2014

Känns som att det hänt väldigt mycket men att ingenting fastnat. Avslutade en hemtenta för några dagar sen och har slitit mitt hår över vilken satans tråkig bok vi tvingats läsa igenom. Dagen efter fick vi skriva en slutomdöme på kursen och kurslitteraturen och alla hämningar bara släppte. Enkätpappret tog slut men hatet ville bara fortsätta. Så mycket ilska, frustration och besvikelse som tvunget skulle ut. Kände någon dag efteråt att hälften av det som skrevs i affekt borde ha censurerats. Men nu ligger bara veckor av en lååång uppsatsskrivning framför mig. Känns skönt.

 

Känns också väldigt skönt att äntligen ha gjort slut. Efter alla dessa år! Det har bara varit hårdhänt och kostat alldeles för mycket pengar. Gjort slut med min tandläkare alltså, vad trodde ni?

 

Och så ska man jobba två nätter med Grumpy cat. Världshistoriens mest negativa människa. Ska bli kul. Det har varit mycket rabalder på avdelningarna på sistone. Allt från berusad personal till nedläggningshot, till dödsfall, till handgemäng mellan såväl patienter som personal, sexism, till en paniskt konflikträdd ledning. Härlig harmoni. Då är det kanske illa att det roligaste som hänt på sistone var att åka sparkcykel nattetid genom sjukhusets kulvertsystem. Lite skräckfilmskänsla men ändå kul.

 

Oscarsnomineringarna dök upp igår också. Har egentligen ingen åsikt om någon film, eftersom jag knappt sett några av bidragen men glädjande att danska Jakten fick en nominering för bästa utländska film och att Judi Densch är nominerad i bästa kvinnliga huvudroll för Philomena. Hon är, som alltid, strålande.

 

Musikaliskt? Erik Rapps debutsingel Wild är finfin.

 

Årets bästa

Ja, då var det extremt händelserika 2013 slut. Ut med selfies, Ylvis, Miley Cyrus, pulled pork, Zlatangate, hamburgertrender, NY, Kawa Zolfagary, lår- och halstatueringar och in med det nya. 2013 var ett starkt skivår men personligen ser jag ingen klar vinnare. Imaginary cities, Arcade fire, London grammar, Arctic monkeys och Daft punk gjorde årets fem bästa plattor. Filmer såg jag så himla få att jag inte kan uttala mig om. Allt det ska det bli ändring på 2014. Nästa år lovar gott, massvis med saker är redan inplanerade! Vi hörs och ett riktigt gott nytt år!

Det går bra nu

Då var sista passet innan jul avklarat. Dagarna innan jul har inte varit persikor och grädde, som amerikanen skulle säga. Först krashade min dator och kan alltid vara efterklok med at backup och liknande borde varit bättre - men nu var den inte det och delar av min påbörjade c-uppsats försvann. Alla länkar och bokmärken jag sparar till "senare" försvann också. Två dagar efter det lyckas jag inom en halvtimme spärra både mitt Visakort OCH Mastercard, vilket gjort julshoppingen betydligt svårare.

Annars är det finfint. Julklapparna inköpta och klara. Fotoprojekt 2014 är numer sjösatt och jag har trevliga vänner. På jobbet har ett äldre charmtroll inne just nu, en dam över 90 år, som inte vill bege sig utanför sitt rum utan att sätta på lite läppglans först. Hörde också en dråplig (och egentligen rätt sorglig) berättelse om en person som helt oförberedd fick sparken, nu, bara några dagar innan jul. Som en blixt från klar himmel. Hen hade dessutom planerat att samma kväll gå ut, äta gott och fira lite med ett annat par - för att sen avsluta kvällen på en stand up-comedy-föreställning. På otroligt dåligt humör och med krystade försök till entusiasm under kvällen hamnar hen dessutom längst fram på föreställningen och den enda tanken som far genom huvudet är "skämtar den jäveln en enda gång på min bekostnad så ansvarar jag inte för mina handlingar längre!".

Ja, det var väl det...? God jul då!

Badkrukor och blodbad

I veckan var det besök på Yasuragi Hasseludden med jobbet. Fascinerande byggnad! Som en betongbunker och örnnäste i ett. En trevlig kväll med mycket frukt, chillande, massage, bad, bastu och god mat. Hann dessutom, trots varningar, både med att halka i duschrummet (och halvt krossa tån) och dricka alldeles för lite (vilket resulterade i en sprängande huvudvärk). Men allt som allt, trevligt. Sen blir det ju alltid skoj med äldre kollegor som går på meditationskurser och så fort de lägger sig ner på golvet i det mörklagda rummet - somnar och börjar snarka ljudligt.

Annars har det varit mycket jobb och mycket Musikhjälpen 2013. Har väldigt svårt att förstå att det faktiskt finns folk (som Avpixlat-troll) som faktiskt hånar projektet och tycker att allt är skit och PK. Var inte det SD's officiella hållning att faktiskt hjälpa de behövande på plats (för att slippa få hit dem)? Nu är inte det heller bra..? Hur fan ska man ha det? Och när Jimmy Åkesson auktionerar ut ett pris till välgörenheten - så är inte det heller bra. Då är alla hans positiva initiativ också av ondo, enligt meningsmotståndare, eftersom allt bara är ett led i att normalisera rasismen. Damned if you do, damned if you don't.

Kung Lear på Stadsteatern i helgen också. Oerhört blodigt och illvilligt. Sven Wollters avsked till teaterscenen. Bra pjäs, intressant regisserad - om än lite lång och Wollters gaggiga letande efter replikerna drog ju ut extra på det hela. Mest imponerande är att denne 80-åring orkar bära runt på folk på scen! Utan att vare sig glömma repliker, sträcka en muskel eller göra i byxorna.
 

Konvalecens, Agnes och 52 verk

Så är tyvärr en väldigt stark säsong av Så mycket bättre över. Agnes och Ebbot var de stora stjärnorna, även om även Ken, Titiyo, Bo Sundström och Lill Lindfors (vilken rökare hon stod för på Ebbots dag!) glänste till några gånger. Den enda som inte glänste var väl den ständigt ordvitsande och musikaliskt begränsade Ulf Dageby.

Lugn helg annars. Besök på stammisfiket där hundar är välkomna. Lite kul att stöta på en ilsken 16 år gammal liten hund som inte har en enda tand kvar i munnen. Hur den ändå ville göra små utfall mot folks ben och "hugga" likt en sugfisk. Vår egen konvalecenthund, med flytring (istället för tratt) runt halsen mår allt bättre, efter några jobbiga dagar. Känns som att man tagit en tidig julsemester, trots att skolan inte är slut. Min fröken är ovanligt engagerad i att alla ska skicka in grejer i tid med ständiga "hur går det?"-mail. Det blir också en lustig situation när klassen, förutom mig består av en samling oerhört välutbildade människor på höga samhällspositioner, med en medelålder på kanske 60 år - som alla underkastar sig en lärare som är under 30.

För eventuella läsare kan jag också berätta att det lutar åt att bli ett fotoprojekt 2014 också. Det tenderar ju att bli det varannat år. 2014 satsar vi på 52 teman, ett för varje vecka. Önskemål har också kommit på att inte bara begränsa sig fotografering, utan även andra kreativa former. Mer info följer!

Idoler och tjejer

Final ikväll i Idol och sällan har väl en final varit så urvattnad och ointressant. Två mediokra  slätstrukna finalister har tagit sig hela vägen. Erik Rapp borde förstås ha vunnit den här tävlingen, om det hade handlat om råtalang, unik röst och personlighet. Jens Hult hade vunnit om det handlat om underhållningsvärde och publikkontakt. Sandra Wikström hade vunnit om det handlat om röstresurser. Återigen bevisas ju ikväll, om Kevin Walker vinner, att utseende och yta betyder allt och resten absolut ingenting.

Antitesen till Idol kan man ju hävda att ex Girls är. Säsongsstarten gick i tisdags. Det mesta var sig likt, bra driv, bra dialoger men det är egentligen en ofattbart ful serie: för första gången får vi se en serie med helt vanliga människor, som inte är modellsnygga överallt. Det är  nästan tvärtom, att den röda tråden genom serien är att folk är rätt oattraktiva. Det är väl egentligen bara Allison Williams som bryter av seriens dekorum. Blir förundrad över modet ändå, som den bisarrt avtändande relationen mellan extremfule Alex Karpovsky och Zosia Mamet (som dessutom är en riktigt dålig skådis men som förmodligen är inkvoterad för att hon råkar vara dotter till en inflytelserik producent). Det blir tragikomiskt på ett sätt som kanske inte ens manusförfattaren Dunham tänkt på. Lena Dunham i sänghalmen ihop med Adam Driver är också "intressant". Dessutom är det en serie om New York som inte glamouriserar stan, såsom alla serier tenderar att göra. Inte en Brooklyn-bro, inga skyskrapor och inte en frihetsgudinna i sikte. Första avsnittet bådade gott!

December

Läser att H&M under 2014 etablerar sig i Mood-varuhuset. Varuhuset som från början profilerade sig med att vara lite mer unikt och inte ha en massa kedjor inhysta. Smekmånaden är över att samma trista utveckling händer även här. Folk vill gärna ha åsikter om att man önskar sig något mer annorlunda och unikt men det bygger ju också att det annorlunda och unika faktiskt kan överleva.

Turbulent tid på jobbet med ett dödsfall nyligen på en omtyckt medarbetare. I efterhand skulle man kunna säga att det låg som ett omen över den här personen. Så sent som i somras ska hen ha kört bil på motorvägen när plötsligt ratten slutade fungera och bara snurrade runt runt. Stor omsättning på personal dessutom och en annan medarbetare som slutat har man försökt starta en insamling kring, till en försenad avslutningspresent. Rent pinsamt att insamlingskuvertet fortfarande innehåller NOLL kronor. Jag vet inte vad det säger om hur omtyckt personen ifråga var.

Skolarbetet fortsätter. Helt sjukt dålig planering, när november var fullpackat till en gräns där man inte såg någon ljusning och nästan kände att man inte orkade längre - för att nu i december bara skörda frukterna av allt arbete. Museibesök, avslappnade gruppdiskussioner, ingen press, inga deadlines. Min novell? Den blev klar i tid. Kvaliteten behöver vi däremot inte diskutera.

November

November börjar äntligen lida mot sitt slut. Det har varit en helvetes månad men på något sätt har jag ändå kommit på andra sidan. Alla skolprojekt är klara, liksom novellen på 50 000 ord!? Kors i taket. Hur det gick till vet jag inte men jag vill inte vara med om det igen. i övrigt konspirerar det vidare i trappuppgången. Det händer mycket just nu och som dramaturg får man gärna 1+1 att bli minst 3. På mindre än en månad har det fötts två barn i uppgången (som bara består av åtta lägenheter). Bögen som visade sig inte vara bög är borta. AIK-idioten, han som skriker om nätterna - blev pappa och är också borta. Mycket märkligt. Stanken är dock beständigt, status quo.

Avdelningsutmaningen börjar ta form. Vår avdelning har sträckt ut en hand till grannavdelningen att det vore kul att kanske ses för en barrunda, eller en femkamp. Sjöslag är ett av momenten, liksom kendo och en tredje, något tidskrävande tävling, är vem som är bäst på att wallraffa som lots i två år, utan att bli påkommen. Eller som gör man som vanligt och bara går ut och äter.

Imorgon är det första advent och för er som inte följer mig på Facebook, så har jag kämpat hårt i år med att hemlighålla min adventskalender. 24 lådor med bland annat saker jag lyckats smuggla med mig hem från olika semestrar. 

Att trolla med knäna

Idag ska bli en riktigt intressant dag och då syftar jag inte på att Sverige möter Portugal i en avgörande play off-match till fotbolls-VM i Brasilien. Nej, ikväll ska jag faktiskt trolla med knäna! Åh, vad jag ser fram emot detta. 20 minuters muntlig redovisning ensam för klassen, på en avhandling jag inte läst. Inte orkat läsa, kanske..? Det här blir super!

Tisdag på Titsen och gubbgnäll

Besök på Tom Tits utställning Music & emotions i veckan. Kul! Speciellt roligt att få komponera sin musiksnutt, som man sen kan ha som ringsignal, eller liknande. Jag börjar verkligen tro att jag är född i fel decennium och att jag egentligen är en liten judisk farbror. När resultatet spelades upp insåg jag att jag skapat en bit klezmer.  Måste ta mig dit en gång till för att få revansch. Jag har något mer progressivt i mig!

Höst brukar alltid innebära mycket musik och 2013 är inget undantag. Galet mycket bra grejer som släpps, så man blir lika frustrerad varje år, när de här kritiker-favoriterna tar plats och uppmärksamhet från det som är riktigt bra. Ett fåtal musikläggare och kritiker bestämmer vad vi ska tycka om och lyssna på. Nu senast är det Jenny Wilsons nya Demand the impossible. Femmor och superlativer för att rätt medioker platta som lyser av "kejsarens nya kläder". Förstår mig inte på svensk musikpress som älskar att håna brittisk press för deras överhypande av brittiska band - men sen gör exakt likadant med svenska akter. Det spelar ingen roll vad Frida Hyvönen eller Jenny Wilson gör - de kommer alltid övervärderas i svensk press. Och då ska vi inte ens prata om band som Könsförrädare. Klassisk norrländsk skrammelpop möter Those dancing days - fast lite sämre.

Så mycket bättre har dragit igång också och personligen så tycker jag Ebbot Lundberg och i viss mån Agnes spelar i en klass för sig. Resten är rekvisita. Lindfors och Dageby som är där på gamla meriter, Titiyo som fortfarande vill vara södercreddig och svår men mest är ängslig för att inte vara "rätt".