Jaaaa!

Lördagen var en pärs men projektet är i hamn! Klarade uppdraget att skriva en novell på 50 000 ord på en månad. Och grattis till Carina förstås, som antog utmaningen och också klarade eldprovet! Nu ska jag bara lägga det här monstret åt sidan ett tag och tänka på annat. Sen redigera det när allt fått sjunka in och ja.. skicka in det till nåt förlag? Kanske låta några testpersoner få läsa det innan dess. Nån intresserad?

Be kind rewind

Efter månader av suktande, tjatande och trånande så ser vi äntligen Michel Gondrys Be kind rewind och redan från början så är den franska charmen borta genom att den här filmen är inspelad i New Jersey med idel amerikanska skådisar. Inget fel i det kanske men det franska knasiga finns inte där. Jack Black är knasig på ett annat sätt, dessutom just nu lite för tröttsamt exploaterad till att vara med i ”allt” i humorväg på sistone. Även denna film har sin charm, även om kanske för mycket stannat i det knasiga manuset och man inte lyckats få ut idéens styrka i själva filmen. Är nog själv lite emot komedier som bygger på EN knasig idé och sen försöker man mjölka den i en och en halv timme. Set up – go! och inget mer. Det funkar allt som oftast inte, hur knasig än idén må vara. Småkul är det men ibland riktigt tråkigt också och lite långsamt och lite för mycket smetande av det varmt mänskliga. Jag är inte lika såld som alla andra, kanske för att mina förväntningar var skyhögt ställda efter det lilla mästerverket Science of sleep. Jack Black känns ärligt talat mest irriterande i den här filmen och jag som trodde på nåt nytt, en ny och utvecklad Black efter Margot at the wedding – nu är han tillbaka i det gapiga Jack Black-facket igen. Så den som imponerar mest är väl Mos def, den fd hiphopare som blivit skådis och lyckats i särklass bäst av alla, eftersom Mos def verkligen kan agera – inte bara spela sig själv som hiphopare, ghettosnut eller hustler (Enimem, DMX, Ice-T, 50 cent). Mos imponerade redan i Liftarens guide till galaxen och gör det här också. Men filmen som sådan.. känns ljummen. Tyvärr.

Surrender

Nu är vi assimilerade. Den ironiska generationen finns inte längre; X:arna som slog underifrån och förlöjligade etablissemanget. Vi är en del av etablissemanget nu, vi har blivit vuxna helt enkelt. Henrik Schyffert och Johan Rheborg gör publikhyllade shower (visserligen fortfarande med ironin och lite av utanförskapet som profil) men nu är det slutgiltigt. Kristian Luuk gör mysiga sitta ner och prata-program (inte helt olikt Ingela Agardh), Fredrik Strage vinner Stora journalistpriset som Årets förnyare för sin folkbildande Youtube:iana och nu den slutgiltiga spiken i kistan; Fredrik Lindström ställer upp i På spåret.

I Fritzls våld

Hade en lustig diskussion igår med en vän K, som hade en bedrövad utläggning om hur förda bakom ljuset vi var under 80-talet, gällande god tv-underhållning. Ja, vi var som Josef Fritzls familj nere i källaren. Vi visste inte bättre, helt enkelt, för vi hade inga andra alternativ. Två tv-kanaler och vi tyckte helt ärligt att serier som Skål, det helt vedervärdiga Cosby, Huset fullt (som visserligen gick på fyran i dess begynnelse) med ännu mer vedervärdiga systrarna Olsen och Allo' allo' emliga armén faktiskt var roliga. Och de första avsnitten av Dallas, som alla satt bänkade för. Dialogen och kvalitén på serien i början var sämre än en 70-talsporrfilm. Och vad hette den där träliga serien som utspelades på Iris kafé, med Peter Dalle, Per Eggers och Helena Brodin? Goda grannar. Vår egen helt humorlösa föregångare till Seinfeld, där man avsnitt efter avsnitt pratade om ingenting. Fast, som vi också konstaterade.. om 20 år kanske vi tycker att How I met your mother och 2½ män var rätt trista också..?

Stulna kyssar

Denna fina film från regissören Francois Truffaut och studentupprorens år 1968 har defintivt nåt. Å andra sidan har Truffaut också, liksom många av hans franska filmkollegor från samma tid, en sällsynt förmåga för att sjabbla bort det där "nåt" också. Filmen har rådjurssöta Claude Jane i en huvudroll, vilket bara det är värt att se filmen för. Den har Jean-Pierre Léauds intressanta porträtt av slarvern och den impulsive Antoine i den andra huvudrollen. Den har läckert 60-talsmode, minst två bra insprängda manusidéer (som man sen inte fullföljer) och den har Paris. Ändå känns det som att Stulna kyssar rinner ut i sanden, ännu en säck som inte knutits ihop ordentligt. Roligast är den märkliga scenen där en klient får ett raseriutbrott inne på ett kontor och en läkare tillkallas. På en minut dyker en läkare upp, bara för att gå fram och ge den arge mannen en rejäl örfil - nåt de andra inte tänkt på. Sen går han ut och allt lugnar sig.

Battle at Kruger

Lyssnade på en radiointervju med filmaktuelle Ruben Östlund under förmiddagen, som i sin tur tipsade om ett klipp på Youtube från Sydafrikas vildmark, väl värt att spana in. Se klippet HÄR.

Fånig vånda

Förhoppningvis slöts cirkeln idag i en fullständgt harmlös och oskyldig affär men som ändå haft ett jobbigt skimmer över sig. Gick under våren på fotokurs med en löjligt talangfull 15-årig tjej, M och utifrån det så togs kontakt mailledes om ett fotouppdrag. Men paranoid som man är så tornade bilder upp sig. Äldre man tar kontakt med 15-åring på nätet och berömmer henne för hennes fotografier. Ok, det är lektion 1 i tillvägagångssättet för klassisk grooming. Också. Nätpolisen spetsar öronen och gör det än mer när det börjas prata om pengar, utbyte av tjänster osv. Man får väga varje ord på guldvåg, för att det inte ska misstolkas och bli nåt som liknar "farbror Bosse"! Idag träffade jag så M på ett kafé i centrala Stockholm. Ännu inte helt säker på om jag skulle träffa på henne eller Chris Hansen från Dateline NBC och To catch a predator som med kamerorna som vittne frågar ut mig vad jag sysslar med egentligen.. Nu gick allt bra och förhoppningvis ska jag inom en snar framtid kunna förstora upp ett par riktigt schyssta svartvita fotografier på väggarna.

Låt skiten ta slut nu...

9 600 ord kvar på novellen och det är vansinnigt tråkigt just nu. Det finns inget mer att berätta, historien är slut och det är som att försöka mjölka en död ko. Pressa fram några droppar till. Och några till. Det här få bli det sista dumma projektet som ska göras på tid. Fast 2004 var värre, när jag skulle ta ett kort om dagen, 365 stycken och varje dag blev en kreativ ångest i jakten på att hitta nåt intressant. Det värsta är att jag har en ny idé inför 2009. Den inkluderar bara en ny digitalkamera och välvilliga vänner... Toppenidé!

Vad hände med följdfrågorna???

Nu har jag läst tre korkade påstående i kvällstidningarna - på samma dag.

"Äldre män - javisst! Lisa 28, är inte ensam om att falla för en äldre partner." Att det förmodligen inte var hans ålder hon föll för utan hans BANKKONTO, talas det överhuvudtaget inte om. Varför blir aldrig unga tjejer förälskade och gifter sig med gamla luffare och fattiglappar? Hade Mick Jagger dejtat fotomodeller på löpande band om han jobbade som underbetald mekaniker utanför .. säg.. Reading?

"Fler gör som pappa Alban". Dr Alban fick för två veckor sen en dotter och det är en självklarhet för artisten att nu ta ut pappaledighet." Ja, vad skulle han annars göra? Han har ju ingen karriär att ombesörja längre, som skulle bli lidande av hans timeout..

"Så vill Josef Fritzl slippa straff! Nu berättar han för första gången om livet i den låsta källaren; de var alltid glada att se mig!" Jamen dåså. Att man är så inkörd i källarlivet att man inte vet nåt annat och bara är glad för lite omväxling i ett pappa Josef kommer ner och ger en mat dagligen, kan ju inte vara skälen? Stockholmssyndromet upphöjt i 2.

Bio och sånt

Ruskig blåst ute, kände mig näst intill sönderblästrad efter en promenad och såg efteråt ut som Jon Voight i ansiktet. Lika slät och rödkindad. Apropå nån som knappast är slät i ansiktet så roades jag av Nils Petter Sundgrens utspel i gårdagens Expressen om att skapa ungdomsfria bioföreställningar, eller ha en 18-årsgräns. Inte så mycket för cencurens skull, att det är hemska filmer osv, utan för att vuxna människor ska kunna gå på bio i lugn och ro, utan att behöva störas av snorungar som pratar högt i mobil eller med varandra och käkar popcorn och allmänt saknar det där hyfset som man vill ha i biomörkret. Helt klart en poäng men som vanligt lär det väl dyka upp tillskyndare och kritiker som tycker att det är åldersrasism, dålig människosyn och att ställa krav är fel. Kan inte påstå att jag nån gång stört mig på nån som äter popcorn och alla större biografer i Sthlm har väl numer system för att störa ut mobiltelefoner (lite som fängelserna?), så att man inte ska kunna ringa på dem? Mitt värsta biominne är när en kvinna fick den goda idéen att ta med sig sin lilla bebis till en fullsatt salong och givetvis hände det som alla befarat - att ungen börjar gallskrika mitt under filmen. Vad gör kvinnan då - går därifrån kanske? Nejdå.. Hon plockar fram sin stora nyckelknippa och börjar dingla med den, frenetiskt, för att ungen ska få nåt annat att koncentrera sig på och tystna. Där någonstans tog tålamodet för rätt många i salongen slut och en talkör krävde att hon skulle lämna lokalen omedelbart, vilket hon surt och helt oförstående gjorde.

Rotselleri.. eller alien

Alltså, rotselleri kan vara gott i rätt sammanhang men man ska nog inte titta på dem, allt för närgånget. Det är som sängkvalster i mikroskop, fast ännu äckligare. Mitt ICA-besök var inte detsamma efter denna syn.

Margot at the wedding

Margot at the wedding är Noah Baumbachs efterlängtade uppföljare till den smått geniala The Squid and the whale från 2005 och dialogen och den dysfunktionella tonen känns direkt igen här också. Gillar verkligen den här filmen också, trots Nicole Kidmans neurotiska och kyliga porträtt av Margot och hennes psykiska misshandel av sin son Claude (utmärkt spelad av osäkre Zane Pais). Dialogen är också denna gång skarp och spelet mellan Kidman och lillasystern Jennifer Jason Leigh är väldigt bra, då den välpolerade ytan hela tiden tenderar att repas pga. det förflutna och systrarnas allmäna grälsjuka. Dessutom är det kul att se Jack Black i en seriös roll, nåja, någorlunda seriös då.. Kanske gillar jag den här filmen av ren svaghet. Baumbach är enligt min mening genial och med en fantastisk känsla för att skapa halvtrasiga men trovärdiga porträtt. Nicole Kidman har jag alltid gillat och jag har alltid haft en konstig förtjustning i truliga Jennifer Jason Leigh. Att filmen är lite småstörd och långt ifrån tillrättalagd Hollywoodfilm är bara en bonus.

Filmfestival

Idag har vi gått igenom det tredje och sista Gulddrakenominerade kaféet i Sthlm och känner jag sambon rätt så är vi båda överens om att Petit France bör ha segern i en liten ask. Stockholms filmfestival har dragit igång för årets och även om jag inte hinner se speciellt mycket så finns det defintivt filmer att kolla upp, förr eller senare. Michel Gondrys nya novellfilm Interior design - med den fantastiska handligen kring en kvinna som sakta håller på att förvandlas till en stol (!?). Övriga filmer att kolla upp är Darren Aronofskys öppningsfilm The Wrestler, den skönt dekadenta Valentino; the last emperor, Beneicio del Toros kusligt lika porträtt av Che Guevara i The Argentine, Natalie Portmans regidebut, kortfilmen Eve, snillrika The Brothers Bloom med Adrien Brody som mästertjuv, konstnären Steve McQueens regidebut Hunger, brittiska kortfilmen The stars don't twinkle in outer space, Madonnas regidebut Filth and wisdom, colombianska gangsterrullen Dog eat dog, skräckthrillern Tale 52 och den bisarra dokumentären om kroppsbyggande som gått bärsärk; Bigger, stronger faster.

Jiddra inte med Zohan

Ojoj.. tidigare skrev jag i en recension att jag sett årets sämsta film men jag får nog ändra mig igen.. Det här ÄR verkligen årets sämsta film. Jiddra inte med Zohan, den förlängda versionen, innehåller allt jag inte gillar. Adam Sandler som skådis, Judd Apatow OCH Adam Sandler som manusförfattare dessutom. anade redan från början att det här skulle bli nästan två riktigt tunga timmar, med oerhört plump och ogenomtänkt humor. Framför allt tänkte jag hela tiden; hallå, har de verkligen tagit varenda idé de brainstormat på, helt utan filtrering? Nu ska vi göra det riktigt knasigt! Vi låter Sandler släcka en brand med hummus? Ja!! Man slänger in varenda idé man har, inget går i papperskorgen. Filmen är så urbota dum att man inte ens orkar bli provocerad. Eller så är det väl bara jag som vuxit ifrån den här sortens humor och tillrättalagda moralkaka i slutet.

True colors

Både oväntat och snyggt från kalsongmakarens företag, även om det är ovisst hur mycket lågmälde Björn Borg själv stått upp för åsikten. Vacker film och återigen en fantastisk cover av Ane Brun.

http://www.youtube.com/watch?v=alllxxM6vBE

Bussar och bygg

Annorlunda hemfärd med bussen imorse. Chauffören stammar, med svetten i pannan och frågar om jag kan tänka mig att sitta på sätet närmast bredvid honom. Han är nybörjare och hittar inte vägen. Så du kanske kan hjälpa mig och visa vart vi ska? Eh... visst. Då är det ändå intressant att fyra personer gick förbi och nobbade hans desperata fråga.

I övrigt är byggförslagen för det nya Årstafältet himla spännande. Speciellt förslag Neva (se ovan), som ramar in fältet likt Central park i New York och bygger en kvadrat av höga och halvhöga hus runt om. Känns modernt, känns icke-Stockholmskt.

Bücher

C och jag har länge diskuterat hur vi ska göra med bokhyllan och frågan om poängen med att ha en massa böcker framme, typ "se så beläst jag är!". Hon är helt emot samlandet för samlandets skull medan jag faktiskt försöker påvisa att det inte är samlandet i sig som är poängen, utan mysighetsfaktorn. Jag trivs i bibliotek (jamen gå dit då, är hennes argument) och känslan av lugn och stillsamhet. Det är hemtrevligt ju? Men visst, 15 år gammal studielitteratur såsom "Formelsamling i hållfasthetslära" eller finfina "Regressions- och tidsserieanalys med och utan datorstöd" kan ju faktiskt flytta ner i källaren. Eller bli en coffee table-bok?

Släkten är värst

På släktforskningsbesök hos farbror Roland idag. Barnet på bilden är "moster Klaras astmasjuke son Axel". Hm? Fått en hel låda med gamla fotograferier på släktingar från förra sekelskiftets början. Väldigt intressant, även om det blev alldeles för många namn och för många foton. Kvantiteten visade sig bero på att släkten under tidigt 1900-tal ägde en av Nyköpings första fotoateljéer. Förutom nån adlig kvinna på 1800-talet, som gifte bort sin titel, så var det nog annars tyvärr mest ladugårdskarlar, galningar och en stor bunt som emigrerade till USA. Om det nu stämmer att Landsarkiven lagt ut och digitaliserat sina kyrkoböcker så bör det kanske inte vara så svårt att gräva sig djupare ner i lagren. Hur som helst.. först ska jag skriva klart Borderline fog - historien om en man med ett dunkelt förflutet som en kall natt anländer till en dimmig och skum höghusstad, mitt ute i ingenstans.

Fika?

Fikatrött. Det kostar att ligga på topp när man följer med Fikatipset på nya uppdrag. Två nya fik bara idag. Helt plötsligt är en fika inte bara en fika. Nu ska det appliceras kriterier, Delicato-aspekter, hundvänlighet, sockerfria alternativ, det sociala sorlet, lokalen, välkomstfaktorn, tillgänglighet, hemsida, kvantitet eller kvalitet. Till Fikatipset borde det kanske alltid länkas till närmaste ångestlindring; gym, elljusspår, simhall, Anna Skipper.

Ingenjörskonst på avdelningen

MacGyver hade varit stolt.

Sunday, sunday

Kanske en anledning till att resa till Baku i Azerbadjan, för att få bo på detta Dödsstjärnehotell? Läs också vidare på samma länk om det kinesiska dödshotellet, beläget mitt på en kyrkogård, där man sover i kistformade sängar. Nice.

I övrigt en seg söndag utan direkta nyheter. Eller jo.. är på tisdag inbjuden till en farbror som är inne på släktforskning och med hjälp av en låda full av okända fotografier ska berätta om familjens blodiga bakgrund. Han betonar verkligen blodet i det hela. Kan bli spännande. Så man kanske inte bara är avkomma till bönder och pigor, trots allt?

The heartbreak kid

Prutt, under bältet, kiss- och bajs-bröderna Farrelly är tillbaka med en ny film; The heartbreak kid. Efter succéer som Den där Mary, Dum & dummare, Min stora kärlek och Fäst vid dig, mönstrar man nu Ben Stiller i huvudrollen som den något torre Eddie, ständigt singel och mannen som inte riktigt kommit över sitt ex. Längs sin väg träffar han på svenska Malin Åkerman (eller svenska och svenska - hon flyttade ifrån Sverige som tvååring), snyggingen Michelle Monaghan och Eva Longoria. Humorn är densamma (man vet exakt vad man får) men visst känns det lite tråkigare än vanligt. Det är längre mellan skämten och de skämt som är.. kanske bättre passar för tonåringar än för mig. Ingen avancerad humor, i paritet med den pubertalhumor som Judd Apatow berikat världen med. Utropstecknen i denna rätt bleka komedi är Monaghan och en stand up-komikern Carlos Mencia, som hotellägaren Tito.

Bokens framsida

Bokomslaget till min novell, den som det nu bara återstår två veckor och ungefär 27 000 ord på. Kommentarer mottas gärna.. :)

You know who said you know what

Lunchat idag med god vän (kan inte säga vem), som hade stora nyheter (kan inte berätta vad). Men lunchen var god och sällskapet (som alltid) trevligt, även om jag fick skynda tillbaka till min bil, där Cujo satt i sin bur och knep med bakbenen. Hockey ikväll - yes. Den första på länge. Och varje gång jag gått på sport under 2008 så förlorar mitt lag. I övrigt har jag writer's block - igen! Nu är det stopp. Till imorgon ska jag komma upp med en lika schysst framsida till min framtida bok som Carina.

Saw 4 och lite annat

Nu är äntligen målandet klart. Once and for all. Har fått spackelmani och bara måste täta igen varenda litet lufthål och skavank som kan skönjas. Och eftersom det sen är mörkgrått spackel så måste man måla två gånger till, för att inte fläckarna ska synas. Osv osv. Försöker annars ta mig igenom Saw 4, så att man kommer ikapp till Saw 5, som går på bio nu. Meningslöst att se, då den förbannade Jigsaw alltså klarar sig vidare även till nästa del. Hur jävla många inspelningar och ondskefulla planer hann han med där på sin dödsbädd egentligen. Och hur kunde han vara en så framgångsrik ingenjör, när han måste ha planerat så extremt mycket saker vid sidan om? Än så länge, 47 minuter in i filmen är 4:an den sämsta filmen i serien hittills. Känns som att man gått tillbaka till Fångarna på fortet-historierna och väldigt krystad tortyr, från tvåan, i den här.

Off and on

Ingen vila, ingen ro. Vakna, äta, hunden och sen iväg till nästa jobbpass. Jobba dag, för första gången på säkert tre år. Allt för att tomten ska ha råd med alla fina presenter. Och efter 18 000 ord på novembernovellen har jag nu kört fast. Som en dokumentstrimlare med för mycket papper i sig. Tvärstopp. Får fundera på lösningar och hoppas på att galningarna idag ger mig nya uppslag. En yrkesförmån.

Vill sen inte peka finger åt nåt speciellt håll men en kollega spenderade förmodligen sex timmar inatt på denna site, barnsligt förtjust. Och han är över 40... :)

http://www.fright-rags.com/

Hus, hem och mat, dårå

Underbart att återerövra sitt eget hem och helt plötsligt ha en trea igen, med tapetsering och allt klart. Fast skadad av allt spacklande så är jag sugen på att finputsa lite till.. Nu ska det bara upp lite fina tavlor på gråtande smutsiga barn, sen är vi klara. Och en stor solfjäder ovanför sängen, kanske med två korsande delfiner i silhuett, som motiv? Sen måste vi ha minst två drömfångare och förstås en 40 tumsplasma med en mekanisk arm som man kan styra lite som man vill. Mest upp och ner, förstås. Speglar i taket vore coolt också men det kanske skär sig med den här mekaniska armen?

Ska nu strax iväg och käka middag med resterande nattpersonalen. Lite nervös, då det är jag som valt restaurang. Inte lätt att välja nåt när kraven är; det ska vara gott - och mycket - och samtidigt ska det vara väldigt billigt. Gyllene måsen, here we come?

Tapettissa!

Idag blir det inte mycket gjort på skrivarfronten. Svärföräldrarna här för att tapetsera åt oss. Har dock fått titta på lite resebilder och blev väldigt sugen på Rio de Janeiro. Eller vart som helst, fly vardagen för en stund. Nån som har tips på en europeisk storstad värd att besöka - som inte är huvudstad, för i dessa har vi redan varit.. Nåt som kombinerar Londons musikliv med Berlins dekadens, Paris charm och Prags skönhet..?

Hell ride

Då har man genomlidit årets sämsta film. Den tredje filmen i raden av Grindhouse-filmer. Den tredje, eller det femte - hjulet. Eller kanske är det bara en film som surfar på vågen, genom att Tarantino är med och presenterar filmen, och Dimention producerar och det vanliga kopplet av skådisar är med och parodierar sig själva. De två första filmerna; Death proof och Planet terror var visserligen inte heller speciellt bra men de had eåtminstone en blinkning, en charm, ett hantverk och ett övergripande "sex säljer-koncept". Hell ride har inget av det.

Det här verkligen en uttalad b-film, utan Tarantinos eller Rodrigues ironiska murriga bilder eller finess i dialogen. Det här är en riktigt dålig copycat, som försöker men inte kan. Filmelevs-pastisch på typisk Tarantino-romantik, med vurmen för lättklädda kvinnor, el mariachis, vrålåk, mexikaner, gangsterromantik och tuffa snubbar (även här spelade av sjukt enformige Michael Madsen, David Carradine och Dennis Hopper). Att sen Larry Bishop skrivit manuset, regisserat och satt sig själv i huvudrollen är väl bara det slutgiltiga beviset på hur mycket han vill efterlikna Tarantino och dennes gubbsjuka. Jag blir bara förbannad över den explicita dumsexismen och tänker.. fan, vuxna karln.. det här så jävla töntigt och dåligt att man baxnar. Skådespeleriet är uselt. Allt är uselt i denna unkna film, utom möjligtvis fotot.

Present

Letat farsdagspresenter idag. Jag antar att den här, visserligen lustiga, boken går bort...?

Jaqcues Tati och målningen

Måla idag! Har inget minne av att det var såhär träligt och samtidigt.. komiskt att måla. Jag var som Jaqcues Tati där inne i sovrummet. Glömde saker hela tiden (som att tejpa socklar), droppade på golvet, trampade i färg (gånger flera!!) och mitt i allt detta surrar mottot "because you're worth it.." i huvudet. Japp, Jaqcues Tati målar med en hudfoundation på väggen. I bästa fall intalar jag mig att det är en O'boy-färg med extra mycket mjölk. I sämsta fall - hudkräm, eller nylonstrumpa från den gamla goda tiden. Dessutom har jag pga lite felräkning köpt färg, denna underbara O'boy med extra mycket mjölk, som ungefär skulle räcka till att måla hela huset. Och det är inte mitt fel - inser ju blixtsnabbt vem som ligger bakom. Stig Grybe och Angelica Houston i färgbutiken (läs Terrorbalans i färgbutiken från den 25:e september för bakgrundshistorien). De fick oss till slut, de jävlarna. De fick sin hämnd.

The importance of being Earnest

Såg igår en i raden av filmatiseringar av Oscar Wildes gamla fars The importance of being Earnest, eller som den svenska titeln blev; Mister Ernest (hela ordvitsen har gått förlorad). Detta är den senaste versionen. Med Rupert Everett och anledning till varför vi ens fick hem den här filmen; Colin Firth. Sambon C har nåt väldigt märkligt besatt förhållande till denne rätt alldaglige man, allt sedan Mr Darcy i Stolthet och fördom. I övriga roller ryms söta Frances O’Connor, Reese Witherspoon, Tom Wilkinson och Judi Dench. Ska ursäkta filmen med att jag verkligen inte gillar fars och brittisk kostymfilm med mycket gamla klichéer och stiff upper lip – dessutom med övertydligt skådespeleri mer lämpat för en teaterscen gör den här filmen rätt outhärdlig. Det här typiskt brittiska kan i många fall var en styrka i sin charm och modesta humor och en vattendelare mot amerikanska filmen, men det kan i överdoser också vara dess största fiende. Jag tycker Honsey gav den här filmen den bästa recensionen – med tanke på att COLIN var med. Hon somnade.

Svart på vitt

Det var väl det jag visste hela tiden...

Oh-bama

Obama tog till slut hem segern, tack och lov. Intressant är hur inskränkta republikaner kallat Obama och demokraterna (som i Sverige politiskt skulle liknas vid moderaterna) för kommunister. Äntligen åtminstone fyra års uppehåll från den kristna högerns irrläror om tro, rätten till vapen, moral och abort.

Berätta inte för någon

Har efter en handfull avbrutna episoder sett klart kioskvältaren Harlan Cobens Berätta inte för någon, filmatiserad av fransmän och inte av Hollywood. Coben som annars kanske gjort sig känd för sina böcker om sportagenten Myron Bolitar. Men denna film är då fransk, samtidigt som det största dragplåstret är en alltid lika vacker brittiska; Kristin Scott Thomas som på perfekt franska manövrerar ut den rätt torre huvudpersonen Francois Cluzet. En till en början rätt spännande thriller, som tyvärr längs med suspencescenerna (bland annat en väldigt spektakulär bilkrock) egentligen blir mindre och mindre intressant, innan den på målrakan nästan självdör i krystad slutpoäng.

En röst i natten

Natten masar sig fram. Skriver på min novell men hur mycket jag än skriver så kommer jag aldrig upp i de dygnskvoter man bör hålla. 1667 ord per dag är sjukt mycket! Jag börjar förstå produktionsbolagens manus-slavar som får specifika beställningar mitt i sommaren på "en kriminalserie i 8-12 delar, gärna med en hypokondrisk kvinnlig polis i huvudrollen", som sen ska vara leverans- och inspelningsklara till hösten. Allt som oftast blir det skit, för att tiden är för knapp, för att man får bortse från fina ord som inspiration och ingivelser. Kvalitet före kvantitet.

Och nu är det mindre än en dag kvar till det amerikanska presidentvalet och vi får väl hoppas på att slippa obehagliga Bradley-effekter, eller än värre; Al Gores dilemman i stil med valet 2000, där Gore sett över hela USA fick fler röster än George Dubya Bush men ändå förlorade på antalet elektorsröster. Och de avgörande 25 elektorsrösterna i Florida till Bush's fördel erövrades med en ynka 537 personers övervikt (utav 5 820 000 röstande). Vari ligger demokratin i ett sånt system?

Nostalgi #2

Den HÄR videon har jag av nån anledning starka minnen till. Kanske var det den som fick mig intresserad av musik, på allvar. Ett av mina första musikaliska tv-minnen. Då var det här den perfekta kombinationen mellan musik och underhållning.. Favvobandet gästade favvoprogrammet. Minns också att jag var helt lyrisk dagen efter, i syslöjdssalen. Ja, förmodligen så o-rock 'n rolligt, som det någonsin kunde bli..

Slipar annars väggar idag, som en annan Darth Vader. Munskydd, skyddsbrillor, öronproppar och mössa. Så man börjar (och slutar) med att bli utskälld av hunden, som inte känner igen en. Annars är jag fullt upptagen med att skriva på 1-månadersnovellen och ligger rätt ok till. Nästan tre och ett halvt tusen ord och lite småspännande.. Ja, det blir det för en själv också, eftersom jag spontanskriver utan att veta hur det hela ska sluta. Har ingen mitt heller, för den delen.

Krock

Hemma efter timslång kö vid Roslagsstoppet. Seriekrock med sju bilar inblandade och avspärrande vajerräcken, så att man verkligen inte kunde ta sig någonstans. När det redan är så trångt i körfälten att ambulans, brandkår och bärgningsbilar inte kan ta sig fram - då känns det alltid gott att det finns impulsiva medelålders män, som inte orkar eller har tålamod att stå fast i kön som alla andra - utan bestämmer sig för att vända i kön och åka tillbaka, mot trafiken. Innan hemåkning tog vi farväl av alla helgfestare och den ende blogglöse i sällskapet; Hob, agerade tidig jultomte genom att dela ut finfina sponsorprylar från diverse bensinbolag. En attachéväska med kodlås - som den glada mottagaren C, efter att Hob åkt hem, insåg att hon inte kunde öppna, eftersom den ju var kodlåst. Själv fick jag en fin Texaco-slips. Dessutom är vi nu informerade (och inbjudna?) till Prideparaden i Uddevalla i februari. Känns som en crowd filler utan dess like..

Exile on Banjo street

Övernattning och middag hos sodomiterna. Samtal som bröst som skurtrasor, indier i Falköping, testosteron-skatt, man boobs, bloggterror, NaNoWriMo's början (ligger redan efter dygnskvoten), hallucinogen muscot, att röka eklöv (och den fullt logiska kopplingen till Gunnar Ekelöv), porr, republik (för vem faan vill tunna ut blåblodet med Daniel Westling?), SSK och att Rögle helt plötsligt är Sveriges bästa hockeylag. Och att jag stjäl alla mina idéer från andra.

Den allvarsamma leken

Stadsteatern igår. Film- och tv-regissören Daniel Lind Lagerlöf debuterar som teaterregissör och tar med en sina favoritskådespelerskor Livia Millhagen (Miffo, Buss till Italien) till huvudrollen i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, en av den svenska litteraturens starkaste berättelser om kärlek. Kärlekens stormiga uppgång och tungsplittrade fall kring Lydia och Arvid (spelad av den alltid lika talangfulle Gustav Skarsgård). Det är med böjt huvud i skam jag erkänner att jag inte läst boken, för att bedöma hur trogen boken man är men i mångt och mycket är detta en väldigt bra pjäs. Regin och de något abstrakta kasten mellan olika scener kanske är en brist men en fantastisk historia, uppburen av vackert språk, goda insikter och lysande skådisar gör ändå dessa 2½ timme på Stadsteatern mycket behagliga. Livia Millhagen är strålande duktig, liksom Skarsgård, liksom habile Peder Falk. Till och med Sara Sommerfeld imponerar som Skarsgårds försmådda hustru Dagmar. Märkligt hur en nästan 100 år gammal bok (den kom ut OS-året 1912) om ödet, otrohet och kärlekens vakuum fortfarande kan kännas så vital och modern, än idag.