Gott nytt år och Årets bästa film

Ett riktigt gott nytt år till alla (eller de få?) läsare man har där ute. Uppskattar er mer än ni anar. Hoppas fortsätta skriva, även om fotobloggen också kommer att ta en viss tid. Numer finns det en hemsida med länkar till några av dem som anmält sitt intresse för att starta redan från första januari; http://365.hemsida.net/ . Alternativt direktlänken till fotobloggen: http://365daysofoakbitch.blogspot.com/

Avslutar också.. något påverkad av middagens goda drycker med 2009 års bästa film - enligt mig.

1. La zona. Mexikanskt drama om ett gated community i Mexiko city, ett litet reservat av välbärgade innanför höga murar och taggtråd - för att hålla de fattiga och underpriviligierade på säkert avstånd. En natt händer så det "skräckinjagande" att en stor reklampelare på utsidan rasar snett mot de rikas mur och bildar som en klätterstege - rakt in i det rika området. Konflikten kan börja. Gripande, oerhört bra och skrämmande.

Årets bästa filmer; plats 2

Jag försöker bara tänka mig in i sits, OM jag varit 20 igen. Ok, nu ska vi gå och se en 2½ timme långt tyskt drama, som utspelar sig i ett mindre bondesamhälle 1914. Ja, filmen är i svartvitt också. Inga kända skådisar (förstås) och förvänta dig inget högt tempo eller mycket action. Svaret hade med 100% säkerhet blivit ett nej tack. Men tiderna förändras, liksom smak och tycke och Michael Hanekes nya film Det vita bandet är ett litet mästerverk i sin anspråkslösa framtoning och slutpoäng. Aldrig har väl 2½ timme känts så korta och att man känt sig snuvad på mer. Jag vill ha mer, jag vill veta mer! När kommer Det vita bandet 2 - harder, longer and uncut? Referenserna jag gjorde under filmen är många och schizofrena. Tänker både på ett tyskt spännande Hemsöborna, eller en avskalat Wiscounsin death trip, kanske med några stänk liknelser av känslan i The Village. Riktigt bra och beroendeframkallande är det hur som.

Årets bästa filmer; plats 4 och 3

Jobb. Ibland är det roligt när personer av utländsk härkomst vill uttrycka sig med svenska ordstäv eller ord och betydelsen blir en helt annan. Minns fortfarande den indiska systern som misstänkte att det var en viss medicin som varit "bovet i Dramaten" hos en patient. Eller under gårdagen, då en syster föreslog att det bästa sättet att muntra upp en dyster patient var att "peppra" henne, som gott det gick. En annan klassiker är annars den spanska kvinnan som klagade på att hon inte kunnat sova, eftersom hennes man hade runkat precis hela natten. "Runka" (roncar) på spanska betyder snarka, om nån undrade..

Och så fortsättningen på årets bästa filmer:

4. Mellan väggarna. Franskt drama om vardagen för en högstadielärare i en stökig Paris-förort med hög invandring och sociala problem. Frustrerande men också väldigt sevärt och ett synligt bevis för att lärares hårda kamp, dagligen, borde uppskattas så mycket mer av samhället.

3. Inglorious basterds. Kors i taket, Quentin Tarantino gör en film med ett manus värt namnet! Quentin Tarantino börjar regissera sina skådisar - till att inte bara strössla coola oneliners omkring sig, utan för att få dem att agera. Och om inte Christoph Waltz får en Oscarsnominering för sin roll som colonel Hans Landa så.. ska jag äta upp hela hundens 5-kilossäck med torrfoder. Man känner igen Tarantinos dialoger och bildspråk men här finns mer att hämta. Men förvänta er ingen historiebeskrivning baserat på sanna händelser.

Årets bästa filmer; plats 7 till 5

7. Tvivel. Inte mycket till story egentligen men årets tyngsta skådisduell, mellan Philip Seymore Hoffman, Meryl Streep och Amy Adams. Ibland kan verkligen de enskilda prestationerna göra en större helhet. Sorgligt utmobbad på Oscarsgalan och Golden globe; med fem nomineringar men inga vinster.

6. King of kong. Årets dokumentär. Visst kan den anklagas för att vara enögt dramatiserad men det fråntar inte insikten i en fascinerande värld inte många känner till. Vuxna män spelar arkadspel och Donkey kong - och det är allt annat än "bara på lek". Blodigt allvar, blod, svett, tårar, svek, lögner, avund och tåliga familjer som stöttar sina makar, som vigt sitt liv åt att spela Donkey kong på professionell nivå.

5. Rachel getting married. Nymuckad efter 10 år på rehab är den annars så pimpinetta Anne Hathaway en klassisk "fish out of water". Fel kvinna på fel plats. Släng in denna vansinnigt egocentriska, grälsjuka och institutionaliserade Hathaway som inbjuden på nåder till systerns tänkt "perfekta" bröllop. Irriterande är bara förnamnet. Irriterande bra dessutom.

Lystring! 365 foton - snart dags!

Som nån uppmärksam kanske redan noterat så har vi (jag och Carina) bestämt oss för att köra på ett fotokoncept inför nästa år. 365 kort, ett kort om dagen, under hela 2010. Vi uppmanar förstås fler att vara med i projektet och det kommer att finnas en sammanfattande hemsida inom kort, som knyter upp alla de separata fotobloggarna som vill vara med. Kanske blir det kanske bara två.. vad vet jag? :) Ju fler desto bättre!

Fotobloggadressen: 365 days of Oakbitch.

Julen och Årets bästa filmer; plats 10 till 8

Julen var trevlig, trots jobb. Några mindre malörer och felköp (som sig alltid bör) men allt som allt väldigt bra. Spelat underhållande sällskapsspelet Zooloretto, umgåtts med familj och druckit perversa mängder julmust. Hittat fantastisk musik, fått Fleksnesboxen och knutit kontakter på Flickr.

Har funderat en del på min musiklista över årets bästa skivor och mer än en gång fått höra att "jag har inte hört talats om en enda skiva du skriver om!". Kanske kastade jag in fel skivor på listan. Är ju annars omåttligt förtjust i Temper traps debut "Conditions" och borde nog klämma in den någonstans kring plats 4-5-6. Annars släppte Midlake en ny singel i dagarna, vilket gör förväntningarna skyhöga på kommande "The courage of others", som släpps i februari. Videon är dock inte den officiella, bör tilläggas.

Så nu den högst personliga filmlistan över årets bästa filmer. Gick väldigt lite på bio i år, så årets lista är mestadels baserat på det som kom ut på dvd under året, med några undantag.

10. Jag har älskat dig så länge. Hjärtskärande och Kristin Scott Thomas. Det räcker väl så? Kanske ingen film man ser på en fredagkväll till popcornen, inför en kväll på stan men det är fransk film när det är som bäst. Berörande i sin stillsamhet och trauma.

9. Synecdoche New York. Charlie Kauffman är tillbaka, mer skruvad än någonsin - å ena sidan. å andra sidan mer melankolisk, eftertänksam och vemodig. Det är inte lätt att hänga med i denna meta-meta film. Kanske kräver det rentutav att man ser filmen mer än en gång men det är så vackert i sin galenskap. Philip Seymore-Hoffman och Samantha Morton i huvudrollerna.

8. Benjamin Buttons otroliga liv. Och det är en otrolig film också. Kanske är det egentligen en rätt enkel historia - om den hade berättats kronologiskt - men ibland sker ju storverk bara i att bryta mot dessa konventioner (Pulp fiction, Memento) och bara komma på det knasiga i att Brad Pitt föds som gammal gubbe och dör som bebis. Brad Pitt blir inte bättre än såhär och att han då ändå blev snuvad på sin Oscar av Sean Penn (för den erbarmligt tråkiga Milk) kan ju bara betyda att Pitt aldrig kommer att få nån Oscar. Eller att han i slutändan får det för lång och trogen tjänst, av politiskt korrekta skäl, trots en rätt dålig fillm (såsom ex Denzel Washington för den medelmåttiga Training day). Cate Blanchett strålar som alltid och dataanima-tionerna/sminkningarna kring skådespelernas åldrande/yngrande är riktigt bra.

God jul och en dålig Mann

Då var man 37 och ytterligare ett steg närmare graven. Man inser också att det är nya tider och att ingen längre ringer för att gratta en på födelsedagen. Nu är det Facebook som gäller. Och mail. Några enstaka sms. Fyller man år dagen före julafton så har man också lärt sig att det är dödfött att ens försöka styra upp nåt födelsedagsparty - eftersom alla ändå är fullt upptagna med det sista intensiva julklappshandlandet på all sin fritid. Annars har det varit en stillsam och trevlig dag med nostalgiska presenter (fantastiska Comic strip-boxen) bla. Serien som tyckts ha gått de flesta obemärkt förbi, nån gång tidigt 90-tal.

Hann under natten se Michael Manns Public enemies och förutom att den kändes helt anemisk och befriad på karaktärer av kött och blod så var det en av fåtalet filmer där man har mer sympati för skurken än för polisen. Men överhuvudtaget är det ingen skådisfilm.. varför ens plocka in stjärnor som Johnny Depp, Christan Bale och Marion Cottilard, om man ändå inte tycker att agerandet är speciellt viktigt.

Nu blir det julfirande på Östermalm och efter det återkommer jag med Årets bästa filmer. God jul på er!

Shop til you drop

Julshoppingen i sig är jobbig men vad värre är.. den här köpcenterhysterin som bara fortsätter att blomstra. Har under någon månads tid haft "förmånen" att besöka inte bara gamla trista köpcenter i Stockholm utan också de flesta av de nya som poppat upp. Känns som att det tillkommer ungefär ett nytt köpcenter i månaden och absolut INGENTING är originellt och nytt. Som en färdigställd modul av medföljande gamla butiker. Idel kedjor. Bara mer av samma sak; H&M, Dressman, Kappahl, Åhléns, Gallerix, Clas Olsson, Indiska, Macdonalds, Guldfynd, Akademibokhandeln, 3, Lagerhaus, Wayne's coffee.. wow. Vad hände med det unika? Är det verkligen det här folk vill ha? Nya Sollentuna centrum, nya Flemingsbergs centrum, nya Danderyds centrum, nya Mörby, Rosenkälla, Täby, Odenplan, Hornstull, Sickla, Lindhagen, nya större Kista, nya större Forum Nacka med ännu större Dressmanbutik!!! Samma jävla sak. Samma butiker, samma utbud, samma likriktning. Är det verkligen det här folk ska göra på sin fritid? Konsumera mera - gärna av samma sak. Och problemet blir ju bara tydligare, hur små unika affärer med små resurser är helt chanslösa att konkurrera - och allt som oftast inte ens kommer in i köpcentren, eftersom det finns regleringar vad gäller öppettider och köpcenter idag ska ju kunna vara öppna nästan jämnt, vilket är en omöjlighet för en enmansföretagare som på egen hand försöker driva runt en liten nischad butik. Det här märker man minst lika mycket på tidigare intressanta butiksgator i Stockholm, som tidigare haft ett blomstrande och kul utbud men nu står allt fler butikslokaler gapande tomma. Upplandsgatan är bara ett exempel, som fortfarande har kvar några antikvitetsbutiker men där också en hel del försvunnit, exempelvis den fantastiska Dockakuten. Snart är väl allt ersatt av ett nytt Lidl, Elgiganten eller Deichmann ändå.

Föga förvånande så börjar likriktningen i stan även visa sig på andra håll. Varför nöja sig med en sjöstad? Hammarby och det havererade Gåshaga var inte nog. Visst kan sjöstäder vara fint i liten skala men det är väl knappast vad Stockholms sk förtätning handlar om? Knappast en långsiktig plan för hur vi löser bostadsbristen för ungdomar 18-24 år? Alla studenter kan inte bo i sjönära fyrarummare med egen båtplats. Nä, nu ska det byggas gles sjöstad lite varstans i länet. Finnboda, Väsby, Lilla Essingen, Lövholmen, Hägernäs, Glasberga i Södertälje. Likriktat, opersonligt, mer av samma sak. Är man inte trött, så blir man.

Gubbtanter

Så irriterande. Under senaste jobbpasset myntades ordet "gubbtant", vilket sen användes som smädande benämning på alla som jobbade. Vad är egentligen en gubbtant? Ordet i sig kom som en felsägning, efter att avdelningens manliga lammkött lagom sliskigt och tantsnuskigt beskrivits som "tantpojke" av en halvpilsk sköterska i 50-årsåldern. Enligt henne är en tantpojke en ung man som speciellt tanter faller för, som de vill ta hand om, skämma bort.. Ja, lite.. "kom och sitt i mammas knä", ungefär.. som hon beskrev det. Ung, snygg, dum och ju mindre han pratar - desto bättre. Så ibland undrar man ju lite.. hade en man pratat på det där viset, så hade det blivit ett ramaskri om gubbsjuka och snusk.

Rusningstrafik enligt Melito

Det är inte varje dag man åker buss hem från jobbet en tidig morgon och tänker på Melito av Sardis. Det är inte mannen på bilden ovanför, om nån trodde det. Melito var den biskop som ungefär 160 e kr anses vara upphovet bakom dieicidaanklagelsen, myten kring judarna som guds mördare. Judarna, som en enda enhet - bar skulden. En myt och ett hat som odlas än idag, där man allt som oftast kan applicera sin antisemitism på lite modernare argument men allt går tillbaka till Melito. Vadan då denna tjomme i toga, kvart över sju på morgonen? Det började med att jag läste en krönika för några dagar sen om att tillverkningsindustrin i Sverige - eller kanske överhuvudtaget all arbetsmarknad som tycks monoton, "meningslös" och inte speciellt glamourös, börjar få allt större problem med att rekrytera ungdomar till sina arbetsplatser. Varför? Mycket pga av att de 80-talister och nu också 90-talister som kommer ut från gymnasier och ut på arbetsmarknaden lider av "attitydsproblem". Problem mestadels formade och färgade från vår populärkultur. Har man Paris Hilton eller för den delen Sofi Fahrman som förebild och idol, så vill man, trots usla utgångsbetyg, knappast gå och ställa sig vid nåt löpande band i nån fabrik och tillverka nån skittråkigt, eller sitta i kassan på Konsum. No way. Livet ska ju vara kul och glamouröst. Fester, solsemestrar och dyra märkeskläder, typ. Alltså pumpar vi ut generationer av nonchalanta kids som vill ha allt serverat på fat och inte riktigt förstår grejen med att behöva kämpa för att få nåt åstadkommet. Speciellt inte om det inte är classy från början.

Och på bussen idag, i rusningstrafik, dyker det upp en sån här nonchalant lirare. Världsvan 80-talist som tänkt sig jobba lite, typ. Folk är trötta, vill till jobbet, eller hem och väntar på att killen ska prata klart i mobiltelefonen framme vid busschauffören. Varför det, undrar ni? Ja, för chauffören vägrar köra innan killen i proper halsduk visat giltigt färdbevis och killen måste bara avsluta ett samtal först - innan han sen kan skicka iväg och få ett sms - med bekräftad bussbiljett. Och där sitter vi - och glor på idioten. Och förbannar populärkulturen.

Nån dag efter attitydsproblem-artikeln hamnade jag på nån mindre politisk korrekt site på nätet, som la ut texten kring fördumningen i samhället. Vems är felet? Ja, vem är det som styr Hollywood, vem styr och ställer på tv-bolagen, vilka är de stora mediala mogulerna, bossarna och lobbyisterna? Judarna, såklart. Den överlägsna rasen. Den utvalda rasen. Judarna är smarta, dubbelt smarta i sin Machiavelliska syn på samhällssystemet. Vad varje jude vet är att utbildning och kunskap är det absolut viktigaste verktyget för att ta sig någonstans i samhället. Kunskap ger makt och skulle inte kunskapen i sig räcka - så finns ju alltid den judiska famnen av kontakter som tar dig uppåt. Hur är sen det enklaste sättet att behålla makten? Att utbilda sig själv - samtidigt som man nedåt, mot ickejudarna, via film och tv sprider så mycket fördummande skit, värderingar och attityder som det bara går - för att hålla den stora massan i shack - hålla dem på en outbildad korkad nivå. Vi måste med vår kunskap sprida ryktet till de andra att kunskap är skit och oviktigt. Söndra dina moståndare och härska. Viktigast är vilka skor du har på dig, vem du ligger med, eller om du är coolaste snubben i klassen. Så.. grabben med mobilen.. det är ok, du är bara ett offer för den sionistiska världskonspirationen. Det är inte ditt fel att du är nonchalant och dum i huvudet. Prata klart du, så väntar vi. Och tänker på Melito.