Jaqcues Tati och målningen

Måla idag! Har inget minne av att det var såhär träligt och samtidigt.. komiskt att måla. Jag var som Jaqcues Tati där inne i sovrummet. Glömde saker hela tiden (som att tejpa socklar), droppade på golvet, trampade i färg (gånger flera!!) och mitt i allt detta surrar mottot "because you're worth it.." i huvudet. Japp, Jaqcues Tati målar med en hudfoundation på väggen. I bästa fall intalar jag mig att det är en O'boy-färg med extra mycket mjölk. I sämsta fall - hudkräm, eller nylonstrumpa från den gamla goda tiden. Dessutom har jag pga lite felräkning köpt färg, denna underbara O'boy med extra mycket mjölk, som ungefär skulle räcka till att måla hela huset. Och det är inte mitt fel - inser ju blixtsnabbt vem som ligger bakom. Stig Grybe och Angelica Houston i färgbutiken (läs Terrorbalans i färgbutiken från den 25:e september för bakgrundshistorien). De fick oss till slut, de jävlarna. De fick sin hämnd.

The importance of being Earnest

Såg igår en i raden av filmatiseringar av Oscar Wildes gamla fars The importance of being Earnest, eller som den svenska titeln blev; Mister Ernest (hela ordvitsen har gått förlorad). Detta är den senaste versionen. Med Rupert Everett och anledning till varför vi ens fick hem den här filmen; Colin Firth. Sambon C har nåt väldigt märkligt besatt förhållande till denne rätt alldaglige man, allt sedan Mr Darcy i Stolthet och fördom. I övriga roller ryms söta Frances O’Connor, Reese Witherspoon, Tom Wilkinson och Judi Dench. Ska ursäkta filmen med att jag verkligen inte gillar fars och brittisk kostymfilm med mycket gamla klichéer och stiff upper lip – dessutom med övertydligt skådespeleri mer lämpat för en teaterscen gör den här filmen rätt outhärdlig. Det här typiskt brittiska kan i många fall var en styrka i sin charm och modesta humor och en vattendelare mot amerikanska filmen, men det kan i överdoser också vara dess största fiende. Jag tycker Honsey gav den här filmen den bästa recensionen – med tanke på att COLIN var med. Hon somnade.

Svart på vitt

Det var väl det jag visste hela tiden...

Oh-bama

Obama tog till slut hem segern, tack och lov. Intressant är hur inskränkta republikaner kallat Obama och demokraterna (som i Sverige politiskt skulle liknas vid moderaterna) för kommunister. Äntligen åtminstone fyra års uppehåll från den kristna högerns irrläror om tro, rätten till vapen, moral och abort.

Berätta inte för någon

Har efter en handfull avbrutna episoder sett klart kioskvältaren Harlan Cobens Berätta inte för någon, filmatiserad av fransmän och inte av Hollywood. Coben som annars kanske gjort sig känd för sina böcker om sportagenten Myron Bolitar. Men denna film är då fransk, samtidigt som det största dragplåstret är en alltid lika vacker brittiska; Kristin Scott Thomas som på perfekt franska manövrerar ut den rätt torre huvudpersonen Francois Cluzet. En till en början rätt spännande thriller, som tyvärr längs med suspencescenerna (bland annat en väldigt spektakulär bilkrock) egentligen blir mindre och mindre intressant, innan den på målrakan nästan självdör i krystad slutpoäng.

En röst i natten

Natten masar sig fram. Skriver på min novell men hur mycket jag än skriver så kommer jag aldrig upp i de dygnskvoter man bör hålla. 1667 ord per dag är sjukt mycket! Jag börjar förstå produktionsbolagens manus-slavar som får specifika beställningar mitt i sommaren på "en kriminalserie i 8-12 delar, gärna med en hypokondrisk kvinnlig polis i huvudrollen", som sen ska vara leverans- och inspelningsklara till hösten. Allt som oftast blir det skit, för att tiden är för knapp, för att man får bortse från fina ord som inspiration och ingivelser. Kvalitet före kvantitet.

Och nu är det mindre än en dag kvar till det amerikanska presidentvalet och vi får väl hoppas på att slippa obehagliga Bradley-effekter, eller än värre; Al Gores dilemman i stil med valet 2000, där Gore sett över hela USA fick fler röster än George Dubya Bush men ändå förlorade på antalet elektorsröster. Och de avgörande 25 elektorsrösterna i Florida till Bush's fördel erövrades med en ynka 537 personers övervikt (utav 5 820 000 röstande). Vari ligger demokratin i ett sånt system?

Nostalgi #2

Den HÄR videon har jag av nån anledning starka minnen till. Kanske var det den som fick mig intresserad av musik, på allvar. Ett av mina första musikaliska tv-minnen. Då var det här den perfekta kombinationen mellan musik och underhållning.. Favvobandet gästade favvoprogrammet. Minns också att jag var helt lyrisk dagen efter, i syslöjdssalen. Ja, förmodligen så o-rock 'n rolligt, som det någonsin kunde bli..

Slipar annars väggar idag, som en annan Darth Vader. Munskydd, skyddsbrillor, öronproppar och mössa. Så man börjar (och slutar) med att bli utskälld av hunden, som inte känner igen en. Annars är jag fullt upptagen med att skriva på 1-månadersnovellen och ligger rätt ok till. Nästan tre och ett halvt tusen ord och lite småspännande.. Ja, det blir det för en själv också, eftersom jag spontanskriver utan att veta hur det hela ska sluta. Har ingen mitt heller, för den delen.

Krock

Hemma efter timslång kö vid Roslagsstoppet. Seriekrock med sju bilar inblandade och avspärrande vajerräcken, så att man verkligen inte kunde ta sig någonstans. När det redan är så trångt i körfälten att ambulans, brandkår och bärgningsbilar inte kan ta sig fram - då känns det alltid gott att det finns impulsiva medelålders män, som inte orkar eller har tålamod att stå fast i kön som alla andra - utan bestämmer sig för att vända i kön och åka tillbaka, mot trafiken. Innan hemåkning tog vi farväl av alla helgfestare och den ende blogglöse i sällskapet; Hob, agerade tidig jultomte genom att dela ut finfina sponsorprylar från diverse bensinbolag. En attachéväska med kodlås - som den glada mottagaren C, efter att Hob åkt hem, insåg att hon inte kunde öppna, eftersom den ju var kodlåst. Själv fick jag en fin Texaco-slips. Dessutom är vi nu informerade (och inbjudna?) till Prideparaden i Uddevalla i februari. Känns som en crowd filler utan dess like..

Exile on Banjo street

Övernattning och middag hos sodomiterna. Samtal som bröst som skurtrasor, indier i Falköping, testosteron-skatt, man boobs, bloggterror, NaNoWriMo's början (ligger redan efter dygnskvoten), hallucinogen muscot, att röka eklöv (och den fullt logiska kopplingen till Gunnar Ekelöv), porr, republik (för vem faan vill tunna ut blåblodet med Daniel Westling?), SSK och att Rögle helt plötsligt är Sveriges bästa hockeylag. Och att jag stjäl alla mina idéer från andra.

Den allvarsamma leken

Stadsteatern igår. Film- och tv-regissören Daniel Lind Lagerlöf debuterar som teaterregissör och tar med en sina favoritskådespelerskor Livia Millhagen (Miffo, Buss till Italien) till huvudrollen i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, en av den svenska litteraturens starkaste berättelser om kärlek. Kärlekens stormiga uppgång och tungsplittrade fall kring Lydia och Arvid (spelad av den alltid lika talangfulle Gustav Skarsgård). Det är med böjt huvud i skam jag erkänner att jag inte läst boken, för att bedöma hur trogen boken man är men i mångt och mycket är detta en väldigt bra pjäs. Regin och de något abstrakta kasten mellan olika scener kanske är en brist men en fantastisk historia, uppburen av vackert språk, goda insikter och lysande skådisar gör ändå dessa 2½ timme på Stadsteatern mycket behagliga. Livia Millhagen är strålande duktig, liksom Skarsgård, liksom habile Peder Falk. Till och med Sara Sommerfeld imponerar som Skarsgårds försmådda hustru Dagmar. Märkligt hur en nästan 100 år gammal bok (den kom ut OS-året 1912) om ödet, otrohet och kärlekens vakuum fortfarande kan kännas så vital och modern, än idag.