Tack och adjö. Punkt.

Inser att det här för ointresserad av sport ter sig fullkomligt obegripligt men igår kväll kändes det verkligen som droppen. Har följt min hockeylag i vått och torrt i så många år, så länge jag kan minnas och allt som oftast med SSK som sitt lag, så känner man sig långa stunder oälskad och obehövd. Men man håller fast ändå. Det är som familjens svarta får, han/hon missbrukaren eller nåt i den stilen. Man gillar inte vad personen håller på med, men det är ju trots allt familj och man vänder inte familjen ryggen, hur svårt de än må ha det. Man stöttar. Men nu känns det som att det blivit ett återfall för mycket. Åtefallen i det här fallet är sveket och det förbluffande usla spel man presterar. Jag orkar verkligen inte med den här misären längre. Orkar inte plågas i min masochism, orkar inte höra på med snömos och bortförklaringar från folk som tjänar 10 gånger så mycket som jag i månadslön, men som ändå beter sig om pojklagsspelare och amatörer. Man orkar inte ge sitt yttersta mot lag som borde vara så mycket sämre. Nu räcker det. Jag ger upp på dig nu. Jag orkar verkligen inte. Det har varit en fin tid men allt har sitt slut. Får söka mig en annan hobby, nåt annat att tänka på, för såhär kan vi inte fortfarande längre. Punkt.

När jag ändå är inne på besvikelser. Strokes nya platta "Angles" är nåt liknande. Det här är alltså bandet som krnig 2001 var det hetaste, häftigaste och mest hypade som existerade. Allt de gjorde var så rätt, musiken, stilen, citaten, allt. Men som med så många andra jättehypade band så infinner sig det värsta som kan hända... förnöjsamheten. Hybris. Man tror att man är så stora och populära att man kan pausa, ta det lugnt, ta ett sabbatsår eller tre, för att komma tillbaka när man laddat batterierna. Och så följer man inte med i utvecklingen som sker medan man varit borta och rapar bara till slut fram nåt som funkade när man slog igenom. Samma tricks, fast några år senare. Ja, ungefär som om du idag skulle försöka lansera svanktatueringen som en ny het trend ingen hört talas om. Sån är Strokes nya platta. Fast som en svanktatuering gjord med tuschpenna och rostig spik. Kan för mitt liv inte förstå hur man utan skam tillåter sig själv att släppa en så tam platta. Så, Strokes, tack för den tid som varit men allt har ett slut. Såhär kan vi inte ha det längre. Punkt.

Hörde idag att bandyfinalerna från och med nästa år inte längre ska spelas på Studenternas i Uppsala, utan på Swedbank arena som just nu byggs i Solna. Great, framöver får alltså 50 000 pers den stora förmånen att INTE se bollen.

Musiktips

Min undran är.. kan man bli anmäld för att man kallar en patient för "en tjatmoster" och att denne är lika gnällig som en gammal dörr med osmörjda gångjärn. Fortsättning följer.

Nu var det länge sen jag tipsade om musik, vilket inte alls betyder att slutat förkovra mig. Har massor med tips, egentligen. Har alltid varit svag för crooners och män med gyllene strupar. Jag menar män som verkligen KAN sjunga. Har aldrig förstått mig på den klassiskt svenska vurmen för manliga artister som INTE kan sjunga. Det är historiskt betingat i den svenska musikfloran att hylla män som inte kan sjunga. Allt från Taube, till Magnus Uggla, till Ulf Lundell, till Thåström, till Christer Sandelin, till Olle Ljungström och Håkan Hellström. Nåväl, det var en passus i det hela. Mannen jag just nu vurmar för låter som en klassisk countrysångare upplockad från det djupaste Mississippi, men är i själva verket en 35-årig britt från London. Teddy Thompson. Första gången jag hörde honom för några år sen så avfärdade jag Thompson som ännu en gammal countrygubbe, visserligen med riktigt bra låtar men jag har en tendens att rata gubbar just bara för att de är gubbar. My bad. Gillar man folk/countryinspirerad smörsång är det här mannen för dig.

Här är tre andra band och artister jag lyssnar på just nu:

Nordic giants - Shine

Agnes Obel - Riverside

Young galaxy - We have everything

Jobb och covers

Stora tv-förhoppningar igår. Premiär för två nya hypade program. Först var det hårt kritiserade Jobbjägaren, som man alltid blir lite skeptisk mot, när folk kritiserar och kräver att det ska läggas ner - utan att ha sett det, innan det ens börjat sändas. Just de här "lägg ner skiten"-argumentet har hörts sen Robinson hade premiär och jag vet då inget program som lagts ner innan det ens börjat sändas pga att tittare "rasat". Visst kan jag absolut köpa argument som att tv-bolagen gottar sig åt profiterar på ett samhällsproblem. Att man jagar dem som redan har det svårt. Men precis som i så många andra förkastliga program så är det ju faktiskt ett eget val om man vill delta, eller titta på det. Att tv profiterar på samhällsproblem är väl inget nytt. Varenda dejtingprogram är en profit på att Sverige är ett av världens mest singeltätaste land och ensamhet är också ett samhällsproblem. Lyxfällan profiterar på de med ekonomiska bekymmer, Big brother eller Paradise hotel på dem med dålig självkänsla och hävdelsebehov, otrohetssajten Viktoria Milan profiterar på dem med låg moral, som inte kan ta itu med sitt eget äktenskap - men i samtliga fall handlar det ju om ett eget val och därmed ett eget ansvar. Idol profiterar och skrattar åt ungdomar som både kan och inte kan sjunga. Det är lika mycket ett samhällsproblem i sig att ungdomar av idag nobbar tråkiga jobb inom yrkesprogrammen, hemtjänst eller landstinget som sådant, för idag vill alla bara ha det kul, förverkliga sig själv och bli kändisar. Inte ha nåt skittrist jobb i nån fabrik. Och vill ingen jobba inom industrin, så måste man arbetskraftsimportera - vilket kan bli svårt ju starkare SD blir, eftersom man motsätter sig invandring, osv osv.

Tack och lov så blev väl första avsnittet av Jobbjägaren inte nåt von oben-program där en coach spelar Captain obvious och kommer med en massa självklara motiveringsklyschor mot nån som redan ligger ner. Slutkänslan var snarare ett stelt, riggat och inte speciellt intressant program, med en lika osympatisk programledare som arbetslös. Förhoppningsvis jagar man också framöver just Kronblom-människorna, de lata som helt enkelt inte har nån lust att jobba och lever på nån annan, snarare än de oförmögna, långtidssjuka och utförsäkrade, som tappat all livsgnista.

Jag har länge haft ett motto om covers. Om man inte kan göra en cover bättre än originalet, varför då ens göra en cover? Då framstår man i slutändan både som fantasilös och dessutom rätt dålig, som inte ens lyckas förbättra/tangera ett redan givet succékoncept. Just nu känns det som att den amerikanska crime drama-genren passerat zenit och att serier som CSI, Navy CIS eller Criminal minds stretar på med allt tunnare historier men trots allt, bland alla serier är de fortfarande pionjärer och bäst i klassen. Därför blir man lite kluven när Criminal minds får en lillasyster, en cover: Criminal minds: Suspect behavior som bara bygger på samma sak, fast med lite lägre budget. Jag fattar verkligen ingenting!? Behövs det verkligen en till sån serie, som så uppenbart bara kopierar originalet - fast lite sämre? Med lite tråkigare skådisar. Är verkligen enda anledningen till att man ens sjösätter en sån här serie för att Forrest Whittaker lägger långfilmsjobben i träda och vill umgås mer med sina barn och därför vill vara mer stationär och jobba med tv? Låter i och för sig som klassisk produktionsbolags-strategi. Ok, vi har ett namn, en stor skådis. Vad gör vi nu då? Nu har vi fyra månader på oss att skriva ihop tolv avsnitt till en ny serie. Hitta på nåt men låt det gå undan!

Om andedräkt

Har sagt det förut.. även om hans personlighet kanske inte är så tilltalande så är han en fantastisk skådis. Dan Ekborg. Molieres 350 år gamla komedi Tartuffe känns fortfarande vital och aktuell och bara scenografin i sig var värd entrébiljetten. Det är en bra pjäs, så länge den inte tangerar till att bli buskis. Jag antar annars att man är lite teaterskadad, när man går för mycket på olika pjäser och börjar tänka på annat än det man borde. Efter att ha suttit på första bänk under Den girige, med Johan Rabaeus i huvudrollen - så var en av de mest fräna minnena från den pjäsen Rabaeus groteska andedräkt. Jag svär, man hade kunnat använda den för att avliva boskap med. Vi på första bänk ryggade tillbaka efter varje utandning. Så i Tartuffe tänker man direkt, när Rabaeus blir intim med Mirja Turestedt: "herregud, har hon bett honom ta en halstablett innan, sb12, listerine, vad som helst - eller vågar hon inte, eftersom ju han är den store skådespelaren som man inte säger emot? My god, de hånglar, stackars människa!"

Vill minnas att även en av Hollywoods största älskare, Clark Gable var känd inte bara för sin groteska andedräkt utan även för sin öppenhet med att plocka ut löständerna vid behov. Men det är ju en annan historia. Det får mig hur som helst att fundera på.. hur ofta påpekar man för folk, faktiskt bara i all välmening, att nån borde ta och borsta tänderna?

Rätt man på rätt plats?

Inte så konstigt kanske att man jobbar på psyket, när man så schizofrent kastar sig mellan intressen. I helgen som var, besökte vi tillsammans med några goda vänner, Nordiska muséet för att gå på tedans. Te, varma scones och lite styrdans till storbandsjazz. I en helt fantastisk lokal. Det var kul faktiskt och mot strömmen, eftersom jag vet att majoriteten av mina vänner hade tvärnekat till att följa med på nåt sånt här. Jag hade förmodligen inte ens vågat fråga, eftersom jag vet att det är så utanför folks comfort zone, att det är otänkbart.
-

Samtidigt med det mjuka intresset så pendlar jag fram och tillbaka. Ett av de få tv-program jag följer slaviskt är The ultimate fighter och det är rätt långt ifrån tedans, kan jag säga. Men lika hemskt som det kan vara att se en person bli slagen, lika fascinerande kan det också vara att se otroliga fighters göra upp i buren. Har nån pervers liten soft spot för fighters som Fedor Emilianenko eller George S:t Pierre. Och då jobbar jag ändå på psyk och HATAR våld på jobbet och i verkliga livet.

-

Jag älskar att gå på teater och gör det förmodligen betydligt oftare än genomsnittet. Älskar än mer att gå på ishockey och gapa för full hals. Kan gapa för full hals bara av att lyssna på radioreferat också. Går ofta på muséer, gärna med modern konst och ser alltid till, vart jag än åker i Europa, att besöka olika utställningar. Samtidigt har jag koll på när olika fotbollsfirmor slåss mot varann, när och var. Inte för att jag själv någonsin skulle delta.. men ändå. Är rätt beläst om seriemördare men trivs egentligen bäst på ett hemtrevligt och stillsamt fik. Förklara det den som kan..?

-

I övrigt så är jag också inne i nåt tråkighetsstim. Såg Matt Damons Green zone härom sistens och den var verkligen helt fantastiskt tråkig. Samtidigt läser jag Mariel Barberys uppföljare till Igelkottens elegans - Smaken, och den är verkligen inte bra. Fantastiskt tråkig, den också.

Skepp & ohoj

De här nätterna kan gå till historien som några av de mest virriga på länge. På gott och ont. Lär förmodligen skratta åt det i efterhand. Just nu har vi flera riktiga citatmaskiner inne, de är som svensk psykvårds varianter på Charlie Sheen, fast utan drogerna och storhetsvansinnet. Bara det att jag under två nätter blivit hänvisad till som "Zacharias från Dorotea", av en patient är kul. Zacharias.. ja du vet.. Lennarts bror? Det här är samma norrländska patient som för en afrikansk patient försökt förklara fenomenet Jokkmokks-Jocke eller haft en bisarr felassocieringsdiskussion med samme afrikan om rapparen Nelly. "Gillar du Nelly?" "Ja, absolut - jag brukar alltid få tomburkar och ved av henne." Slutligen är det också den äldre damen som helt och fullt tror att hon befinner sig på en båt och ideligen frågar när vi kommer iland. "Inte på flera timmar. Vi har inte passerat Vinga än." Vad säger man inte för att få folk att fortsätta sova?

-

Apropå Charlie Sheen.. Det mesta har väl redan sagts om denna tragiska figur men jag förstår verkligen inte vurmen för honom? Behöver media ett ständigt knarkarvrak som under noga bevakad offentlighet begår lustmord på sitt egen person, integritet och heder? Ut med Lindsay Lohan, in med Charlie Sheen! Amy Winehouse och Pete Doherty knarkar inte tillräckligt spektakulärt längre - nu kör vi fullt fokus på Sheen. Boka intervjuer, få honom att go bezerk framför kameran - uppmuntra det galna i honom, få honom att säga dumma saker! Vad är det som är så fantastiskt med Charlie Sheen egentligen? Utöver Plutonen och Wall street, som ju ändå var nästan 25 år sen, så är ju Sheen en av Hollywoods absolut mest haussade skådisar, sett till sin enorma brist på talang.

-

Det här är alltså mannen som knarkade bort 10 år, kom tillbaka och dödade Spin city - eftersom han fullkomligt saknar både skådespelartalang, charm OCH komisk ådra. Men han fick en chans till - att spela sig själv i 2½ män och dra in 11 miljoner spänn per avsnitt - vilket är helt sjukt. Han är snäppet bättre skådis än Jerry Seinfeld i sin extrema begränsning men å andra sidan: kan man verkligen misslyckas med att bara vara sig själv? Uppenbarligen kan man sabba den karriären också, när Sheen blev lite för mycket Sheen och återgick till gamla synder. Så han dödar ännu en show, får kicken och nu står hela Hollywood i kö för att få jobba med denna ikon, överösa honom med ännu mer pengar för att han ska få sprida lite mer av sin talanglöshet. Världen är sjuk... och det skulle till och med Zacharias från Dorotea skriva under på.

Solsidan, ett försvar

Känns det inte som att det just nu är högsta mode att dissa Solsidan? Att hatet kommer från vänster är väl föga oväntat, eller att det tycks öka i omfattning ju fler som sätter sitt finger på "problemet". "Problemet" är allt från politiskt (att man skrattar och sparkar neråt), till studentikost, till att hype alltid är av ondo och måste bekämpas, till att det inte alls överhuvudtaget är roligt. Jag kan själv känna att allt för många bara bestämt sig för att inte gilla serien, bara för att vara motvalls och för att typ Johan Croneman eller Uje Brandelius sagt så. Kan dock delvis hålla med DN's griniga gubbe #1 Johan Croneman, att Solsidan i mycket är finförpackad buskis, som vi helt plötsligt accepterar när den kommer från Saltis men som vi totalföraktat om den kom från en utomhusscen i Falkenberg, levererat av Stefan & Krister. Ja, det är sant.

-

Jag gillar Solsidan, samtidigt som jag inser att NÅN i manusteamet, jag vet inte vem, helt och hållet trampar i otakt med resten. Och det rätt klumpigt dessutom. Gillar verkligen Mia Skäringers karaktär och roll, liksom Josefin Bornebusch självupptagenhet och man kan ju inte annat än älska att avsky den gode Ove Sundberg. Tycker att mycket av dialogen är riktigt bra. För att vara svensk humor - helt i en klass för sig. Ingen annan serie kommer i närheten och den som påstår nåt annat ljuger. Jag skulle verkligen vilja höra nån kritiker nämna EN enda svensk humorserie med ett bättre dialogmanus. Ge mig EN!

-

Sen finns det problem också. Felix Herngrens enorma enformighet (han är allt som oftaste inte speciellt rolig), Johan Rheborgs gränsbalanserande till överspel och så då den manusförfattare som är kvar på det anala stadiet med ständiga historier om kiss, bajs och äckel. Det kan störa mig, hur det löjligt låga och studentikosa beblandar sig med det intelligenta.
-

Har ingen åsikt om varför det skulle vara så fel för att humor helt plötsligt skulle komma från höger, som om vänstern hade nåt monopol på vad som är roligt. Var tid har väl sin humor och sitt sätt att dokumentera sin samtid.
-

Musik. Melodifestivalen. För Sveriges skull i själva Europatävlingen så tror jag att ett enda bidrag kan tävla i konkurrensen. Swingfly med idol-Christoffer. Me and my drum är bästa låten och den borde vinna men det lär den inte göra.. istället skickar vi nåt som är alldeles för svenskt och undrar sen i finalen varför alla öststater röstar så konstigt (dvs inte på oss).

Aquavit och dåliga som gör bra saker

Hade en riktigt irriterande lunch idag med en god vän. Kände mig ungefär lika lurad och dum som kändisfrisörer/stylister/whatever, som bara för att de jobbar för kändisar kan ta 4000 för en klippning, eller bara dra till med en helt sinnessjuk summa, ur det blå, bara för att man vet att kunden kan betala. Kvaliteten är inte bättre på nåt sätt men produkten levereras av "rätt" person. Aquavit vid Norra bantorget är ett sånt ställe. Standarden är redan lagd vid att Marcus Samuelsson står bakom restaurangen. Att sen Marcus själv aldrig är där och lagar mat och inte har nån kvalitetskontroll är oväsentligt. Det här är ett fiiiiiint ställe och därför kan man ta 200 spänn för en lunchrätt som i råvaror kostat max 30 spänn att inköpa. Ok, jag kan till och med köpa det OM maten sen tillagas av en utomjordiskt duktig kock som briljerar i köket och serverar mig nåt helt fantastiskt på tallriken. Men det får man inte heller. En kall bit kyckling, ackompanjerat av lite blygsam sallad och bacontärningar. Jag och alla dessa kostym & dräkt-människor som vill synas i rätt (status)omgivning har gått på samma potemkinkuliss, samma lögn och accepterat det, dessutom. Jag har gått till en kändisfrisör och klippt mig för 4000 - samma frisyr som jag kan få för 350. Så känns det. I Aquavits broschyr kan man läsa om deras NY-importerade koncept och tanke med "fine dining" på svenskt vis. Jag tror faktiskt jag föredrar "good dining", "price worthy dining" framför "fine dining" om priset enbart sitter i känslan att få sitta på ett exklusivt ställe och känna sig lite fin men sen inte få nån god mat. Det är snarare ofint dyrt för en så svag produkt.

-

Det är väl det ultimata beviset på att nåt är bra, tex en skiva, en film eller en pjäs som innerhåller nån musiker/skådis man inte tål - men att det trots detta stora hinder ändå är så bra så man måste kapitulera och erkänna dess värde. Som Peer Gynt med Dan Ekborg, Up in the air, trots George Clooney, vad som helst som råkar vara bra, trots Ben Afflecks medverkan eller som i det här fallet... Me and my army, trots miffot Kleerup. Debuten "Thank god for sending demons" går inte att tycka illa om, till och med Kleerups röst är bra i de låtar han sjunger.