sort och borde inte vistas ute i samhället bland vanligt folk. Psykopati är ju inget man kan bota. Lås in och kasta bort nyckeln. Skiter fullständigt i hur inhumant det låter i det politiskt korrekta myspys-samhällsklimatets syn på brott och straff. Det finns inga förmildrande omständigheter till vad de gjort och det är ju helt uppenbart att de här killarna inte känner nån som helst skam eller ånger över vad de gjort. Kan man inte anpassa sig till det samhälle och de sociala spelregler vi har och lever i, så ska man inte vistas ute bland folk.

Oh dear

Nu var det väldigt länge sen sist. Dels för att jag inte haft nåt att berätta och dels för att bortvaron krönts med fem fina dagar i London. Finanskris, nationell kris, valutafall och hot om dåligt väder till trots. London är fortfarande London. Mer storstad än såhär blir det inte i Europa. Kom på mig själv att, såsom varje gång man är i London, börja svära över hur tråkigt Sverige och Stockholm är i jämförelse, men det är ju poänglöst. Det är en jämförelse som inte går att göra. Klart som fan att utbudet av ALLT är i paritet med den stora populationsskillnaden. London är minst åtta gånger större än Stockholm och har därför åtta gånger fler restauranger, shopping, centra, fik, arkitektur, människor, mode. Varför ens jämföra? Stockholm kan inte tävla om skyskrapor, gatumode, folkliv, shopping eller nåt sånt. Man får inse vad som är stans kvaliteter istället, utifrån dess egna förutsättningar. Närheten till vattnet, grönskan, lugnet, skönheten. Skärgården, Gamla stan osv. Nåt annat som annars är typiskt svenskt, som vi däremot kan gömma undan, är att vi hela tiden tycks skämmas för oss. Finns väl inget annat land, ingen annan nations medborgare som hela tiden tycks skämmas så mycket för sig själva och sitt lands små nationella egenheter. Finns det nåt mer nedsättande i Sverige än att klassa nåns beteende som "så typiskt svenskt" eller nåt mer töntsynonymt än att kalla nån för "svenne"? För allt vi gör är ju så löjligt..?

Tänkt på en annan sak.. som egentligen är rätt märklig. Varför är det fult att som turist åka utomlands och verkligen bete sig som om man vore en? Man ÄR ju turist? Ska man be om ursäkt för det? Packa ner sin karta och följa sin inre röst och kompass, på måfå. Jag tycker snarare det är värre med folk som försöker spela så oerhört världsvana i en stad som inte är deras - bara för att smälta in.