Årets bästa film

1. Mary & Max. Det tillhör ju definitivt ovanligheterna att årets bästa film är en leranimerad film från Australien. Men det här är liksom inte vilken animerad film som helst. Om en ovanlig vänskap, om utanförskap, livets bakgårdar, kryddat med fint berättande, skönt svart humor och underbar detaljrikedom. En ren njutning.

Årets bästa film: plats 2

2. Jag velade lite på ettan och tvåan, eftersom de är så diametralt annorlunda och inte riktigt går att jämföra. Årets bästa manliga skådisprestation står unge fransk-algeriske Tahar Rahim för, i fängelsedramat En profet. Filmen är en som en råsop i magen, två och en halv timme lång men ändå spännande och full av molande ångest. Parallellerna till Blood in, blood out går förstås inte att förbise men det här känns råare, skitigare och mer äkta. Och så Tahar Rahim.. som bara är helt sanslöst bra i huvudrollen. Vilken skådis!

Årets bästa filmer: plats 4 och 3

4. Greenberg. Och här kommer svaret på vem världens just nu bäste auteur är. Noah Baumbach. Ingen når som Baumbach i nuläget samma kombination av eget uttryck, fantastiska manus, autentisk dialog, skådisregi och karaktärsporträtt. I denna film lyckas han med två saker till; att göra Ben Stiller tråkig... ja, verkligen urtråkig och att han hittat stjärnskottet Greta Gerwig som borde ha en Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvud/bi-roll som i en liten ask. Baumbach lyckas återigen med att göra det fula och vardagsliga till nåt vackert och Gerwigs porträtt för känslan till samma roller som Hepburn i Frukost på Tiffanys eller Minelli i Cabaret. Lite strulig, lite hopplös, full av charmiga små skavanker och fel.

3. Up in the air. Glöm Hurt locker, Precious eller Avatar: Up in the air var Oscarsgalans bästa film och det är en smärra skandal att alla nomineringar inte ledde till enda trofé. Sex nomineringar, ingen vinst. Hur bra den här filmen är bevisas än mer av att jag inte ens gillar George Clooney och att han i sig kan sänka en film med sin sedvanliga halvnonchalanta Clooney-stil. Men nej.. inte ens han lyckas med ett så välskrivet manus.

Årets bästa filmer: plats 7 till 5

7. Himlen är oskyldigt blå. Årets bästa svenska. Stjärnskottet Bill Skarsgård rivstartar filmen i årets mest omtalade sexscen och sen tar Peter Dalle över i rollen som sympatisk skurk. Bra manus, bra skådisar och en medryckande handling som räcker hela vägen.

6. Crazy heart. Oscarsvinnaren Jeff Bridges i huvudrollen som den avdankade countrysångaren Bad Blake är så bra, så välförtjänt pristagare att ingen kan ifrågasätta priset som nåt slags plåster på såren för lång och trogen tjänst. Visserligen finns det en manlig skådis som gjort en bättre rollprestation i år, men jag antar att den filmen är för smal för den amerikanska publiken. Till och med en countryhatare som jag själv faller till föga för denna kvalitetsrulle.

5. 500 days of Summer. Älskar verkligen den här filmen. Årets charmigaste komedi som egentligen borde kommit högre upp på min lista men jag velar.. jag kanske bara tycker den är så bra för att Zooey Deschanel är så oemotståndligt söt. Genomsmart, snygg, rolig, tänkvärd, underbar.

Årets bästa filmer; plats 10 till 8

2010 var ett hyfsat filmår, kanske var det så att det kom bättre skådespelarprestationer, än det kom fantastiska filmer men några pärlor dök förstås upp. Återigen kändes det som att Oscarsgalan belönade filmer för att det var rätt att göra det, inte för att de var så himla bra men några av de nominerade hamnar också här, fast kanske i fel ordning.

10. I'm still here. Casey Afflecks fejkdokumentär med nedgångne Joaquin Phoenix i huvudrollen lämnar ingen oberörd. Det är bra, välspelat, skitigt, konstigt och oerhört realistiskt men känslan infinner sig ändå: varför? Vad är poängen? Vad vill man uppnå?

9. I rymden finns inga känslor. Svensk film fick en viss revival 2010 och helt plötsligt blev det fint med bra välskrivna manus igen. Bill Skarsgårds första försök under året kan bli en modern svensk klassiker, med roligt manus och en helt lysande Cecilia Forss. Om Guldbaggegalan ska ha nån seriositet över sig BÖR Forss vara en av de nominerade till bästa kvinnliga biroll - OCH vinna kategorin.

8. The social network. Filmen om hur Facebook grundades skulle ju i sin nördighet och pratighet kunna bli precis hur tråkig som helst men det blev det inte. Jesse Eisenberg gör årets kanske mest frostiga osympatiska antihjälte och Justin Timberlake en vämjelig medhjälpare. Riktigt bra.

Årets bästa skiva: and the winner is....

1. Midlake - The courage of others. Valet är så självklart, om man som jag är en "sucker for melody". Jag hypade den här skivans ankomst redan i min förra årslista men trodde väl aldrig att Texas-folkrockarna platta skulle bli såhär bra. Har ungefär samma förhopping 2011 på nya Joan as police woman-plattan "The deep field". Jag tror jag har en enda invändning mot den här skivan och det är att så många andra proffstyckare och recensenter tycker om den. Men det är ju inget skäl? Har försökt få C att lyssna på plattan men hon tycker att "den är ju så släpig". Visst, den är lite släpig och melodierna skulle av vissa kunna uppfattas som nästan pekorala i skönhet. Bästa låtar 2010, ackompanjerat av den honungslenaste rösten 2010 i geniale Tim Smith.

Årets bästa skivor, plats 3 till 2

3. Robyn - Body talk 2. Det här är vad Sverige behöver just nu. 2010 ur svensk synpunkt har kanske inte varit helt positivt internationellt sett. SD kom in riksdagen, terrorbombningar blev verklighet även här. Prinsessbröllopet bojkottades av de stora nyhetsbyråerna, så mycket av gratisreklamen för vårt land försvann. Tack och lov då för Robyn, Sveriges stolthet. Även en gammal hårdrockare måste abdikera för det här. Många andra recensenter har klassat första skivan som den bästa men det håller jag inte med om. Tvåan må ha färre hits än ettan men är en starkare platta sammantaget.

2. Foxy shazam - s/t. Bandet man antingen älskar eller hatar. Önskar att åtminstone fler kunde få upp ögonen för detta helt hysteriska band, om så åtminstone för att hata dem på bred front. Cincinattis eget The Ark, korsat med Queen och Meat loaf. Fast ändå inte. Sångaren Eric Sean Nally har alla attribut för att kunna bli en superstjärna. Manéren, attityden, rösten. Låtarna ska vi inte tala om. 100% energi och vilja. Det här bandet är som en dvärgpinscher. STOR hund i en alldeles för liten kropp. Det måste komma ett genombrott snart.. det bara måste.

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

6. Oskar Linnros - Vilja bli. Hype eller inte - det är ju fortfarande väldigt bra och en milstolpe.

5. Manic street preachers - Postcards from a young man. Årets mest oväntade tillfrisknande. Jag hade redan dömt ut bandet. För oss indienördar så har inte Manics gjort en riktigt bra skiva sen mästerverket "Gold against the soul" 1993. Sen blev de kommersiella, allmän egendom, Trackshits och allt det där som man föraktade. Och sångaren James Dean Bradfield tog sig själv på för stort allvar, trodde sig vara nästan Bono och slaktade varenda potentiellt bra melodi med waylande och allmänt överdriven sång. Tills nu. Det är som med Jim Carrey - som bara är bra när han har stenhård regi och inte börjar ta egna initiativ, improvisera och falla ur ramarna. Skivan där saker och ting faller på plats igen, efter 17 år.

4. Aeroplane - We can't fly. Belgisk disco-electronica signerad Vito Deluca, full av 80- och 90-talsflirtar. Aeroplane har av Deluca beskrivits som "sad happiness" och ungefär så tveeggat kluvet är det, när bästa spåret Superstar å ena sidan är fantastiskt, å andra sidan låter lite som.. Toto..?

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

I år var det svårt, kanske för att det fanns väldigt många halvbra skivor men inte så många fantastiska. Redan nu är jag inte ens säker på att rätt skivor hamnar utanför. Kanske förstår jag inte riktigt potentialen av Kanye Wests "My beautiful dark twisted fantasy", kanske är det ett mästerverk som borde vara inne på listan, som en blivande klassiker. Skivan har sagolika toppar och otroliga videos.. men det finns några djupa dalar också, plus att jag ju inte är nån hiphopare, så Kanye kommer på en fin elfte plats. Utanför hamnar också plattor med Jukebox the ghost, Daft punks Tron-soundtrack, årets Glasvegas; The Drums, svängiga Jamaica, John Grant och Säkert! Och ingen Håkan så långt ögat når.

10. Best coast - Crazy for you. Klassisk shoegaze-indie från LA. Det är sådär halvfult och ändå charmigt på nåt sätt. Sköna små poppärlor, framförda av Bethany Cosentinos vackra men halvt oengagerade röst. I år blev det just den här plattan som charmade mig, jag som annars brukar ha rätt lite till övers för utstuderad amatörism och sån där musik, som vem som helst skulle kunna göra.

9. MGMT - Congratulations. Den svåra andra plattan var egentligen rätt bra, om den ändå inte hamnat i skuggan av debuten. Den var trots allt inte lika bra, inte lika trendsättande, lika mind blowing som 2007 års "Oracular spectacular". Hade det här varit Brooklyn-sextettens debut, så hade förmodligen plattan kommit högre upp.

8. Hurts - Happiness. På nåt sätt förs tankarna av denna hypade duo från Manchester till popbröderna Bros på 80-talet.. Jag vet inte varför. Måste vara nåt med det slickade modellutseendet. I övrigt finns det inte så många likheter, då de här väl mest kan beskrivas som årets Athlete, Coldplay, Embrace eller nåt annat brittiskt band med refränger större än universum.

7. Daniel Adams Ray - Svart, vitt och allt däremellan. Kanske handlade det bara om tid och tajming. Den här skivan lider av samma jämförelser som MGMT här ovanför. Hade det här plattan kommit före Snook-kollegan Oscar Linnros solodebut, så kanske man sett annorlunda på vem som kom först och vem som sen lät likadant. Var den han den snygga, eller han den inte lika snygga..? Det här är en kanonplatta, full av pop-glitter och lysande infall. Synd bara att den inte kom i maj.

Galenskap

Det negativa med att jobba på psyk.. att vissa patienter så mycket tjatar hål i ens huvud att man själv tenderar att bli galen. Har under kvällen blivit anklagad för att vara en förrädare (för att jag nekade en patient filmjölk), mördare (ja, för alla andra är ju det?) och bara allmänt dum i huvudet (för att jag inte sett hur skabben växer explosionsartat på en patient). Grön är den, dessutom. Härom sistens hade vi julbord med jobbet och kvällen gick väl till historien för att TVÅ personer ut personalstyrkan lyckades ramla i samma trappa och slå sig halvt fördärvade och att en homosexuell personal närmades av en annan småfull högljudd personal med orden "jaha du, jag har hört att du är lesbisk - stämmer det?"

--

Musikaliskt börjar årslistorna trilla in så sakteliga. Tidningen jag älskar att hata, Sonic, har tre svenska skivor i topp. Jag skulle nog säga att det känns extremt inskränkt, för journalister som borde lyssna på musik från hela världen 365 dagar om året och borde ha lite mer vidgade vyer. Håkan Hellström gjorde INTE årets bästa platta. På måndag börjar min musikaliska nedräkning.

Damned if you do

Renoveringen är klar och hundarna är vid liv. Funderar lite kring kvällstidningarnas dubbla röster och hur man så gärna vill bilda opinion. Man stödjer DO's uttalande om att förbud mot niquab-bärande är diskriminerande - samtidigt man kör artikelserier från mellanöstern och Afghanistan med rubriker typ "hennes enda brott - hon var kvinna" där man bara trycker på hur patriarkatet förtrycker kvinnor och vill få dem att anpassa sig, i allt från regler, till klädsel, till skolgång, till jag vet inte vad. Visst, skapa dig din egen uppfattning men varför sända ut den här moraliserande tonen, från båda håll?

Samma sak är det med moraliserandet kring den allt större köphetsen, konsumerandet och shoppingfrossan. Samtidigt som man pumpar ut reklam som uppmanar till shopping, samtidigt som man nu lagom till jul kommer med artiklar kring "barnen som inte har råd med julklappar". Damned if you do, damned if you don't. Det är synd om barnen som inte få ta del av julshoppinghysterin men om de får det - då är inte det bra heller.

--

Värst är väl som som vanligt landets mest överskattade kändis. Mannen som gett den offentliga mobbingen ett ansikte, Alex Schulman, som nu helt plötsligt sitter i tv och med skenheligheten sipprandes genom råtttänderna ska företräda nån slags "moral" genom att döma kändisar som gjort nåt dumt i veckan, till Veckans kanin. Schulman själv borde ha en evighetskanin i hasorna, efter sig, för att ha byggt sin karriär på att håna och mobba folk. En vecka fick Laila Bagge en kanin efter sig - för din dubbelmoral. Eh...? En annan vecka raljerade Schulman över en kändis och dennes svågerspolitik. Det var två veckor innan han själv suttit i en P3-intervju och hyllat sin egen nepotism och att han alltid ser till att jobba med dem som står honom närmast, dvs hans producent-fru, hans bror och dennes producent-fru. "Varför skulle man inte vilja jobba med dem man vet exakt vad de går för och som känner en utan och innan?" Dubbelmoral...?

Om fördomar

Helvetet fortsätter. Med hantverkare, eller om det gäller kirurger eller piloter så räcker det inte att lyckas i säg... 90% av fallen. De resterande 10% är fortfarande förödande och får direkta konsekvenser. Det kinesiska helvetet fortsätter och det går inte en enda dag utan att samma sak upprepar sig. Det börjar alltid bra (eftersom de under kvällen innan och morgonen fått bassing) men sen mot eftermiddagen så börjar de slira på detaljerna igen, slarvar, börjar ta enkla genvägar pga lättja. Hånar sin egen yrkesstolthet och gör pinsamma misstag. Är så trött nu. C är ständigt på hugget och har dessutom gjort en av sina värre kategoriseringar, när hon hävdar att alla kinesiska män är skitgrisar, baserat på att de 3-4 hantverkare som jobbar hos oss är det. Ungefär 600 miljoner kinesiska män, bedömda på ett bräde. Å andra sidan vill jag minnas att min morfar är snäppet värre, då han fortfarande på gamla dagar fördomsfullt dömt ut alla holländska män för att ha dålig klädsmak, baserat på att han träffade en holländare med "förfärligt fula byxor" på ett sanatorium i början av 80-talet.

Ett kinesiskt mysterium

En helvetesvecka lider mot sitt slut. Helrenovering av badrum har inneburit en veckas exil hemifrån. Inget badrum, inget vatten, hallen är belamrad av byggskräp, utrivna badrumsmöbler och ton av damm. Köket är ockuperat av nya badrumsprylar och ton av damm. Sovrummet? Damm. Vardagsrummet? Inplastat men dammigt. Och till på det en molande oro och skepsis över att arbetsledaren ser ut som en barnamördare och att arbetet ska utföras av kineser som inte pratar ett ord svenska eller engelska. Idag kändes det som att försöka utföra en hopplös charad, eller en omöjlig beskrivning i Med andra ord: "Kjell kommer klockan 11.00. Ok?" Och mötas av två fågelholkar.

Och man vill ju inte ha fördomar... men ibland känns det som att kineserna tittar på våra hundar och tänker "den med ris på..".

Hockeyn har annars nått sitt sedvanliga läge under säsongen. Förnekelsen. "Jag bryr mig inte längre"-stadiet. Det stadium som är frukten av det tidigare läget: masochism och djup besvikelse. Egentligen är det helt fantastiskt hur man år efter år lyckas hålla på det lag som är så fantastiskt konsekventa i att alltid vara sämst. Det i sig blir nästan en trygghet, det är ett elände men det är som de här kåkänkorna, vars män sitter i fängelse mest hela tiden. Ok, det är inte optimalt förstås men det finns en trygghet i att veta var de befinner sig.

Förändringar, partysvenskar och No age

Det händer mycket, mest hela tiden. Bara igår (söndag) kom det upp TVÅ statusuppdateringar på Facebook om att två vänner gått och gift sig. Inte med varann då, utan var för sig. En annan vän fick barn och en tredje (du vet vem du är ;)) meddelade helt plötsligt att hon gjort slut med sin käresta. Och en femte funderar på att flytta hemåt, efter några års utlandsvistelse. Den sistnämnda vännen berättade om fenomenet och nu också hitsingeln som raljerar över alla partysvenskar i Norge. Ja, problematiken är ungefär densamma som partysvenskar på andra semesterorter på sommaren uppnår. För mycket fylla, svineri och sånt som ger landet dåligt rykte. Men de problemen finns överallt med ökat välstånd. På flyget hem från Warszawa för nån vecka sen var det en klart överförfriskad polsk man som började stöka runt i flygplanet och hamnade i dispyt med både flygvärdinnor och medpassagerare. Folk runt omkring honom var mycket upprörda och en vältalig medelålders man skällde ut honom efter noter, för att han inte förstått syftet med att åka utomlands och vara en god ambassadör för sitt land, istället för att "skämma ut sig och supa som ett svin" och sen ge hela landet dåligt rykte. Det slutade med polisomhändertagande, när vi väl landat i Sverige.

Blir alltid glad när jag lyckats tipsa nån läsare om ny bra musik. Väntar med tipsen tills jag sorterat ut all knäpp musik jag fått med mig från Polen. Den rymmer allt från gammal brasiliansk soul till amerikansk lo-fi och belgisk psykadelia. Idel bra grejer. Tycker fortfarande att Manic street preachers gjort en kanonplatta och hypade No age's nya skiva tar sig allt mer. Fast jag förstår fortfarande inte poängen med tvåmannaband och den begränsning det innebär. Tror fortfarande att No age, liksom band som White stripes eller Johnossi varit så mycket bättre om de varit fler och tajtare.

I övrigt väntar totalrenovering av badrummet här hemma. Kul.

Summering av en månads bortvaro

Som en vis vän sa.. en blogg är ju ingenting värd om den inte är levande. Så jag ska skärpa mig. En månad sen sist, en månad som bla inneburit ett eventuellt jobb (inom "rätt" bransch) och en Polen-resa. På nåt sätt hänger de här sakerna ändå ihop ett märkligt sätt. Öststatkopplingen och den ibland frustrerande känslan att hög motivation och impulshandlingar är viktigare än organisation, disposition, osv. Ja, det vi kanske anser vara mer svenskt. Logiskt och tystlåtet. Känslan utöver det personliga är annars att Warszawa allt mer är en stad i min smak. Gillar den sköna storstadspulsen. Inser också att det är mindre skillnad mellan Warszawa och Stockholm än vad det är mellan Warszawa och resten av Polen. Ibland känns det verkligen som två skilda planeter. Warszawa har allt som Stockholm har, de coola kaffebarerna, restaurangerna, pulsen, trenderna, sina hipsters av ungdomar som ser ut som Robyn eller valfri medlem i Vampire weekend. Enda skillnaden är väl att Stockholm är mer uppblandat med olika nationaliteter. Resten av Polen (av det lilla jag sett) känns som att det stannat i 80-talet och det där Warszawa är som ett ufo som bara flög iväg mot framtiden, fullt av konstiga människor, stress, bilar och höga hus.

--

Den musikaliska hösten har varit strålande. Hurts är årets Embrace/Coldplay/Athlete/Verve - det är föga originellt men bra musik är alltid bra musik. Robyn kan med sin Body talk 2 ha gjort årets bästa platta (jag vet - det är stort att erkänna för en gammal hårdrockare), Håkan Hellström kan fortfarande inte sjunga men musiken är det inget fel på. Ceo släppte en fantastisk debut, Ben Folds samarbete med Nick Hornby är intressant, Bodies of water är fantastiska och Sleigh bells nya är spännande. Manic street preachers släpper sin bästa skiva sen "Gold against the soul (1993) och Ou est le swimming pool återvänder med en kanonsingel efter frontmannen Charles Haddons tragiska självmord så sent som i augusti i år. Måste också nämna Mike Patton (ex Faith no more) nya soloprojekt, där han sjunger gammal pompös italiensk storbandsjazz och man fattar ingenting. Känslan är lite som när Robert Gustavsson startade Rolandz eller Jim Carrey gjorde Truman show. Är det seriöst, eller bara ironiskt? Skämtar han eller är det allvar? Jag vet inte...

Tyst nu

Jag gör en halv avbön - Säkerts nya skiva "Facit" är bra. Inte en femma i betyg som vissa recensenter gått till överdrift med - men den är bra. Märkligast var väl ändå att efter att ha kommenterat Annicka Norlins ständiga gnällande och "tycka-synd-om-sig-själv"-attityd, idag packa upp den nya skivan och på omslaget se Norlin - gråtandes. Skivan är jämnstark och texterna är precis så bra som man förväntat sig från en av Sveriges bästa textförfattare. Däremot reagerade jag med humor på ett syftningsfel.. eller vad man nu ska kalla det. I ett av skivans bästa spår Tyst nu sjunger hon strofen "som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder". Min undran är ju... vad är en kampsportshund? En pudel som tränar kendo?

--

Valet närmar sig och det är märkligt hur stämningen piskats upp på Facebook. Ensidigt. Alla som röstar rödgrönt är synnerligen aktiva - inte direkt med att saluföra sin politik, utan med att demonisera Alliansen, håna och hata motståndarsidan och "stå för sin åsikt". Och den åsikten är allt som oftast att haspla ur sig nåt omoget. De som röstar blått håller sig i skymundan, säger ingenting, varken bu eller bä. Man vet knappt vilka de är. Som att det fortfarande skulle vara lite skamligt att inte vara röd.

Vänstern goes Tarantino

Det borde vara en kluven diskussion. Vänsterextremister låter sig inspireras av en Hollywoodfilm för att märka en meningsmotståndare i Malmö. För dem som sett Quentin Tarantinos senaste film Inglorious basterds så kommer här kanske en mindre spoiler men ett av Brad Pitts nazistjagargängs trademark var att döda alla fiender, utom en. Den fienden skulle sprida nyheten om dem, samtidigt som man märkte den personen genom att rista in ett djupt hakkors i pannan på denne - så att han alltid skulle vara synlig för folk med sina åsikter. Nu har vänsterfolk i Malmö gjort samma sak på en sverigedemokrat och lite känns det väl som att saker och ting förlorat sina proportioner. Hur illa man än kan tycka om SD så är de trots allt inte nazister och de verkar inom ett demokratiskt system. Hur illa man än tycker om SD så kommer våldsyttringar mot dem bara resultera i större sammanhållning inom partiet, större motivation och sympati utifrån. För de blir angripna av extremister som inte vill hålla sig till de demokratiska spelreglerna - som är för få för att uppenbarligen skapa en politisk debatt och motvikt i den andra delen av blockskalan. Ska vi rista in hammare och skäror i deras pannor, om de väl försöker etablera sig politiskt?

Peter Settman, en gisslantagare

Det här blir ett väldigt nördigt författarinlägg om struktur och skrivande, jag vet... Men äntligen säger folk och recensenter ifrån. Alltså, den här stora vurmen för Peter Settman - var kommer den ifrån? Det är precis som Johan Croneman skriver i DN idag - det är dags att stoppa Settman-ifieringen av SVT nu - dags att stoppa Settmans produktionsbolag Baluba från att vara normgivande för vad gäller humor och satir i svensk tv. Vi kan så mycket bättre än det här! Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt att Peter Settman och den plumpe vapendragen Fredde Granberg någonsin var roliga. Skämdes redan för Ronny & Ragge, Snutarna och allt de gjorde i början av sin karriär - och då var ju jag ändå ung och påverkbar. Tyckte redan då att det var lite för mycket lågbegåvad buskis med grabbflabbhumor och ingen som helst finess. Men uppenbarligen måste Settman fortsätta ha nån hållhake på SVT, eftersom han får fortsätta producera "humor", enligt klassiskt Baluba-devis. Dvs.. trist humor. En absolut medelmåtta. För mig är humor set up & punch, två enkla beståndsdelar. 1.) Gör ett roligt upplägg, en fråga, en cliffhanger - 2.) smasha in en rolig besvarande poäng. Så enkelt borde det vara. Är det dessutom lite intelligent - bravo. Baluba och Settman har genom åren aldrig ens lyckats med den enkla formeln. Förutom att det är dumt - så blir det bara en set up. Aldrig nån punch, aldrig roligare än det som redan konstaterats i ett anslag. Elfte timmen är ett toppenbevis på det. Reportaget om SD som enfrågeparti var så talande för 20 år av Baluba-humor. Anslaget i sketchen: SD är i själva verket ett tvåfrågeparti - där man förutom invandringen också brinner för att vi ska spela mer sällskapsspel. Sen pågår sketchen i några minuter och i slutändan kommer man fram till att ja, SD är ett tvåfrågeparti som både vill tala om invandring och leka mer bulleri bock. Dvs, framåtrotationen är lika med noll - man har redan sagt det roliga från början och mjölkar sen "skämtet" i fyra minuter. Sån humor kan bara funka i Sverige. Peter Settman har tagit SVT som gisslan, precis som David Helenius och Peter Magnusson gjort det på TV4. Samma lama poänglösa humor.

Unga av idag vill ha en rödgrön regering, slår nyheterna fast. Å andra sidan vill unga av idag också ha in Sverigedemokraterna i riksdagen med stor marginal och vad jag vill minnas så har SD upp emot 20% av rösterna på den Facebookomröstning kring valet man kan göra. Är det en maktdemonstration av vad unga vill? Politiskt engagemang är jättebra - men som ung är man kanske inte helt färdigutvecklad i sina tankar, åsikter och hur ett samhälle fungerar. Och det är så mycket lättare att som ung bara rösta på nåt som står i opposition till det regerande.

Svensk musik

Ibland är det verkligen så att de enskilda beståndsdelarna är betydligt större än helheten. Hur ska man annars tolka det halvljumna Snooks splittring, som gett prov på betydligt större enskild musikalisk talang. Oskar Linnros har jag redan tjatat om här men Daniel Adams-Ray står inte långt efter. Dum av dig är också det en toppensingel, som förmodligen varit ännu mer toppen om inte trumkompet varit så uppenbart "inspirerat" av Linnros Från och med du. I väntan på en fullängdsdebuten "Svart, vitt och allt däremellan" kan man gå in och läsa på Adams-Rays Wikipediasida, lite fascinerande läsning om en rätt ovanlig ung man, som byter skola som 14-åring för att få ett mer "heterogent elevunderlag". Adams Ray och Oskar Linnros träffades på Viktor Rydbergs gymnasium (ett av creme de la creme-gymnasierna i Sverige) och är ju uppenbarligen lite för smarta, lite för verbala och finkammade för att fortfarande försöka hävda nåt slags underklass/ghetto-perspektiv.

--

Musikhösten inväntar också ny platta med musik-Sveriges svar på Tomas Östros. Nej, då menar jag inte utseendemässigt. Annika Norlin tycks ha gjort det till sin grej att gnälla över allt och inget. Speciellt älskar hon att klaga på Stockholm, på kyligheten, ytligheten och hur mycket bättre allt är i röda norrland, där det finns solidaritet och "vänlighet är inne". Där man bryr sig om människor. Ja, lite som den senaste Norrlands guld-reklamen ungefär. Överdrivna storstads-stereotyper kontra det norrländska "vara sig själv"-lugnet. Norlin har klagat på Stockholm ända sen hon flyttade ner och nu har hon äntligen flyttat hem igen - men klagovisan fortsätter. Det verkar finnas ett vansinnigt behov av outsider-perspektiv och att tycka synd om sig själv. Synd, eftersom hon fortfarande gör bra musik (trots att hon egentligen inte kan sjunga). Men hey, det kan ju inte Frida Hyvönen heller och det har ju inte hindrat henne. Nya Säkert!-albumet Facit släpps i nästa vecka och förhoppningsvis är skivan bättre än första-singeln Fredrik.

Irene och Sylvia

Ibland kan filmer få ett ökat intresse genom att vara dåliga, men jag antar att det är som med Göta kanal 2 & 3 - i slutändan spelar det ingen roll hur mycket recensenter och publik hatar filmerna - tjänar de in sina pengar så är det en succé. Just nu har jag valt att följa serien om Irene Huss, som går på söndagarna. Baserat på Helene Turstens noveller och med manus av Ulf Kvensler (som ju står bakom Solsidan) så undrar man lätt - vilka hållhakar man har på filmproducenterna för att få filma den här smörjan? Jag brukar säga till min kära sambo att vi MÅSTE kolla på Irene Huss - och det ska tas med en handfull dos ironi. Beck-filmerna, även de b-iga tv-produktionerna, är en Rolls royce i jämförelse med Irene Huss. Irene Huss-filmerna är som en avställd Trabant i jämförelse. Vi MÅSTE titta på det här, det är inte action i 90 minuter - det är humor i 90 minuter. Det är Bullens brevfilmer - i actionversion. Det är monstruöst dåligt, så dåliga karaktärer, så klyschigt med så banala onaturliga konversationer att det verkligen hade gjort sig bättre om man bara stämplat filmen som en parodi, på en gång. Dialogen för tankarna till nyheter på lätt svenska. Det är med andra ord föga förvånande att Irene Huss-filmerna säljs för 29 kronor på CDON, just nu. Mer är de inte värda.

I övrigt så börjar musikhösten rulla igång. Måste nog göra lite avbön kring Arcade fires nya "The Suburbs". Det är en rätt bra skiva, även om makarna Butler & Chassagne har förbenat svårt att få till effektiva refränger. På den svenska sidan ser hösten hoppfull ut, nya skivor med Håkan Hellström och Säkert på gång och så är årets mest märkliga samarbete/duett här också; Kristian Anttila och Sylvia Vrethammar. Vad kommer härnäst? Swedish house mafia tillsammans med Lasse Lönndahl? Miike Snow gör en KLF och plockar in Ann Louise Hansson på sång.

Auteurer 3

Många har försökt, vissa med gott resultat, de flesta inte. Angelina Jolie tycka vara den senaste skådisen som vill regissera sina egna filmer. Det finns goda exempel, som Clint Eastwood, Mel Gibson, Sean Penn, Vincent Gallo, Robert Redford och Ben Affleck har alla gjort bra habila filmer. Men några minnesvärda auterer är de kanske inte.

Mitt tredje namn och den enligt mig i särklass bästa kvinnliga auteuren är perfektionisten Agnes Jaoui. Skådis, producent, manusförfattare och regissör i ett. Likt Colin Nutley föredrar hon att ha sin partner (Jean-Pierre Bacri) allt som oftast i huvudrollen men det gör verkligen ingenting, för Bacri är en fantastisk skådis, dessutom alltid begåvad med Jaouis genomarbetade strålande manus. Det går liksom inte att misslyckas. Jag skulle rent utav säga att i nuläget, så finns det ingen som skriver bättre manliga porträtt än Jaoui. Jag skulle vilja säga Diablo Cody men Juno var kanske en engångsföreteelse, en lyckostöt? Det finns en auteur till som är Jaouis hårdaste konkurrent men mer om denne framöver. Jaouis filmer är inga explosioner i häftiga scener, vräkiga bildrutor, action och knasiga punchlines men det är alltid 100% genuint, genomarbetat och fyllt av kött, blod och äkta känslor. Ibland brukar man säga att dumhet förfular även den största av skönheter men jag vill vända på det. Den alldagliga Agnes Jaoui är så smart så hon blir vacker bara därför.

Auteurer 2

Egentligen hade jag inväntat dagens datum, för att i triumf kunna skriva om en av mina favoritregissörer och hans nya film. Sen läser man Kerstin Getzelius sågande recension i DN och blir omedelbart på dåligt humör. Vad är poängen med att låta nån som just Gezelius recensera en Jean-Pierre Jeunet-film, hon som redan i ingressen klargör att hon inte gillar en enda film av honom? Möjligtvis Amelie från Montmartre. Vad har man då att vänta sig? Det är som att låta en dansbandskritiker bedöma nya Disturbed-plattan. Det är så man faller av stolen, när man läser strofer som "franskt dravel, kanske kul för en 10-åring". Nu har jag faktiskt inte sett nya Micmacs men jag kan inte lita på nån som kallar Delikatessen för "en enda stor gäspning". Där går min personliga gräns för en recensent som mist förståndet och borde ta in på ett av våra tomma rum på avdelningen.

I min ranking så har Jean Pierre Jeunet en självklar plats bland de bästa nya auteurerna, även om hans filmer kanske inte alltid har så förbaskat mycket att säga. Men vem bryr sig? Ett oöveträffat bildspråk, berättarglädjen, de burleska karaktärerna, originaliteten, det hejdlösa vältrandet och flirtandet med alla frankofilers laster och positiva fördomar. Det räcker för mig.

Förolämpningar och skratt per dag

Man brukar säga om fenomenet diplomati att en diplomat är en person som kan be dig dra åt helvete på ett sådant sätt att du ser fram emot resan. Nu är visserligen Cee-Lo knappast nån diplomattyp till utseendet, även om den hårt tatuerade intern-looken samtidigt bryts av rejält av hans honungslena röst som för tankarna till en ung Stevie Wonder. Fuck you är i alla fall den låt som snurrat mest i min I-pod och förhoppningsvis borde detta bli ett framtida singelsläpp och en hit. En ljuvlig liten pop/RnB-pärla som samtidigt skjuter iväg hatiska pilar. "The Lady killer" är ett av höstens mest emotsedda albumsläpp.

--

Läser en bok just nu, om hur man blir rolig och dessutom gör det till ett leverne. Jag vet, det låter absurt. Man inte kan inte lära ut humor. En av uppgifterna är i alla fall att under 24 timmar, eller helst 48 timmar, anteckna varenda situation eller kommentar ur din vardag som fick dig att skratta. Roliga historier räknas inte. Varför fick den dig att skratta? Går det att använda i ett manus, osv? Nu har det snart gått 24 timmar och jag måste leva ett torftigt liv, för jag har i min lilla anteckningbok antecknat fyra roliga situationer. Tre förolämpningar och ett tjatigt ständigt återkommande skämt. Ingen bra början...

Mellanår

Vet inte varför det blivit så tråkigt och oinspirerande att blogga just nu. Det händer egentligen precis lika mycket nu som för ett år sen. Eller så är det ett mellanår. Årets Prideparad var sådär, inte alls lika spektakulär som förra året. Hela paraden känns mer bara som en politisk korrekt måste-parad av politiska partier, fackförbund, yrkeskårer och krogar som vill bättra på sitt rykte och bara synas i rätt sammanhang. Nåt man pliktskyldigt måste gå med i och vinka och visa på hur tolerant man är. Men var är de extravaganta bögarna, plymerna, samba-känslan, galenskapen och fantasin? Har den helt gått förlorad bakom representanterna för den finska hemtjänsten, gratisreklam för restauranger och de politiska partiernas skamlösa röstfiske?

Årets loppisförsäljning var också den lite mer ljummen än förra året. De stora sedelbuntarna från förra året utbyttes mot "jaja men det är ju skönt att bli av med saker man ändå inte behöver". Ett mellanår.

Också stora förväntade skivsläpp visar sig vara drabbade av mellanårets utspädda blaskighet. M.I.A. släppte en trist platta, Arcade fire blev mänskliga, Kent släppte med minimalt förhandshype sin mest anonyma platta (mitt i sommaren!). Eminem är mer utslätad än någonsin, men får fortfarande slentrianmässigt hits, Kylie Minogue blev intetsägande, Svensktoppen regeras av den där extremt utstmetade och intetsägande Skifs/Agnes-låten som åtminstone jag inte får nåt grepp på. Scissor sisters nya är ett steg tillbaka, Magic numbers är numer ett albumband som inte producerar några hitsinglar, osv osv. Här är i alla fall några band som fortfarande värmer och engagerar:

Band of horses - On my way back home

Tame impala - Solitude is bliss

Steve Miller band - Jet airliner. Och varför är då denna rock 'n roll-rökare från -73 med? Tja, kanske för att den öppnar förtexterna till årets kanske hittills bästa film. Men mer om det senare.

Auteurer 1

Det tog väl en 30 år att inse men ännu lite till av ens barndomsillusioner slogs i spillror när jag fick veta att Albert & Herbert, denna ur-Göteborgska sitcom, i själva verket bygger på en portugisisk förlaga. Lika illa som att Fleksnes egentligen var baserat på en engelsk serie och att manusen är plankade nästan rakt av.

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om auteurer och utvecklingen av dem. Den klassiska beskrivningen av en auteur baseras på Ingmar Bergman, Fellini eller Kurosawa. Regissörer som gärna skrev manus, regisserade och hade en finger med i allt. Man satte sitt signum och en Bergman-film blev omisskännligt just en Bergman-film. Det kände man igen direkt, på allt från bilden till dialogen och ämnen som behandlades. När alal de tre stora mästarna dött har andra tagit över, med kanske mer lättsamma filmer; Spielberg, Woody Allen, George Lucas, Coppola, Scorsese, Polanski, Forman osv. Vi bortser från dem också, eftersom också den generationen blivit gammal och inte gör film lika ofta. 00-talet och 10-talet har fått sina arvtagare. De har absolut inte samma stjärnstatus som sina föregångare men de gör minst lika bra filmer.

En högst personlig åsikt är 00- och 10-talets fyra bästa nya(re) auteurer alla är eller har varit aktuella det senaste året med nya filmer. De vi förhoppningsvis kommer tala om i framtiden. Hade "nöjet" att se den upphypade Life during wartime igår, Todd Solondz nya som lanserats som uppföljaren till Happiness. Är det en uppföljare så lär nog de flesta bli besvikna, åtminstone blev jag det. Halva grejen (om inte hela grejen) med Happiness är två beståndsdelar; karaktärer som är djärvt kontroversiella och fantastiska skådisar. Till på det de fantastiska dialogerna. I uppföljaren har Solondz bytt ut alla skådisar, vädrat ut alla de bästa karaktärerna och ersatt dem med nya. Ja, lite som att komma in i ett Dallas-avsnitt och märka att JR, Bobby och Sue Ellen är utbytta mot andra skådisar. Funkar inte för mig i alla fall... Dialogerna tangerar ibland Happiness briljans men bara ibland och allt som oftast inte.

Todd Solondz för mig är tillsammans med Larry Clark (Kids, Ken Park) den bästa amerikanske regissören som med lätthet röra sig mellan kontrovers, struliga ungdomar, vardagstristess och livsöden där motgångarna ständigt grinar en i ansiktet.

Italien och Twilight-musik

Scenariot är som taget ur en kriminalroman. Polisens gryningsräd mot den kalabriska maffian resulterade i massgripanden och beslagtagna kontanter till ett värde av 250 miljoner euro (!!!?). Way to go. Känslan annars, efter Italiensemestern är att det är märkligt hur ett land med tre polisväsenden ändå kan vara så genomkorrupt och dränerat av maffian. Vad gör alla dessa olika poliser - förutom glider runt i sina fina bilar och spegelglasögon? Lokala polisen, carabinieris och Guardia di finanza, i omlott på gatorna.

Hela känslan med Italien är förbryllande och kluven. Ett så fantastiskt vackert land, med de landskapen, den goda maten, de trendkänsliga vackra människorna - ja, allt den här vackra ytan och fernissan och ett så i övrigt oorganiserat, förytligat, tramsigt och korrupt kaos. Allt styrt av siestor och mañana-attityd. Mer en än gång kändes det italienska kynnet och arbetsmoralen ungefär likvärdig med hur Gli azzurri (det älskade fotbollslandslaget) spelar fotboll när de leder en match. Italienarens arbetsmoral är som gli azzurri i ledning. Ett evigt maskande. Göra så lite som möjligt men ändå låta tiden gå. Maska, fördröja, skådespela. Som att allt som kan kräva lite uppoffring och arbete är jobbigt och bör undvikas. På ett sätt förstår man det gamla skämtet om världens tunnaste bok: den om italienska krigshjältar. Man förstår också Nicholas Cages oförglömliga citat i Kapten Corellis mandolin "we're lovers, not fighters". Blir inte klok på folket men vilken fantastisk landyta de bor på. Man skulle kunna säga att det har den premiärminister de förtjänar. Sådan ledare, sådant folk men känslan var ändå att väldigt många är missnöjda med Berlusconi men att det ju ändå inte tjänar någonting till - för karln äger ju all media och får ut det budskap han önskar. Parallellt med en fantastiskt impotent opposition. Har under min vistelse sett en hel del väggklotter där Berlusconi fått likhetstecken med maffian och man börjar ju undra, när landet gång efter annan lägger sig platt för premiärministerns lagändringar - som uppenbart bara är till för eget syfte. Nu här senast, en lag mot yttrandefriheten. Inskränkningar i vad media får skriva och hur långt man får gå i sina drev mot offentliga personer (dvs Berlusconi själv). Dvs, den minoritet av tv och tidningar han inte äger, ska nu regleras i sitt jobb att syna och gräva i hans skumma affärer. Man kan inte annat än häpna. Det är som om vi Sverige skulle få Bert Karlsson som statsminister och att denne Bert också skulle ta över ägandet från både Bonniers och Schibstedt och dessutom skulle ha format SVT till att likna Fox news. Jag är upprörd redan nu och då har jag inte hunnit se Videocrazy än.

Musikaliskt så har mannen med den mäktiga rösten, Cee-Lo Green äntligen släppt en första singel från nya plattan. Ena halvan av Gnarls Barkley, när andra halvan Danger mouse är upptagen med alla sina sidoprojekt (Black keys, Broken bells, osv). What part of forever lovar riktigt gott.

Paus för VM

Bloggen ligger nere pga fotbolls-VM. Återkommer så snart Lionel Messi (eller David Villa?) slagit in det avgörande målet i VM-finalen. Nejdå, så illa är det inte även om fotbolls-VM för en mindre sportfåne som mig är större än allt annat. Större än OS, större än alla VM i nån annan sport, större än Kanada cup, Stanley cup, Super bowl (som för mig är helt obegripligt), Finnkampen.. ja, allt. Det är fyra års väntan på sporten som i sitt bästa utförande är så mycket bättre och vackrare än någon annan sport. Glädjande med detta VM än så länge är att kreativiteten, glädjen, farten och fantasin har fått segra gång efter annan, mot det gamla, tråkiga, defensiva. Lag som lever på gamla meriter har fått rejäla väckarklockor och tidiga respass ur turneringen. Att dagsfärsk kompetens och kunnande belönas. Italien väcktes av en vuvuzela i örat och åkte hem efter tidernas största fiasko. Italienska pressen välkomnade laget hem med att på en av dagstidningarna publicera en bild på elva hemkommande kistor. President Sarkozy ville ha ett samtal med företrädare ur den franska truppen, efter deras kaotiska sorti. Ett lag i total kollaps, på och utanför plan. Vad som händer i Nordkorea, när deras spelare kommer hem, vet väl ingen. Arbetsläger? Å andra sidan har befolkningen i Nordkorea informerats väldigt sparsamt om hur det gått för laget. Parallellt med förlusterna har rapporterna blivit allt mer knapphändiga.

Sommaren annars brukar betyda stiltje på musikfronten, så det är med förvåning Kents nya platta dimper ner mitt i sillen, nubben och små grodorna-tider. Med minimal PR och förhandslyssning, mitt i sämsta tänkbara försäljningstider. Förmodligen är det inget annat band än Kent som kan ro ett sånt projekt i hamn, utan att ruinera sig själva på kuppen. Kent har en sån stark fan-base att man kan stå utanför allt sånt, även ta en ekonomisk smäll om det skulle misslyckas. Skivan i sig är hyfsad, det finns några klassiska hittar. Känslan är ändå... låter inte Jocke Berg mer monotont gnällig än någonsin förut?

Om kaniner, bananer och Oskar

Det är som att dumheten alltid hittar nya vägar, eller gamla beprövade vägar, utförda av nya dumskallar. Efter den utmärkta artikelserien i DN "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba hade man ju kanske hoppats på en nyanserad debatt, ett uppvaknande och analys. Jag vet inte vad som kom. Ryggdunkningar, "bra skrivet", "angeläget". Veckan senare är allt som vanligt igen. Alex Schulman går glatt ut med nyheten om sin nya tv-show: Veckans kanin. Jodå, förklarar Schulman utan det minsta skam.. det blir klassisk mobbing-tv. En kändis som betett sig dumt, omoraliskt och gjort bort sig, kommer under en veckas tid förföljas av en person, utklädd till en rosa kanin. Humor, liksom. Och bestraffning i ett.

Jag ser en rad problem i underhållningsidén. Vem bestämmer vem som bör utsättas för det här? Subjektiv moralpolis, advokat, åklagare och domare i ett? Schulman med redaktion? Har man inte rätt till en "kanin"-advokat? Den som står utan skuld kastar den första stenen? Om det ska handla om vem som betett sig dumt - borde inte Alex Schulman själv ligga risigt till? Han om nån borde förföljas året runt av en hel kaninfarm - mannen som byggt hela sin karriär på att offentligt mobba människor, härja och häva ur sig saker mot folk som inte förtjänat hans smörja. Men det är uppenbart att det på tv-bolagen sitter ett antal producenter som verkligen VILL plocka fram de här små människorna. De som tycks vara spännande, som vi älskar att hata - som egentligen ingen vill se - men som vi ändå tvingas till. Uppenbart vill nån hålla Linda Rosings lilla 15-minuters kändisskap vid liv. Uppenbart tycker nån producent att Anna Anka är bra tv och en fantastiskt charmig personlighet som vi alla bara vill ha mer, mer, mer av. Uppenbart finns det nån på TV4 som tycker att Peter Jihde - han är jävligt häftig. Han ska både fronta i VM-studion i fotboll men gör sig lika bra som "hipp och häftig" programledare för Idol. Uppenbarligen finns det bilburen ungdom på landsbygden som tycker att Sean banan är bra - eller är det bara nåt Aftonbladet bestämt genom sin enorma hype och enträgna promotion? Osv osv.

Sean banan till trots. Sommaren tillhör Oskar Linnros och det kan ingen ändra på. Jag kan inte tänka mig att nån annan svensk artist eller grupp släpper en bättre singel än Från och med du, eller gör en bättre platta under 2010. Fighten är redan avgjord i halvtid. Vem skulle kunna hota?

Rasisten Sean och Carey

Lagom till att man förfasat skrivit om fenomenet hjärndöda sommarhits, så dyker det upp en sån här svårspolad bajskorv i musikhavet. Sean banans Skaka rumpan. Har aldrig ens förstått Seans humor, inte ens som ironi men jag är väl inte målgruppen heller.. så.. Men här hypar man redan årets solklara sommarhit och den har ju vad som krävs. Idiotisk och trallvänlig och en skön dos gammal sunkig sexism, amatörmässigt plockad från varenda hiphop-video som producerats de senaste 10 åren. Männen är påklädda (och utlänningar), kvinnorna avklädda och svenska blondiner. Lite rasistisk Madonnan och horan-myt på det.. svenska kvinnor är bimbos och horor som kan klä av sig - våra egna kvinnor, madonnorna och mödrarna, ska sitta hemma och inte visa sig i såna här sammanhang. Åtminstone jag blir förbannad på sån här skit och hur man bara fortsätter att gnugga in gamla fördomar, även om det sägs vara på skämt.

Sen står det också klart att Carey Mulligan ska spela Lisbeth Salanders roll i den amerikanska versionen, regisserad av David Fincher. Fattar ingenting. Känns dåligt typecastat och bara utvalt på trendkänslighet. Carey Mulligan känns alldeles för ung, för straight, för söt och teaterskolad för att stå för allt det trasiga som Lisbeth Salander är och som något mer kantstötta Noomi Rapace ändå gör med bravur.

Livstecken

Hej. Jag vet, det var hundra år sen sist. Anledningarna till frånvaron kan bland annat förklaras med utlandsresor och införskaffandet av en ny hundvalp. Och allmän fantasilöshet. Har egentligen fortfarande inte speciellt mycket att berätta mer än att London fortfarande är London. Fortfarande lika bra, även om skivaffärsdöden även här gått fram som en präriebrand. Många av de riktigt obskyra skivbutikerna, de som mest bestod av sunkiga källarlokaler, trasmattor på golvet och droppande vattenledningar i taket, har försvunnit. Tråkigt. Å andra sidan håller London på att internationaliseras, eller så är det kanske bara vi som helt plötsligt efter många visiter med taskig engelsk mat, plötsligt kryssar från den ena riktigt bra restaurangen till den andra. För att inte tala om kaféerna. Och då menar jag inte de stora kaffekedjorna.

Musikaliskt... På ett sätt är det synd och tragiskt att våren innehållit så mycket bra musik, som förmodligen kommer passera den stora massan obemärkt. Så många "hits", som inte kommer bli några hits - så mycket bra musik som lagom till sommaren kommer bli utmarginaliserade av de sedvanliga hjärndöda flakhitsen. Det är som att på sommaren så tappar svensken helt sin musiksmak och hänfaller till det banala, lättrallade och korkade. Boten Anna, Dunka mig gul & blå, Svenne Banan osv..

Här är i alla fall nåt som är bra just nu. Imperial state electric, även om kritiker avfärdar det som Hellacopters, fast med nytt namn. Mark Ronsons nya singel, som ännu inte finns ute och så Oskar Linnros fullängdsdebut. Har dock fått höra av initierade källor att man bör behålla illusionen av Linnros geni vid att bara lyssna på musiken. Intervjuer med samme Oskar har grumlat idoliserandet. Ungefär som känslan med Lykke Li. Cool musik men totalt nonsens i intervjuform. Hör man henne prata, i utstuderade oneliners, så sveps kärleken över i hat. Och här är tre låtar som skulle kunna bli sommarhits.

Adiam Dymott feat. Björn Dixgård - Catch me if you can

Miike Snow - The rabbit

Yolanda be cool - We no speak americano

Sellout

Sporrad av en krönika i dagens DN tänkte jag ge mig på ett mindre försvarstal i den klassiska indiedebatten om vad som är bra och dålig musik och när bra musik helt plötsligt blir dålig - eftersom det blir kommersiellt och då enligt indietesen "sellout".

Egentligen ett oerhört fånigt tankesätt, eftersom man slutar helt plötsligt slutar att bedöma musiken för vad den är utan istället bryr sig mer om hur den mottas av lyssnarna. Vem som lyssnar, vem som gillar det och framför allt; kvantiteten av fans. Mitt älsklingband får inte älskas av vem som helst - bara av oss insatta indienördar. När väl den stora massan börjar gilla musiken, när den börjar spelas på radio och hemska tanke; tar sig in på Tracks - då är bandet dött och musiken likaså. Då är det allmän egendom, urvattnade på mysticism och det absolut mest förnedrande som kan hända är att nån hopplös allmänlyssnare (nån ur den stora massan av människor som egentligen inte bryr sig om musik utan mest bara lyssnar på det som skvalar fram på radio) helt plötsligt ska få för sig att tipsa en om ett nytt häftigt band de hört. Kings of Leon - har du hört dom? Skitbra. Då måste man gå vidare, kanske med ett självgott "men jag lyssnade faktiskt på Oasis, Kent, Franz Ferdinand eller The XX låååångt innan de blev kända och stora. Det är så yesterdays news, liksom.." Men som sagt.. man tycker att ett band är jättebra, ända tills alla andra börjar tycka samma sak och då blir de usla och sellouts. Fånigt och dumt men alla lite insatta förmodligen håller med.

Krönikan hävdar förstås, som så många gånger förr, att det är dumt och löjligt att bete sig sådär elitistiskt. Musik kan inte bli sämre på det sättet. Antingen är det bra eller inte - vare sig 150 eller 15 miljoner gillar det. Och varför döma sina älsklingband med löjliga argument som att det är fult att sälja mycket? Är det inte det alla band vill? Att slå igenom? Visst är det så. Men ändå. Jag väljer att bedömma musik både som musik och utifrån samma parametrar som ex mode. Det är ju knappast någon som klagar på att modeorakel överger trender för att hitta nya? Ett ungt hippt band, som bygger sin karrär lika mycket på sound som stil är som vilken trendpryl som helst. Det är här och nu. Som hucklet alla tjejer skulle ha för några år sen. Det var ascoolt när Robyn var först i Stockholm med det - men några år senare, när Lenita i Grebbestad har ett likadant huckle - då vet man att trenden är död för länge sen. För Lenita i Grebbestad bryr sig egentligen inte. Det är nu hon hoppat på huckletrenden, den pyramidformade frisyren, den rosa partycowboyhatt-trenden eller förstått storheten med Muse. Om 2-3 år kommer hon ha de här groteskt fula pilotbrillorna som alla Stockholmska lattemammor har, gilla O´children eller MGMT och ha rosetter/blommor i håret. För oss andra är musik blodigt allvar, färskvara och exklusivt. En knivskarp skillnad mellan utvecklare, ledare och följare. Och MGMT kommer vara usla sellouts om ett halvår.

Säter, skivbutiksdöden och Marion

Jag vet inte ens om det är ett skämt eller sanning men det är rätt kul, Säters nya kommunslogan: "Tokig i Säter". Märklig är också den kontrovers som uppstått i Kommunal i Södertälje, som kräver att ens av deras medlemmar antingen lämnar facket pronto eller omedelbart går ur sitt engagemang i SD. Man kan säga vad man vill om det men till historien hör av att medlemmen heter Nader Hillawi och själv har flykting- och invandrarbakgrund. Hillawi vägrar gå ur vare sig det ena eller det andra.

Musikaliskt så frodas det just nu. Londonresan var en fantastisk vitamininjektion även om stan, precis som alla andra städer förändrats pga skivbutiksdöden. Uppenbarligen ser ingen charmen i små mysiga skivaffärer a la Fever pitch längre, vilket är trist. Entusiasterna finns ju fortfarande kvar. Köpt på mig massor av bra musik och fått tips om ännu mer. Här är fyra av mina absoluta favoriter (i tre olika genrer) just nu:

Franz Ferdinand feat. Marion Cotillard - Eyes of Mars. Måste erkänna att jag länge varit oerhört svag för Cotillard (inte bara som skådis) men det här spär ju bara på kärleken än mer. Ljuvlig.

Mystery jets - Flash a hungry smile. För att det är vårens pop-pärla! Än finns ingen officiell video men länkar in den, så fort den kommer.

Penguin prison - Something I'm not (Kristian Korg remix). Catchy electro, så nära Miike Snow man kan komma, från remixaren Chris Glover som äntligen bestämt sig för att göra solokarriär.

Shooter Jennings & hierophant - When the radio goes dead. Amerikansk singer songwriter och son till countrylegenden Waylon Jennings och Jessi Colter.

Nej, nej, nej.

Val i höst och uppenbart är att valfläsket redan är i full gång. Stockholms sossar som så sent som för två veckor sen var stenhårda på linjen att Förbifart Stockholm är ett måste för regionen. Carin Jämtin gick ut och lovade att den blir av om sossarna vinner valet. Nu två veckor senare, allt för att slippa politiskt käbbel och en officiell bild utåt över att man faktiskt INTE är överens, så går man miljöpartiet och vänstern till mötes med en kompromiss; folkomröstning 2012. Allt för sossarnas muta till MP, för att säkra deras röster. Med andra ord vill man riva upp beslut som 70% av Stockholmarna vill ha, skjuta på beslutet och dessutom bestraffa Stockholms redan hårt tärda bilister med att biltullsbelägga den enda passage som finns nu (i brist på Förbifart); dvs Essingeleden. Och detta 2011, alltså innan en folkomröstning. Så inte nog med idiotin att ha en motorväg som går genom staden (E4:an) så ska man dessutom betala biltullar, man ska vara straffas hur man än gör, om man vill passera stan.

Den här nästan slentrianmässiga gnälligheten och protesterandet börjar bli Stockholms utvecklings största hot. Man säger nej till allt. Varje byggprojekt möts med ett nej, innan man ens hört argumenten. Nu är det ett sönderfallande Slussen som är på tapeten. Alla är fullt överens om att Slussen är en ocharmig, sönderfallande betongklump som man måste göra något åt men då blandar sig helt plötsligt kultureliten i frågan, i ett stort upprop. Alla är med, från skåningen Björn Ranelid och rapparen Petter (numer skriven i Åre) säger alla nej. Vad Ranelid och Petter har för större relevans och bättre argument framkommer inte, mer än att de säger nej och protesterar mot att utsikten från söders höjder försvinner, i och med att man vill bygga hus ut mot strandlinjen. Petter tycker att det är förjävligt att ingenting kan få behållas som det är i den här stan. Eller är han bara purken för att hans lägenhet (som han inte ens är skriven i) tappar i värde pga utebliven utsikt? Känns ju ghetto... Har karln gått och blivit en bakåtsträvare, hur hiphop är det? Nej, nej, nej och åter nej. Och det är så fantastiskt att Stocholmarna i sin reaktionära inställning till allt nytt har så fantastiskt dåligt minne. Stockholmarna har alltid protesterat mot allt nytt - som man idag ju älskar. Det var lika stora protester mot byggandet av Stadshuset, Hötorgsskraporna och Globen. Är det nån som klagar på de byggnaderna idag? Norra länken, södra länken, tunnelbanan, Essingeleden - NEJ till allt. Vad skulle vi idag göra utan dem? Och Slussen före ombyggnaden i början av 30-talet, var också det hatat - hur kunde man riva alla vackra broar och byggnader (de som då skymde utsikten från Söders höjder) - till ett gigantiskt men väldigt funktionellt betongåbäke? Kändisar - gör det ni är bra på men håll käften i övrigt. Ingen bryr sig vad ni tycker. Slussen är (om uttrycket ursäktas) Stockholms rövhål och håller bokstavligen på att falla isär. Ingenting kan bli sämre av att göra Stockholms fulaste plats vackrare. Ingenting kan heller bli sämre av att dra om E4:an i en ringled, så att den slipper gå mitt genom stan, ett öde som väl Stockholm som europeisk huvudstad bara delar med Baku i Azerbadjan.

En fanatikers bekännelse.. och andra idioter

Jag tror att det tagit C några år att inse att för en riktig sportfanatiker (såsom jag själv skulle kunna anklagas för att vara) så finns det inget som heter lov, uppehåll eller "off season". Att säsongen är slut betyder ju egentligen ingenting. Det betyder i alla fall inte vila och ro, att kunna pusta ut efter den nervpärs som varit, ta det lugnt och nu ladda batterierna till september då nästa säsong drar igång. Nej, nej, nej. Så fort säsongen är slut så inträder ju Silly season, den galna säsongen. Den som är fylld av spekulationer, rykten, skvaller, tissel och tassel kring lagbygget inför nästa säsong. Vem tillkommer, vem får sparken? Vem tränar? Satsar man på en bättre defensiv, en mer uttalad förstemålvakt, nytt spelsystem, mer varierad försäsongsträning? Hur ser budgeten ut, hur ökar man sponsorintäkterna? Kan vi behålla våra stjärnor? Osv osv. Tro mig, det är minst lika jobbigt.

Och annars är det bara elände. Djurplågare som står åtalade för att ha tänt eld på kaniner, filmat det hela och skrattat åt lidandet. Och sen sitter de nu i rätten och gömmer sina ansikten - som om de skulle skämmas över vad de gjort. De är inte ledsna för vad de gjort, bara ledsna för att ha blivit påkomna med sina brott. Ledsna för sin egen skull och sitt eget ego. När filmen visades i rätten igår och några åhörare grät och svimmade av scenerna - så blev de hånade av de åtalades vänner på åhörarläktaren. Det tyder ju bara än mer på att det inte finns vare sig ånger eller empati i den här kretsen av killar. Det värsta är att man inte ens är förvånad längre över hur sjuka jävla människor det finns där ute. Såna där killar har ju redan klassat ut sig som sociopater, psykopater av värsta sort och borde inte vistas ute i samhället bland vanligt folk. Psykopati är ju inget man kan bota. Lås in och kasta bort nyckeln. Skiter fullständigt i hur inhumant det låter i det politiskt korrekta myspys-samhällsklimatets syn på brott och straff. Det finns inga förmildrande omständigheter till vad de gjort och det är ju helt uppenbart att de här killarna inte känner nån som helst skam eller ånger över vad de gjort. Kan man inte anpassa sig till det samhälle och de sociala spelregler vi har och lever i, så ska man inte vistas ute bland folk.

Oh dear

Nu var det väldigt länge sen sist. Dels för att jag inte haft nåt att berätta och dels för att bortvaron krönts med fem fina dagar i London. Finanskris, nationell kris, valutafall och hot om dåligt väder till trots. London är fortfarande London. Mer storstad än såhär blir det inte i Europa. Kom på mig själv att, såsom varje gång man är i London, börja svära över hur tråkigt Sverige och Stockholm är i jämförelse, men det är ju poänglöst. Det är en jämförelse som inte går att göra. Klart som fan att utbudet av ALLT är i paritet med den stora populationsskillnaden. London är minst åtta gånger större än Stockholm och har därför åtta gånger fler restauranger, shopping, centra, fik, arkitektur, människor, mode. Varför ens jämföra? Stockholm kan inte tävla om skyskrapor, gatumode, folkliv, shopping eller nåt sånt. Man får inse vad som är stans kvaliteter istället, utifrån dess egna förutsättningar. Närheten till vattnet, grönskan, lugnet, skönheten. Skärgården, Gamla stan osv. Nåt annat som annars är typiskt svenskt, som vi däremot kan gömma undan, är att vi hela tiden tycks skämmas för oss. Finns väl inget annat land, ingen annan nations medborgare som hela tiden tycks skämmas så mycket för sig själva och sitt lands små nationella egenheter. Finns det nåt mer nedsättande i Sverige än att klassa nåns beteende som "så typiskt svenskt" eller nåt mer töntsynonymt än att kalla nån för "svenne"? För allt vi gör är ju så löjligt..?

Tänkt på en annan sak.. som egentligen är rätt märklig. Varför är det fult att som turist åka utomlands och verkligen bete sig som om man vore en? Man ÄR ju turist? Ska man be om ursäkt för det? Packa ner sin karta och följa sin inre röst och kompass, på måfå. Jag tycker snarare det är värre med folk som försöker spela så oerhört världsvana i en stad som inte är deras - bara för att smälta in.

Fria listan 3.0

Påtryckningarna har varit många och till slut har jag väl fallit för pressen. Berätta för oss, Tom.. uppdatera din lista. Så, ok.. här kommer den. Fria listan 2010. Solklar etta och jag kan inte ens förstå att denna kvinna har fått massor av kritik av elaka troll, nitiska modenördar och allmänt taskiga småbrudar. För att hon skulle vara tjock, chubby och jag vet inte vad. Det är ju såhär kvinnor SKA se ut! Etta är Mad men-snyggingen Christina Hendricks. Vad än homosexuella skvallerbyttor, smakfascister och modeorakel tycker - vad vet dom om hur kvinnor ska se ut, enligt män? Övriga på listan är Losts Evangeline Lilly, supermodellen Laetitia Casta, Zooey Deschanel och TV4's ekonominyheter ständiga bombnedslag Rafaela Lindeberg. Eller ska kanske norska väderpresentatören Jannike Geitskaret var med..? Natalie Portman? Claudia Galli? Kanye West troféflickvän Amber Rose? Nä, vi nöjer oss så.

Vi tar årets antifrilista också. De man inte skulle vilja med, ens om det erbjöds pengar. "Snygga" (enligt andra) kvinnor man får obehagliga rysningar av. Alltid etta på listan; hon den läskiga i Navy CIS, Pauley Perette, den minst lika läskiga Vanessa Ferlito i CSI New York, Noomi Rapace, Josefin Craaford och slutligen Tila Tequila. Brtitney Spears, Kesha, Lisa Rinna och Jackie Ferm finns där också.

Reinkarnation och minnesförluster

Kanske ligger det nåt i det här med reinkarnation..? Våra grannar ovanför, björnarna, de två medelålders männen som myntat det interna uttrycket "one o'clock stomp" (alltid klockan ett på natten börjar de marschera och stampa i golvet) har två hundar. En tik och en hane. En stor bulkig svart vänligt sinnad hanhund. Varje gång vi möts så stannar han upp och viftar på svansen - kanske har jag också övertolkat att han blinkat åt mig, med ena ögat. Kanske är det bara rinnande ögon, som många hundar har allmänt. Hur som.. Vi fick en kontakt. Så nu till helgen träffade vi på av en herrarna från ovanför som frågar om vi blivit störda av dem på sistone. Frågan är om man ska ta upp "one o'clock stomp"? C svarar i alla fall nej och frågar om han syftar på nåt speciellt. Han förklarar då att den lilla malinoistiken löpt tidigare och tydligen, trots deras kontroll, så tycks en tjuvparning ha ägt rum med den stora blinkande väna hanhunden. Attans. Så för en vecka sen damp det ner ÅTTA små hundvalpar - vilket ju förstås varit lite livat och kommer bli än värre framöver. Tjyvparning - så nu ryker Fingals kulor, berättar han. Fingal? Jag visste väl att det var nåt... Fingal var min nu sen många år döde farfar, klart som sjutton han reinkarnerats till denna hund och försökt, med en blinkning och vänlig attityd, vår kontakt, påvisa att vi känner varann? Att vi delar nåt. Hunden Fingal är min reinkarnerade farfar...? Way to go, farfar! Synd bara att ett snedsteg skulle innebära kastrering.

Kritik har förts fram från socialstyrelsen mot att patienter som behandlas med elchocker inte informerats ordentligt om biverkningarna (såsom ex minnesförluster). Problemet är väl snarare att man har blivit informerade om biverkningarna, men INNAN behandlingen och sen glömt bort det efteråt...?

Stor dag för Stockholms framtid idag. Ikväll avgörs det om Norra stationsområdet får sina Tors torn/skyskrapor eller inte. Ikväll antas eller förkastas detaljplanen för hela området.

Turist i stan, Oscars och Darwin

Lång paus från bloggen nu.. mestadels kanske för att man försökt fylla tomrummet efter den uteblivna Parisveckan med nåt likvärdigt.. Någorlunda likvärdigt. Så vi har lekt turister i Stockholm i en veckas tid. Som om staden var oss främmande och ny. Restaurangbesök, flera biofilmer, muséer, spöktur i Gamla stan, shopping, kaféer... ja.. Det mesta finns. Visst saknas det saker? Varför har Stockholm aldrig lyckats uppbringa en enda loppmarknad som alltid har öppet på helgerna. Typ en Spitafields eller Clingancourt. Streets var en kort potentiell stump med dålig ekonomi och resten dödade väl vårt skandinaviska klimat. Det hade varit en bra början. Förutom Globen och Kaknäs - varför saknar stan helt intressant arkitektur - nåt som sticker ut? Varför har skönhetsråd och bakåtsträvare med Bullerbydrömmar lyckats döda varenda djärvt projekt som varit påtänkt i stan? Ingenting får vara högre än kyrktuppen, ingenting får sticka ut. Allt ska vara jämngrått, jämnhögt, jantelagmässigt och socialdemokratiskt tryggt och genomdiskuterat tills varenda reaktionär gnällspik är nöjd. Ingen kan visserligen ta ifrån Stockholm dess skönhet med stenstaden och närheten till vattnet men nog sjutton borde det vara dags för lite nya årsringar nu, dags att kliva in i 2000-talet och inte bara värna om dåtiden - när snart ett sexsiffrigt antal människor står i bostadskö. Och missförstå mig rätt, ny djärv arkitektur behöver INTE betyda att man smäller upp en massa skyskrapor i glas, som vilken annan storstad som helst. Bara nåt... nytt? Nåt som sätter stan på kartan, som lockar hit folk. Och varför inte på en gång göra nåt åt stans helt perversa segregering? Inga fler sjöstäder, hus-i-park-stadsdelar och rikemansområden som en skyddande yttre ring från den svenska innerstadsringen innanför tullarna.

Och nu är vi "hemma" igen. Tillbaka i vardagen.

Oscarsgala inatt och utan att ha sett alla filmer så har man ju ändå sina favoriter och önskningar på hur en perfekt gala skulle sluta. Att Christoph Waltz får sin statyett, att Vita bandet vinner bästa utländska film, att An education eller Hurt locker vinner Bästa film och inte Avatar. I den bästa av världar skulle sen Colin Firth vinna bästa manliga huvudroll och Carey Mulligan bästa kvinnliga dito.

Musikaliskt är det just nu ovanlig torka. Gillar faktiskt Anna Bergendahls melodifestivalslåt och Goldfrapps nya singel Rocket lovar gott. Så jag får tipsa om en gammal låt, som är himla bra, av en artist som borde uppmärksammas mer. Darwin Deez. Hör låt HÄR.

Paris

Antiklimax. Det var som att luften gick ut, marken under en öppnade sig och allt bara blev hopplöst. För några ögonblick, eller kanske hela kvällen förstod jag hur en deprimerad psykpatient måste känna sig. Resan har varit bokad sen november och längtan och förhoppningarna har bara ökat i intensitet ju närmare man kommit. Alla planer man gjort upp, alla förberedelser. Sen åker man till Skavsta flygplats och får beskedet slängt i ansiktet. Flyget är inställt, pga den tjocka dimman. Varenda resenär, med några få undantag, möttes av samma besked igår. inställt, inställt - var god hämta ut ditt incheckade bagage igen och försök sen antingen boka om din resa via våra servicekontor, eller ansök om att få pengarna tillbaka. Jag har aldrig varit med om nåt liknande, men i folkkaoset och de groteska köerna av besvikna människor så drog vi alltså en nummerlapp för att ställa oss i kön - som gav minnen till en scen i Beetlejuice. Just nu betjänas nummer 447. Tittar på min numerlapp och har nummer 363. Alltså ungefär 900 pers före mig i kön!!!! Så det var ju bara att glömma. Hem och sura, genom dimman på motorvägen.

Efter allt tågkaos och flygplanskaos och den totala paralysering som rått med allt snöfall så inser man att beredskapen inte alls är god. Den berömda svenska orgainsationsförmågan har fått sig rejäla knäckar under den här vintern. Med snö och lite oförutsedda händelser tycks normala samhällsfunktioner kunna kollapsa helt och ingen vet nåt, ingen kan svara, informationen dröjer. Lamslagna. Och Skavsta, som ändå aspirerar på att axla manteln som Arlandas lillebror, den lilla uppstickaren, med sitt strategiska läge (?) som ska fungera som Stockholms eget Stanstead, känns som ett fiasko. Dålig organisation, trånga utrymmen, groteskt lååååångt ifrån Stockholm, för glesa kommunikationer, omodernt, undermåligt utbud och en polisstyrka som uppenbart består av gamla och avdankade, som bara vill jobba av de sista åren i lugn och ro, innan pensionen.

Virre i farten, igen

Jag tror inte det finns nån medial person som fascinerar mig mer än Fredrik Virtanen. Ja, det fascinerande är att han verkligen lyckas tycka exakt tvärtemot mig i varenda smakfråga som tycks existera. Finns det nåt jag avskyr, så älskar han det - och vice versa. I varenda fråga! Kan inte göra nån annan subjektiv tolkning av det hela mer än att karln är både smaklös och helt dum i huvudet. Och efter hans senaste krönika betvivlar jag inte ovanstående uttalande. Då ondgör han sig över fullt normala människor, vänner till honom själv, intellektuella, välbalanserade, konstärligt förfinade, nu under två veckors tid raserat hela sin självbild och gått in i ett grottstadium. OS. Att helt huvudlöst blir så förblindat engagerade i nåt så tramsigt som hockey, backhoppning och skidskytte. Vuxna människor som beter sig som grottmänniskor. Han förstår det inte. Sport är den mest primitiva underhållningen, underställt alla andra konstarter, enligt Virtanen och egentligen är det bara barn och hårdrockare som gillar sport. Jag är varken barn eller nån direkt hårdrockare. Men det klart, då förställer jag också bara mitt intresse... Med en sån generalisering kan man ju också hävda att de enda som inte är intresserad av sport är kvinnor.

Virtanen raljerar över sporten, samtidigt som han fascineras över den debila masspsykosen. För honom är allt bara ett enda stort VEM BRYR SIG? Vem bryr sig, egentligen? Vuxna människor som kickar boll eller spelar kula, åker lite skidor och skjuter prick samtidigt. Det är en lek.

Jag kan absolut köpa det argumentet. Jag ställer mig samma fråga rätt ofta. Det här är ju nåt totalt oviktigt, som vi betalande, eller tv-tittare gett en helt annan betydelse - som om det vore nåt viktigt. Lek som blivit allvar. Nån tjej hoppar över en ribba och vi blir alldeles till oss i trasorna - vi som i vanliga fall ääälskade Malin Ek i den nya Dramatenuppsättningen osv. men om man tänker det hela, nyktert och lite samhällspraktiskt, jämför med ett yrke som verkligen betyder nåt; bonde, läkare, kirurg - vilken funktion fyller egentligen konstnären? Ärligt talat, kan inte passionen för konst vara lika falsk och konstruerat "viktig" än som den passion en sportfåne känner? I slutändan är det återigen vuxna människor - som leker. Vuxna människor som kladdar på en tavla, inte bättre än vad en tvååring skulle klara - ingen ser vad det föreställer men en hel kår av förståsigpåare applåderar ängsligt med fingertopparna i kör. Det är ju sååå djupt konstnärligt och komplext. Geniiiiiiiaaaalt! Var börjar budgivningen, en miljon, två?

Vad är en teaterskådis, om inte en vuxen människa, som springer omkring i lånade kläder, gormar och lever ut - snäppet bättre än roliga timmen i skolan? Vuxna människor som leker att de är nån annan, halvnakna, i trikåer och lustiga hattar; en kung, en hora, en narr. Vem bryr sig egentligen?

Jag gillar både sport och konst och musik och jag ser egentligen ingen primär skillnad i passionen för dem. Graderingen av finkultur, fulkutur och ickekultur kan jag också köpa - det gör mig inte mindre passionerad för det. Men det är märkligt, konsten älskar ju outsiderperspektivet, den svage, konsten hyllar arbetaren gentemot etablissemanget och borgarbrackorna. Konstnären älskar att stå på den enkla människans sida, samtidigt som den enkla människans vanor och passioner är ok att håna.

Du kan!

Nog för att jag varit sjuk ett tag och haft dubbel lock för båda öronen men imorse trodde jag att jag slutligen blivit helt döv. Telefonen ringde, väckte mig ur morgonsömnen och jag svarar - och hör absolut INGENTING. Förutom nåt väldigt svagt "hallå". Det tar mig sömndrucket säkert en halv minut att inse att jag fortfarande har öronpropparna kvar i öronen.

Jobb på "som-att-skåda-torkande-färg"-avdelningen. Fick av en stolt hundägare en utförlig beskrivning av skillnaden mellan en bichon frisé, en bichon habanes och en bichon bolognese. Trodde det sistnämnda var en maträtt. Annars är den största behållningen på avdelningen deras fantastiska bokhylla, fylld med liberala 70-talsböcker, pedagogiska storverk från myndigheter och folkbildare. Böcker som idag enkelt kunnat klassas som veritabelt flummeri och slöseri med papper och trycksvärta. Ha i gott minne den tidigare "Horor är inte 'horor' " och idag hittade jag två nya böcker. "Du kan, man!" - allt du behöver veta, från kolik till klitoris. Självklart finns det också en "Du kan, kvinna!" Om allt från rasp till romantik.