Status är inte alltid status

Kom att tänka på det när jag åker hem med bussen från jobbet på morgnarna. På samma buss brukar det sitta en gift karl (jag har noterat hans ring) med lite schysst överkamning över flinten men ja, det är väl ingen stor grej egentligen - det finns kvinnor som faktiskt ser bortom en sån detalj som hår och hur man kammar det. Vad märkligare är med den här karln är hans tänder. Vi kan väl bara kort konstatera att han inte är svensk och vad som är status i hans land är det inte i vårt. Han har ett helt tandgarnityr i guld - varenda tand! Upptill och nertill. Och då är inte det här en cool svart ghetto/ gangstarapkille som vill se ut som Lil' Wayne eller Flavor Flav, utan Bashkim direkt från den albanska potatisåkern. Man undrar ju lite vad han jobbar med. Är han tandläkare? Flourtant? Handläggare på försäkringskassan? Torped? Hur ser hans fru ut och tyckte hon att han var lite fräck första gången de träffades, när han dök upp där på dansbanan för många år sen och fyrade av sitt leende - så allt guld glittrade mellan läpparna. Och vad tänkte han i samma situation? Spana in baby, här finns det resurser...

Dagen då ingenting hände

Jag har verkligen ingenting att berätta! Eller jo.. att jag återigen antagit Carinas utmaning att ställa upp i NaNoWriMo, den internationella tävlingen som går ut på att man under november månad skriver ihop en bok på minst 50 000 ord. 50 000 är mer än vad man tror och vansinnigt jobbigt om man inte har en färdig plan från början. Tänkte skriva nåt i år också, utan att ha en enda vettig idé i nuläget. Eller jo.. två kvinnor brevväxlar - om absolut ingenting.

I övrigt, musikaliskt så kan jag tipsa om skådespelerskan som blev musiker - och dessutom en mycket bättre musiker än skådis. Nej, jag tänker inte på Jennifer Lopez, eller Scarlett Johansson, eller Zooey Deschanel. Jag tänker förstås på 90-talets überlolita - ingen kunde se så oskyldigt sexig och flickaktigt ut i sina stora valpögon, som Juliette Lewis. Men där hon som skådis var lite enformig och ja, bara spelade samma roll om och om igen, så gör hon nåt helt oväntat nu. Rykande, rasande och melodiös. Mycket bra skiva från höstens hårdaste rockbrud! Kul liten promovideo kring skivan HÄR.

Arias without a script

Trevlig kväll på stan, först restaurangbesök på franska Byn, för att äta goda galettes och ännu godare crepes och samtidigt skölja ner det hela med fransk klassisk cider, ur små skålar. Efter det vidare till Stadsteatern för att spana in hett åtråvärda, stort hypade och strikt limiterade Arias with a twist - den hyllade dragshow & dockteatern som gjort succé i NY och nu kommer till Europa för 4 spelningar i Stockholm. Som sagt.. ryktena och recensionerna har varit översvallande och att det här ska vara så magstarkt och "eat your heart out, Madonna!" Även innan föreställningen "varnas" vi för chockerande scener. Det är då man återigen inser att det här är puritanska amerikaners syn på vad som är chockerande. Och de tror att nu ska de komma hit och skrämma oss med sin liberala syn på homosexualitet och sex i allmänhet. Jag tror att de allra flera i salongen sitter av föreställningen med en axelryckning och inte blev ett dugg chockade av att Joel Arias simulerar oralsex med djävulen, frågar vad "horny" heter på svenska eller säger "fuck" vid ett tillfälle. Ooooh! Som om den svenska publiken vore ett gäng puritanska amish-människor, som med stora ögon ska chockas. Som om Christer Lindarw aldrig existerat. Hur är showen i övrigt...? Ja, klichéeartad drag queen möter fantastifulla dockor, tillsammans med lite spektakulära ljus- och filmprojiceringshow - så kan man beskriva det. Mer än så är det inte, eftersom showen helt tycks sakna både manus och riktig poäng. Man är road en stund av de uppfinningsrika galenskaperna, Arias Billie Holiday-imitationer och alla färger men det är också allt.

Rivsår och mesar

Det är med rivsår på armarna man snart får gå hem. Vilken natt det blev! Det är alltid lika märkligt att se hur en stark medicin kickar in på en människa, från en sekund till en annan. Från att en person kämpar emot som ett vilddjur, till att rörelserna blir slappa till POFF - toksnarkande. Lite som narkoleptiska hundvalpar som kan somna mitt i ett språng. Men det är i såna här situationer som man faktiskt tänker på Anna Odell, även om hennes utförande var bedrägligt och oetiskt så ville hon ju belysa nåt som vanliga människor inte stöter på och förmodligen inte har en aning om hur det fungerar.

Nog för att man hört talats om fylle-sms och dylikt men fylle-Facebook-meddelanden? Fick ett bisarrt meddelande, nån gång vid tvåtiden, där jag knappt förstod hälften men det innehöll ord som "gay", "blod" och "black metal" och parollen var att vi måste stå upp mot mesarna. Mesarna håller på att ta över!

Äntligen dags.. och lite Idol

Äntligen elitseriepremiär, på riktigt. Äntligen drar säsongen igång men jag inser ju att i år kan mitt "äntligen!"-utrop bli nåt jag kommer att få ångra framöver. Det ser ärligt talat inte speciellt bra ut för mitt lag. Det ser riktigt dåligt ut, rent utav. Kanske kommer jag om några månader bara önska att det aldrig ens började, att skiten äntligen tog slut och att nån bara avslutade lidandet? Nog för att outsider-perspektivet alltid varit attraherande men i år är känslan... slagpåse. 55 omgångars Golgatavandring.

Måste nämna nåt om Idol 2009 också, då det är inne i mitt favoritmoment; slutaudition. Veckofinaler och sånt som kommer senare är rätt ointressant och i slutändan är det ändå bara det mest utslätade som vinner. Då har man redan dödat personligheten och det lite udda och pressat ut det på andra sidan, till en likriktad musikbranschs kommersiella famn. Men nu är det kul och man har börjat hitta sina favoriter och små hatobjekt. Gillar skarpt Calle Kristiansson. Det är min personlig favorit. Ser han inte lite ut som en väldigt blyg och rund Jamie Oliver? Andra favoriter är den hypade Jon Sindenius, Sabina Täck, Tove Östman, Niklas Hocker och Mariette Hansson, med dreadsen. Har svårare för pluttenuttiga Durna, som bara gråter, hurtiga norrländskan Camilla eller Gabriel Brandes, som man verkar vilja profilera sig som en ny Johan Palm.

Det var inte jag!

Är man lite lagd åt det paranoida hållet - vilket jag är - så börjar man efter morgonens spektakulära helikopterrån i Västberga att känna av anklagande fingrar, likt träfigurerna (Staffan Westerbergs matbeordrande föräldrar) i Vilse i pannkakan. Tillflyktsorten för rånarna råkade vara just i mina hundpromenad-hoods, så jag om nån skulle kunna beskyllas för att ha "kännedom kring området". Desustom är det lite skrämmande att jag så sent som i förrgår på jobbet hade en lång utveckling om hur löjligt naivt, konstapel Bom-aktigt och strategiskt dumt det var med polisens helikopterbas på Värmdö. Det var en tidsfråga att nån skulle ge sig på det där lätta bytet, att försöka störa ut två näst intill obevakade helikoptrar på ett tomt fält, mitt ute i ingenstans, speciellt om man är en motiverad sabotör/kriminell. Varför ska man ens ha basen där ute? Det är en gigantisk och dåligt bevakad måltavla, där man kan härja ostört och komma undan, om man skulle vilja det. För ingen kan ju forcera det där lilla staketet de har runt fältet? Vem skulle stoppa en om man försökte ta sig in? Finns det ens personal där? Att det sen händer två dagar senare.. är ju inte mitt fel.

Utöver det pratar polisen om att rånarna måste ha militär bakgrund och let's face it.. Sverige har ju avvecklat allt var försvar heter, så det är nog inte där vi ska leta. Och nog för att Norge är ett Nato-land men jag tror inte det är dit spåren leder heller. Så mest troligt är ju.. öststat. Ännu ett pekande finger, även om min militära karriär endast sträcker sig till en frisedel.

Dessutom har jag blivit sedd just kring Arningeområdet (där helikoptern landade) så sent som igår, plockandes tomburkar. Den perfekta dimridån, det fattar ju vem som helst...

Hallucinatorisk kärlek

Det är en söt liten historia. På avdelningen har en liten dam legat, på ena sänghalvan av sin säng. På andra sidan av sängen ligger hennes man. Nu har visserligen mannen varit död i flera års tid men i hennes värld finns han kvar, alltid vid hennes sida. Med egen sängplats och egen kudde. Det är kärlek det.

Spackelhelvetet hemma består, liksom frågetecknen kring val av väggfärg. Ska därför bli ytterst spännande att i helgen få lite professionell hjälp med färgkoordination och tips från en riktig inredare. Vad gör vi åt våra grisskära väggar? Funkar mitt "Wiener-kafé"-koncept, vilken färg konstrasterar med guld? Och hur får vi plats med den mekaniska tjuren, bredvid biljardbordet och Steinway-flygeln?

Nattens musikaliska tips: solodebuten från The Strokes tvålfagre sångare Julian Casablancas har varit hett efterlängtad men nu har vi äntligen fått ett första smakprov och åtminstone jag gillar det skarpt. Synthslingorna är väldigt 80-talskitchiga och skulle lika gärna vara tagna från en gammal Pernilla Wahlgren-dänga - men det funkar. Än finns ingen video till 11th dimension men låten finns HÄR.

Kändisfixering

Just nu händer det inte så mycket.. Spackel och slip-helvete i vardagsrummet och resten av lägenheten ser ut som en flyktingläger av ihopsamlade ting. Märkligt hur man lyckades vara borta i fem dagar och på den tiden blev Anna Anka rikskändis och den alla pratar om. Att hon nu är en gold digger och inte helt inläst på jämställdheten får väl stå för henne men det är ju vansinnigt enkla dörrar att sparka in genom att kasta skit på henne. Varför är det just bara hon som är så dum och självförintande, när man lika gärna kan tala om det strukturella som hela tonårskulturen bygger på, kändishypen och alla galna groupies, som tappar all sans och fattning för att nån finnig basist från nåt emoband sagt hej till dem. De vill också bli ihop med Bill i Tokio hotel eller Robert Pattinson från Twilight - bara han är ju så snygg (och känd). Eller alla dessa hockey- och fotbollsänkor, som nöjer sig med att vara söta och ta hand om barnen & hemmet, medan pojkvännen sparkar boll. Tusentals kvinnor som valt att hålla sig i bakgrunden och leva genom att behaga en man, den store kändisen. Är de brudarna bättre - bara för att de håller käften om hur marginaliserade de är som personer?

Slutligen.. sensommarens/höstens sötaste video. Karen O från Yeah yeah yeahs på egen hand, tillsammans med The Kids, släpper en inte helt oäven låt till ett kommande soundtrack. Se video HÄR.

Aftonbladet och Sverigedemokraterna

Har sagt det förut och säger det igen.. varje bil som sätts i brand, varje sten som kastas mot polis-, ambulans eller brandbilar - är en ny röst för Sverigedemokraterna. Jag vet verkligen inte om det är rätt taktik att som Aftonbladet göra ett statement att inte tillåta SD att annonsera i deras tidningar. För att journalistens roll är att aldrig vara neutral eller objektiv, som Åsa Linderborg skriver. Problemet är ju just att det lilla fåtal som fått utrymmet att uttala sig i den offentliga debatten (elakt kallad kulturvänstern) inte alltid representerar folket i stort och risken är bara stor att det får en backlash i nästa val, när folk blir trötta på att tyckare ska tala om för dem, vad som är "rätt" och "fel" och vad de ska tycka och inte få tycka i det här sammanhanget. Urholkad demokrati, som nån skrev? Ja, kanske.. Om man ändå väljer att stänga ute SD och ge dem ännu mer outsider-perspektiv, samtidigt som rapporterna från brinnande Gottsunda, Backa eller Herrgården allt oftare tycks vara skrivet med ett färdigt alibi för de stökiga ungdomarna. De känner av utanförskapet, det är det nya kalla Sveriges fel, arbetslösheten, uppgivenheten, frustrationen - visst är det väl så, Hassan? Öh.. ja.. för fan.. så är det! Att en stor majoritet av de här kidsen bara hänger på och kastar sten likt resten av en kriminell pådrivande pöbel bortser man gärna från och påhänger uppviglarna argument de inte ens själva visste att de hade. Att kasta sten på en utryckande ambulans kan inte handla om frustrationen över att vara arbetslös - för såna har vi alltid haft i det här landet och ingen har förut brutit mot ett hederskodex av den arten. Varför försvarar man ens sånt beteende? Vem gagnar det - när man samtidigt tystar SD? Inte lär det gagna yttrandefriheten, inte heller Aftonbladets trovärdighet och sk objektivitet. Och SD lär fortsätta plocka nya röster inför hösten, för varje kastad sten, för varje fördömande utan debatt, för varje ny brinnande bil.

Apropå det här ämnet så är det lite märkligt att av mina vänner och bekanta så är det de med ickesvensk bakgrund som är mest förbannade på hur samhället ser ut och hur invandrarna förstört allt. På nåt sätt ges det en legitimitet att vara rasist - om man är "svartskalle" själv, men är uppväxt som en regelrätt Svensson, som fått lära sig det svenska sättet från början. Hur förhåller man sig till sånt? På samma sätt som jag ger mig rätten att håna polacker för att vara tjuvar, banditer, svartjobbare och bärplockare i fula frisyrer, eller svenskar för att vara så jävla lagom och självhatande, självföraktande, stiffa paragrafryttare som bara kan släppa loss när de super - samtidigt som jag skulle bli förbannad om nån annan utomstående ickepolack/svensk gjorde det.

Att flyga hem med ett rockband

Trevlig dag igår.. kanske första gången jag varit i Warszawa och inte känt mig som en turist, trots att man vid det här laget varit här säkert 30-talet gånger. Har klurat ut stan och gatusystemet och låtsades åtminstone inte tvivla en sekund när kusin bruntand - han med musiksmaken - föreslog mötesplats för en fika och museumbesök igår. Sen är det ju intressant att kusinen, som alltid tråkar mig som svensk - "för ni är alltid så mycket bättre, så mycket coolare och före med allt" ändå namngett sitt nya företag till StudioNorr, inspirerad av just Sverige. Idag blev det hemåkning och näst intill stripsearch på flygplatsen. Fick kasta både hårspray och hårgelé, dessa potentiella bomber... Sen var det nästan som att flyga hem med rockband.. eller ja.. polska flygvärdinnor och deras engelska uttal.. "thank you for flying with Weezer!" (Wizzair).

Äntligen hemma.. och jag pekar inga fingrar åt nåt håll - men vem är denne hemlöse ungkarl som bott i vår lägenhet medan jag varit borta? Hur lyckas man få ett hem så .. ocharmigt.. på så kort tid? :) Det är en befrift i sig, med tanke på att C dessutom påstår sig knappt ha varit hemma...

Hot!

Sommarvarmt Warszawa och nu är väl ändå droppen nådd!? Starbucks! Och det allt samtidigt som kaffekedjornas svar på Lidl (Waynes coffee) håller sitt pandemiska grepp över Sverige. Köpt inredningsprylar och ätit allt som ingår i en polsk kostcirkel: panerat kött, surkål, dumplings och pannkaka med korv.

I övrigt har man åkt EU-finansierat snabbtåg... my god, vilken skillnad mot de åbäken som pulsade och grymtade sig fram förr om åren. Då åkte man lite på vinst och förlust. Kom man fram i tid (plus-minus en timme) så var det en överraskande bonus.

Den polska tanten

Tillbaka i Polen är man först när man avnjutit sin första tallrik komagesoppa. Tvära kast i övrigt och fördomarna består; om man skulle beskriva den polska medelålderskvinnan med ett enda ord så skulle nog det ordet bli 'grälsjuk'. Märkligt egentligen.. hur det bara kan skilja ett pyttelitet av hav mellan Polen och Sverige men att nationalkaraktären är så annorlunda. I Sverige härskar ungdomskulturen totalt och det är som att det bara är de yngre som har nåt att säga till om. Testa det här... Här regerar fortfarande medelåldern och matronorna och försök säga nåt elakt till en polsk tant, så lär du, förutom att få en shoppingpåse (i värsta fall med konserver i) i huvudet, också få tillbaka än värre svordomar, än vad du från början delat ut. Väldigt sällan man träffar på såna taggtrådskäkande damer hemma. Och gör man det så är det bara nån surkärring.. i klar minoritet.

Har också hunnit träffa kusin bruntand o tradat årets laddning musik; en Calvin Harris mot nya Air. Julian Plenti mot tysk 70-talselektro, Tender trap - bättre än nya Kasabian, osv osv.. Och konstaterat att Muse i och med nya plattan tagit det slutgiltiga steget till att bli 2000-talets Queen. Med lite mer extrovert bögighet (och mustasch) så skulle Matt Bellamy vara den nye Freddie Mercury.. eller nåt..

Oädla och otrogna

Hunden ställdes ut idag igen.. Tog inget pris och omnämndes bla med orden "oädelt huvud". Oädelt huvud? Vad innebär det? Inte nog med att folk godtyckligt sysslar med sån här rasbiologi på hundnivå, så får man höra nåt sånt.. Motsatsen till oädel borde väl betyda att vår hund är en liten kretin, en bondlurk, som definitivt inte klarat eugenikens mått.

Sista jobbnatten innan "semestern" till Warszawa. Jag och mor. Just inatt händer det ovanligt lite.. så pass lite att man har tid att fundera på annat. Som Guantanamo-svensken, som kom hem (rentvådd?) och ja - skulden och bördan las på USA och omänskliga förhållanden, ingen rättshjälp eller ens motivering till varför man fängslats. Visst, allt sånt bör ifrågasättas och alla har rätt till en rättegång - inte bara fänglas pga att man var motståndare i ett krig. Nu grips "svensken" igen, misstänkt för terrorplaner i Pakistan och lite av oskuldsglorian trillar på sned. Men om man tänker ännu ett steg längre... Skulle man fortfarande försvara den här terrormisstänkte Ghezali, om det skulle visa sig att hans mål var att ta sig till Afghanistan och kriga - mot förslagsvis svenska trupper på plats? Bomba och döda sina landsmän. Det känns ytterst besvärande och mig veterligen har brittisk media börjat peta i den infekterade frågan, med problemet att brittiska radikala muslimer åker just till Afghanistan och krigar och dödar sina egna "landsmän". Hur ska man ställa sig till sånt? Är det rent utav att vara landsförrädare?

Tabuämnen och Spirit

Återigen natt med M, "the talkative". Kvinnan som bara blir stum av ett enda ämne; barn. Med barn blir hon som Rainman. Kan inte prata med barn, vill inte prata med dem heller – speciellt inte på bebisspråk - vilket hennes bror tar för givet att hon vill. Jag skiter väl i att dinosaurien behöver borsta tänderna - jaha, och? Och sådär gör han hela tiden - jag ringer och behöver prata om nåt viktigt och innan jag vet ordet av sitter jag och pratar med en tvåring som plaskar i en badbalja.

Sett en film inatt också, Frank Millers uppföljare till den stilbildande Sin city; Spirit, baserat på seriefiguren. Men trots Samuel L Jackson och sexiga roller av Scarlett Johansson och Eva Mendes så är det här en riktigt tråkig film. Vid själva upplösningen såpass tråkig att jag somnade. Plottrig, virrig och krystad handling, pastisch på noirfilm men helt utan nerv. Utan bra skådisar, manus och motiv för att ens filma, dessutom. Scenen med Samuel L Jackson, utklädd i nazistuniform, som domderar och heilar, kan platsa som årets mest märkliga.

Idol 2009

Idol lunkar på med sin sjätte säsong och ja.. känns det inte tråkigt att all den oslipade talang som finns där ute - i slutändan formas till att bli nåt stylat, lamt och sjungandes nån totalt själlös kommersiell smörja enligt löpande bands-principen? I slutändan kommer alla ändå se ut som de slätstrukna kostymörerna på TV4 bestämt och sjunga nåt "specialbeställt" som låter precis som hundra andra låtar. Det är ungefär lika obegripligt som den producent som verkligen tycker att Peter Jihde is the shit - han är vad kidsen vill ha - han är het! Urvattnat Idol 2009, nu dessutom utrustad med en upphottad/medelålderskrisande och påskinande ogenerat gubbsjuk Peter Jihde som programledare som verkligen kämpar-kämpar-kämpar med att verka hipp och ball men det funkar bara inte… Kostymörerna på Tv4 har inte lyckats göra honom häftig och rockig och 25 igen - heller, eftersom det är som det engelska uttrycket lyder "like putting lipstick on a pig". Men Anders Bagge är skön och talanger verkar det finnas gott om. Mariette ex..

Djävulsön, tur och retur

Lunch på Stora Essingen, denna lilla oas i storstadens buller, med J och lilla bebisen T. Fantastisk stora blå ögon, hon såg verkligen ut som en söt liten seriefigur. T, alltså. Inte J. Blev introducerad till öns mest annorlunda lunchrestaurang/fik. Låt oss inte nämna några namn men det talas om inavel, senfärdighet, bortglömda beställningar (trots att man är ensam i lokalen) men också en väldigt genuin vänlighet och ja.. hemtrevlig atmosfär. Ja, lite lanthandelskänsla näst intill. Till detta hör också att stället var välbesök av franskspråkiga elever från intilliggande Lycée francais. J berättade om sin förlossning och känslan av att vara ungefär som Mr Creosote i Monty pythons Meningen med livet, om det ostadiga Moder Ukraina-monumentet och hur det är att växa upp i Sätra, Gävles Chicago. I övrigt så var livet som förälder är fortfarande helt absurt och surrealistiskt och inte blev känslan mindre, av att man dessutom satt på detta fik. helt plötsligt kom en storvuxen karl instormandes och började gorma över att han ville ha en kula med glass - men låt det gå undan, jag har väldigt bråttom! Lika fort var han borta igen. Men det var trevligt, vilket det brukar bli med J. Och numer T.

I övrigt kan berättas om Stora Essingen att mellan åren 1844 och 1860 var ön en "Djävulsö" där straffångar, så kallade korrektionister, högg gatsten åt Stockholms stad. Korrektionisterna fördes med pråmar till Stora Essingen om morgonen och åter till Långholmen om kvällarna. Det blev ett nöje för stockholmare att resa till Stora Essingen = Djävulsön för att se på korrektionisterna när de högg sten.

Musikaliskt så hittar jag ingen riktig tråd just nu. En trend måste innehålla tre beståndsdelar (allt enligt Spanarna i P3) och att hypa upp rock n' rollens återkomst med bara Jet och sköna britterna Band of skulls.. blir ju en för lite.. Alltså ingen trend. I övrigt så är jag inget fan av Paramore (bandet som mer är känt för sin snygga sångerska och för att ha medverkat i Twilight, än för sin musik) men deras cover på Kings of leons Use somebody är faktiskt riktigt bra. Jag tipsar om de avslappnade hippiekollektivet Edward Sharpe & the magnetic zeros, som gjort ett av de mer... hm... lössläppta och oorganiserade numren hos Letterman, på bra länge. Men de är bra! Se klippet HÄR.

Om efternamn

Natt med syster M. Med syster m blir det aldrig tråkigt och aldrig tyst. Låt oss diplomatiskt säga att syster M pratar mer än genomsnittspersonen... Syster M pratar konstant, från det att hon kommer till det att hon går. Och märkligt kanske, är att hon allt som oftast har väldigt mycket intressant att berätta. I övrigt vet jag inte riktigt vad nattens krönika skulle kunna handla om. Insåg efter en diskussion förra helgen att yrket "smed" är det i särklass vanligaste efternamnet, åtminstone i västvärlden/Europa. Både i USA, Storbritannien och Australien är Smith det vanligaste efternamnet. Dessutom finns ju det tyska Schmidt (näst vanligaste tyska efternamnet), Kowalski (det näst vanligaste polska efternamnet), Sepp (tredje vanligaste efternamnet i Estland), Lefebvre (13:e i Frankrike), Kovacs (näst vanligaste i Ungern), Ferrari (3:e vanligaste i Italien), Kuznetsov (3:e vanligaste ryska efternamnet).. som ju är ungefärliga översättningar av just smed. Apropå det så läste jag också att Smith är Kanadas näst vanligaste efternamn efter det kinesiska Li, som numer seglat upp i topp. Så nu vet ni.

Loppis

Loppis. Bakluckeloppis. Perfekt väder och en helt galen dag. Om man nån gång ska göra om det här så bör man ha lite tumregler. Medelålders män, som fortfarande vill "hänga med", vill ha LP-skivor och coola dvd-filmer. Serietidningar är ointressanta - men en sentimental tjej köpte ALLA Finn & Fiffi - rakt av. Och var beredd när du anländer och ska packa upp - då är kommersen som värst och folk är som galna hyenor, som rycker och sliter i allt. Ta med påsar. Invandrare prutar alltid - men köper också det mest sanslösa av osäljbart skit. Äldre svenskar är snålast och kan ärligt tycka att en decoupagad kruka för fem kronor är lite i dyraste laget. Och ju närmare stängningsdags - ju större desperation och prissänkningar, för att bli av med saker. Roligast var ändå B i sällskapet. En yngre man köpte på sig ett gäng japanska dukar av honom med orden "det här ju jättebra presenter", varpå B svarar "absolut, jag har själv fått dem i present!". Allt som allt var det en bra dag, mycket pengaklirr i kassan och vänskaplig gemyt samtidigt.

Skimmers

Jag trodde jag var immun mot det men så hände det.. och jag vet inte ens var. Mastercardet blev skimmat - vilket resulterade i stora frågetecken på en bensinmack i Arboga, när kortet var spärrat och övertrasserat. Övertrasserat? Nu är det hela polisanmält och både polis och banken verkar luttrade, som att skimming av kort är ungefär lika vanligt som att gå mot röd gubbe. Vi fick ett bankutdrag för att se var ungefär kortet kan ha skimmats. 7700 har lurenderejarna roffat åt sig - först firade de med hämtpizza för över 500 spänn och sen har köpt tågbiljetter via SJ för resten - över 7000 spänn. Det får ju en att undra... antingen är skimmare i allmänhet ett väldigt res- och tågsuget folk, eller så kan det finnas ett samband med alla dessa tågbiljetter som säljs på Blocket. Onlinebokning, hämta ut biljetterna i automat och sen få ut pengarna rent, via ovetande personer som lyckligt köper tågbiljetter hem. Numer vill man väl inte ta ut pengar i bankomater på skimmade kort, eftersom det finns så mycket övervakningskameror i anslutning till dem. En fundering blir ju.. borde inte bankerna jobba hårdare på att ha spärrar på sina betalkort - att för summor över.. säg 1000 kronor, så får man slå in en extrakod - för att bekräfta att man verkligen är ägare till sitt eget kort. Våra fräcka tjuvar har dessutom försökt köpa ut flygbiljetter också men där nåddes kreditgränsen och kortet bouncade. Borde man inte som bank har extra koll på alla former av dyra köp, egentligen? Ringa upp ägaren av kortet för att dubbelchecka ett dyrt köp, osv? Det borde ju ligga i deras intresse också...

Jöback, självdistans och bestörtning

Hörde nyheten om att Peter Jöback är på gång med ny skiva, en coverplatta där han tolkar sina favoritlåtar och låtvalen och artisterna är något förvånande. Radiohead, Travis, Verve, Depeche mode, Rufus Wainwright och till på det duetter med Sia och Kate Pierson från B 52's. Det här kan bli höstens överraskning.. eller mest pretentiösa plattfall.

Hörde också att Takida uttalat sig om att melodifestivalen är otänkbart för bandet, för deras fans skulle överge dem, om det gjorde nåt sånt... kommersiellt och svennigt. Att de å andra sidan slagit rekord som etta på Svensktoppen verkar de ha glömt helt. För svensktoppen-lyssnarna är ju vansinnigt mycket mer uppdaterade och coola som fans än melodifestivalsfansen...

Slutligen har en hel värld reagerat med bestörtning på att Oasis splittras, det HÄR var dock mer oväntat.

På festplatsen

Har hittat en ny favoritblogg på nätet. Helt underbara Katastrofala omslag, med massvis av bilder på de allra gräsligaste av skivomslag, följt av sarkastiska kommentarer. Svårt att välja en favorit men den här är fin:

- Hur hade ni det i fredags då? Blev det nåt röj?

- Äh, det blev inget vidare. Arrangören hade valt att hålla festen på en liten hög med grus och och i ett hus med en kvadratmeters golvyta.

- Aj fan.
- Jo då så atte...

Bränder, Mogi och Imogen

Det här är ju förstås ingen revolutionerande tanke och den har uttalats av många - men med bara ett år kvar till valet och allt fler exploderande krutdurkar a la Paris förorter; Rosengård, Gottsunda, Hisingen, Hovsjö, Tensta & Rinkeby, så kan man bara konstatera att dåtidens skräckscenarion besannats. Och för varje brinnande container, trappuppgång, bil eller skola, för varje raket som skjuts, eller sten som kastas på brandkåren och ambulansen - kommer resultera i fler röster för Sverigedemokraterna. I nuläget behöver inte SD göra någonting, de kan bara luta sig tillbaka och peka på ett Sverige som misslyckats i både flyktingmottagandet och integrationen med ett "vad var det vi sa?"

Egentligen borde man väl inte kommentera nätfenomenet och hypen kring Mogis språkrevolution och seriositeten i uttal av egenpåhittade ord såsom pördy och schneerdy. Ändelsen på orden är väldigt viktiga, för att man verkligen ska bli förstådd. Det värsta med den här självupptagna smörjan är väl egentligen inte den oförargliga bruden i sig - utan att det garanterat finns folk (läs fjortisar) som inspireras av det här och sakta men säkert kommer att införa det i sin omgivning. Så om jag till säg.. jul, kommer att avfärda en julklapp med frasen "den här tröjan är ju bara såå fräsigt perd-ey!" så.. stoppa mig. Med våld, om så krävs.

Musikaliskt så tar Imogen Heap sats igen, för de stora genombrottet. Efter endast två soloplattor på 11 år (+ sång i gruppen Frou frou), kommer nu så den tredje skivan "Ellipse". Kanske är det äntligen dags för den ljuvliga rösten från Essex att bli känd på egen hand och inte bara som "hon som sjöng den där låten i OC, CSI Miami, Shrek eller Narnia. Andrasingeln First train home har inte fått nån video än men förstasingeln Canvas är vacker och har en riktigt snygg video. Se video HÄR!