2008

En kort årssummering av 2008 får väl summeras som ett rätt bra år. Inte lika kul och resgalet som 2007 men ändå. Vi hann besöka Dublin och den mysiga kuststaden Blackrock, var både i Slovakien, Österrike, Tyskland och på hösten även i Polen. Salzburg och besöket på Örnnästet Kehlstein får nog betecknas som höjdpunkterna.

Inga vänner gifte sig under året (och alla verkade tro att VI skulle göra det). Vänskapskretsen tycks annars ha kommit till den punkten då man antingen gick skilda vägar eller skaffade ett andra barn. Vi beklagar det förstnämnda och gratulerar det sistnämnda.

Vännerna bestod. Vid det här laget brukar det vara så. Bekanta, kolleger och ytliga kompisar kommer och går men vännerna består. Första året i den nya lägenheten rann iväg som en nysning. Helt klart har det hänt saker men fortfarande finns massor kvar att göra och kanske mest spännande blir den tavelvägg med svartvita ramade fotografier som under våren ska upp i vardagsrummet. Behöver dock fler bilder. Hanni P?

Startade denna blogg, färdigställde en bok (även om den inte är redigerad) och skriver stadigt på mitt andra större projekt och utöver det så jobbade man på ytterligare ett år på psyket, första hela som fast anställd. Fotograferandet har svajat även detta år. Vill göra mer, bättre kort och förstås ha en bättre kamera. För det är ju alltid kamerans fel att korten blir dåliga? Våga fråga folk på stan, se ögonblicken och ta smartare kort - gärna på människor. Arrangera upp scener att fota, dra igång teman och projekt. Ja, det får bli nåt av mottot för 2009. Bli en ja-människa, bejaka kreativiteten och få saker slutförda. Och resa förstås!

Sportsligt var det ett uselt år, kulturellt helt ok (även om det kanske inte blev så många pjäser som man önskat). Kändes som att Dramaten hade ett mellanår vad gäller bra pjäser och att man blev utklassade av Stadsteaterns större vitalitet. Hann knappt gå på några utställningar alls i övrigt. Musikaliskt regerade post-britpoparna även detta år och bästa film blev en brasiliansk uppföljare.

Inget party för mig ikväll, då jag åkt på att jobba. Hmmm. Men hur som; Gott nytt år på er därute, where ever you are!

Årets bästa filmer; and the winner is....

1. Tropa de elite. Filmen har utmålats som en fristående uppföljare till den helt fantastiska Guds stad från 2003 men förutom återbesöket i Rios brottstyngda favelor så finns här bara manusförfattaren Braulio Mantovani som gemensam nämnare för de båda filmerna. Det är dock mycket som känns igen. Den stenhårda manliga attityden, oerhört våldsamt och oförlåtande och ärligt talat, väldigt lite hopp för framtiden. Det ger en dyster bild både av fattigdomen, av allmänhetens uppgivna syn på polisväsendet, den genomruttna korruptionen, som genomsyrar allt och hur lösningen på alla problem tycks vara våld och ännu mera våld. Men det är fortfarande väldigt väldigt bra.

Årets bästa filmer; plats 3 och 2

3. Tropic thunder. En Vietnamenfilmens Tre amigos (fast skådisarna är fem..) Årets roligaste film och samtidigt som humorn ibland är låg så gör Robert Downey Jr ett porträtt som borde vara värdigt en Oscarsnominering för bästa biroll. Jag har åtminstone aldrig sett honom bättre. Tropic thunder kanske äntligen får slut på alla heroiserande Vietnam-filmer. Till och med Plutonen fick en besk eftersmak efter det här. Notera också Tom Cruise vulgära filmbolagsmogul, vit flintskallig tjockis med förklärlek för gangsta-rap.

2. Juno. För årets bästa manus (Diablo Cody), för årets genombrott (Elaine Paige), för det bästa manliga porträtt som gjorts på år och dar (Jason Bateman). Bra skådisar och skarp dialog (kanske rent utav lite för skarp för Paige, som ju trots allt ska spela en 16-åring). Men å andra sidan, har man sett Gilmore girls (där mamma servitrisen och hennes tonårsdotter har genomtänkta kulsprutedialoger värdiga retorikproffessorer eller Vita husets belästa argumentationsskiften mellan presidenten och hans medarbetare), så bleknar allt annat i jämförelse. Det är bra, det är genomtänkt och strålande utfört.

Årets bästa filmer; plats 5 och 4

Inser vid en summering att det bästa jag sett i år varit filmer från förr och att jag förmodligen kanske inte hunnit se allt som var bra men här kommer i alla fall min personliga lilla lista på årets bästa filmer.

5. Control. Fotografen Anton Corbijn debuterar på filmduken inte bara med ett klockrent foto utan också med ett bra manus kring Joy division-sångaren Ian Curtis korta liv. Vemodigt, vackert och bra skådespelare.

4. Margot at the weeding. Noah Baumbach återvänder till den amerikanska vardagens diskbänksrealism och småskaliga humor, som i nuläget ingen annan förmår att porträttera bättre. Genombrottet The Squid and the whale var kanske en bättre film men det här är nästan lika bra, samtidigt som skådespelarna är bättre. Nicole Kidman vs Jennifer Jason Leigh är årets bästa skådisduell.

Försoning

Försoning, baserad på Ian McEwans roman är en vacker tragedi, ibland kryckig, ibland effektiv. Det är inte alltid regin och flytet finns där men i slutet knyts det mesta ihop med akuratess. Är det en bra film? Jovars. Början haltar en del och vissa scener känns teatrala men slutsumman är klart godkänd. Samtidigt har filmen nästan mer blivit känd för andra detaljer än just handlingen eller skådespeleriet. En mäktig masscen längs Dunkirks stränder med över 1000 statister, som är en vindlande 4½ minuter kameraåkning - allt taget i en enda tagning. Det annars filmen blivit kanske mest omtalat för är Keira Knightleys gröna klänning från Gaviana, som att InStyle magazine blivit korad till HELA filmhistoriens vackraste klädesplagg. Best of all time, mer minnesvärd än Audrey Hepburn, Marylin Monroe, Rita Hayworth och Vivian Leigh. En sån utnämning så nära inpå en film känns ungefär lika patetisk som tidernas bästa svenska skådespelerska-omröstningen för några år sen - som Helena Bergström vann före Greta Garbo och Ingrid Bergman. Klänningen må vara vacker men benranglet/size 0-Keira kan definitivt inte bära upp den med behag och kvinnlighet. Men filmen är sevärd om man gillar känslan av engelsk överklass, stänk av Jane Austen och kärlek på avstånd. Förutom Keira återfinns här James McAvoy, Vanessa Redgrave, Romola Garai, Blenda Blethyn och talangfulla Saoirse Ronan.

Nostalgi #3

För oss 80-talsnostalgiker.. förutom Fem myror är fler än fem elefanter - var inte det HÄR det absolut bästa barnprogrammet? Åtminstone jag satt som på nålar, i spänd förväntan och samtidigt lite rädd.

Spegel, spegel..

Håhå jaja... besök tidigt på förmiddagen av en hord Skellefteåfans; familj med tre barn - alla utspökade i SAIK's färger och emblem. Två flugor i en smäll, då SAIK idag möter mitt lag; SSK. Märkligt egentligen men vän T, som jag ändå känt i 17 år, inser att det är första gången någonsin han fått komma hem till mig, på alla dessa år. Vi kanske inte är så nära vänner ändå, eller så har det alltid varit olägligt (förmultnade kroppar i syrabad och avhuggna huvud i kylen har ju besvärat saken en del..). Så det blev fika, lite trevlig uppdatering, lite spring och som en avslutning sju års olycka, när herrskapet lyckades tjonga ner en spegel i golvet precis när de skulle gå. Kändes lite snopet med ett "hoppsan - men hejdå då!" och där stod vi kvar och samlade ihop bitarna från en fucked-up ram. Nu hoppas jag verkligen att SSK i eftermiddag hämnas på Skellefteå å mina vägnar. Å spegelns vägnar, framför allt. Som den gamla jingeln i Scaniarinken brukar lyda; "nobody comes to our house and pushes us (or our mirrors) around!"

Tillbaka i vardagen

Tillbaka i vardagen, med en massa presenter som man ska försöka applicera in i hemmet. Eller byta. Spelade under helgen Retro, ett rätt underhållande spel som väl kan beskrivas som en kombination av vanlig frågesport och Absolut överens. Bjöd på många skratt och felsägningar. Bland favoriterna hör exempelvis röda khemerernas tyranniske ledare; Paul Potts (diktator och operasångare i ett!), eller det mindre grälet som utbröt när man skulle ange fem käcka svenska sångerskor och svärfar skrivit ner Suzzie Tapper. "Hon är för fan inte käck - hon har ju Parkinson!".. vad nu det hade med saken att göra.. eller benämna CSI som "det töntigaste tv-programmet". Eller varför inte den berömda svenska fotbollstrion i Milan på 50-talet; Gren-Olin.. men vem var den tredje?

Peepin' tar ett kort jullov

Frostbeklätt Sala. Mycket nöjd med julklapparna och kan inte nog buga i tacksamhet. Återkommer med uppdatering senare. God jul på er, allihop!

Födelsedag och jobb

Jaha, då fyller man år igen då... Börjar med att spendera de sju första timmarna på dygnet med att sitta på psyket, sen sova. Tänker på två patienter på avdelningen som är lite som de eviga antagonisterna i MAD; X & Y, som alltid bekämpade varandra med finurliga vapen. Igår försökte sig X på en liten fredlig trevare till Y, genom att vänligt bjuda henne på ett glas Coca cola. Y accepterade gesten, om än med viss tvekan. Colan var god ända tills dess att Y i botten på glaset upptäcker X's tandprotes. Tada!

Födelsedagen har annars inneburit god mat och trevliga presenter. Lite kul är att jag för några dagar sen såg en av de böcker jag önskat mig, på C's skrivbord och utbrast "åh, den här skulle jag också vilja ha!" och så var den liksom just tänkt till mig idag..

Polisorkestern som kom bort

Hinner med en liten film - och ännu har inte vinterkräksjukan slagit till. En riktig fredspipe-film. Israelisk-franska Polisorkestern som kom bort handlar om en egyptisk polisorkester från Alexandria som på sin Israel-turné kommer bort. Ingen hämtar dem på flygplatsen och när de väl tar ett eget initiativ och far i väg med buss, hamnar de fel, i en gudförgäten liten håla. Filmen är väldigt långsam, vilket också kanske är dess styrka. Att ge relationerna tid, att vi alla är människor och humanister, vare sig man är jude eller arab. Den tystlåtne och korrekte orkesterledaren Sasson Gabai och den vackra israeliska kaféägarinnan Ronit Elkabetz halvstela relation är fin i sin återhållsamhet. Är man ute efter vilda biljakter och snabba passioner är det här helt fel film att se. Trots den fina tanken med filmen så läser jag kring den att nästan alla skådisar är israeler, som att tanken bara skulle fungera i teorin men inte i praktiken. Intressant är också hur språkförbistringen mellan de två nationaliteterna alltid löser sig med felfri engelska - så till den grad att filmen diskvalificerades som Israels kandidat till Oscars 2008 för bästa utländska film. Eftersom det talas engelska i mer än 50% av filmen så räknas den inte längre som utländsk. En fin film, om man är upplagd för det långsamma, subtila och småskaliga i mänskliga relationer.

I'm doomed

Med perfekt tajming så passade C på att få vinterkräksjukan idag och med tanke på smittorisk så är nog hela julfirandet inställt och jag inser ju att jag redan är dömd att få det också. Känner jag inte av lite magont redan? Lite huvudvärk? Känslan kan göra en lätt paranoid. Jag kan bara sitta, som inmålad i ett hörn och vänta på att viruset ska angripa mig. Förhoppningvis blir jag inte sjuk på jobbet inatt.

Håkan

1 dag och 3 timmar kvar till jullovet. Läser att Aftonbladets Håkan Steen är helt på det klara med att Håkan Hellström är musik-Sveriges Kung Midas, i allt han företar sig. Det bästa som hänt svenskt pop, bästa album, bästa liveakt och ja.. hade det funnits en kategori för bästa sångare så hade han väl vunnit det också; mannen som med sina falska skrik spräcker speglar i sin jakt på den rätta tonen. Märkligt egentligen, för jag gillade verkligen tidiga Hellström, både första och andra plattan och vackra vis-EP:n "Luften bor i mina steg".. Det var ungt och rebelliskt och punkpoetiskt - och de behöver ju faktiskt inte kunna sjunga. Han var utmanaren, outsidern mot etablissemanget. Så är det inte längre.. Nu är han Ulf Lundell. Han är etablissemanget, han är äldre (ingen pojkaktig charm att gömma sig bakom), han utmanar ingen och han kan fortfarande inte sjunga. Nu är samma falsksång bara irriterande.

Turkmenistan, en kort lektion i makt

Natt på psyket. Igen. 30 timmar kvar till jullov. Får börja med att tacka för berömmet från Häxan och luttrat konstatera att jag inte är det minsta terroriserad av att få kommentarer. Det är ju bara kul och ett tecken på att nån faktiskt läser det man skriver.

Efter en liten underhållande notis i gårdagens DN var jag tvungen att kolla upp det lilla riket Turkmenistan. Såhär skriver Wikipedia:

Turkmenistan har ett enpartisystem där endast medlemmar av den nu avlidne auktoritäre president Nijazovs parti, Turkmenistans demokratiska parti, är tillåtna att ställa upp i val till de två nominellt lagstiftande parlamentssamlingarna, folkrådet och församlingen. Regeringen utses av presidenten. Officiellt språk är turkmenska, men ryska används enligt grundlagen från 1992 som "interetniskt kommunikationsspråk".

President Saparmurat Nijazov, tidigare byråkrat i kommunistpartiet i Sovjet, behöll absolut kontroll över landet fram till sin död 2006. All opposition var förbjuden och Nijazov genomförde en välutvecklad personkult runt sig. Enligt grundlagen väljs presidenten genom allmänna val för en femårsperiod, men det senaste (och hittills andra) valet hölls dock den 21 juni 1992, i vilket Nijazov ensam deltog och i vilket han sades ha fått 99,5 procent av rösterna. Nijazovs mandatperiod förlängdes på obestämd tid av folkrådet den 28 december 1999. Att Nijazov är killen som gäller i Turkmenistan ska ingen ta miste på, då han även figurerar på landets sedlar, plus att han uppfört ett antal guldbeklädda statyer av sig själv lite varstans i Turkmenistan. Extra speciell är guldstatyn mellan flygplatsen och huvudstaden Asjchabad. Statyn vrids nämligen, så att solen alltid ska lysa på presidentens ansikte.

Nijazov avled som sagt 2006 och efterträddes då av Gurbanguly Berdymuchammedov (fatta bara mammans tungvrickande som varje morgon måste ha ropat; "kom ner och ät frukost Gurbanguly!"), som bland annat gjort två förändringar kring sin något självförhärligande företrädare. Han har strukit Nijazovs namn ur landets nationalsång och han har ändrat tillbaka namnen på årets månader, som under Nijazovs tid döptes om till namn på olika släktingar. Det är makt det! Januari blir från och med nu Knutte, februari Elisabet, mars Conny, april Lillemor.. osv..

Konferens + Cattelin

Heldag på konferens igår - rätt trevligt faktiskt och många bra genomklubbade beslut. Sen blev det efterföljande julbuffé på skumma Cattelin i Gamla stan. Inget mysigt ställe och julbuffén var väl tyvärr bara kvantitet. Allt gott var äckligt, så att säga. Julskinkan, köttbullarna, revbensspjällen, dopp i grytan-korven (askgrå och skitäckliga), prosciutton genomsalt, sju ton socker i alla efterrätter och lokalen kändes ju... sunkig. Lite Gamla stan-känsla, lite 80-talsdisco och så är vi gayvänliga också. På nåt sätt. Ocharmigt rakt igenom med halvdryga Balkan/mellanöstern-servitörer, alternativt trötta svenska tjejer som överdoserat brunkräm. Och är det en ny trend att var och varenda restaurang och kafé nu för tiden ska ha en massa flat screens överallt, som pumpar ut reklam - gärna för den egna krogen? Så om Catellin får man veta att de inte bara har jävligt bra bartenders - utan de är jävligt snygga också. Jamen dåså. De snygga barmänniskorna lyste med sin frånvaro åtminstone när vi var där. Och jag lär då inte återkomma för att bli motbevisad.

Donkey punch

Hann med att se klart hyllade brittiska lågbudgetrullen Donkey punch, som blivit en relativt stor succé främst i hemlandet England. Kanske är det där Uncovered-levernet går hem bäst. Uttråkade ungdomar med tribaltatueringar som åker till Ibiza / Grekland eller nån annanstans med Big brother-intentionen att parta, svina lite, ha sex och knarka. Daily Mails recensent tyckte i och för sig att filmen var moraliskt bankrutt och en anledning att oroa sig för landets framtid men i övrigt så har kritiken passerat lågmält förbi. Det är dock ingen dålig film, åtminstone inte till en början. Säkert en timme in i filmen är det nervkrypande och en spännande thriller och ett gäng pressade ungdomar som varken vet in eller ut, efter en ”olycka”. Sen utvecklar sig dock filmen till en slasher och en regelrätt tio små negerpojkar-historia. Det psykologiska kastas likt döda kroppar över bord, för att ge plats för blod och äckel och snabbt dödande. Det är synd, det tappar i seriositet, det som till en början skulle kunna ha blivit en brittisk Lugnt vatten.

Shopping

Nu är nästan all julshopping avklarad, eller åtminstone uttänkt. Och tänk att allt är köpt på ett och samma ställe, såsom varje år; Statoil. Denna guldgruva av billiga och nyttiga fynd. Sen säger jag inte vem som får bogserlinan, motoroljan, en tiominuterspolett för dammsugning av bil eller de mumsiga skumtomtarna. Det är tanken som räknas. Imorgon har vi planeringsdag på jobbet, heeeela dagen, följt av julbord på restaurang i Gamla stan (och kanske eventuellt lite rummel efteråt?) så förmodligen hinner jag inte skriva nåt inlägg då. Den halta hunden ska innan dess lämpas av hos en vinterkräksjuk hundvakt, great...

Gross

Kul men samtidigt lite småäckligt klipp på en sovande sfinx, se klipp HÄR!

Street kings

Såg en intervju för ett tag sen med Hugh Laurie (dr House) som i Jay Leno gjorde reklam för Street kings och bara därför så ville man ju se den. Nu är det gjort men hoppas man på nåt som liknar House, eller Jeeves & Wooster, så lär man nog blir grymt besviken. Laurie gör en rätt liten roll och man ska nog mer koncentrera sig på att det är deckarförfattaren James Ellroy som skrivit manuset (mannen som gett oss hårdkokta snut & gangsterfilmer som superbra LA Konfidentiellt och urusla Svarta dahlian). Lägg där till att huvudrollen spelas av Keanu Reeves, så säger det mer om filmens.. tyngd och stil. Till och med karaktärsskådisen Forrest Whittaker kliver ner i det här actionträsket och blir ett med våldet, korrupta snutar, ett evigt skjutande och blodsprutande och ghettokulturen i LA. Det är en typisk Keanu Reeves-film helt enkelt, inte så mycket tänka - bara skjuta. I övriga roller syns Chris Evans (Flamman från Fantastiska fyran) och rapparna Common och The Game. Urtrist är det, hur som helst.

This and that

Wolverine ny värd för Oscarsgalan? Det var oväntat. Märkligt nog valde man honom före Ricky Gervais, som enligt egen utsago hade dödat för att få jobbet. Visserligen har jag alltid gillat Hugh Jackman men kanske inte för hans humor och sätt att leda galor? Annars gillade jag Billy Crystal som host. Whoopie Goldberg var ok men hon var ändå hästlängder bättre än Jon Stewart. Kan bara inte med Jon Stewart.. Vedervärdigt självgod och med stöddig von oben-attityd att han är så mycket smartare än alla andra. Vet bäst, kan mest.

I övrigt så jag snart klar med Carinas NaNoWriMo-bok Där jag inte är, denna lesbiska bibel med både mord, sex och vardagen som tidsdokument, inbakat. 11 sidor kvar, hur ska det gå, hur ska det gå? Själv har jag inte orkat läsa igenom min egen bok sen jag förlöste den, sista november men ett utskick kommer, jag lovar!

The Jane Austen book club

The Jane Austen book club är, som man redan kan ana på titeln, en klassisk chick flick, kring fem kvinnor och en man som tillsammans bildar en bokklubb för att diskutera Jane Austens böcker, sex till antalet. En kan tyckas pratig film, om universella relationer, känslor, kärleken och romantik och hur de sex personernas egna liv så väl kan flätas in och appliceras på Austens böcker. Ja, samtliga i boken sveps med i Austens anda, både i förälskelse och snedsprång, kärlek och förnekelse. Mario Bello gör sin första sympatiska roll, Vem dömer Amy?-Amy Brenneman spelar den bedragna kvinnan, Jimmy Smiths bedragande mannen och ingen film som på något sätt cirkulerar kring Austen och romantik är komplett utan några engelska karaktärsskådisar och det är också dessa som gör de två bästa rollerna; Emily Blunt och Hugh Dancy. Är det inte slumpartat att han dessutom nästan heter.. Darcy? En ok film. Lättsam och inte helt utan charm och jag måste erkänna att jag alltid varit avundsjuk på folk som lyckas få till såna här bokklubbar, eller filmklubbar. Blir det verkligen alltid såhär mysigt och intellektuellt – som på film?

Hallwylska

Från högkultur till lågkultur. Trängsel på stan bland julklappshandlare och flanörer och besök på Hallwylska palatset för att bese ett juldrama i palatsets kök. Så mycket drama var det inte och skådespeleriet var verkligen inte värt de 70 kronorna. Det är så man ville gå in och bryta för omtagning. "Med inlevelse den här gången - tänk mer method acting och mindre rollspel - varsågod, kör igen!" Men palatset är värt att besöka, för sitt överdåd och vackra samlingar. För övrigt var Hallwylska Stockholms första privata bostad som fick elektricitet.

Kung Ubu och tandagnissel

Positiv och negativ kväll.. Först besök på Kungliga Dramaten för att bese den hyllade pjäsen Kung Ubu i lilla Målarsalen. Skriven av författaren Alfred Jarry 1888 (i ett första utkast), som då endast var 15 år gammal. Talangfull med andra ord, även om han som aristokrat och beläst bohem förstås gavs goda förutsättningar. Den vedervärdige Kung Ubu, som förstås i sin surrealism och handling är fiktiv, sägs ändå vara löst baserad på en nidbild av Jarrys egen fysiklärare på gymnasiet. Så tänk på det nästa gång du är ond på kidsen, Honeybun... ;) Jarry var med pjäsen före sin tid på många sätt, då han som första ord i pjäsen låter Ubu utbrista "merde!" (skit!) och när detta uttalades på urpremiären i Paris 1896 gick en chockvåg genom salongen. Aldrig tidigare hade något så vågat och vulgärt uttalats på en scen. Dessutom talar pjäsen om landet Polen, vilket ju faktiskt inte existerade på 1800-talet (den polska staten bildades 1918). Föga anade Jarry att han på skoj uppfunnit ett land som senare skulle bli verkligt. Pjäsen, scenografin och kläderna är i patafysikens anda väldigt absurd - i första akten väldigt rolig och fyndig (ja, helknasig!) - medan andra akten är svår, tung och lite småtrist. Ojämn, med andra ord. Men Hans Klinga är väldigt bra, liksom Malin Ek och den fantastiske Ingvar Kjellson, 85 år och still going strong. Kjellson är magnifik rakt igenom.

Efter pjäsen tog vi oss i hällregnet tillbaka till vår bil, bara för att upptäcka att nån jävel kört sönder vår sidospegel på bilen, som bara hängde längs sidan på bilen i några sladdar. 2000 spänn åt helvete i självrisk. C har nu med silvertejp gjort underverk med att stabilera fast själva kåpan (även om spegeln fått utseendet av mosaik). Man ser knappt någon skillnad. Eller?

Julklappslista

Just det, innan jag går iväg på mitt högkulturella evemang; min julklappslista. Utan rangordning (då jag kallt räknar med att nån ska köpa allt ändå). Platt-Tv, mattor till alla rummen (coola annorlunda mattor), att Simon & Thomas tar hand om vårt vardagsrum OCH balkong, resa till New York, ny laptop, en ny bra digitalkamera, en ny kökslampa, en ny stereo med snygga trådlösa högtalare, ett stort klädkonto, fred på jorden (förstås..), ett vardagsrumsbord (coolt förstås), en ny mobil, en mp3-spelare med coola hörlurar, att nån tar sig an att rama mina 10-15 bilder som bara ligger och skräpar, nya (coola förstås) lampor i typ alla rum, en ny soffa, en elharpa, ett hyllsystem i arbetsrummet - de MÅSTE vara coola och slutligen; en bok.

Mammor... del 2

Hade under gårdagen ett längre samtal med vän M som med ångest berättade om sin årliga hemresa till mor och far över jul. M's mamma är inte förtjust i tatueringar men M har under en längre tid jobbat på just en sådan, vilket hon förstås absolut inte vågat tala om. Så den här synen skulle kunna bli rätt magstark, om hon visade upp den. Det är inte direkt det lilla ankaret på överarmen, om vi säger så. Så M åker hem till sina föräldrar och ska helt enkelt se till att under hela julen göra allt för inte visa ryggen bar, eller ha nåt för genomskinligt på sig, som kan avslöja allt. För då skulle mamma "bli så himla besviken" och förmodligen göra M arvslös. På frågan om när mamma ska få se tatueringen svarar M; "aldrig!"

Burn after reading

Bio igår och såg bröderna Coens nya Burn after reading. Den lite mer lättsamma efterföljaren till brutala och smått deprimerande No country for old men. Den här filmen är kanske rent utav för lättviktig i sin vilja att underhålla. Men kul är det. Brad Pitt gör kanske sin roligaste roll och till och med John Malkovic i sin uppgivna och förorättade roll är lite skojig. Ett lustigt litet spiondrama med förföljare från alla möjliga håll som involverar gymmet Hardbodies personal i en härva med utpressning, otrohet och kallblodiga mord. Frances McDormand är som alltid bra, när hon spelar de här lite småvimsiga väldigt vanliga kvinnorna med skinn på näsan. Gillar också den olyckligt käre Richard Jenkins, med sina ledsna ögon och passiva charm. I övriga roller återses bla George Clooney, den alltid lika likbleka Tilda Swinton och JK Simmons. Lättsmält, våldsamt, välspelat och roligt!

Utan spår

Untraceable eller Utan spår, är nåt så spännande som en cyberthriller (Saw goes cyber) med endast Diane Lane som dragplåster. Ja, man kanske rent utav kan avfärda filmen som en b-film, rakt av men faktum är att filmen inte är helt dålig. Den är lite småspännande och även det är en filmvärldens mest använda klichéer att man ALDRIG ALDRIG får tända lampan när man letar igenom ett suspekt hus nattetid (för man skulle ju faktiskt kunna se lite bättre då?) så funkar det förvånansvärt bra. Om man sen ska ta den här filmen på allvar så hjälper nog inga virusskydd och brandväggar i världen för att hålla hackers borta. Bäst att dra ur sladden och kasta datorn på tippen - liksom allt annat elektroniskt. Då är ens dator lika invaggad i falsk trygghet som de här Porsche Cayenne-ägarna, som trots bilar för 1,5 miljoner och påkostade billarm blir av med på löpande band i Stockholm.

Käften...

Kan inte komma ifrån min irritation över det citat jag läser i dagens DN, från Rocky-tecknaren Martin Kellerman, som tydligen uttalat sig (genom att försöka sparka in en öppen dörr) i Situation Sthlm; "Jag är trött på bloggare och åsikter över huvudtaget. Nu är varenda människa med en dator en recensent." Jag skulle vilja påstå att hela Internetrevolutionen och decentraliseringen av gamla auktoriteter och makthavare utan även till vanliga människor väl knappast kan vara helt av ondo? Vad är det han stör sig på? Yttrandefriheten? Man väljer väl själv vem man vill lyssna på och alla människor har väl alltid varit sin egen recensent - skillnaden är bara att man numer kan torgföra dem bättre? Varför skulle tyckandet och det offentliga rummet vara exklusivt förbehållet en liten medieelit, som alla känner varandra och tycker ungefär likadant? Jag vill varken att Alex Schulman ska stå oemotsagd och föra en ensam (mobbing)talan eller att nån liten osnuten nepotistisk inkvoterad 19-åring på Nöjesguiden ska tala om för mig vilken musik eller film som jag ska tycka om just nu. Eller att en kändis åsikter skulle vara tyngre och mer värda än en vanlig människas, trots att kändisen egentligen är musiker eller dokusåpadeltagare och inte borde försöka snacka politik, etc? Eller som i det här fallet; en serietecknare recenserar bloggvärlden. Varför är det rätt att hylla spridningen av information men inte spridningen av åsikter? Trams...

Årets bästa skivor, and the winner is...

1. The Last shadow puppets - The age of the understatement.

Sena 2000-talets McAlmont & Butler. Sångaren och låtskrivaren Alex Turner från det kanske bästa brittiska bandet just nu; Arctic monkeys, slår sig ihop med polaren Miles Kane, till vardags sångare och låtskrivare i The Rascals (nej, inte det amerikanska 60-talsbandet..), skriver ett knippe fantastiska låtar och hyr dessutom in London Metropolitan Orchestra, en 20-mannaorkester för att ge allt en ytterligare dimension med fullt blås och stråkar. Det kan ju inte misslyckas. Årets i särklass bästa skiva.

Mammor...

Besök av föräldrarna idag. Allting gick bra ända tills min mor råkade ögna igenom ett fotoalbum och där hitta ett kort på ett förhatligt ex/fling/whatever och efter det var humöret förstört och jag hotades med att bli arvslös. Allt pga ett gammalt foto. De var nästan lite underhållande, alla dessa grova ord man fick höra, det var som att vara tillbaka på skolgården. Sen åkte de hem, utan ett hejdå.

Årets bästa skivor, plats 3 och 2

3. Fleet foxes - s/t. Barocka popharmonier från grungens huvudstad; Seattle. Årets popsnickare # 1 och en fantastisk debut. Vackert, vackert, vackert.

2. The Presets - Apocalypso. Dans-punk-synth från Sydney. Rätt hyllade både i USA och England men näst intill okända här. Framröstade till Australiens både bästa dansakt och "album of the year" på deras motsvarighet till Grammygalan och jag kan förstå varför..

..och imorgon kommer den sooooolklara ettan... Några gissningar? :)

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

6. Does it offend you, yeah? - s/t. Brittiska elektro-dans-punkare i Daft punks och Justice anda. Som Prodigy hade önskat att de lät, efter sin långa timeout. Hårt och dansant.

5. Spoon - Ga ga ga ga ga. Amerikanska indiepopare som bara blir bättre för varje skiva. Sen kan det alltid diskuteras om denna skiva kom i år, eller egentligen förra året. Men jag upptäckte den först 2008.

4. Glen Campbell - Meet Glen Campbell. Många gjorde bra covers under året men ingen var lika helgjuten som 72-årige Campbell. Tolkningarna av Lennon, Green day och Foo fighters var diamanter i juvelskrinet.

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

10. Opeth - Watershed. Den bästa metallskivan i år. Hårt och vackert på samma gång.

9. Kelley Polar - I need you to hold on while the sky is falling. Spröd elektronisk pop från en fd cellostudent på Juliard. Både vackert, flummigt och nyskapande.

8. Portishead - Third. Gamla triphoparna är tillbaka efter 11 års tystnad och tack och lov sitter de gamla takterna i, till skillnad från många många föredettingar som försökt komma tillbaka efter långt uppehåll.

7. Glasvegas - Glasvegas. Jag vet.. jag halvsågade hypen men helt dålig är ju inte skivan. Singeln Geraldine är en av årets bästa låtar och skivan är jämn, rakt igenom. Enkel och vacker.

In order

Nätterna på psyket kan ju ha sina humoristiska inslag också, som att kliva in i ett mörkt rum klockan kvart över tre på natten och i mörkret bli utfrågad om vilken skostorlek man har. Eller den finska damen som vill att man ska ta hand om hennes "rumpor". Strumpor.. Fick annars berättad en lustig historia från kollega M (ja, han med horror-T-shirtarna) om en föreläsning han varit på i veckan, i religionshistoria, som behandlat ämnet sekter. Givetvis behandlades science fiction-religionen kring Scientologerna och dess 15-gradiga skala för att nå upp i stormästarposition. Den nu levande person som nått högst i pyramiden är Tom Cruise och han är bara på sjunde graden. Åtta jävla steg kvar. Hm? Fick också en berättelse om Ordo Templi Orientis, som är en sekt med lite grumliga tempelriddar-liknelser och häxmästaren Aleister Crowley som inspiration. Mycket mumbo jumbo och riter för att nå de nio graderna upp i systemet. Det intressanta är då att det bara är män som kan ingå och den sista nionde graden, det högsta steget på en lång vandring i underkastelse och ritualiserande, innebär som inskolningsrit att man helt enkelt blir påsatt av en annan man, från högre upp i systemet. Jag skulle vilja påstå att det var en väldigt krystad och lång väg för att slutändan få sig lite plain & simple bögsex. Det måste finnas enklare vägar...?

Slott

På ett sätt gillar jag idén med att den tyska staten beslutat att återuppbygga ett gammalt barockslott från 1400-talet, Berlins slott vid Unter den Linden, som sprängdes på 50-talet för att bereda plats åt det östtyska parlamentet; Palats der Republik. Att man dessutom ska bygga det så det blir helt autentiskt på utsidan och samtidigt helt 2000-talsmässigt på insidan är ju hur kul och knasigt som helst. Typiskt Berlin, djärvt i sitt arkitektoniska tänkande. Mer sånt, även om kritikerna både kan luta sig mot den enorma kostnaden för bygget och också den dåliga smaken i munnen av att återupprätta nåt som så mycket påminner om det preussiska herraväldet. Samma tankar har man i Dresden kring att återuppbygga det som en gång var Tysklands Florens med Frauenkirche och vackra palats som bombades till grus. Har också hört ett löst rykte om att man vid den stora nöjespark som ska byggas i Botkyrka / Hågelby har funderingar på att återuppbygga en replik av det gamla slottet Tre kronor, som brann ner 1697. Bakom projektet står familjen Lindgren, som i många år stått bakom Gröna lund. Tanken och fantasin far lätt iväg, tänk om... om man byggde Haga slott, såsom det var tänkt från början och inte den lilla fjutt det är idag, eller att återuppbygga Sparreska palatset, givetvis på annan plats. Palatset revs 1913, för att bereda plats åt NK-huset. Apropå rivningshysteri och Klara-kvarterens demolering så läste jag att Uppsala var snäppet värre med sin centrumskövling. Uppsala har idag färre andel 1800-talshus än Dresden, som då ändå näst intill jämnades med marken 1945.

Frågeställningen kring att återuppbygga slott och herresäten är förstås.. är det bra? Och framför allt, med tanke på att vi fortfarande har en kunglig familj i Sverige - varför byggs det inga fler slott? Och hur skulle ett modernt 2000-talsslott se ut idag?

Rodrigo y Gabriela

Måste bara tipsa om lite bra musik. Den här duon är nåt jag just nu blivit väldigt såld på. Har helt missat dem innan men här är ett litet MTV-klipp från den mexikanska folkrockduon, med en skön akustisk version av Metallicas Orion. Se klippet HÄR.

Ruska av er dammet

Samtliga EU-länder, inklusive katolska bakåtsträvare som Irland, Polen och Italien, har ställt sig bakom FN-förslaget om att homosexualitet inte längre ska vara straffbart. Alla utom Vatikanen. Det, liksom aborter är oacceptabelt, hävdar en taleman för Vatikanen. Och de där gubbjävlarna ska världen lyssna på..? Man ligger mitt i det moderna Europa men tycks mer tänka som outvecklade u-länder i Afrika eller Sydamerika - där man gärna påstår har sitt starkaste stöd. Självklart, de utbildade kan man inte längre lura i vilka dumheter som helst - så man sprider sina irrläror till de ilitterata, outbildade och fattiga, som inte vet bättre. I ett sista försök att utöva sin allt mer tynande makt. Om religionen inte följer samhällsklimatet och är liiiite uppdaterat mot 2000-talet så har man kanske spelat ut sin roll. Vad ska vi med dem till? Ärligt talat.. vad ska vi med dem till? Egentligen?

Molière

Mer franskt! Har idag sett den franska filmen Molière, en utsökt kostymfilm med mycket humor, stil och skönhet om den berömde dramatikern, författaren och regissörens liv. Romain Duris i huvudrollen, som blivit en slags franska filmens förste älskare, funkar bra i huvudrollen, trots sina likheter med Timbuktu. Handlingen är förlagd till den period då Molière fortfarande inte slagit igenom, men hur han via ett märkligt kontrakt i de nobla kretsarna fick uppslag till att skriva såväl Le Bourgeois Gentilhomme (på svenska Den borgeliga gentlemannen), som egentligen är en balett och Tartuffe. Jag antar att man måste gilla genren för att gilla filmen. Det är ju rätt klassiskt Elisabetansk kostymhumor, mer baserat på de finstilta förvecklingar än på det direkta men för mig funkar det. Klart underhållande två timmar, med en duktig Duris, en kul självupptagen och smådum Fabrice Luchini, vackra italienskan Laura Morante och förstås den stroppige Edouard Baer, som den fina adelsmannen som anser att jobba för inkomsten är otänkbart. Man gifter sig till pengar, punkt. Sevärt!

Sonic summerar

Brukar varje år se fram emot det här numret, summeringsnumret, i tidningen jag älskar att hata; Sonic. Ja, nåt ska ska man ju prenumerera på, om man är intresserad av musik och det inte längre finns tidningar som Pop. Läser tidningen mest för att uppdatera mig och lika mycket för att nummer efter nummer spy galla på trist reaktionärt tänkande och det här indietänkandet. Hur man älskar att håna brittisk musikpress för deras hyper och sen gör likadant själva; med svensk musik. Att nån obskyr popcombo från Angered som släppt tre singlar är världens bästa band (ja, bättre än Beatles, Stones och Elvis tillsammans) och att tråkigt är lika med bra. Allt nytt (som är nytt på "rätt" sätt) skulle vara synonymt med bra? Även om det är exakt samma musik, utförda av nya människor. Tråkigt blir aldrig bra i min bok, vare sig det gäller musik eller film. Mitt självförtroende hade förmodligen blivit knäckt av att nummer efter nummer läsa hur de hatar, ja, uttryckligen hatar, den musik jag gillar - men å andra sidan, mycket av den musik de gillar är verkligen sånt jag hatar, ofta för att det är just typisk recensentmusik, sånt man ska gilla, för det tycker alla creddiga. Hur som helst.. årslistan för årets bästa plattor har kommit och utan att ens ha läst igenom dem så kunde man gissa vilka skivor som kommer att vara med på samtliga musikrecensenters topplistor. Hypen kring Glasvegas är väldigt överdriven (och låter de inte exakt som tidiga Broder Daniel egentligen - ett band som i sin linda blev hånade för sin simpla pastichmusik och fotbollskörer?), och trean Frida Hyvönen kan jag bara inte med alltså.. hon är den kvinnliga motsvarigheten till Håkan Hellström, som by the way med sin oerhört tråkiga skiva hamnar på 4:e plats. Tänk vad Hyvönens rätt fina musikhantverk kunnat bli bra med en bättre sångerska. Hon sjunger ju sämre och mer falskt än Johan Palm. Bon iver femma.. herregud.. ännu ett tungt sömnpiller. Vansinnigt överskattade Vampire weekend åtta, följt av lika hypade och halvskräniga No age på 10:e. Nää.. kanske är jag för gammal för att köpa hype men skit är skit, även som istoppat i vackra kartonger. Inte heller Hello saferide gjorde en av världens 25 bästa skivor i år. Två bra låtar gör ingen skiva. Sonics smak brukar man kunna sammanfatta i ungt obskyrt, sövande tråkig americana och gubbrock.

Längre fram i månaden kommer min egen lista, hehe.. Topp 5, för musik, film och fik.