Mors dag och fenomenet "att passa på".

Mors dagsfirande idag och lite lunch i mammas kök. Sen en tripp ut till "kakslottet" i Taxinge och vi var ju inte direkt de enda som tänkt på den idén. Jävlar vad mycket folk det var.. Antar att det är typiskt svenskt. Tror Fredrik Lindström haft en anförande om det här, om hur utsvulten svensken är på sol och sommar efter åtta månader av kyla och mörker och att när solen äntligen tittar fram igen - då jävvlar ska tiden utnyttjas! Nu är det sol – då måste man passa på! Passa på nu då! Hur många gånger har man inte hört sina föräldrar säga; "ska du verkligen sitta inne när det är så fint väder - ska du inte passa på att gå ut?" Dagen till ära så hade alla män där ute med dåligt samvete bestämt sig för att ta ut och vädra sina gamla mammor på Taxinges uteservering och bjuda på fika i en miljö som verkligen är genuint charmig och svenskt mysig. Grönska, svenska flaggan vajandes på en stång, bakelser, bullar, kaffe och den glittrande Mälaren som utsikt. När solen skiner så blir svensken en kollektiv trivselnarkoman, som agerar i flock. Som i ett lämmeltåg mot mysigheten. Man måste ju passa på, liksom.

Lust att komma på middag? Nu?

Märkligt scenario utspelade sig idag. Det var upplagt för parmiddag, hos oss. Vi hade storhandlat och storstädat, maten stod redan och puttrade i grytorna - när paret som skulle komma över på middagen ringer och tyvärr meddelar att mannen i sällskapet blivit sjuk. Vad gör man med mat för fyra, som redan börjat tillagas? Det ultimata testet för om man har några flexibla vänner inleds. Vi börjar ringa runt i bekantskapskretsen och höra om nån med kort varsel vill komma hit och äta middag med oss. Ja, lite spontant sådär - nu på en gång. Nån som bara råkar sitta och rulla tummarna på en lördagkväll. Inser ju snabbt att alla vänner med barn kan sorteras bort - vanligtvis brukar inte dessa kunna vända på en femöring, bara släppa allt och bli flexibelt spontana och sätta sig i en bil/buss och åka hem till oss. Fullt förståeligt. Så det ringdes ett antal samtal, som alla måste ha testat förhållanden. C lät positiv men var tvungen att höra med "regeringen". Fem sekunder senare, var entusiasmen borta - de hade planer, så tyvärr. T var glad och positiv så länge det kallpratades.. direkt när frågan om middag ställdes, så hade han ont i huvudet och hade tagit en smärtstillande för tre minuter sen. Han lovade dock att återkomma. H & C hade öppnat sin tredje öl och var strandsatta, J jobbade, B skulle på släktmiddag. T's smärtstillande huvudvärkspiller tycktes efter en halvtimme haft kontraproduktiv effekt - då hade han ännu mer ont huvudet, så tyvärr. Så vi fick äta middag ensamma. Det är svårt med spontanitet när man blir äldre..

Ut

Utgång ikväll.. och det måste vara den första utgången på säkert ett år. Herregud, vilket partydjur man är! Håll i hatten.

Ständigt denne Leif

Leif Silbersky är en man som aldrig upphör av förvåna. Vad är han känd för? Främst två saker; att alltid finnas i rampljuset kring mediala brottsfall – och att han alltid förlorar dem. Ändå räknas som han Sveriges främsta, eller åtminstone mest kända advokat. Advokatvärldens egen Eddie the eagle - han syns men är han så bra egentligen? Men kanske är inte bra eller dålig det viktiga. Silbersky har blivit som en desperat sista utväg - ungefär som att ta ut målvakten i slutet av en hockeymatch - allt som oftast går det åt helvete (i 90% av fallen) men några få gånger lyckas man faktiskt göra mål. Det är som en gammal humorstrip, som hela tiden bekräftar sanningen; ”jaha, Silbersky som advokat – så då ÄR han verkligen skyldig alltså?” Nu är den gode Leif i farten igen och ska ödsla tid med att mixtra och mildra Toni Alldéns livstidsdom. Mannen som dömts i hovrätten för mordet på Caroline Stenvall i Gällivare. Nu ska alltså tid, pengar och resurser – och lite medialt ljus på Leffe – ödslas på att bevisa att Toni egentligen inte mördade Carolin. När han väl sköt henne – så var hon faktiskt redan död. Hon dog genom en olyckhändelse. En enkel undran blir ju då förstås… vad är poängen med att skjuta en död människa? Och jävla naiv får man vara, om vill bortse från faktumet att Alldén faktiskt pepprade Stenvals kropp med kulor – som att det skulle förmildra ”olyckhändelsen” som föranledde hennes död? Men men.. målet med rättegången är väl redan uppfyllt antar jag – strålkastarljuset är riktat på Silbersky igen.

Couscous

Inser att det kan bli svårt att sälja in den här filmen, för hur skulle man beskriva den? Fransk-arabisk diskbänkrealism, om en förtidspensionerad och frånskild varvsarbetare och turerna kring hans stora gapiga familj – med alla dess (relations)problem och glädjeämnen. Samlingspunkten tycks ändå alltid vara de stora middagarna, där man pratar, pratar och pratar. Lägg därtill att filmens stora nagelbitare i slutändan blir: ”var är couscousen”? Inser att den här filmen hade varit guld att ha med, när jag för många år sen skrev min c-uppsats om Mat i film. En beskrivning av filmen låter sig inte göras och ämnena i sina separata delar kan tyckas triviala men det här är en väldigt bra film. Det är ett strålande hantverk i sin småskaliga framtoning. Den osminkade sanningen kring fattiga andra generationens invandrare i en fransk kuststad. Skådespelarna känns som hopplockade från gatan; fula, tandlösa, svettiga – men herregud vilka skådisar! Det är en bedrift i sig att se den håglöse och tystlåtne Slimane i huvudrollen – berövad på gamla tiders auktoritet och nu mest hunsad av fruar, exfruar, döttrar och byråkrater och lagen om alltings jävlighet grinar honom i ansiktet filmen igenom. En riktig pärla!

Rubriker & rabarber

Dagens stora tv-nyhet; Mat-Tina blir Sveriges Gordon Ramsay; dvs Elake kocken, som på löpande band ska skälla ut restauranger och personal som missköter sig. Eh..? Vad kommer härnäst? En svensk Hannibal Lecter, med Lasse Berghagen i huvudrollen? Läser man lite längre i Aftonbladets dramatiska rubrik så visar det sig att Tina Nordström ska göra en variant på Gordon Ramsays milda The F word och genast känner man sig lite lurad på konfekten. F word är ju som precis vilket matlagningsprogram som helst. Det enda som var nån gemensam nämnare med Gordon Ramsays program var att Tina inför varje program skulle bjuda in en kändis att laga mat ihop med.

Apropå absolut ingenting så lyssnade jag på ett radioprogram igår om klassiska felsägningar av ord, eller snarare folk som aldrig lärt sig säga rätt - eftersom folk i omgivningen aldrig påpekat deras fel. Som tex "situationstecken" eller "ressigör" (som väldigt många uttalar det), "interjuv" osv. Lustigast var dock en språkforskare som berättade om felhörningar och felsägningar som till slut blivit så invanda att det blivit ett etablerat ord eller uttryck. Som uttrycket "lägga rabarber på", som från början var en skämtsam felhörning/tolkning av uttrycket "lägga embargo på". Lite kul.

Synthpicnic

Hade inför helgen som förflöt en tanke att jag med kameran skulle besöka den årliga synthpicnicen i Skinnarviksparken och kanske kunna ta några spektakulära kort. Med facit i hand, efter att ha kollat på bekantas fotoalbum, så gjorde jag nog bäst i att inte dyka upp. No offence men det måste ha varit den största samlingen av genuint fula människor, som man lyckats skrapa ihop på en och samma plats. Jag håller helt och fullt med om Henrik Schyfferts utlägg om att många människor som stannat i en viss stil mycket bygger på att man helt enkelt stannat och stagnerat från den period då man verkligen stod på topp. Sin livskurvas peak, så att säga. När man var ung, tuff, ball, häftig och då det faktiskt fanns andra som tyckte samma sak. DÄR vill man befinna sig - även många år senare. Jag som gammal hårdrockare har inget emot synthare - även om jag tyckte redan på 80-talet att de klädde sig löjligt. Men då kom de undan med det - för de var unga och vilda och är man ung och vild så kommer man undan med det mesta. Däremot nu.. att 25 år senare fortfarande klamra sig fast vid samma klädstil, sminkning och frisyr.. DET är fan helt patetiskt. Nu är man inte ung och vild längre och ser ärligt talat förjävlig ut. Åldern är den grymmaste motståndaren för nån som fortfarande vill hänga med i sin ungdomskultur.

Bästa tv-dagen.

Ok, här kommer en dissikering i mina tv-vanor och hur ytlig jag är i mina val. Men måndag är verkligen bästa tv-dagen just nu.. och har så varit ett tag. Då kan man till och med exkludera hockey- eller fotbollskväll, som också brukar gå på måndagar. Eftermiddagen brukar alltid börja med Top chef 17.30 och av bara farten så ser man How I met your mother direkt efter. Är man riktigt på humör river man av 2½ män också. Sen vid åtta börjar masochistprogrammet Färjan2 och direkt på det zappar man över till CSI och direkt efter det måste man zappa igen till upplösningen av Project runway. Allt för att se om den där apan Kenley ska lyckas vinna det här, eller inte. Man får ju liksom lägga upp sitt tittande på att se hatobjekt bli eliminerade ur olika tävlingar. Problemet med Top chef är att alla elaka arroganta typer åkt ut, vilket gör att lite av gruppdynamiken försvunnit. Vem vill se talangfulla, vänliga och extremt ödmjuka vinnare som gärna tillägnar sina segrar till andra deltagare? Vi vill inte se skitstövlarna vinna förstås men de behövs in i det längsta - för att bli besegrade i en final. Så därför behövs Kenley i Project runway och sura Liza i Top chef, även om de MÅSTE få en näsknäpp i slutet.

Ett program, som inte går på måndagar men som verkligen börjar kännas allt mer stagnerat är Miami ink och avknoppningen LA ink. Grabbigheten känns igen rätt bra nu och börjar bli lite tröttsam, samtidigt som man ju börjar tröttna på alla kunder som bara vill ha samma jävla motiv hela tiden. Totala klichéer av vingar, änglar, djävlar, koi-fiskar, eldsflammor, pinuppor, dödskallar och kinesiska tecken. Sömnpiller...

Inkompetens och skönhet

Dagens inlägg har jag blivit påvisad av C. Även om jag kan hålla med henne om att många affärer idag bara anställer vem som helst och att personerna ifråga helt saknar yrkesstolthet. Vi skulle in på K-Rauta och köpa kemiskt ren bensin - vilket personen i informationen inte hade en aning om vad det var. Nähä. Samma sak utspelar sig några timmare senare på en bensinmack. Hur kan inte veta vad kemiskt ren bensin är - när man jobbar på en bensinmack?? Sen åkte vi till ett annat ärende till Beckers färg för att få hjälp med en kontrastfärg till en fondvägg. Det här med kontrast var tydligen inte helt lätt att förstå, eftersom killen vi fick "hjälp" av, efter mycket dividerande och kliande i huvudet - tog fram en exakt likadan färg som den vi redan har. Han erkände väl med rodnande kinder att det här inte riktigt var hans grej och att vi hade en väldigt svår färg. Borde inte färglära liksom ingå i kunskaperna när man jobbar i en färg och tapet-butik? Inget ont om ungdomar, berättar C, men när hon för två år sen släppte iväg niorndeklassare - inga direkt anmärkningsvärda VG-studenter - och två år senare råkar träffa på några av dem - som ivrigt försöker sälja på henne ett elavtal - så undrar man ju lite. Vad FAN vet du om elavtal överhuvudtaget? Har man ingen stolthet i företagen att faktiskt utbilda sin personal - de som sen ska vara ansiktet utåt?

I övrigt har det strosats runt Djurgårdsbrunns kanal idag och en solig vårdag som denna, med grönska, massor av flanörer, turister, cyklister och bara miljön där ute... så känns verkligen Stockholm som världens vackraste (huvud)stad. Dessutom kan ett besök på Flickorna Helin & Voltaire en solig dag som denna, verkligen rekommenderas. En annan sak som noterats kring Stockholm våren 2009.. jag spår en trend. Känns det inte som att stan fullständigt invaderats av fransmän? De är överallt, på kaféer, uteserveringar, i tunnelbanan, på cykeltur och det märkliga är att de inte ens känns som turister. Det måste ju om nåt vara en fjäder i hatten för Sverige - att nationalistiska fransmän, som ju redan anser sig bäst på mat, dryck och kaféliv i stor skala börjat söka sig utanför landets gränser - och då väljer Svedala..?

The 90s - ett försvarstal

Som en sann 90-talsnostalgiker så var jag förstås tvungen att ikväll se Henrik Schyfferts avslutnings-show för The 90s... Live och direkt, på SVT. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig.. kanske mer nostalgi ändå..? Popsicle var visserligen ett av mina absoluta favoritband - också. Liksom de 4 cm höga vecken på byxorna, liksom Skånegatan, Hannas, Whale, Knesset, Pop, Pet sounds, Killinggänget, Hassan och framför allt; ironin. Ah, vilka tider.. Men jag är inte helt säker på att jag helt förstår vad Schyffert vill säga.. vad är kontentan till slut? Att man blir äldre och att ungdomlig inställning i vuxen ålder inte funkar. Kan förstå att showen hyllats av nostalgiker, plus att den ju har rätt bra stand up-passager, som alla kan uppskatta. Jag skrattade så tårarna rann vid ett antal tillfällen men genomled också halvtradiga passager av "visdomar". Det är stundtals riktigt bra men som lekman kan man ju känna av att dramaturgin saknas.. den röda tråden existerar inte och att man avslutar allt i ett "jaha...?". Eller inte. :)

Bateman och Russell

Tror bestämt jag efter State of play igår börjar få en ny skådisfavorit.. och nej.. det är inte Ben Affleck. Jason Bateman ägde Juno, trots att de flesta var bra där och det starka manuset i sig gjorde filmen till ett självspelande piano. Trots ett kort inhopp, på två scener, lyckades han vara bäst i State of play också. Russel Crowe var även han, som vanligt, bra - och Ben Affleck var, som vanligt, mindre bra. Själv satt jag vid ett antal tillfällen och fnittrade åt ett lustigt tv-program, som kidsen i South park var helt besatta av. Russell Crowe fighting around the world, som i stort sett går ut på att Russell och hans tutande lotsbåt (!?) åker runt i världen och slår folk på käften. Se klipp HÄR.

Jeanne D'arc, trots allt..

Blir man inte helt jävla galen på sånt? Naivt nog trodde man att de helt korrekta klagomål som fördes fram mot personal som sovit på nattpassen - och som slutade i att personen sa upp sig, skulle vara en hmm.. väckarklocka? Alla i personalen stod upp mangrant och erkände missförhållandet och uppslutningen var 100%-ig och helt ärlig. Då skulle man ju kunna tro att personen i fråga hade vett att faktiskt känna en gnutta skam, komma till insikt - för det är ju helt självförvållat. Icke. Den nu uppsagda är djupt sårad och kränkt, helt oförstående och satsar nu all sin kraft på att gå runt på resten av sjukhusets alla avdelningar, där det finns bektanta och baktala oss i personalen. Så då fick vi vår Jeanne D'arc i alla fall, till slut. Vi ondskefulla, hemska elaka pöbel som hetsjagat och hämndlystet försökt få bort denna helt oskyldiga stackars människa från jobbet. Helt och hållet gått in i offerrollen och utmålar de som ville få till en förbättring, som hatiska, orättvisa och med en personlig agenda. Man blir ju bara så trött.. Vad gör man åt såna här människor? Såna som aldrig aldrig någonsin kan ta ett personligt ansvar och se sitt eget fel i saker?

Gated community

Det här ska inte bli en filmrecension, även om jag gärna tipsar om mexikanska La Zona, som är en utmärkt film om ett samhällsproblem som vi inte fått uppleva i Sverige än, men kanske kommer att få göra inom en snar framtid. Gated communitys, rikemansghetton där de med pengar via höga murar, taggtråd, vakter och tv-bevakning vill skydda sig från resten; de som inte har, de fattiga, tjuvarna, packet. Viktoria park i Limhamn, Malmö är ett första pilotprojekt, vad jag förstått. I La Zona skyddar man sig till vilket pris som helst och är det nåt man inte upplever så är det den eftersträvade tryggheten. Allt tycks handla om en stegrad paranoja och ett allt mer sektlikande samhälle där de oliktänkande, humanisterna, de illojala, stöts ut. Pengar styr i slutändan allt, korruptionen genomsyrar allt och vi är definitivt inte lika inför lagen.

I Sverige är vi inte där än, även om medborgargarden funnits ett bra tag, för att skydda det egna området från påhälsning. Och visst är det ett tecken på att nåt är fel, när det i en av de finare kommunerna norr om Stockholm är lättare att ragga folk till att nattvakta på båtklubben, än att engagera vuxna till att nattvandra för att hålla koll på sina egna barn.

Bonjour Sagan

Känner att jag börjat tröttna på porträtt av hysteriska fransyskor, så disfunktionella, så självuppfyllda av egoism och destruktiva impulser. Visst, Frankrike är mer jämlikt än USA på att faktiskt göra filmer om och med även äldre fula kvinnor, som inte behöver våpiga bihang till manliga egon. Bonjour Sagan, filmen baserad på författarinnan Francoise Sagans liv är verkligen ingen skönmålning av ett kändisskap. Precis som La vie en rose, i stora penseldrag gjorde ner Edit Piaf så målar Bonjour Sagan ett rätt hemskt porträtt över Francoise Sagan. Hon framställs som lynnig, slösaktig, slarvig, känslokall, anarkistisk och fri i själen – men samtidigt helt ointresserad av sin son. Precis som Piaf slösar Sagan bort sin talang på huvudlöst pengaslösande, sprit och droger och på att livet igenom vara en självcentrerad hysterika, en vidrig egoistisk apa – som tycks kräva att hela världen ska cirkulera kring henne. Men det är en bra film och Sylvie Testud i huvudrollen genomför 40 års kronologi med bravur.

Farbrorn med kottarna

Idag stötte jag på honom igen, farbrorn med kottarna. Har nu vid tre tillfällen stött på denna "eldsjäl" när jag gått på hundpromenad. Eldsjäl är kanske fel ord, jag skulle säga en pensionär med för lite att göra. Promenadsträckan består mestadels av gammal hederlig landsväg, som inte används för bilar men en och annan traktor och hästridning. Farbrorn med kottarna har gjort det till sin livsuppgift att ombesörja de stackars kottarna, som ligger där på vägen och riskerar att bli påkörda eller trampade på - så han rensar bort alla längs vägen. Extremt noggrannt. Han verkar rent utav lite irriterad också, på anarkin som råder i naturen. The nerve! Sparkar ner dem i diket eller kastar upp dem i skogen. It's a tough job, but someone gotta do it...

Debrief

Debriefing på jobbet ikväll, angående det chockartade dödsfallet i helgen. Kändes ändå bra, lika mycket att få prata ut, som att bara få lyssna. Vem ska nu berika mig med sina enorma kunskaper om teater, litteratur och opera..? Men alltihop fick en förstås att tänka ens egen dödlighet och kanske också den här bloggens. Hela tanken med bloggen från början var att få in en rytm att producera text varje dag, uppdatera ofta - men också att den i slutändan skulle bli mer profilerad mot musik. Känns som att det börjar bli allt mer träligt att hela tiden försöka hitta nya ämnen att prata om. Så när jag lärt mig lite mer om webdesign och knutit upp lite musikaliska kontakter så kommer Peepin' Toms om inte gå i graven så åtminstone sakta ner rejält i tempo.

Musik som snurrar på Oakbitchs skivspelare just nu:

Elenette. Och är det nån musikkunnig som vet vad blåsinstrumentet sångaren spelar på heter? Jag får nån sentimental känsla i huvudet och börjar tänka på antingen en 70-talslåt eller ett klassiskt tv-program. Any clues?

Ra ra riot. För att det är såhär powerpop ska göras!

Coeur de Pirate. För att den får en att tänka på Jean-Pierre Jenuets filmer.

Låg stämning

Nog för att det funnits turbulenta veckor på jobbet men förra veckan (20) var nog ändå mer turbulent än man kunnat vänja sig vid. Hela tjallarhistorien på jobbet har resultetat i att den ene, som inte är fast anställd, inte längre är välkommen till att jobba natt. Den andra personen, som var hårdast ansatt - sa upp sig i mitten på veckan. Själv var jag på kurs samma dag med nattkollegorna och satt bredvid och skämtade med operafanset, den prydlige lille A. Två dagar senare får jag beskedet att A är död. I en förmodad hjärtattack. Så just nu känns det mesta lite omtumlande när en nära arbetskamrat bara rycks bort från en stund till en annan. R.I.P.

Stigma på Plantagen

Man vill ju inte gärna prata om stigma och fördomsprofiler men kanske har man ändå tagit avtryck av alla dessa Efterlyst-program och flödet av yrkeskriminella från öst, som kommer på sommarturné till Sverige, för att fiffla med antingen bankomater, kortterminaler eller bara lumpna tärningsspel med tändsticksaskar på Drottninggatan. Man känner direkt av stigmat, en svartmuskig kille blandar med sina tärningar och en helt "utomstående" kille satsar friskt 500 spänn - och vinner! Problemet är denne turgubbe är lika svartmuskig som "croupiern", i en annars stor massa av nyfikna och bleka svenskar.

Vårsol i stan och återigen kändes det som att halva norra Stockholm besökte Plantagen denna dag, för att fylla på lagren av balkong- och trädgårdsblomster. Låt oss kategoriskt säga att 90% av kunderna var ljust lättlädda sommarsvenskar av proper medelklass. Jag vill sen inte peka finger åt nåt håll, men jag känner ändå att som halv öststatare så tar jag mig den friheten. Precis just när jag vid kassan ska knappa in pinkoden till mitt Visa-kort, så dyker en riktig katt bland hermelinerna upp, från fel håll - från höger. Jag skulle säga.. en riktig stigmatiserad öststatskille av säg.. rumänskt ursprung. Bara det att han kommer för nära, för att kunna registrera min knapptryckning - gör mig mer uppmärksam och misstänksam. Att han sen är smutsig och klädd i omoderna svarta kläder av klassiskt öststatssnitt, med en tovig keps - och guld i framtänderna gör inte saken bättre. Men ok, vi ska inte döma nån på utseende och han kanske bara råkade gå in i affären från fel håll, förvirrad utlänning som han var. Men stigmat finns där likförbannat. Och vad gör han där - precis när jag ska betala? Han står med en stor bunt tusenlappar i handen (gummisnodden runt handleden) och tror på fullt allvar att tjejen i kassan ska växla pengarna åt honom, till mindre valörer. Tänk inte paranoja men ser inte det ut som oerhört lumpet sätt att tvätta pengar? Vem får ens ut tusenlappar idag? Till på det står en biffig allierad längre bort, som nån form av utkik, ute vid entrén. Inte heller han helt assimilerad med resten av klientelet. De smälter liksom inte in för fem öre den här dagen, samtidigt som de beter sig skumt. Betalar mitt, håller demonstrativt armen över min väska där plånboken ligger, när jag passerar förbi dem. Ingenting hände - men hade det hänt nåt så får de nog fan till nästa gång tänka mer på sin approach, för hela deras uppenbarelse skriker ut noll trovädighet och de har "fifflare" inskrivet i pannan. Eller så är det kanske jag som får jobba med mina fördomar?

Euro, tips

Final ikväll och jag skulle satsa mina pengar på antingen Islands eller Albaniens bidrag - men frågan är ju om nån av dessa två länder verkligen vill vinna. Island med sin usla ekonomi och Albanien med sin något.. isolerade syn på världen. Så jag säger som Oslo-boende M; "bara inte den där jävla norrbaggen vinner!"

Och så ett tips på en skön video för den danssugne, nu när våren exploderat: Ebony bones - The muzik.

Ni ska inte bara hålla på ett dåligt lag...

Började titta runt bland olika sportföreningars klubbmärken och många är rätt fula (och även obegripliga) men en aspekt borde väl ändå vara att märket ska vara relativt enkelt att avbilda, vid nyrekryting av unga fans, dvs barn osv. Jag tror nog ändå att Barnsley FC's klubbmärke går in i kategorin både som fulast och svårast för en femåring att rita av från minnet. Det här kan få barn att rent utav välja ett annat favoritlag.

Glasblåsarn i röda byxor, gruvarbetaren i uppkavlade ärmar och sköna jeans (glöm inte lyktan runt halsen), som tillsammans håller om ett jävulskt kollrig sköld med vildsvin, örnar och kors, dessutom en grip ovanpå det, som håller i en piltavla - och ja.. sen är det bara sten och gräs underst och de där latinska orden som grädde på moset. Piece of cake. Spectemur agendo betyder för övrigt "döm oss efter vad vi gör" och ja.. jag sitter precis och gör det...

Tar gärna emot tips på fler bökiga/fula klubbmärken!

Eurovision 2009, andra semifinalen

.. och där kom de dansande björnarna också.. Det ÄR ju Tingeling? Och som nån vis bloggare summerade spektaklet i Moskva; med en sån gigantisk bugdet man plöjt ner i det här - hade man då inte råd med lite bättre programledare? En gapig patetisk pajas och utöver det; den ständiga tron att det räcker att släpa fram en fotomodell - så räcker det för att göra en bra programledare.

Showen då..? Väldigt många som försökte spela på sin sexighet - med dåligt resultat. En riktig pajas-semifinal med det ena udda numret efter det andra. Gräsligt spastiska Lettland, Don King-frillan i Serbien, superbögiga Ungern och de glittriga holländska gubbarna. Sämst var nog ändå Lettland, Kroatien och det platta bredbenta danska numret.

Bäst? Jag gillade verkligen Albaniens låt - även om jag inte förstod grejen med dvärgarna och killen i glittrig mosaikhuva för ansiktet. Men bidraget var kvällens bästa. Norges bidrag har också nåt, fast det kanske beror på att man hört den så många gånger redan. Grekland och Ukraina var också hyfsade. Snyggast; den svala estniskan.

Homofober

Lyssnade i förmiddags på Hallå P3, där diskussionsämnet för dagen var homofobi. Alla som var eller kände nån homofob var välkomna att ringa in - bara för att väl där bli idiotförklarade. Inte mycket till diskussion, egentligen. Kändes som ett lite märkligt upplägg. Lustigast var ändå en äldre herre som förklarade problemet med de homosexuella att "homos älskar att kasta sin kärlek och sina genitalier i ansiktet på folk!". Jag antar att han inte menade det bokstavligt..?

Eurovision 2009

Då var första semifinalen i melodifestivalen avklarad, med några höjdpunkter och några rent pinsamma nummer. Ärligt talat.. Tjeckiens bidrag..? Vem hade röstat fram dem? Den där lilla killen i cape borde nån släpa ut på gatan och prygla upp med sitt bälte - i direktsändning. Det drypande pretentiösa bidraget från Israel, den vidriga finska eurotechnolåten med en cool kille i bakvänd keps.. (såå 2009!).

Egentligen hatar jag allt vad rockopera och hela den här Nightwish-trenden heter men Vitrysslands bidrag var ju rätt bra. Det tillsammans med Malta utgjorde nog topp tre - och bäst av alla var Islands Yohanna i Is it true. Bäst låt, sötast tjej. Hon tillsammans med Portugals Sara Rue-kopia.

Malena Ernmans La voix kändes riktigt märklig och hur man valt en ljussättning där allt försvann i kontrasterna. Men visst, sjunga kan hon. Final? Ja, allt annat vore väl en skymf mot allt vad god smak heter. Och så här med lite mer facit i hand.. den mäktiga mellanakten med militärkörer, stridsvagnar, stridsflygplan, folkdansare, hiphopare och Tatu - hur långt ifrån Tingeling var de egentligen??? Så vad var de så upprörda över?

Swedish sinners

Sunday chill-party på söndagen, vilket gjorde mig frånvarande från bloggen. Mycket trevligt, trots att jag drog nitlotten och fick köra. Försåg mig annars med godsaker ur te-buffén och ett bortglömt sockerkaksrecept daterat från 1739. Gott faktiskt. När sen de flesta av gästerna rumlat hem startade de vilda diskussionerna i soffan och ett ämne är faktiskt lite intressant. Ska man se det som ett framsteg eller som politisk korrekt feghet, typiskt svensk slätstrukenhet. Tesen var i alla fall att utlänningar som kommer till Stockholm och vill partaja lite blir förbluffade över att stan inte har nåt Red light district. Stockholm överhuvudtaget är en väldigt polerad och ofarlig stad, där alla dåliga element och avarter politiserats bort. "Den svenska synden" som fenomen är en gigantisk myt - svenskar har aldrig varit speciellt syndiga, porriga eller i bräschen för det "farliga". Inte sen Ulla Jacobssons nakna bröst 1951 i Hon dansade en sommar och efterföljande Sommaren med Monika -53. Hela begreppet swedish erotica var ju bara en amerikansk konstruktion på deras fördomar om oss.

Sen kan man ju då förstås fråga sig.. är det bra eller dåligt att Stockholm är en så osyndig och ofarlig stad? Så likriktad och snäll. Vi är i fast i Socialstyrelsens krampaktiga grepp, där allt är påtalat vad som är bra för dig, respektive inte bra för dig. Men å andra sidan; det kan väl inte vara nåt dåligt att vi är ett av världens mest jämlika länder, att vi har en stark feminism och en rätt bra debatt kring manligt förtryck, osv. Eftersom man ändå inte kan lagstifta bort prostitutionen, så borde man istället hjälpa de utsatta kvinnorna - sätta dem på statligt kontrollerade bordeller, regelbundna hälskontroller, man slipper hallickarna, ljusskygga kunder, man borde låta dem ha sin egen fackförening (höhö..) - ja, lite som den tyska modellen. Visst, kontrar J.. hur kul vore det att gå till arbetsförmedlingen och i brist på andra jobb bli hänvisad till att jobba som prostituerad - tackar du dessutom nej till ett erbjudet jobb blir du av med a-kassan. Allt för att återupprätta lite synd..

Odell och psykoskonsten

Så Konstfackseleven Anna Odell har nu presenterat sitt verk, föga förvånande - lika genomskinligt som förutsägbart. Hon vill ifrågasätta psykvården genom att iscensätta en scen från sitt eget liv, då hon för 13 år sen - när hon var allvarligt psykiskt sjuk på riktigt - blev omhändertagen och berövad sina rättigheter. Det här slutprojektet är henne egen konstnärliga och personliga vendetta. Nu är hon upprörd, för att hon med sitt tidigare track record blev behandlad som en psykpatient - när hon i själva verket bara utförde ett konstnärligt experiment. Den här gången. Slutligen, om man läser DN, så applicerar hon Marie Louise Ekman citat på sig själv "om jag inte hade varit konstnär, hade jag förmodligen varit psykiskt sjuk eller kriminell". Ja, som om nu det ena skulle utesluta det andra.. Nån Van Gogh är hon väl inte riktigt än, så primärt är hon kanske en psykisk sjuk student, som gått över gränsen och tror sig kunna använda konsten som alibi.

Martyrium

Två jobbiga nätter väntar. Efter en lightvariant på Nürnbergrättegången igår (alla var där utom "förbrytarna") så väntar nu det stora testet. Tjallar/angivarhistorien är nu vädrad och alla är eniga om att det var tvunget att förr eller senare berätta sanningen. Föremålet för allas klagan och irritation lös med sin frånvaro. Inatt kommer den stora prövningen, då den en av de anklagade jobbar sitt första pass inatt, sen allt uppdagades och denne/denna blev tvungen att ta en mindre time out. Inatt är hon/han tillbaka och känner jag personen rätt kan det bli tio väääääldigt jobbiga timmar. En kränkning upphöjt i två; en skändad person som kommer få Al aqsa-martyrerna att framstå som återhållsamma. Tio timmar av Jeanne D'arc på bålet. Och vi i den resterande personalen kommer förstås att få klä skott för allt. Hur reagerar man överhuvudtaget som anställd om samtliga i personalen sågat en jäms med fotknölarna? Hur kommer man tillbaka? Tar man intryck av kritiken, är man djupt sårad eller blir man bara hämndlysten och illojal tillbaka? Fortsättning följer...

Märkeskläder

Har gjort nåt idag som jag verkligen avskyr. Drar mig för det, in i det längsta. Att handla kläder. Jag har inget tålamod och ser inte alls njutningen att strosa runt i timmar från en affär till en annan. Jag vill bara gå in, ta det jag ska ha - inte ens prova det först - handla och adjö. Det kan te sig som en motsägelse att jag å ena sidan önskat mig (och fått) ett presentkort på Nitty gritty i julklapp men ändå känner en stark hatkärlek till det där stället. Älskar att hata det. Speciellt nu, under finanskris och tunnare plånböcker - då NG fortfarande kör sin fisförnäma stil. Trots konkurs och nyöppnande i mindre lokaler. Problemet är fortfarande där. Stora minimalistiska lokaler och ytterst få klädplagg som hänger lite blygsamt på nån galge eller i en hylla. Det känns nästan som att kläderna är en ursäkt för att få ha en butik och umgås med polarna. Och kläderna sen.. det känns som att 90% av priset handlar om märket, resterande om kvalitet. Jag vet inte varför jag blir så störd på NG's favoritmärke - huliganmärket # 1; Stone island, som hänger här överallt, till helt oförsvarbara priser. En vit t-shirt av måttlig kvalitet för 700. Jag kan köpa tre såna t-shirtar för 99 kronor på Coop forum - och förmodligen få bättre kvalitet. Men de övriga 601 kronorna betalar jag för SI's coola logga på bröstet. Jackor för 4000 och uppåt, simpla jävla regnjackor med krage. Är det verkligen rimligt och försvarbart att lura sina kunder på det sättet? Det finns inget argument i världen som kan påvisa att produktions- och materialkostnaden skulle kräva att jackan kostar 4000. Det är bara ren bluff.. och det värsta är att jag går på den, till viss del. Väljer ju i hundra fall av hundra en Ben Sherman före en Batistini eller Gant.

På ett sätt är det märkligt hur vi konsumenter står ut med märkeshysterin och överpriserna på kläder - samtidigt som en hel generation sagt nej till skivbolagens hutlösa priser för musik. Väldigt många finner det helt oförsvarbart att en CD-skiva skulle kosta över 200 kronor, en bit plast som kostar 2 spänn att producera. Och ändå ser man samtidigt så mycket ner på outlets och grossister som via sina ohippa affärer utanför stan säljer samma märkeskläder för en betydligt mindre summa - för då har man inte införskaffat den på rätt sätt.

På Saturnus

Ännu ett inlägg om fika.. Har faktiskt sett fram emot detta besök ända sen det bokades igår; Saturnus gigantiska kanelbullar (bokstavligen stora som dasslock) och allt annat, tillagat med lite mer kunskap, passion och kärlek än andra fik. Var lyrisk sist jag var där förra året och det var lika bra den här gången också. Hallonmarängpajen var som det fina spanska uttrycket; "det knullar i munnen", samtidigt som stället utstrålar klass och personalen i sina korrekta vita skjortor med slips ser ut som nåt Morrissey hade placerat på ett tidigt Smiths-konvolut. Dessutom har Saturnus fika-Stockholms vackraste golv - bara det är värt ett besök. Fika med goda vännen J som skissade ut planerna för den födelsedagsfest som ska hållas på söndag. Underhållningen är en blandad kompott av sånt gästerna lär tycka bra/illa om. J's sambo ska förstås placeras vid pianot, spelandes glada Karl Gerhard-kupletter. Dessutom tas det för givet att jag ska visa upp mina kunskaper både i Charleston OCH Riverdance (självklart iförd trikåer), för de övriga gästerna. Hunden får följa med (och sitta i sin bur) men för att skoja till det hissar vi upp buren i taket och leker att det är en pinata-häst, som gästerna får banka på. Det kan bli en klassiker...

Note to SAOL

Ordförslag till nästa utgåva av SAOL; genusmonster. Hanni P myntade ordet idag över en lunch och det är ju briljant. Betydelse; personer som gärna vill pådyvla små barn klassiska könskonventioner och stereotypa normer; blått, bilar, sport och krigslekar för pojkar - rosa, dockor, nagellack och tebjudningar för flickor.

Och även om 38-åringen som först anklagades för skottdåden i Gamla stan visade sig vara oskyldig så fick jag idag nån slags argument för att han åtminstone var en otrevlig typ. Alltid något. Och är man otrevlig, så är man ju i stort sett skyldig ändå.. :)

Svenne banan

Vet inte varför jag gör det.. det är som en drog. Trots idiotin, den extremt låga nivån på människor och att skammens rodnad klistrar sig över ens ansikte, så kan man inte låta bli att titta på Färjan. Mest skrämmande är frågan om de här människorna verkligen är ett tvärsnitt av hur svensken är i gemen? Det är en genomsyrande känsla av att man förstår hur tonåringar känner sig, hur man kan skämmas så över sina föräldrar, eller bara pinsamma vuxna, så till den gräns att man skulle vilja sjunka genom golvet och försvinna ner i nåt maskinrum. Är verkligen fulla "roliga" människor egentligen bara pinsamma idioter?

Å andra sidan kan jag störa mig på folk som hela tiden ska klassificera typiskt svenska beteenden som white trash eller svenne banan. Jag vet ingen annan nationalitet som satsar så mycket energi på att skämmas så över sina egna drag och göra det typiskt svenska till nåt fånigt. Hatar också medelklassens notoriska självförakt och förminskande av sig själv. För det finns väl inget värre och mer hånfullt man kan säga till nån än att antingen anklaga dem för att vara svenniga, svenne banan eller bara sååå medelklass. Svenne banan tycks man kunna använda i alla möjliga sammanhang - mot allt man inte gillar, för att distansera sig. Som för att minsann deklarera att JAG är lite bättre, lite finare än det där svenska 90% av befolkningen håller på med. Hammarby sjöstad är ju så Svenne banan har jag hört.. Är det verkligen det? Och då är det förstås töntigt och fel..? Herregud, man vill ju som svensk verkligen INTE vara en svenne - vilken förolämpning! Jag säger som Fredrik Lindström.. pratar man om nåt som osvenskt, så är det positivt menat - för vi är ju så jävla inbundna och tråkiga och kan bara släppa loss när vi är packade. Tittar man på Färjan så är osvenskt beteende nåt att föredra. Å andra sidan.. det är väldigt sällan du hör nån säga; "vilken härligt osvensk kötthantering!" och mena det som nåt positivt. Vilken härligt osvensk kvalitetskontroll! Osvensk djurhållning eller lite osvensk syn på barnuppfostran. Jag vill se DIG gå till en skönt osvensk tandläkare nästa gång... Är det nåt som är svenne banan så är det just att distansera sig från andra med svenne banan-argument.

Gubbrockare i för fina lägenheter

Tänkte fortsätta på samma ämne idag. Förnöjsamma fik. Det finns egentligen nåt är ännu mer irriterande i den här kategorin och det är förmodligen vad jag skulle likna vid gubbrockare med schysst lägenhet. Den värsta kategorin av fik är de som har de fantastiska lägena i stan - men som inte bryr sig om att förvalta möjligheterna. Nöj er med vårt fina läge och ät torr fabriksproducerad morotskaka. Det duger som det är, räcker det inte med utsikten? Dvs en gubbrockare i en alldeles för fin lägenhet, där mottot är "jag bryr mig inte - jag fortsätter i gamla invanda spår". Turistfällor kanske man kan säga, fool me once - shame on you, fool me twice.. osv. Det vimlar av såna fik och restauranger i stan. Kaknästornet är ett fint exempel, Erstaterassen ett annat. Fåfängan ett tredje. Harpaviljongen ett fjärde. Känslan av att komma hem till ett lyxigt palats och bli bjuden på skorpor. Dyra äckliga skorpor dessutom.

Stockholms kaféer

Nu vill inte jag på nåt sätt förekomma Fikatipset men en ny fikavår har definitivt dragit igång och gamla favoritkaféer har både infriat och bedrövat under 2009 års första månader. Inget ont om Delicato egentligen men Delicato för fikat är ungefär vad gubbrocken är för musiken. Den bara produceras, utan att nån vet varför. Ingen orkar bry sig, ingen orkar ifrågasätta, eller bryta mönster. Varför anstränga sig? Gubbrocken bara görs för att gamla musikergubbar inte har nåt annat för sig. Så de fortsätter spela in musik, trots att idéerna och fantasin sen länge är slut. Det är varken bra eller dåligt, det bara är. Så känns ett fik som bara satsar på inköpta fabrikat. Delicatons utspridning i sig är kanske inte det värsta med Stockholm kafékultur, även om det spelar in - utan där har vi ett ännu värre problem. Likriktningen. Fiken i Stockholm är lite som stockholmaren själv kan bli betraktad av folk utifrån. Ängslig. Livrädd för att göra fel, för att inte vara rätt, cool och creddig. Och creddighet är ju det viktigaste av allt. 80% av alla fik tycks lida av det, den här bedrövliga minimalismen och normen på hur ett kafé ska se ut. Det är chokladbruna eller lattefärgade väggar, minimalistisk inredning med några få svartvita foton eller konst som är till salu för nån konstnär som hyrt in sig - det är ständigt dessa ciabattamackor, muffins och färskpressad apelsinjuice. En bajsnödig osäkerhet på att våga vara nåt annat, nåt mer än bara lagom. Vad Stockholm behöver är lite variation, lite djärvhet, lite färgexplosioner, fik som vågar vara lite töntiga och maximalistiska och som är nåt mer än alla genomtänkta och sparsmakade mittuppslag från nån glassig designertidning. Samma tidningar som gärna ska finnas att läsa på ställena. Motsatsen behöver inte vara klassiska konditorier a la Vetekatten, med känslan av att befinna sig i farmors finrum men det är åtminstone något som bryter likriktningen en smula. Den franska trenden i kafékulturen är trevlig - den italienska ståbarstraditionen är det inte..

Ett fik som fortfarande lever upp till sin favoritstämpel är i alla fall Tornhuset i Gustavsberg. De låg på min topp 3-lista förra året och kommer förmodligen göra det i år också.

Flytta

Känner mig väldigt dåsig på kvällen och enda anledningen till att man inte mår bra är egentligen att man vistats ute alldeles för mycket. Sol och sånt där tjafs.. Idag har man hjälpt till att flytta. Kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag hjälpt min goda vän C att flytta egentligen. Vad är vi uppe i nu? 5, 6, 7? Ligger så mycket på plus vid det här laget att hon om jag nån gång flyttar, lika gärna gör bäst i att betala flyttfirman, så slipper hon bära. Och till nästa gång hon själv kommer att flytta, så kanske hon rent utav kommer ha packat klart allt tills dess att vi kommer... :) Men nya lägenheten är fin - även om loftgångar personligen ger mig rysningar. Första tavlan är uppsatt på väggen. Det främsta att ta med sig från flytten idag är nog annars ändå alla issues. Har av den här bloggen lärt mig att det ibland är bäst att hålla käft men det kändes verkligen som att väldigt många vid flytten idag bar på issues, privata små bestyr och hemligheter som får förbli just hemligheter. Många ämnen som är minerad mark, beroende på vart man väljer att rikta intresset. Nåväl, det har varit en riktigt trevlig dag allt som allt och vi ses väl snart igen.. till nästa flytt. Träningsvärken kommer hålla mig sängliggande imorgon.