Damned if you do

Renoveringen är klar och hundarna är vid liv. Funderar lite kring kvällstidningarnas dubbla röster och hur man så gärna vill bilda opinion. Man stödjer DO's uttalande om att förbud mot niquab-bärande är diskriminerande - samtidigt man kör artikelserier från mellanöstern och Afghanistan med rubriker typ "hennes enda brott - hon var kvinna" där man bara trycker på hur patriarkatet förtrycker kvinnor och vill få dem att anpassa sig, i allt från regler, till klädsel, till skolgång, till jag vet inte vad. Visst, skapa dig din egen uppfattning men varför sända ut den här moraliserande tonen, från båda håll?

Samma sak är det med moraliserandet kring den allt större köphetsen, konsumerandet och shoppingfrossan. Samtidigt som man pumpar ut reklam som uppmanar till shopping, samtidigt som man nu lagom till jul kommer med artiklar kring "barnen som inte har råd med julklappar". Damned if you do, damned if you don't. Det är synd om barnen som inte få ta del av julshoppinghysterin men om de får det - då är inte det bra heller.

--

Värst är väl som som vanligt landets mest överskattade kändis. Mannen som gett den offentliga mobbingen ett ansikte, Alex Schulman, som nu helt plötsligt sitter i tv och med skenheligheten sipprandes genom råtttänderna ska företräda nån slags "moral" genom att döma kändisar som gjort nåt dumt i veckan, till Veckans kanin. Schulman själv borde ha en evighetskanin i hasorna, efter sig, för att ha byggt sin karriär på att håna och mobba folk. En vecka fick Laila Bagge en kanin efter sig - för din dubbelmoral. Eh...? En annan vecka raljerade Schulman över en kändis och dennes svågerspolitik. Det var två veckor innan han själv suttit i en P3-intervju och hyllat sin egen nepotism och att han alltid ser till att jobba med dem som står honom närmast, dvs hans producent-fru, hans bror och dennes producent-fru. "Varför skulle man inte vilja jobba med dem man vet exakt vad de går för och som känner en utan och innan?" Dubbelmoral...?

Om fördomar

Helvetet fortsätter. Med hantverkare, eller om det gäller kirurger eller piloter så räcker det inte att lyckas i säg... 90% av fallen. De resterande 10% är fortfarande förödande och får direkta konsekvenser. Det kinesiska helvetet fortsätter och det går inte en enda dag utan att samma sak upprepar sig. Det börjar alltid bra (eftersom de under kvällen innan och morgonen fått bassing) men sen mot eftermiddagen så börjar de slira på detaljerna igen, slarvar, börjar ta enkla genvägar pga lättja. Hånar sin egen yrkesstolthet och gör pinsamma misstag. Är så trött nu. C är ständigt på hugget och har dessutom gjort en av sina värre kategoriseringar, när hon hävdar att alla kinesiska män är skitgrisar, baserat på att de 3-4 hantverkare som jobbar hos oss är det. Ungefär 600 miljoner kinesiska män, bedömda på ett bräde. Å andra sidan vill jag minnas att min morfar är snäppet värre, då han fortfarande på gamla dagar fördomsfullt dömt ut alla holländska män för att ha dålig klädsmak, baserat på att han träffade en holländare med "förfärligt fula byxor" på ett sanatorium i början av 80-talet.

Ett kinesiskt mysterium

En helvetesvecka lider mot sitt slut. Helrenovering av badrum har inneburit en veckas exil hemifrån. Inget badrum, inget vatten, hallen är belamrad av byggskräp, utrivna badrumsmöbler och ton av damm. Köket är ockuperat av nya badrumsprylar och ton av damm. Sovrummet? Damm. Vardagsrummet? Inplastat men dammigt. Och till på det en molande oro och skepsis över att arbetsledaren ser ut som en barnamördare och att arbetet ska utföras av kineser som inte pratar ett ord svenska eller engelska. Idag kändes det som att försöka utföra en hopplös charad, eller en omöjlig beskrivning i Med andra ord: "Kjell kommer klockan 11.00. Ok?" Och mötas av två fågelholkar.

Och man vill ju inte ha fördomar... men ibland känns det som att kineserna tittar på våra hundar och tänker "den med ris på..".

Hockeyn har annars nått sitt sedvanliga läge under säsongen. Förnekelsen. "Jag bryr mig inte längre"-stadiet. Det stadium som är frukten av det tidigare läget: masochism och djup besvikelse. Egentligen är det helt fantastiskt hur man år efter år lyckas hålla på det lag som är så fantastiskt konsekventa i att alltid vara sämst. Det i sig blir nästan en trygghet, det är ett elände men det är som de här kåkänkorna, vars män sitter i fängelse mest hela tiden. Ok, det är inte optimalt förstås men det finns en trygghet i att veta var de befinner sig.

Förändringar, partysvenskar och No age

Det händer mycket, mest hela tiden. Bara igår (söndag) kom det upp TVÅ statusuppdateringar på Facebook om att två vänner gått och gift sig. Inte med varann då, utan var för sig. En annan vän fick barn och en tredje (du vet vem du är ;)) meddelade helt plötsligt att hon gjort slut med sin käresta. Och en femte funderar på att flytta hemåt, efter några års utlandsvistelse. Den sistnämnda vännen berättade om fenomenet och nu också hitsingeln som raljerar över alla partysvenskar i Norge. Ja, problematiken är ungefär densamma som partysvenskar på andra semesterorter på sommaren uppnår. För mycket fylla, svineri och sånt som ger landet dåligt rykte. Men de problemen finns överallt med ökat välstånd. På flyget hem från Warszawa för nån vecka sen var det en klart överförfriskad polsk man som började stöka runt i flygplanet och hamnade i dispyt med både flygvärdinnor och medpassagerare. Folk runt omkring honom var mycket upprörda och en vältalig medelålders man skällde ut honom efter noter, för att han inte förstått syftet med att åka utomlands och vara en god ambassadör för sitt land, istället för att "skämma ut sig och supa som ett svin" och sen ge hela landet dåligt rykte. Det slutade med polisomhändertagande, när vi väl landat i Sverige.

Blir alltid glad när jag lyckats tipsa nån läsare om ny bra musik. Väntar med tipsen tills jag sorterat ut all knäpp musik jag fått med mig från Polen. Den rymmer allt från gammal brasiliansk soul till amerikansk lo-fi och belgisk psykadelia. Idel bra grejer. Tycker fortfarande att Manic street preachers gjort en kanonplatta och hypade No age's nya skiva tar sig allt mer. Fast jag förstår fortfarande inte poängen med tvåmannaband och den begränsning det innebär. Tror fortfarande att No age, liksom band som White stripes eller Johnossi varit så mycket bättre om de varit fler och tajtare.

I övrigt väntar totalrenovering av badrummet här hemma. Kul.

Summering av en månads bortvaro

Som en vis vän sa.. en blogg är ju ingenting värd om den inte är levande. Så jag ska skärpa mig. En månad sen sist, en månad som bla inneburit ett eventuellt jobb (inom "rätt" bransch) och en Polen-resa. På nåt sätt hänger de här sakerna ändå ihop ett märkligt sätt. Öststatkopplingen och den ibland frustrerande känslan att hög motivation och impulshandlingar är viktigare än organisation, disposition, osv. Ja, det vi kanske anser vara mer svenskt. Logiskt och tystlåtet. Känslan utöver det personliga är annars att Warszawa allt mer är en stad i min smak. Gillar den sköna storstadspulsen. Inser också att det är mindre skillnad mellan Warszawa och Stockholm än vad det är mellan Warszawa och resten av Polen. Ibland känns det verkligen som två skilda planeter. Warszawa har allt som Stockholm har, de coola kaffebarerna, restaurangerna, pulsen, trenderna, sina hipsters av ungdomar som ser ut som Robyn eller valfri medlem i Vampire weekend. Enda skillnaden är väl att Stockholm är mer uppblandat med olika nationaliteter. Resten av Polen (av det lilla jag sett) känns som att det stannat i 80-talet och det där Warszawa är som ett ufo som bara flög iväg mot framtiden, fullt av konstiga människor, stress, bilar och höga hus.

--

Den musikaliska hösten har varit strålande. Hurts är årets Embrace/Coldplay/Athlete/Verve - det är föga originellt men bra musik är alltid bra musik. Robyn kan med sin Body talk 2 ha gjort årets bästa platta (jag vet - det är stort att erkänna för en gammal hårdrockare), Håkan Hellström kan fortfarande inte sjunga men musiken är det inget fel på. Ceo släppte en fantastisk debut, Ben Folds samarbete med Nick Hornby är intressant, Bodies of water är fantastiska och Sleigh bells nya är spännande. Manic street preachers släpper sin bästa skiva sen "Gold against the soul (1993) och Ou est le swimming pool återvänder med en kanonsingel efter frontmannen Charles Haddons tragiska självmord så sent som i augusti i år. Måste också nämna Mike Patton (ex Faith no more) nya soloprojekt, där han sjunger gammal pompös italiensk storbandsjazz och man fattar ingenting. Känslan är lite som när Robert Gustavsson startade Rolandz eller Jim Carrey gjorde Truman show. Är det seriöst, eller bara ironiskt? Skämtar han eller är det allvar? Jag vet inte...

Tyst nu

Jag gör en halv avbön - Säkerts nya skiva "Facit" är bra. Inte en femma i betyg som vissa recensenter gått till överdrift med - men den är bra. Märkligast var väl ändå att efter att ha kommenterat Annicka Norlins ständiga gnällande och "tycka-synd-om-sig-själv"-attityd, idag packa upp den nya skivan och på omslaget se Norlin - gråtandes. Skivan är jämnstark och texterna är precis så bra som man förväntat sig från en av Sveriges bästa textförfattare. Däremot reagerade jag med humor på ett syftningsfel.. eller vad man nu ska kalla det. I ett av skivans bästa spår Tyst nu sjunger hon strofen "som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder". Min undran är ju... vad är en kampsportshund? En pudel som tränar kendo?

--

Valet närmar sig och det är märkligt hur stämningen piskats upp på Facebook. Ensidigt. Alla som röstar rödgrönt är synnerligen aktiva - inte direkt med att saluföra sin politik, utan med att demonisera Alliansen, håna och hata motståndarsidan och "stå för sin åsikt". Och den åsikten är allt som oftast att haspla ur sig nåt omoget. De som röstar blått håller sig i skymundan, säger ingenting, varken bu eller bä. Man vet knappt vilka de är. Som att det fortfarande skulle vara lite skamligt att inte vara röd.

Vänstern goes Tarantino

Det borde vara en kluven diskussion. Vänsterextremister låter sig inspireras av en Hollywoodfilm för att märka en meningsmotståndare i Malmö. För dem som sett Quentin Tarantinos senaste film Inglorious basterds så kommer här kanske en mindre spoiler men ett av Brad Pitts nazistjagargängs trademark var att döda alla fiender, utom en. Den fienden skulle sprida nyheten om dem, samtidigt som man märkte den personen genom att rista in ett djupt hakkors i pannan på denne - så att han alltid skulle vara synlig för folk med sina åsikter. Nu har vänsterfolk i Malmö gjort samma sak på en sverigedemokrat och lite känns det väl som att saker och ting förlorat sina proportioner. Hur illa man än kan tycka om SD så är de trots allt inte nazister och de verkar inom ett demokratiskt system. Hur illa man än tycker om SD så kommer våldsyttringar mot dem bara resultera i större sammanhållning inom partiet, större motivation och sympati utifrån. För de blir angripna av extremister som inte vill hålla sig till de demokratiska spelreglerna - som är för få för att uppenbarligen skapa en politisk debatt och motvikt i den andra delen av blockskalan. Ska vi rista in hammare och skäror i deras pannor, om de väl försöker etablera sig politiskt?

Peter Settman, en gisslantagare

Det här blir ett väldigt nördigt författarinlägg om struktur och skrivande, jag vet... Men äntligen säger folk och recensenter ifrån. Alltså, den här stora vurmen för Peter Settman - var kommer den ifrån? Det är precis som Johan Croneman skriver i DN idag - det är dags att stoppa Settman-ifieringen av SVT nu - dags att stoppa Settmans produktionsbolag Baluba från att vara normgivande för vad gäller humor och satir i svensk tv. Vi kan så mycket bättre än det här! Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt att Peter Settman och den plumpe vapendragen Fredde Granberg någonsin var roliga. Skämdes redan för Ronny & Ragge, Snutarna och allt de gjorde i början av sin karriär - och då var ju jag ändå ung och påverkbar. Tyckte redan då att det var lite för mycket lågbegåvad buskis med grabbflabbhumor och ingen som helst finess. Men uppenbarligen måste Settman fortsätta ha nån hållhake på SVT, eftersom han får fortsätta producera "humor", enligt klassiskt Baluba-devis. Dvs.. trist humor. En absolut medelmåtta. För mig är humor set up & punch, två enkla beståndsdelar. 1.) Gör ett roligt upplägg, en fråga, en cliffhanger - 2.) smasha in en rolig besvarande poäng. Så enkelt borde det vara. Är det dessutom lite intelligent - bravo. Baluba och Settman har genom åren aldrig ens lyckats med den enkla formeln. Förutom att det är dumt - så blir det bara en set up. Aldrig nån punch, aldrig roligare än det som redan konstaterats i ett anslag. Elfte timmen är ett toppenbevis på det. Reportaget om SD som enfrågeparti var så talande för 20 år av Baluba-humor. Anslaget i sketchen: SD är i själva verket ett tvåfrågeparti - där man förutom invandringen också brinner för att vi ska spela mer sällskapsspel. Sen pågår sketchen i några minuter och i slutändan kommer man fram till att ja, SD är ett tvåfrågeparti som både vill tala om invandring och leka mer bulleri bock. Dvs, framåtrotationen är lika med noll - man har redan sagt det roliga från början och mjölkar sen "skämtet" i fyra minuter. Sån humor kan bara funka i Sverige. Peter Settman har tagit SVT som gisslan, precis som David Helenius och Peter Magnusson gjort det på TV4. Samma lama poänglösa humor.

Unga av idag vill ha en rödgrön regering, slår nyheterna fast. Å andra sidan vill unga av idag också ha in Sverigedemokraterna i riksdagen med stor marginal och vad jag vill minnas så har SD upp emot 20% av rösterna på den Facebookomröstning kring valet man kan göra. Är det en maktdemonstration av vad unga vill? Politiskt engagemang är jättebra - men som ung är man kanske inte helt färdigutvecklad i sina tankar, åsikter och hur ett samhälle fungerar. Och det är så mycket lättare att som ung bara rösta på nåt som står i opposition till det regerande.

Svensk musik

Ibland är det verkligen så att de enskilda beståndsdelarna är betydligt större än helheten. Hur ska man annars tolka det halvljumna Snooks splittring, som gett prov på betydligt större enskild musikalisk talang. Oskar Linnros har jag redan tjatat om här men Daniel Adams-Ray står inte långt efter. Dum av dig är också det en toppensingel, som förmodligen varit ännu mer toppen om inte trumkompet varit så uppenbart "inspirerat" av Linnros Från och med du. I väntan på en fullängdsdebuten "Svart, vitt och allt däremellan" kan man gå in och läsa på Adams-Rays Wikipediasida, lite fascinerande läsning om en rätt ovanlig ung man, som byter skola som 14-åring för att få ett mer "heterogent elevunderlag". Adams Ray och Oskar Linnros träffades på Viktor Rydbergs gymnasium (ett av creme de la creme-gymnasierna i Sverige) och är ju uppenbarligen lite för smarta, lite för verbala och finkammade för att fortfarande försöka hävda nåt slags underklass/ghetto-perspektiv.

--

Musikhösten inväntar också ny platta med musik-Sveriges svar på Tomas Östros. Nej, då menar jag inte utseendemässigt. Annika Norlin tycks ha gjort det till sin grej att gnälla över allt och inget. Speciellt älskar hon att klaga på Stockholm, på kyligheten, ytligheten och hur mycket bättre allt är i röda norrland, där det finns solidaritet och "vänlighet är inne". Där man bryr sig om människor. Ja, lite som den senaste Norrlands guld-reklamen ungefär. Överdrivna storstads-stereotyper kontra det norrländska "vara sig själv"-lugnet. Norlin har klagat på Stockholm ända sen hon flyttade ner och nu har hon äntligen flyttat hem igen - men klagovisan fortsätter. Det verkar finnas ett vansinnigt behov av outsider-perspektiv och att tycka synd om sig själv. Synd, eftersom hon fortfarande gör bra musik (trots att hon egentligen inte kan sjunga). Men hey, det kan ju inte Frida Hyvönen heller och det har ju inte hindrat henne. Nya Säkert!-albumet Facit släpps i nästa vecka och förhoppningsvis är skivan bättre än första-singeln Fredrik.

Irene och Sylvia

Ibland kan filmer få ett ökat intresse genom att vara dåliga, men jag antar att det är som med Göta kanal 2 & 3 - i slutändan spelar det ingen roll hur mycket recensenter och publik hatar filmerna - tjänar de in sina pengar så är det en succé. Just nu har jag valt att följa serien om Irene Huss, som går på söndagarna. Baserat på Helene Turstens noveller och med manus av Ulf Kvensler (som ju står bakom Solsidan) så undrar man lätt - vilka hållhakar man har på filmproducenterna för att få filma den här smörjan? Jag brukar säga till min kära sambo att vi MÅSTE kolla på Irene Huss - och det ska tas med en handfull dos ironi. Beck-filmerna, även de b-iga tv-produktionerna, är en Rolls royce i jämförelse med Irene Huss. Irene Huss-filmerna är som en avställd Trabant i jämförelse. Vi MÅSTE titta på det här, det är inte action i 90 minuter - det är humor i 90 minuter. Det är Bullens brevfilmer - i actionversion. Det är monstruöst dåligt, så dåliga karaktärer, så klyschigt med så banala onaturliga konversationer att det verkligen hade gjort sig bättre om man bara stämplat filmen som en parodi, på en gång. Dialogen för tankarna till nyheter på lätt svenska. Det är med andra ord föga förvånande att Irene Huss-filmerna säljs för 29 kronor på CDON, just nu. Mer är de inte värda.

I övrigt så börjar musikhösten rulla igång. Måste nog göra lite avbön kring Arcade fires nya "The Suburbs". Det är en rätt bra skiva, även om makarna Butler & Chassagne har förbenat svårt att få till effektiva refränger. På den svenska sidan ser hösten hoppfull ut, nya skivor med Håkan Hellström och Säkert på gång och så är årets mest märkliga samarbete/duett här också; Kristian Anttila och Sylvia Vrethammar. Vad kommer härnäst? Swedish house mafia tillsammans med Lasse Lönndahl? Miike Snow gör en KLF och plockar in Ann Louise Hansson på sång.