Peepin' Tom's

Konservativ och fördomsfull

2012-02-13T00:52:00.004+01:00

Det är en årlig tradition att gå på Liljevalchs vårsalong och i helgen begav det sig igen. Det finns något attraktivt med vårsalongen ändå. Den är inte som andra utställningar, inte som onåbara perfekta verk på Nationalmuseum eller Moderna signerat de stora genierna. Jag höll på att säga att på vårsalongen får kreti samsas med pleti och det är demokratiskt. Ingen är bättre eller finare än nån annan - alla kan få en plats. Jag vet inte riktigt hur urvalet görs men alla har en chans att komma med - såväl etablerade konstnärer som fru Lundberg i Grums. Liljevalchs vårsalong är som en loppmarknad - det finns lite fynd här och där men mycket är rena skräpet. Och det är en rätt befriande och prestigelös känsla. Sen finns det alltid nåt verk, nån tavla som sticker ut och "chockar" besökarna. Som Johan Ray Pedersens "kukmålning" som helt enkelt var en väldigt stor och explicit tavla, som en bukett av styva snoppar. Rätt och slätt och rakt i ansiktet på betraktaren. Man undrar ju lite hur snacket gått vid middagsbordet när mamma Ray Pedersen frågar sin son hur det går med hans målarkarriär. "Jodå, mor - det går jättebra! Jag har precis fått min första tavla antagen till Liljevalchs vårsalong!" Men vad roligt, kan man få se tavlan? "Nej, mor.. det är nog ingen bra idé...".

En annan konstnär som kan få svårt att förklara sin konst vid matbordet hemma hos sina konservativa föräldrar är Sissi Westerberg. Hon har spelat in en filmsnutt när hon öppnar upp sin rock likt en blottare och sen, vad man antar, med ryggen mot kameran målar ett rosa streck längs väggen med.. ja.. sitt kön. Men det kanske bara är jag som är konservativ och moralchockerad? Det är ju faktiskt inte meningen att låta som Göran Hägglund och distansera mig (som om jag vore en del av "verklighetens folk") gentemot de märkliga konstnärsjälarna, besatta av att dekonstruera sina egna könsorgan offentligt. Tycker det är rätt kul, även om jag själv aldrig skulle våga göra nåt liknande - speciellt inte med att stå upp och förklara det för min omgivning. Själv var jag i alla fall mest förtjust i Johan Patricnys fantastiska målningar av en ung flicka som besökte Strömsalen på Nationalmuseum. Målningar som ser ut som fotografier.

Har faktiskt inte sett första avsnittet av Kontoret än. Har varit lite skeptisk överhuvudtaget till VARFÖR man måste göra en svensk version på den? Vad är poängen? Men Henrik Dorsin brukar ju vara rolig och trailern var småkul, så kanske... Under kvällen har det trillat in kommentarer på Facebook, från folk vars åsikter jag respekterar i tv- och filmsammanhang och jag läst den ena sågningen efter den andra. Kan det verkligen vara så uselt?

Positivist!

2012-02-09T17:22:00.001+01:00

Jag tror bestämt man är på rätt gott humör ändå. Tänker bara skriva om saker jag faktiskt gillar idag. Brukar ju alltid gnälla på folk som sitter på produktionsbolag och tv och lyfter lön för att vara medelmåttiga, mediokra och fega. Men jag vill hylla den person som sitter på SVT och väljer ut de filmer som sen går under DOX-benämning. Här har vi nån som verkligen gjort sitt jobb och väljer den ena fantastiska filmen efter den andra. Det gör en oerhört glad också att BRA underhållning faktiskt inte behöver kosta skjortan. Dessa enkla skakiga smutsiga dokumentärer utklassar varje stor cynisk filmproduktion helt utan hjärta (och hjärna). Det ger mig hopp, eftersom det visar på storyns makt. En bra historia slår det mesta, hur den sen än paketeras.

En serie som jag aldrig missar (so kill me then..) är Project runway. Nya säsongen har äntligen dragit igång igen. Det kan tyckas konstigt att verkligen gilla Project runway men samtidigt avsky alla sorters Top model-program. Den svenska versionen var så pinsam med alla krystat "spontana" småbrudar som tror att succén hänger ihop med hur dryg och otrevlig man är mot andra. Oömjukhet har aldrig varit ett sexigt drag. Lika fascinerande som Project runway - men ändå diametralt motsatt på machoskalan går den fantastiska hockeydokumentärserien Road to the NHL winter classics. Det är som att efter en lång tids dvala inse igen varför man älskar den där sporten. Det är så snyggt i både sin stjärnglans och vardag.

Ska säga nåt positivt om musik också. Ladyhawke är på gång med nya skiva! Jag vet annars inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hennes nya singel, där hon visserligen ibland låter cool och fräck, för att i andra passager låta som Lisa Miskovsky. Och det är ju inte after ski-känsla man vill ha på sina creddiga favoriter. Ska bli intressant med nytt material från Porcelain raft, Parenthetical girls och småknasiga Piney gir. Och snart kommer det väl en ny Kent-platta också. April är det sagt.

Intelligence is always the new sexy

2012-02-05T20:56:00.000+01:00

Ingen tittar men alla har en åsikt... Ok, jag kommer med två... tre om melodifestivalens första deltävling. Torsten Flinck är en psykiskt sjuk missbrukare i behov av vård - inte offentlighetens strålkastarljus. Loreen var solklart bäst - och det har ingenting att göra med hennes teatrala dansnummer. Snyggast? Sarah Dawn Finer. M-hm. Annars så var det nypremiär av Sherlock Holmes igår. Så efterlängtad och jag tror ingen som gillade första säsongens avsnitt blev besviken. Lika infernaliskt, snyggt, spännande, förvillande, tänkvärt och genomarbetat. Det här är deckarmotsvarigheten till Big bang theory - genomarbetat, intelligent (både i ämne men också att manusförfattarna måste besitta ett stort mått av allmänbildning i grunden), smart och utmanande. Så långt ifrån svenska polisserier man någonsin kan komma. Det är skilda planeter - det är skilda universum!

Jobbet fortsätter vara uppslag tll en sitcom. Jag gillar det tänkvärda i det som vid en första snabb reaktion lät som nonsens. En äldre kvinnlig patient som funderade kring att "varför titta på tv och alla repriser, när man kan titta på akvariet, med ständig direktsändning?" Och det är ju sant, på ett sätt.

Janne Schaffer-kaffet

2012-02-02T03:41:00.002+01:00

Strålande föreläsning idag. Älskar att få kunskapen kryddad med små kuriosa och pikanta anekdoter. Som att franske målaren Theodore Gericault, för att få en äkta autencitet av döende människor till sitt klassiska verk Medusas flotte - helt enkelt besökte Paris bårhus, för att måla av folk där, i olika ställningar. Eller William Turner, den store landskapmålaren som skänkte bort hela sin konstsamling, i sitt testamente, mot en enda önskan, att få hänga bredvid sin store idol Claude Lorrain på National gallery i London. Och det fick han.

Vi insåg idag att ett jobb här, är ungefär som att vara med i en sitcom - utan de pålagda skratten. En patient har klippt sönder sin egen kappa - i små små confettibitar. En annan har gjort sig en keps av ett paket Felix snabbmakaroner. En tredje är arg, för att någon i personalen sålt hennes man på Tradera. Och då har jag inte nämnt den aggressiva patient som använt en duschkvast som ett spjut mot personalen och kallat mig "jävla mjärde". Vilket väl är ett redskap för att fiska kräftor med...?

Men jag antar att man börjar bli lite avtrubbad. Vi dricker bara mer av C's "Janne Schaffer-kaffe" och låter det bero. Janne Schaffer-kaffe betyder att kaffet är så starkt att man får samma ansiktsspasmer som Janne Schaffer, när han spelar gitarr.

National anthem

2012-01-30T21:56:00.002+01:00

Igår var det teaterdags och inte bara det - teater med mor och far. Första gången vi går tillsammans. Jag hade förmodligen kunnat valt en lättsammare pjäs att gå på, det blev språkekvilibristiska Misantropen av Moliere och jag anade tidigt vartåt det här skulle barka. På min ena sida satt dessutom C och personifierade just den här personen man annars brukar hata i en teatersalong: den klassiska hostaren. Första akten var smått pratig och till pausen mellan akterna stod mor och far redan påklädda för att gå. Ska ni verkligen gå, frågar jag och får ett citat värdigt en 18-åring. "Livet är för kort för att slösa bort det på tråkiga saker". Nu åker vi hem. Själva satt vi av resten av pjäsen och kunde konstatera att pjäsen är tidlös och oerhört aktuell fortfarande idag, att Livia Millhagen är en strålande skådis och att Per Mattsson är patetisk. Han var patetisk i Shakespeares Stormen och han var patetisk här.

Musik... Jag ska börja med att erkänna att jag aldrig varit något fan av Laleh. Har aldrig förstått hennes storhet och förstår inte alls hypen kring henne och hennes versioner i Så mycket bättre. Men en sak törs jag förutspå och jag förstår skivbolaget taktiska singelsläpp inför Lalehs nya platta. Nya, första singel från plattan är Some die young och det är redan en hit, mycket just pga framgångarna med Så mycket bättre. Det är en kompetent låt. Men samtidigt förstår jag att skivbolaget sitter och ruvar och småhåller på materialet. Vårens första dag - den låten vill man spara lite. Den kan bli årets stora svenska vår- och sommarhit, årets Jag kommer eller Från och med du. Jag lovar att äta upp min gamla Beijer-sponsrade keps om inte det kommer att hända. Alla kommer att sjunga "Låt mig vara, låt mig vara, lite tiiiiiiiill...." i vår.

För en gångs skull håller jag med Fredrik Virtanen på Aftonbladet också. So what att skivbolaget ljugit ihop en fejkad hård ghettpimage (som nu avslöjats) kring Lana del Rey - i slutändan handlar det väl om musiken är bra eller inte. Lana del Reys debutplatta "Born to die" är inte bara en av årets fetaste hyper - det är faktiskt också en jäkligt bra skiva. Och då har jag inte hört alla spåren än. Spelar det då nån roll att Lana "bara" är en fotomodell från Denver, sprungen ur problemfri vit medelklass?

Explodera

2012-01-27T01:32:00.001+01:00

Antar att man är lite skadad av jobbet... Sjuksyster frågar en manlig timanställd: "Vad brun du är! Har du varit utomlands eller har du fel på levern?" Andra natten i rad som läget på avdelningen helt och hållet följer psykologins tvära kast. Två kvällar i rad har man kommit till jobbet och mött idel kvinnliga skötare och syrror som har varit helt förstörda och skräckslagna över kaoset på avdelningen. Kaoset beror på 4-5 kvinnliga patienter som gapar, skriker och är allmänt hotfulla och taggiga mot den kvinnliga personalen. Två kvällar i rad händer samma sak - så fort nattpersonalen (bestående att män) gått på sitt pass, så lägger sig allt på gång. Inget gap, inget skrik, inget tjafs. Tyst och lugnt, som helt andra människor. Den kvinna som under rapporten utpekats som en värsta uppviglaren är ett under av vänlighet resten av kvällen. Hon bjuder till och med på smickrande komplimanger och skamliga förslag.

Min dator dog förresten för några dagar sen. Ändå intressant att en så trist burk kunde få en så spektakulär "död". Exploderade processorer, konstaterade mannen i databutiken. Att sätta in ett nytt moderkort skulle kosta mer än att köpa en ny dator.. så, på den vägen blev det. C förutsåg redan datorns fall (alla svordomar och förbannelser kan ha haft nåt med saken att göra), så tack för den försenade julklappen!

Oscarsnomineringarna kom för några dagar sen och det var ju kul med lite svensk stjärnglans. Eller vad det nu var. Gary Oldman är nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll för Tinker, tailor, soldier, spy - regisserad av svenske Tomas Alfredsson. Rooney Mara är nominerad till bästa kvinnliga huvudroll för The girl with the dragon tattoo, som ju är baserat på en svensk förlaga. Och så är Max von Sydow nominerad som bästa manliga biroll, även om Max numer avsagt sig sitt svenska medborgarskap och numer är enkom fransman.

Läste annars till min stora förfäran att Göteborg blir först i landet med ett Starbucks. Ett riktigt Starbucks, alltså.. ett som är åtkomligt för alla - inte bara de som passerat pass- och tullkontroll på terminal 5 på Arlanda. Är väl en av dem som verkligen vill ha Starbucks till Stockholm. Jag vet att det finns massvis med kritik mot kedjan, allt från priser till anställningsförhållanden, miljöpåverkan, likriktad globalisering, osv men jag önskar ändå att de kunde etablera sig här, en gång för alla - om så bara för att konkurrera ut och höja kvaliteteen hos usla förnöjsamma svenska kedjor som Espresso house, Waynes coffee och Coffeehouse by George. Rädda oss ur det torra muffinsträsket! Näst på tur för Starbucks-etablering är Malmö centralstation.

Tisdag

2012-01-17T12:09:00.002+01:00

Det är märkligt och ibland undrar man om det är helt etiskt men ibland kan patientkontakter verkligen funka enligt devisen "if you can't beat them - join them". Ibland får man helt enkelt spela med i patienters galenskap för att få sin vilja igenom. Hörde en kul liten historia, som ju egentligen är rätt vanlig för oss som jobbar inom psyk eller åldringsvård med dementa. Sånt här händer lite varstans, hela tiden. Bakgrunden var i alla fall en psykiatrisk avdelning med lite äldre patienter. Kanske fanns det inslag av demens också. Hur som helst så kom det in en äldre farbror en dag, som patient. Vimsig och så på dagarna men helt hopplös på nätterna. Han sov ingenting, utan gick in på alla andra patienters rum och störde, tände upp taklamporna och väckte allt och alla. Det skapade förstås en väldigt irritation och frustration och den lille farbrorn hotades med stryk både en och två gånger under nätterna, när han väckte "fel" personer.

Situationen var ohållbar men så började nån i personalen gå tillbaka i den lilla farbrorns journalhandlingar och det visade ju sig att anledningen var solklar. Långt tillbaka i tiden visade det sig att den lilla farbrorn hade jobbar om tågkonduktör, på nattåget mellan Stockholm-Luleå-Narvik. Och det var precis sånt här han gjorde om nätterna. Väcka nypåstigna för att kontrollera biljetterna. Lösningen på avdelningsproblemet blev sen lika enkelt som genialt. När det blev natt påföljande dag och alla började gå och lägga sig - så klev farbrorn upp för att göra sig redo för sin tjänsteutövning. Personalen kunde då stoppa honom redan vid dörren och förklara att han ju var ledig idag och att de skulle ta hand om biljettkontrollen. "Visst fan, det är jag ju - så ni tar hand om det här?", konstaterade han något förvånat. Ja, självklart! Då kunde han äntligen slappna av, gå och lägga sig och sova hela natten.

Annars så har studierna dragit igång igen - underbart! Har väntat otåligt i veckor nu, som en rastlös galopphäst i sin fålla, innan start. Klassen är, precis som nya föreläsningssalen - nedbantad. Klaustrofobisk, som ett förhörsrum från kalla krigets dagar. Vår Tinker, tailor, soldier, spy-sal. Trodde annars inte att kursen skulle kräva så många offer längs vägen. Men å andra sidan, nu är de bara de helmotiverade kvar.

Likriktat, kockar och Ove

2012-01-13T12:40:00.001+01:00

Läste att Calle Schulman bestämt sig för att flytta till Vasastan. Tills nu har han bott i Hammarby sjöstad men han hatar stället, eftersom det är så likriktat. Jag vet inte... om Calle Schulman ska ta ordet likriktad i sin mun. Tycker det är betydligt mer allvarligt familjen Schulman, med broder Alex, Calles fru Anitha, Alex fru Amanda, Calles mamma och pappa Allan och Lisette - ALLA inom tunga mediapositioner och kända för att vara ambulerande åsiktspaneler (åtminstone den yngre generationen) - inte så sällan i egna släktingars program - ens har fräckheten att prata om likriktning och peka bort från sig själv. Jag vill minnas att Calle rent utav sagt att han inte förstår varför nepotism skulle vara ett negativt laddat ord - han är för nepotism. Självklart vill man väl jobba med dem man känner och kan bäst!? Alltså, bror, svägerska, fru - varför skulle man vilja satsa på nåt osäkert kort utifrån, som man inte vet hur personen i fråga fungerar? DÄR om nåt, kan vi snacka om en skrämmande likriktning - där en väldigt oviktig familj (med fina anor) får så fruktansvärt mycket mediautrymme att tycka till i alla möjliga och omöjliga ämnen, i så många olika forum.

Annars känns det underbart att svenska Mästerkock är tillbaka. Egentligen är det extra intressant för en själv, som egentligen inte gillar att laga mat. Tre starka profiler som programledare och redan såhär i starten, bra profilering på de 14 sista deltagarna. Ser egentligen bara ett problem i årets upplaga - var finns årets bad guy? Har Mästerkocks-dramaturgerna glömt att stoppa in en obekväm karaktär, en självgod oödmjuk typ, som anser sig vara så mycket bättre än alla andra - lite bättre än domarna också. Var är årets Jennie? Tror annars att titeln kan stå mellan vampiga Sigrid och en trio livsfarliga Malmö-killar.

Snart premiär för den svenska versionen av The Office också, Kontoret. Insåg först nyligen att serien är en spin off från Solsidan och att Ricky Gerwais jobbiga chef ska gestaltas av ingen mindre än Ove Sundberg. Kan bli kul, även om jag inte riktigt förstår hur Björn Gustafsson ska lyckas göra rollen som töntige Gareth. Kim Sulocki som Tim...? Tja, kanske. Förhoppningen är i alla fall hög.

Vägval vänster, generaliserat och upphöjt i två

2012-01-11T22:03:00.000+01:00

Vänsterpartiet må ju inte ha sin starkaste bas i Stockholm men nyutnämnde partiledaren, Umeåbon Jonas Sjöstedt gjorde det ju inte lättare för sig när han började med att kasta skit på Stockholm och stockholmarna genom att uttrycka sitt förakt för dem som bodde här och att han själv såg det som ett straff att också behöva det. Stackarn. Man kan tycka vad man vill och visst, Norrland är Sveriges stora tillgång, varifrån alla naturresurser kommer ifrån men Stockholm är fortfarande Sveriges ekonomiska motor. Har man inte förstått det och sett till olika landsändars korsbefruktning, vet jag inte riktigt hur man ska kunna föra en intelligent nationell politik. Ingen politiker har vunnit på att mobba Stockholm.

Läste för någon vecka sen att Stockholm är Sveriges mest jämställda stad. Kanske inte ur alla aspekter men i Stockholm finns de minsta lönskillnaderna mellan kvinnor och män, en klyfta på mindre än 10% och man räknar med att inom 10-15 år så kommer kvinnorna - såsom i många amerikanska storstäder att vara ikapp och förbi männen i lönesnitt. Snacka om obehaglig paradox för Sjöstedt, så pro feminism och jämlikhet och så anti kapitalstarka intressen och löneglidning mellan hemska Stockholm och det goda äkta Norrland. Vilken fot ska man stå på? Men är man inte intresserad av att skapa regionala och välbetalda förutsättningar för högutbildade i glesbygd och inte förstår de tätt sammanlänkade banden mellan utbildning-ekonomi-kapital, så kan man inte räkna med att behålla de människorna heller, främst då kvinnorna. Det är därför Stockholm svämmar över av inflyttade köpstarka, välutbildade och kvinnor med högre kra voch standard - som inte behöver män för att försörja dem - samtidigt som de outbildade männen blir kvar ensamma i Burträsk, Arjeplog och Årjäng och måste importera in thailändskor för att hitta nån att bilda familj med. Lagom intellektuellt motstånd, nån som inte behärskar kulturen, samhällssystemet eller språket, som man kan bossa runt med. Genom att kasta skit på Stockholms utvecklingsboom kastar Sjöstedt indirekt inte bara skit på (inflyttad och befintlig) utbildning och kompetens men också på kvinnorna - för det är de som lyft stan. Och det är dina utflyttade norrländska systrar som röstar borgerligt, Sjöstedt!

Sankta psyko

2012-01-09T18:05:00.005+01:00

Det sägs ju, något cyniskt, att varje musiker bara har fyra låtar i sig. Allt annat är variationer på de fyra idéerna. Inte helt sant, åtminstone inte för de stora innovatörerna. Det sägs ju också att varje människa bär på en historia värd att skriva en bok om. Alla bär på en historia. Författare bär på fler, innovatörerna åtminstone, men flera av dem producerar verk enligt samma musikerkoncept - de har max 1-4 originella idéer i sig. Johan Theorins författarskap räckte till två böcker, så det är ju lite synd att han fortsätter skriva fler böcker. Sluta nu!!

Inget är väl så hemskt som att bli anklagad för att vara en Svensson. Well... Vi har börjat med Linas matkasse. Och det blir inte mer ghetto hood för att den lilla bruna femkilospinschern gör ett argt utfall mot mannen som levererar matpåsen. Om jag ändå försökt hålla tillbaka henne med ett "ner, Killer, ner!!!"

C har börjat på nytt jobb idag. Första dagen på det stora drömjobbet. Vi får väl se om farhågorna "tänk om alla hatar mig?" besannas. Men det är väl rätt sällan personalen på ett ställe efter en dag konstaterar: "den där nya tjejen - gud vad jag hatar henne!". Det kommer nog, med all sannolikhet gå utmärkt. Nu är det bara jag som ska försöka få ändan ur vagnen också.

Nytt år och snart börjar de spännande skivorna trilla in. Lana del Rey varvar bra musik med mediasågningar, allt från att hon är en Milli vanilli-produkt till att fel personer gillar henne. Med fel personer menas.. engelska premiärministern. På samma sätt som Da buzz och Timotej inte fått några uppsving efter att Reinfeldt uttryckt sitt gillande. Hoppas annars på finfina Parenthetical girls och Glass candy som båda har stora potential men förmodligen aldrig kommer att nå den breda publiken.

Nytt år

2012-01-04T21:40:00.001+01:00

Nytt år och nya löften - att bryta lagom till februari. Men också nya uppgifter. Foto-yatzy2012 är nu igång och om nån läsare är nyfiken på att delta så är ni mer än välkomna att göra så. Mycket trevligt att Divage (som jag bara känner via bloggen, valde att delta). Allt som krävs är en blogg och en digitalkamera/telefon att ladda upp bilder ifrån. Om en vecka börjar sen mina studier också och jag har lovat mig själv att försöka bli mer social och få lite namn på alla ansikten man träffar på föreläsningarna. Han den flintige, hon med tänderna, tvillingarna, Bo Inge Anderssons-look-a-like, gubben från Enebyberg som jämt somnar och "polskan" ska efter den här terminen benämnas vid sina riktiga namn. Annars är det en fin familjetradition att bortse från namn och bara benämna folk och grannar utifrån lyten, utseenden och yrken. Vill minnas min mormor och morfar och deras uppgång som bara bestod av "polisen", klantskallen, snorisen (med familj), hon med hältan eller nån som bara är beskriven utifrån ett nedlåtande läte.

Malmö blomstrar, sägs det... tyvärr känns det som att även ogräset blomstrar i rikets tredje stad. Eller som nån reporter beskrev det i farten: "tredje rikets största stad". Det känns som den ultimata ironin och paradoxen att den senast ihjälskjutna personen i Malmö (som verkar ha varit svensk och inte del av nån tyngre kriminell verksamhet) för någon vecka sen på sin Twitter beklagade sig över att Malmö höll på att bli nån motsvarighet till Ciudad Juarez, mordhuvudstaden # 1. En vecka senare har han själv fallit offer för sina farhågor.

Årets bästa film

2011-12-31T16:05:00.001+01:00

1. Blue valentine. Jag är väl förmodligen ensam om att toppa med denna film och det är ju ytterst personligt för min egen smak att mina två favoritskådisar råkar mötas i en film. Ok, det skulle möjligtvis vara Gosling vs Cate Blanchett men de tillhör lite olika generationer. Men redan i castingen har vi ett högt betyg. Att sen manuset är så genomarbetat, att Michelle Williams är fantastisk och Ryan Gosling är fantastisk upphöjt i två.. ja, det är ju den extra grädden på moset. Jag har funderat på vad som är det geniala med filmen, förutom skådisinsatserna och själva handlingens utvecklingskurva och det kan vara Goslings subtila men ändå så synbara metamorfos under filmens gång. Hur han går från att vara en cool häftig singelkille i början, till att bli en smågubbig, tunnhårig och gnällig småbarnspappa, som tappat all sin coolhet och charm i vardagsrealismens spår. Noterbart är att filmen var nominerad i flera Oscarskategorier men kammade noll i samtliga.

Årets bästa filmer: plats 3 och 2

2011-12-31T15:50:00.000+01:00

3. Black swan. Egentligen är det helt sjukt hur en så här bra film "bara" hamnar på en tredje plats. Hade den kommit nåt annat år hade den varit solklar etta. Men 2011 var de stora skådisinsatsernas år och även om Natalie Portman är strålande och handlingen är så nervkittlande, bildspråket så snyggt, så finns det ändå vassare strån i år. Black swan är förmodligen redan en klassiker.

2. The Fighter. Här faller ju egentligen mina tidigare kriterier om att en film måste bestå av både bra skådisar, nerv, bildspråk och allt sånt för att vara fantastisk. The Fighter är en rätt habil historia om en halvt avdankad boxare (vi har sett det förut) men här ligger storheten i vad de helt otroliga skådespelarinsatserna tillför och förhöjer. Christian Bale måste Oscarsgalans mest förtjänta vinnare för sin biroll och Melissa Leo är nästan lika strålande hon. En liten film som blir så mycket större pga skådisarna.

Årets bästa filmer: plats 6 till 4

2011-12-29T21:06:00.001+01:00

6. Tinker, tailor, soldier, spy. Tomas Alfredsson får sitt internationella genombrott med ett ytterst komplext manus och en story som man inte kan slumra till i någon minut - för då är man borta. Spionthrillern om mullvaden inne i det innersta av den engelska underrättelsetjänsten är så perfekt och stilren att den rent utav hade kunnat vara inspelad på 70-talet. Alla detaljer, det gråmurriga och halv/heltorra brittiska kynnet och den invecklade handlingen - och då har jag inte ens nämnt alla fantastiska skådisar. Gary Oldman är tillbaka i toppform, Colin Firth, Ciaran Hinds, Tom Hardy, John Hurt, Benedict Cumberbatch och vår egen svenske Daniel Dencik - alla är bra. Det är oerhört genuint men för att vara helt ärlig.. ingen direkt tonårsfilm.

5. True grit. Inser tidigt att Oscarsnomineringarna blivit allt mer strömlinjeformade med min egen smak. Alla fem toppfilmer var nominerade till Bästa film 2011. Bröderna Coens senaste borde egentligen vara smått hopplös utifrån sina förutsättningar. En westernfilm som handlar om ett av filmhistoriens mest uttjatade ämnen: hämnd. Hur kul låter det? Men med Coens unika förmåga att mejsla ut intressanta karaktärer ur vardagsliga människor så är ingenting omöjligt. Bra skådisar - så bra att det är synd att Jeff Bridges fick sin Oscar för bästa manliga huvudroll redan året innan - för här är han minst lika bra som i Crazy heart. Matt Damon och Josh Brolin imponerar bredvid det nya stjärnskottet Hailee Steinfeld.

4. King's speech. Colin Firth had it coming, så att säga... jag vet inte om det var Oscarsgalans bästa film men det var den mest representabla, den som flest skulle kunna enas kring. Firth är alldeles utmärkt i sin huvudroll som den stammande kung George och Geoffrey Rush är kanske ännu bättre i sin biroll som kungens talpedagog. Geoffrey Rush måste vara en av filmvärldens mest underskattade skådisar - han är alltid fantastisk men man inser ju att han förmodligen inte är tillräckligt Hollywood-snygg, för att någonsin bli en av de största stjärnorna.

Årets bästa filmer; plats 10 till 7

2011-12-29T20:43:00.001+01:00

10. Crazy stupid love. En romantisk komedi som lyckas med konststycket att framstå som både rolig, varm, seriös och med utrymme för karaktärsskådespeleri. Steve Carell har förmodligen aldrig varit bättre och manus, tajming, humor är i det närmaste perfekt balanserat.

9. Bridesmaids. Som en kvinnlig motsvarighet till Baksmällan och alla andra komedier kring män som åker på svensexa och svinar runt. Kristen Wiig punkterar illusionen att bara män kan vara roliga ihop och att kvinnlig humor skulle vara för välpolerad - och framför allt: levererad av välpolerade kvinnor.

8. Catfish. Fantastisk och omskakande dokumentär som litar till just det som vi manusförfattare älskar mest. Kraften i en bra story. Det är ingen vacker eller välslimmad film, den är filmad av och med amatörer men ingenting av det kan förstöra det faktum att det finns en helt otrolig historia där ute att berätta. Ibland överträffar faktiskt verkligheten historien.

7. The town. Den enda actionfilmen på listan! Och Ben Affleck är med! Men ungefär en gång per år släpps det en sån där actionfilm som är så mycket mer genomarbetad än alla andra, en sån där The Departed-film som får alla andra actionfilmer att blekna i jämförelse. Snygg, spännande och välspelad. Och har man en vurm för Boston, så blir den inte mindre nu.

Årets bästa skiva: and the winner is....

2011-12-29T20:11:00.002+01:00

1. PJ Harvey - Let England shake. Fan också.. i år kunde jag verkligen inte håna Sonic och andra förstå-sig-på:are för deras val av bästa skivor. "Let England shake" är ingen lättillgänglig platta men ju mer man lyssnar på sirensången, desto mer tvingas man in av lockelsen att kapitulera. jag är inte ens något stort fan av Polly Jean och kan tycka att hon är lite som en klocka som stannat. Två gånger per dygn visar hon rätt tid och då är hon inne och rätt. 2011 blev hennes enträgna musik rätt igen. Varenda låt på skivan följer en röd tråd och bildar både en större enhet, samtidigt som de var för sig är som små smycken. Och så alla dessa knäppa infall i låtarna, som till en början bara känns just knäppa men som växer på en och blir geniala. Lovely, lovely, lovely.

Årets bästa skivor, plats 3 till 2

2011-12-29T20:03:00.000+01:00

3. Portugal. the man - In the mountain in the cloud. Portland, Oregon levererar igen. Årets kanske starkaste refränger och är det något väldigt anonymt band som förtjänar lite strålkastarljus så är det väl hårt harvande Portugal. the man som släpper sin sjunde platta på sex år.

2. Foster the people - Torches. Faktum är att jag ändrat mig i sista stund och puttat ner denna skiva till "bara" bli tvåa 2011. Här är äntligen ett band som motsvarar högt ställda förväntningar utifrån hypade och riktigt vassa singlar. Man hade mer att komma med. Bandet i sig är vid en första anblick slående för uttrycket att inte döma en bok på dess omslag. Foster the people ser ut som ett välpolerat pojkband, hade nån satt namnskylten One direction på dem, hade man förmodligen inte reagerat. Men det här är nåt helt annat än utsmetad pojkpop. Det är fantastiskt, det är indietronica, sväng, rock, dans - allt i ett.

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

2011-12-29T19:48:00.000+01:00

6. Veronica Maggio - Satan i gatan. Något uttjatad vid det här laget, efter att ha blivit sönderspelad sen i våras. Men samtidigt kan ju inte årets bästa skivor bara handla om dem som strategiskt släpps på hösten, kring oktober och som fortfarande känns någorlunda fräscha. Årets svenska platta och fullpackad av hits och trallvänliga melodier. Intressant med skivan är väl också att lika bra som Maggio är på skiva - lika dålig är hon live.

5. Eisley - The valley. Indiens och powerpopens svar på Hanson. Hela bandet består av Texas-familjen DuPree (tre systrar, en bror och en kusin) och det brukar ju vara nåt speciellt med band som är extra samspelta sen barnsben. Värda så mycket mer uppmärksamhet.

4. Justice - Audio, video, disco. De franska house- electrogudarna som äääntligen med en ny efterlängtad platta. De är fortfarande kungar inom sin genre, beatsen och melodierna finns fortfarande där... även om man kanske kanske ändå förväntat sig lite mer. Den här riktigt superhiten saknas, även om jämnheten består.

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

2011-12-18T20:35:00.018+01:00

Då var det dags... ännu ett år att summera och i år kändes det som svårare än någonsin. Det kom ingen sån där riktig superplatta som utklassade alla andra. Tre favoriter släpper som sagt var skivor precis på fel sida om årsskiftet, så de kommer inte med. Med kommer heller inte mediahypade album med James Blake, Deportees, Jonathan Johansson, Frank Ocean, Metronomy eller Bon iver. Alla dessa skivor har bra fragment men ingen helhet. Dessutom tycks samtliga recensenter har bortsett från att James Blakes EP ihop med Bon iver i Fall creek choir boys egentligen var bättre än hans solodebut. Men inte heller den kommer med på listan... för den kommer här!

10.Fleet foxes - Helplessness blues. Kanske är problemet lite som med Radiohead och många andra stora band. Att man blir för trygg. Fleet foxes senaste är inte alls dum, lika vacker som debuten och helgjuten men också i avsaknad av riktiga toppar. Habilt är inte tillräckligt längre.

9.Bodies of water - Twist again. Skön och trallvänlig indiepop/rock-gospel från LA, som av nån konstig anledning jämförts med Mamas and the papas. Lyckas kombinera vackra stillsamma harmonier lika bra som dängor med upptempo.

8.Miles Kane - Colour of the trap. Det finns onekligen enorm potential i denne man, sångare i nedlagda Rascals och samarbetsprojektet The last shadow puppets (2008 års bästa skiva). Uppenbart är att det inte bara var Alex Turner som var/är genial i föregående band - för Turners Arctic monkeys-platta eller Submarine-soundtrack finns inte med på listan. Skön indierock full av melodier och hooks.

7.Danger mouse / Daniele Luppi - Rome. Ja, hur ska man förklara den här skivan.. Cool amerikansk DJ och producent möter italiensk kompositör och kämpar i fem års tid med att skriva ett skönt soundtrack. Problemet är väl att det inte finns nån film - skivan är bara tänkt och inspirerad som ett soundtrack till Rome, om det hade funnits någon sådan film. Skön dansmusik varvas med italienska filharmoniker och känslan av klassisk spagetti-western och som lite grädde på moset och extra cred så har man plockat in Jack White (White stripes) och Norah Jones som sångare på flera av spåren. Skulle nog säga att resultatet är sensationellt bra.

Uttryck och kändispåverkan

2011-12-17T19:49:00.002+01:00

Man får se det positiva i att åka ut och försöka julshoppa i ösregnet, om man är paranoid. Inte ens självmordsbombare vill ge sig ut i det här vädret - eftersom det är för glest med folk ute. Julstämningen håller på att infinna sig men jag vill avsluta med några saker och uttryck jag verkligen hatar. jag vet att några bekanta där ute kommer att känna sig träffade men hey.. det är inte er jag ogillar, bara uttrycken. Ogillar starkt folk som i tid och otid helt plötsligt svänger sig med uttrycket "bra där". Nåt som ingen sa för ett år sen men nu plötsligt alla säger. Skyr folk som vill verka lite ondskefulla (med glimten i ögat) och skriver "muahahaha" eller folk som vill uttrycka sitt ätande (och att det är gott) med uttrycket "nomnomnom".

Nåt annat jag också hatar är den ultimata rockbandsklichéen där det alltid ska finnas minst en medlem i ett band som har en gammal militärhatt på sig, av östtysk-, sovjetisk-, nazistmodell. Att folk ärligt kan tycka att de är originella med detta, det övergår mitt förstånd. Hela det här anammandet av militärhistoria i musik- och biker-kretsar stör mig... Militärhattar, kamouflagebyxor eller järnkorset som symbol - använt i ickemilitära sammanhang. Det känns både som en klyscha och ett hån på en gång, eftersom de här individerna som begagnar sig av dessa attribut allt som oftast inte ens gjort lumpen, än mindre står för nån militär disciplin, organisation eller, som i järnkorsets fall, för hjältemod (i krig).

Måste också lägga in ett ord i debatten kring var dårfinken Benny Andersson håller på med. Inte nog med att han från början förletts av en arkitekt som är mot nya Slussen och helt och hållet fallit för dennes i många fall helt falska lobbyism men det han nu håller med stinker rätt illa. Kulturslussen som kändiseliten ställt sig bakom visar sig vid en djupare granskning vara ännu bredare av körfiler än den åttafiliga som Nya Slussen består av. Åtta filer låter ju väldigt mycket men betänk då att det i dagens Slussen, fördelat över hela broförbindelsen, finns TOLV filer. Det skulle alltså med en ombyggnad bli fyra filer färre! Benny är väldigt sur över att man nu i demokratisk anda vill bygga och återupprusta Slussen. Redan från början stank det illa, när kultureliten ger sig in i debatten och helt plötsligt utnyttjar sitt kändisskap för att tala om för folk hur fel det är med en rivning av Slussen. Som om de genom sitt kändisskap (inom ett helt annat gebit) direkt är mer insatta än vanligt folk. När så Slussen-planen antogs av en MAJORITET i stadsfullmäktige så blev Benny riktigt sur och kräver nu att man ska ta bort hans fotografi på Arlanda - för han vill inte att staden ska skylta med hans namn och renommé - staden som inte lyssnat på hans åsikt. Jag tror till och med att han gapat om att de politiker som röstat emot hans vilja är odemokratiska. Benny Andersson verkar visst tro att demokrati är att lyssna på hans (och andra hopplockade kändisars) åsikt och allt annat är fusk och fel. Visst får man ha och uttrycka sin åsikt men i slutändan.. din åsikt är inte viktigare än alla andra människors, bara för att du spelat piano i ett band på 70-talet. Och väldigt väldigt många vill att man river Slussen, en gång för alla - det har vi i demokratisk anda röstat fram våra partier för.

The rose with a broken neck

2011-12-14T02:29:00.001+01:00

Som en halvdryg borgarbracka till personal uttalade sig under kvällen: "bara för att man är galen betyder väl inte det att man inte kan se lite välvårdad ut?". Galen med stil, helt enkelt. Annars är det mesta sig likt på psyket. En patient vägrar sova, eftersom någon ockuperat dennes säng. Undrar ju förstås vem, då ingen ligger där vid tillsyn. Får förklarat men en överlägsen suck att jag självklart inte såg nån, eftersom det ju är den osynliga schäfern Patrik som ligger där. Hm.

Terminens sista tenta gick av stapeln igår och nu är det helt plötsligt bara slut... Allt pluggande, all ångest och drillande av italienska palats, kyrkor och fasader. Poff, som en punkterad ballong. Nu är man ledig i en månad, innan allt drar igång igen. Konstigt. Nu är det bara jobb, julklappar och socialiserande kvar av året. Kändes märkligt också att träffa Virus ikväll, över en middag, som ett sista farväl. Om en vecka åker hon ut i vida världen för att träffa kärleken, för första gången. Ingen returbiljett bokad. Det låter onekligen spännande.

Den är redan rätt omtalad men man kan ju inte låta bli. Katrineholmskurirens lustigkurre till rubriksättare som i veckan lyckades med den den osmakliga ordvitsen "Flensost på Nobelmiddagen". Givetvis syftades det på lokalpatriotisk stolthet över att ost från Flen serverades till Nobelgästerna.

Sviskan, Ärtan, Nissan (quasqai) och Lagan

2011-12-12T05:21:00.003+01:00

Horribel natt. Ur flera perspektiv. Stimmigt och stökigt å den ena sidan - vilket inte är så harmoniskt om man samtidigt vill hårdplugga slutspurten inför kvällens tenta. Dessutom jobbar man med ett skönt gäng, vilket gör koncentrationen ännu svårare. Har mött min överman inatt. Nördarnas nörd, listmakarnas okrönte konung. Mannen som har sån superkoll på musik att alla band och skivor är statistisk nedmalda i "bästa låtar" enligt en betygsskala. Bästa låten på Massive attacks debut, Safe from harm, betyg 4,7. Allting är inrutat i statistik och listor, musiken som bara en emotionell kraft är överskattat. Musiken är dissikerad och nedsorterad. Ämnena viner. Suedes första EP, House of love, Cocteau twins, de fem bästa svenska låtarna någonsin, fem snyggaste skivomslagen, fem största rockikonerna, de fem bästa sångerskorna, skrammelpop, Throwing muses, gamla konsertlokaler i Stockholm, norrlands-vågen på 90-talet, Bob hunds mest onödiga låtar. Så långt var jag med men sen flöt snacket på, vidare mot NHL-traden i sommar, vilka juniorer födda -93 kommer att gå först, vilka tio spelare ligger i topp på NHL's skytteliga, Frölundas defensiv, Mika Zibanejads form, Calle Hagelins skridsskoskicklighet kontra Fredrik Sjöströms. Och helt plötsligt vänder allt till att handla om kakor. Vill ge mig in i varje diskussion men måste tänka på tentan. C och F framstår till slut som han den jobbiga i The Trip, Steve Coogans kompis, som följer med på matresan men aldrig kan hålla käften. Framåt sextiden övergår muntrationen i frustration, när F gjort sin 15:e musikassociations-sång och försök till proletärt diktande över våra arbetsuppgifter. Då var det inte roligt längre.

Jag vet inte vad det säger om hennes coolhet i övrigt, att Henning Mankell är Pattis Smiths favoritförfattare. Känns som en lika krossad illusion som om Bowie skulle säga att hans största idol är Basshunter.

Det hände en liten dum grej igår på jobbet. Jag outar som sagt var inga namn men en person jag jobbar med har lite problem med attityden och gillar verkligen att prata skit bakom ryggen på folk. Hånar och förlöjligar och sånt.. men så hände nåt igår, nåt oväntat. Hon glömde bort sig, klev över den privata sfären, skitsnack-bakom-ryggen-sfären och började helt plötsligt kasta skit i ansiktet på en av de personer som hon annars bara baktalat i smyg. Jag tror hon insåg för sent - "men, oj, jag säger ju det här rakt ut, istället för att hålla det tyst?" Jag vet inte om det var trötthet inblandad, förvirring eller vad men helt plötsligt fick den här stackars kvinnan, halvt av misstag veta allt skitsnack som sagts bara bakom ryggen på henne. Och när väl den hånande kvinnan börjat och fick motthugg med frågan "vad menar du egentligen?" så kunde hon lika gärna fortsätta lägga ut korten på bordet. Kan säga att den resterande natten blev väldigt jobbig... Två personer som gör allt för att i åtta timmar undvika varann.

Den svårbemästrade konstarten tv-underhållning

2011-12-05T23:22:00.090+01:00

Nån som såg Slaget om Sverige i helgen? 1982 ringde just och frågade efter sin succéformel för tv-underhållning. Maken till långsamt tempo och mossig underhållning. Ändå vill man inte sparka på TV4 heller - för de vågar ju göra nåt annorlunda, vågar gå emot hela åldersrasismen som är som tydligast just inom media. Det känns ändå befriande att se underhållning på bästa sändningstid i en reklamkanal, som vågar ta sig tid och som inte är hostat av Peter Jihde eller Sofia Eriksson, eller de vanliga programledarna som har samma manér i varenda program - det är bara titlarna som byts ut. Jag ser ändå hundra gånger hellre Slaget om Sverige än Pengarna på bordet eller Kär & galen.

Annars börjar året närma sig slut och årssummeringarna lär trilla in en efter en. Som vanligt kan man ana att musikrecensenterna kommer att rangordna musik utifrån hype och inte kvalitet. Mediafavoriterna Deportees lär hamna högt på listorna - för det är liksom bestämt enligt media-dogmen. Ingen har liksom reflekterat att det utöver singeln Islands & shores är en rätt trist platta och att man gång på gång övervärderar svensk musik och film och betygsätter den utifrån helt andra parametrar än den internationella. Svensk musikmedia är som en friskola som strösslar med betygen, för att blidka föräldrar och höja PR-värdet utåt. Därmed vill jag inte säga att jag är den musikaliska motsvarigheten till skolinspektionen, då ju musik helt och hållet handlar om tycke och smak i slutändan. Tycker bara att den lilla sfär som till tilldelats äran att ha tillgången till den offentliga debattens tyckande borde agera mindre konformistiskt och faktiskt våga utmana det vanliga Södermalms-klick-tänkandet.

Min lista kommer nästa vecka och det blir inte några Deportees/Jonathan Johansson eller My morning jacket så långt ögat når. Men redan nu kan man väl säga att årets förmodligen bästa skiva tyvärr hamnar på fel sida årskiftet, så den kommer inte med. Lana del Reys "Born to die" släpps först i slutet på januari 2012. Tyvärr gäller samma sak för First aid kits "Lion's roar". Och när vi ändå pratar om 2012... för er som missat nya Miike Snow-singeln... omg... det här lovar gott.

Drömmen om Adrian

2011-12-03T14:51:00.001+01:00

Hade en så märklig dröm inatt.. det är nästan så att jag skulle behöva en drömtydare för att få nån klarhet i vad det betyder. Allt började i alla fall med att jag med pompa och ståt blivit utnämnd till föreståndare för den nyöppnade kattkyrkogården i Södertälje. Eh.. hm.. ja..? Det firades med tårta och kaffe, mässingsorkester och uppträdanden, varav ett uppträdande var mycket märkligt. Det var "Adrian och hans extremt olydiga hundar". Det var som ett väldigt misslyckat cirkusnummer med en hundförare i röd kostym som stod och skrek "kom hit, hundjävel!", åt sina bevisligen extremt olydiga hundar. En stor varghund sprang runt bland publiken och slog omkull mitt tårtfat och kaffe där jag stod och betraktade showen och en bullterrier la sig i ett dike och surade och vägrade göra någonting överhuvudtaget. Han bara låg där. Så på det hela taget, Adrian ljög inte i sin konceptförklaring.

Senare befann jag mig på en marknad inne i stan och det var så varmt, så de flesta hade tagit av sig alla kläder. Själv hade jag fyndat på marknaden och köpt en enormt stor madrass (för en dubbelsäng), som jag tyckte skulle passa bra till mitt nya ämbete som föreståndare.. Ja, fråga mig inte varför. Katterna var ju döda, så vad skulle de med en madrass till..? Men hur som.. jag hade ingen bil eller busskort, så jag fick helt enkelt bära hem den otympliga madrassen, där i värmen bland alla nakna människor.

Nu kom nästa problem. Den klassiska Mälarbron i Södertälje, den som alla måste passera för att ta sig över kanalen som delar staden. Nu var det så illa ställt med ekonomin i stan att man helt enkelt bestämt sig för att riva majoriteten av bron - alla gång- och vägbanor var borta och det enda som fanns kvar var räckena på sidorna. Det var en hemsk syn med alla dessa köande människor, gamla tanter och höjdrädda ungdomar som först gjorde korstecken och tog ett djupt andetag innan de tog sig ut på räcket, sidledes, en fot efter den andra längs de smala spjälorna, för att ta sig över på andra sidan. Det var inte ovanligt att folk slant och skrikandes föll ner i vattnet, 20 meter längre ner. Men ingen verkade bry sig, för kön var lång och folk hade bråttom till jobbet. Min enda tanke var, rationell i galenskapen: "hur fan ska jag komma över och samtidigt få med mig madrassen?"

Natt med Velazquez

2011-11-29T03:35:00.002+01:00

Komplimangerna hanglar inatt. "Latare personal har jag då aldrig träffat" mumlar en patient som inte kan få frukost klockan 03.10 på natten. Men passets bästa är väl ändå (hittills) när en räddhågsen taxichaufför står utanför vår entré och ringer på klockan, halv elva på kvällen. Jag öppnar och frågar vad som önskas. Han ser lite skamsen ut och vecklar ut sin lapp. "Det var en taxi beställd hit, jag skulle hämta upp en XXX XXX på den här avdelningen". Ok? "Finns hon möjligtvis här?" Jo, det gör hon men hon ska ingenstans ikväll. Du vet, det här är stängd psykiatrisk avdelning. Chauffören vänder på klacken och knycklar ihop sin lapp och längre bort i korridoren står just XXX XXX med sina väskor i händerna och tänker förmodligen "fan". Allting återgår till det normala och patienten får ett "nice try!" till svar.

Två veckor kvar till tentan och nu ska det korvstoppas i huvudet som aldrig förr. Italiensk arkitektur, flamländsk vanitas-konst, manierism, barocka kännetecken och svenska 1500-talsslotts byggritningar. Studieharmonin är lika med noll, då en förolämpare (XXX XXX) samsas med en extremmaniker (vi kallar honom den mänskliga dokumentförstöraren) och en ylande finsk pensionär tävlar om att rejsa runt på avdelningen hela natten. Jag antar att jag kommer att skratta åt det här minnet i framtiden.

Drive och WT

2011-11-27T21:42:00.003+01:00

Kobras senaste program om uttrycket white trash, som sprids allt mer även i Sverige, var intressant ur ett historiskt perspektiv men vad sa det hela i slutändan...? Att uttrycket är nedsättande, både ur ett klass och ett rasperspektiv. Jaha..? Jag tror redan att de flesta som använder det uttrycket idag är fullt medvetna om det - det är väl just därför man använder det! För att nedvärdera andra, för att distansera sig från dem. På nåt sätt känns det som att det blir en politiskt korrekthet in absurdum, där man inte ens får vara nedsättande och elak mot personer man tycker illa om och föraktar. Det är fortfarande en skillnad på ett milt förakt och att diskriminera människor och inte acceptera deras existens. Tycker snarare det är intressant med de indelningar man försöker göra och hur uttrycket förändrats i Sverige och applicerats på en viss kategori människor. De flesta av oss skulle aldrig håna och skratta ut eller nedvärdera fattiga utslagna tandlösa människor. Men vi älskar att hata just Big brother-generationen, tribal- och svanktatueringarna, outbildade bonnläppar, raggare, Ed Hardy-estetik och det är människor som egentligen inte har så mycket med fattigdom att göra. Det är snarare den högljudda dumheten personifierad, de tomma skramlande tunnorna av människor som saknar både bildning och moral - men som på nåt sätt slår mynt av det och skrävlar med sin förutsägbara yta, sin dumhet och sitt tomma inre. Så ge dessa personer en annan benämning, så att de inte klumpas ihop med de som verkligen har det svårt. Ur ett klassperspektiv är Big brother-generationen endast en intellektuell underklass och jag ser inget fel i att offentlig dumhet eller osmaklighet SKA ha på skallen, varje gång det visar upp sitt tryne. Vare sig det sen gäller Håkan Juholts fiffel, Sofia Arkelsten historierevisionism eller varje nytt avsnitt av Paradise hotel eller det superidiotiska Svärföräldrarna från helvetet.

Hur som helst... Man inser ju att det finns nån slags skiljelinjer mellan white trash- kontra kvalitetsunderhållning bara genom den film jag sett på bio idag. Drive med Ryan Gosling. Det har kvalitet och respekt med sig redan som utgångspunkt. Karaktärsskådis gör en film med snabba bilar = respekt. Skådisar av b-filmskaraktär gör spektakulär film med snabba bilar (2 fast 2 furious-filmerna) = ingen respekt. Att dessa filmer älskas av actionnördar och Ed Hardy/Big brother-generationen sätter ju ner dess låga status än mer. Är bara ansatsen rätt, så blir mottagandet rätt - av rätt personer. Ta en trendig dansk regissör (Nicolas Winding Refn), krydda Hollywoods golden boy med rätt birollsinnehavare (Carey Mulligan och Christina Hendricks från Mad men), stencoolt soundtrack, rekvisita och klädmode och gör en urban Pale rider / ensam hämnare-film och det funkar. Så.. är det en bra film? Jag vet inte.. man blir så förblindad av filmens coolhet, stil, musik och estetik att man förbiser den rätt enkla handlingen. Blodet sprutar, våldscenerna är riktigt våldsamma men visst - det är bra också!

Sen är det lustigt att ryktet om Goslings klädstil nästan nått publiken innan man sett filmen. Man undrar ju lite.. hur mången motorburen ungdom kommer i vinter/vår bära likadana skinnhandskar med öppna knogar och knäppning rund handleden eller filmhöstens stora enskilda klädesplagg; den fantastiska 50-talsinspirerade quiltade vita satin-jacka Gosling bär filmen igenom. Med ett skorpionmotiv på ryggtavlan.

Prata

2011-11-26T16:02:00.002+01:00

Ska snart iväg på lite party ikväll och kom av nån anledning att fundera på Lena Ph igår och hennes medverkan i Hellenius hörna. Hon satte fingret på nåt jag själv insett att jag helt usel på. Jag kan verkligen inte kallprata med folk. Jag är helt usel på det. Minglande och utbyten av fraser som inte betyder nåt. Längs en promenad med C hann vi till och med rekapitulera att vi vid flera fester med mingel kommit ihop oss med folk. Antingen för att man sagt fel saker för tidigt, tyckt att motparten kommit med för kontroversiella (dumma) åsikter, eller så har man bara konstaterat att mingelsällskapet är så tråkigt så man hellre börjar läsa en bok. Jag har förstått nu att det inte tillhör den sociala kutymen att gå på fest och sätta sig och läsa en bok.

Så med nya insikter ska vi nu försöka gå på fest igen och verkligen bjuda till. Eller nåt i den stilen. Inte börja flacka oroligt med blicken bort mot bokhyllan som ett redskap för att fylla det sociala tomrummet och bristen på samtalsämnen med folk som man kanske i vanliga fall inte skulle umgås med. Fan, det tar emot, men jag ska försöka vara trevlig!

Hörde igår att i England har intresset för att söka in till tekniska utbildningar efter grundskolan och gymnasiet ökat med 17%. Och anledningen sägs i mångt och mycket bero på succén kring The big bang theory. Trots allt ser ungdomar en tjusning i att vara en Sheldon Cooper eller en Leonard Hofstader, med allt vad det samtidigt innebär i sociala brister.

Boardwalk

2011-11-20T16:04:00.008+01:00

Lagom hektisk helg till ända. Känner mig lite nöjdare med skolan just nu, inte för att pluggandet går så himla mycket bättre men åtminstone att lite av de hårt knutna sociala trådarna börjar knytas upp. Det krävdes ett guidat klassbesök på Nationalmuseum, med efterföljande egen spankulering bland renässanskonsten, för att folk helt plötsligt, efter tre månader skulle tina upp lite. Så lite öldrickande och ett vernissage har gjort susen.

Tv-mässigt är jag hemskt sen med att konstatera att Boardwalk empire är en fantastisk serie. Jag vet inte varför jag drar paralleller till Mad men.. kanske är det kombinationen av det välklädda stiliga och en osympatisk huvudrollsinnehavare, som man ändå har lite sympati för, eftersom han innerst där inne ändå har en gnutta empati kvar för sina medmänniskor. Problemet med Boardwalk empire än så länge är att den helt saknar trevliga karaktärer. Det finns liksom ingen att riktigt sätta sitt positiva hopp till.

Missade årets match i Scaniarinken annars.. För er som inte vet vad det handlar om, så åkte Södertälje ur elitserien i våras, vilket var en stor sorg i sig. Vad värre och mer provocerande är, är att konkurrenten Malmö köpt på sig inte mindre än 10 spelare och ledare från just Södertälje - lockat över dem med högre lön - för att nu försöka ta steget upp i elitserien, på bland annat Södertäljes bekostnad. Diskussionen om legosoldater, som spelar där lönen är bäst, klubbhjärta och allt sånt- har förstås kommit som ett brev på posten. Igår kväll möttes så det nya Södertälje, med idel småkillar i 19-22-årsåldern (mestadels från juniorleden) och det gamla, med äldre trotjänare som valt att flytta till Malmö för högre lön och "nya utmaningar". Publiken inledde med att hälsa Malmös spelare välkomna genom att kasta in massor med plånböcker på isen. Kort och gott... ung idealism och entusiasm kontra gamla rutinerade mammon-rävar. Hjärta kontra pengar. Så jag antar att det är poetisk rättvisa att de unga fick vinna, om så bara för att visa att pengar inte betyder allt, för en kväll.

Göticism och lejonvrål

2011-11-15T10:59:00.023+01:00

Egentligen är det helt fantastiskt att det ska krävas en vårdskandal á la Carema för att allmänheten ska få upp ögonen och tycka att riskkapitalister inte ska ha nåt inom vård och skola att göra. Det säger väl sig självt att man inte är där för patienternas eller elevernas bästa, utan bara för sin egen vinnings skull? Privat upphandling ska väl fortfarande likt den kommunala tjänsten främst handla om ansvar och kvalitet, inte om lönebonusar i skatteparadis, som en belöning för att man snålat in på dem man faktiskt är satt till att tjäna. Det här är kapitalism när den är som sämst.

Ju mer konst och kultur man läser, desto mer beklämd blir man över Sveriges historiska roll. Yrvaket konstaterade man under stormaktstiden att nu gäller det att visa upp sig; vår fina kultur och våra anor. Snabbt insåg man att man varken hade det ena eller det andra. Kulturen importerar vi, antingen via konstnärer, målare, skulptörer och arkitekter från kontinenten, eller så får vi väl helt enkelt åka ner och plundra nån stad med kulturskatter, som vi kan plocka hem.

Inser annars att jag varit rätt dåligt beläst på göticismen, den historierevisionism som började spridas från Sverige, där man försökte påvisa (ljuga) ihop sina historiska anor. Värst var väl den annars så välrenommérade Olof Rudbeck d.ä, som å ena sidan satte Sverige på kartan med sina anatomiska upptäckter och uppfinningar under sent 1600-tal men som inte kunde nöja sig med det - utan försökte dessutom glorifera det anrika Svea rike med rena påhitt och ljug-skryt. Han lär ha påstått (och dessutom sagt sig ha bevis för) att svenskarna inte bara härstammade från goterna men att Sverige placeringsmässigt ligger på den plats där Atlantis sjönk och att vi med vårt släktskap ända ner till Noak (med arken) kan sägas vara kulturens och kunskapens vagga. Så det så. Man kunde göra enkla språkliga härledningar, om folk på kontinenten nu inte skulle tro Rudbeck. Det klassiska Thebe (i Grekland) var i själva verket Täby och Troja var byn Trögd utanför Enköping. Klassiska figurer som Herkules var bara en förvrängning av "Här-Kolle" och Peleponesos var en enkel felhörning och härstammade från "Pelle på näset".

Slutligen lite tv och musik. Det är oerhört sorgligt att se hur nya Scrubs blivit så dåligt och tappat allt av det som gjorde serien så bra. Nu är serien bara löjlig. Tack och lov att Big bang theory fortsätter att hålla samma höga nivå, in på fjärde säsongen. En femte säsong har dragit igång i USA. Musikaliskt så sätter ju nya singeln Lion's roar skyhöga förväntningar på nästa First aid kit-platta. Måste vara höstens svenska singel.

Om ensamhet. Och gäss.

2011-11-11T16:30:00.007+01:00

Har tänkt på några saker kring ensamhet.. Lyssnade på Morgonpasset i P3 nån morgon härom sistens och noterade hur Hanna Hellqvist tog upp ett ämne, som allt för sällan diskuteras. Jag skulle nästan vilja se det som en light-variant av Johanna Koljonens "våga prata om det"-debatt. Koljonen pratade om sex och sån sex som inte riktigt sker på ens egna villkor och mot ens vilja.. men man går med på det ändå, ja.. för att vara schysst. Hellqvist har inte gjort nåt liknande manifest på det viset men det var ändå starkt hur hon tog upp ämnet och ville berätta om sin personliga sorg. Hon erkände att jobbet var allt hon hade. När hon inte jobbade så gick hon hem till sin lägenhet och satt mest ensam där, med sin katt. Hon hade inga direkt nära vänner, inget direkt socialt liv. Det var hon och katten. Titta på tv och äta ensamma middagar, sju dagar i veckan. Något udda i det hela var hur de två andra radiopratarna skrattade ut henne, som om det vore ett skämt.

Hellqvist kan ju ändå anses vara en rätt stark person, som med gott självförtroende och lite skämtsamt kan berätta det för hela svenska folket men det finns ändå nån konstig syn på ensamheten och utanförskapet som nåt "ensam är stark"-tanke. Bara för att man själv är en outsider med gott självförtroende så hjälper ju inte det de likasinnade med dåligt självförtroende. Blir därför smått irriterad på ex Kapten röds lilla radiohit Ju mera dom spottar (på mig, desto snabbare kommer jag att blomma). Det är ju en fin liten idealistisk tanke men så funkar det ju inte. 95% av dem som det spottas på i unga år blir inte starkare, växer inte snabbare till att bli problemfria blommor. Så kan en självsäker person uttala sig och bortse från den som inte blommar av spott. Som en passus så vill jag i så fall absolut inte spotta på Kapten röd och hans musik - för jag hatar den typen av musik och hoppas i så fall att den torkar ut istället, av alla uteblivna loskor.

Märkligt är också hur jag och den kära sambon i flera års tid passerat en sjö i en stans parker och svurit över alla förbannade kanadagäss som skitat ner alla gräsmattor och dessutom är lite halvaggressiva om man passerar dem för nära. Skicka hem dom jävlarna, skjut av dem - har man tänkt både 10 och 20 gånger. Sen kom hösten och nåt märklig och näpet hände. Gässen flög, som de brukar, hem för säsongen (till Kanada?) men något måste ha blivit fel i kommunikationen, något måste ha fallerat för en ynka gås blev kvar. Alla andra drog, medan han var på toa. Nu har han gått där längs sjön, i mer än månad.. helt ensam. Inget sällskap och helt plötsligt går man själv runt sjön och tycker synd om det lilla fanskapet. Stackare.. ska han hänga här helt själv - hela vintern? Och i södra USA eller syd-Europa sitter ett gäng gäss och äter sig feta och skiter ikapp på en gräsmatta när nån inser: "hey, where's Stephen??"

Borromini och produktionsbolags-humor

2011-11-07T23:12:00.015+01:00

Insåg efter en samtal med en klasskamrat att jag inte är ensam. Fan, man kan inte ens få vara lite höstdeprimerad ensam. Den kvinnliga klasskamraten beskrev exakt samma symtom som jag själv känner av. Kombinationen av det konstant gråa vädret, det ständiga mörkret (vilket blir extra påtagligt om man jobbar natt och sover bort de få timmar om dygnet då det är ljust) och att luften gått ur en som en pyspunka. Den här första entusiasmen över att plugga igen, den har gått över. Smekmånaden är över, första tentan tog hårt på krafterna och nu känns det som att fortsättningen bara blivit värre. När börjar det roliga egentligen, det man såg fram emot när man sökte in? Moment två känns bara tyngre (mentalt), svårare och dessutom mer diffust. Man kanske har en släng Asperger ändå, eftersom man inte gillar det här abstrakta lärandet. Jag vill ha konkret kunskap, vem som målade tavlan, när, vad det föreställer, hur man kan tolka det och vilken genre det tillhör. Inte en massa abstrakt läsande i fem olika böcker om olika strömningar, tolkningsanalyser och 1500-talskonst filtrerat via dagens genusperspektiv. Kanske är det det som gjort att kursen börjar skörda allt fler offer - allt fler som hoppat av, samtidigt som allt fler som förmodligen inte klarade tentan förra terminen, nu försöker gå om momentet igen. Med en nypa depression och en släng Asperger bådar inte det här gott för framtiden.

Sen blir man ju inte direkt uppmuntrad av sina mindre politiskt korrekta vänner som, när man berättar om sina studier bara svarar "shit, vad tråkigt - och det här går du på helt frivilligt??". Men det kanske är dags att omrevidera sin romantiserade semestertanke kring en tre månaders vintervistelse i Murmansk. Mörker, elände och mysticism i ett, som Torsk på Tallin, eller Lilja 4-ever-miserabel öststatsarkitektur möter The Shining, eller nåt. Känns inte som att det är det jag behöver just nu.

Tänkte skriva nåt om tv men inser att jag inte kollar så mycket på sånt. Det är mest Sportspegeln, följt av ABC. Nya CSI med Ted Danson är rätt ok men annars blir man bara förbannad på vilken skit kanalerna producerar. Av alla idiotiska idéer så måste väl Svärföräldrarna från helvetet ta priset. Just humor när det är som sämst och det tycks vara så typiskt svensk produktionsbolags-mässigt på nåt sätt.. om vad humor handlar om. Som att humor bara handlar om de absoluta ytterligheterna - skit i nyanserna och det smarta. Vi har så lite att komma med att vi måste gå på det vulgära, äckliga ytterligheterna på en gång. Femmans växel från start, extremsex, extrema galningar.. varför vänta på att bygga upp nåt när man kan plocka fram läderhuvan på en gång... suck.

Jag, en snobb?

2011-11-05T01:41:00.010+01:00

De här sista dagarna har varit så grå och mörka att jag förstår pensionärer som flyr höstrusket och bosätter sig i Spanien under vinterhalvåret. Kan inte minnas att jag tyckt att det varit såhär hemskt tidigare - och så tidigt på vintern dessutom. Det kommer att bli en låååång vinter och jobbet visar oss sin tacksamhet för ett väl utfört år genom att dra in julbordet i år. Den enda förmån man hade att krydda sin fina landstingslön med. Och sen undrar man varför vården ständigt går på knäna, när det å ena sidan alltid pratas fint om den, men sen alltid lågprioriteras i slutändan. Ungefär samma syn har man på den privata vården. Offerter och vårdupphandlingar ges till det företag som oftast kostar minst för att göra uppdraget. Att sen det där konstnadseffektiva MÅSTE gå ut över patienterna, det är liksom ett stort "hoppsan, det hade jag ingen aning om" bland politiker och tjänstemän, för varje ny vårdskandal som poppar upp. Samma sak med skolor. Vi hade ingen aning om att pensionärerna redan har slut på blöjor den 15:e i månaden eller att eleverna aldrig får äta sig mätta - pga den upphandling vi gjort där det vinnande företaget la sig sensationellt mycket lägre i pris än sina konkurrenter och att det rimligtvis borde ligga en hund begraven i en sån deal. Som typ kvalitetstanken.

Det var min lilla kontring till när C igår kväll påstod att jag sitter och är småborgerligt överlägsen när jag hånskrattar åt människorna i nya säsongen av Böda camping. Men jag förstår verkligen inte tjusningen med det där levernet. Vi gör samma sak varje år, vi badar på för trånga stränder och vi åker iväg till en ny plats men vill ha det precis som hemma. Jag vet att det låter skitsnobbigt att döma ut raggarna som "hopplöst primitiva" och paren på 5th avenue (som bott där i 20 år i sträck och milimeterklipper häcken med frisörsax) är segregerade trivselfascister. Men jag har inget problem med att andra gör det - bara jag slipper göra samma sak. Jag lovade mig själv redan under en kanotweekend i sjuan med klassen att "aldrig, aldrig, aldrig någonsin tälta igen". Ser heller ingen poäng med att återvända till samma semesterort år efter år.

Bramante, fotoprojekt och ny musik

2011-11-03T11:17:00.011+01:00

En tenta avklarad men nästa trycker på, likt trängseln på en indisk buss. Det är nu det skulle bli roligare, när det första tråkiga momentet var avklarat, men istället har det blivit tråkigare. Gillar inte riktigt ursäkter om att det är sent på dagen, man är trött och okoncentrerad från en föreläsare på en kvällskurs. Förväntar mig samma kvalitet som de föreläsningar som är dagtid. Nu känns det mest som att man går på föreläsningar och lyssnar på en person som tvekar, stakar sig, inte hittar orden, funderar och tappar bort sig. Allt är så ryckigt och man tappar hela tiden flytet i det man håller på med. Gemenskapen är rätt liten den också, även om det nu tagits ett initiativ om att ta en öl med klassen om två veckor. Jag tog initiativet och insåg samtidigt att jag inte kan följa med, eftersom jag jobbar där på kvällen. Smart.

Annars händer inte så mycket här.. Tragedin i bekantskapskretsen ligger fortfarande som ett tungt lock över stämningsläget. Har dock med några vänner börjat fila på att kanske köra en fotodagbok, eller ett fotoprojekt av nåt slag, nästa år. Men med mindre stress, inte ett kort om dagen under hela 2012 utan kanske 200 eller 250, med mer specifikt givna uppgifter. Enkla vardagliga uppgifter, inte "gråtande pingvin i svagt motljus" eller "min egen sepiatolkning av pansarkryssaren Potemkin, sett ur ett strikt genusperspektiv".

Musikaliskt spretar det just nu. En hel del bra musik, åtminstone enskilda låtar, men det känns som att 2011 fortfarande saknar DET. Det där bandet eller artisten som bara sopar banan med alla andra. Noel Gallaghers platta är riktigt trist och ooriginell och det är rätt lustigt hur Anna Ternheim gått ut i intervju efter intervju om berättat om flytten till New York, för att hitta tillbaka till inspirationen och få lite nya inputs - när hon i slutändan gjort en platta som låter EXAKT likadant som allt hon gjort tidigare. Gillar man Feists tidigare plattor är den nya allt man kan begära. Helt ok men same same. Coldplay står och stampar på samma nivå, samma sorts melodier och refränger, skiva efter skiva. Metallica och Lou Reed vet ni redan vad jag tycker på.. blir bara arg vid tanken på att Metallica kastat bort ett gäng hyfsade riff och melodi-idéer på den där dementa idioten.

Men för att ändå fokusera på det positiva, denna extremt gråa höst, så är här lite av den nya musik som faktiskt är bra och engagerar. Deportees - Islands & shores, Active child - Playing house, Duvchi - Turtleduvs och ja.. Alex Winston i största allmänhet.

Nödvändigt avrådande

2011-10-28T18:45:00.008+02:00

Hade faktiskt inte läst några recensioner, innan Lou Reeds och Metallicas samarbete "Lulu" idag damp ner i brevlådan. Vill man ha nåt att roa sig med nåt en regnig höstkväll kan man bara läsa roliga och mördande beskrivningar av hur dålig den här skivan är. Måste erkänna att jag är häpen efter att ha lyssnat igenom skivan nu - den är verkligen fruktansvärt dålig! Ofattbart dålig. Den är på gränsen till olyssningsbar och ska jag ge ett tips i år på en skiva man INTE ska köpa, så är det denna. Lou Reed har visserligen aldrig varit någon av mina favoriter, just pga at han är helt tondöv och inte kan sjunga eller hålla takten. Och visst, är man ung och rebellisk (tidiga Håkan Hellström, Pete Doherty, Bad cash quartet osv osv) så kan det vara helt ok - det är något man köper. Men det här? Lou Reed fyller 70 år nästa år, han har inte varit häftig och inne på de senaste 30 åren och att en snart 70-åring sjunger falskt och gaggigt - det får mig mest att jämföra Reed med mrs Miller, den helt oskolade hemmafrun som gjorde karriär på dina udda tolkningar av gamla evergreens. Mrs Miller var också hon helt utan "sjukdsomsinsikt" och slaktade varenda melodi med sin operahybris och nån tro på att hon faktiskt var duktig. Hon förstod aldrig att hon fick spela in skivor för att folk skrattade bakom hennes rygg och lät henne hållas just för att hon var så dålig. Den här skivan är ett större pekoral, för det här är gjort på allvar. Den här skivan visar bara vad som är fel i branschen, såväl musik- som film. Som nykomling spelar det ingen roll hur bra man är, om man inte har de rätta kontakterna. Som etablerad kan man släppa ifrån sig vilken skit som helst. Hur tänkte man när man spelade in det här? Hur gick resonemangen?

Men OM du mot all förmodar gillar tondöv osynkad pratsång till hårda riff, om du går igång på en dement föredettings fullbordade slakt av alla former av försök till melodier - då är det här skivan för dig. Köp INTE denna skiva, för guds skull.. Vad du än gör, köp den inte.

Tystnaden

2011-10-24T23:25:00.002+02:00

Helgen blev nattsvart rakt igenom, såväl dag som natt. Återkommer.

Blinka - och missa revolutionen

2011-10-20T18:26:00.005+02:00

Lunch med höggravida J i veckan, där jag fick ett "antingen eller"-alternativ. Antingen tar vi en lunch klockan 12, eller så är jag på Sös och föder barn. Nu dök hon upp men med varje krampaktig rörelse planerade jag redan i huvudet för vad som skulle hända om ja... nåt hände. Skulle man ligga på knä nere på kafeterians golv, helsvettig, med munskydd och propplösare (som man ju alltid har med sig i väskan), skrikandes att man behöver mer servetter, nu på en gång, skynda!

Jag måste hitta en bättre pluggteknik... Nu är första tentan åtminstone skriven. Hur det gick har jag ingen aning om. Intressant var annars att konstatera folk gick/gav upp redan efter 45-50 minuter av tentan. Varför ens gå på tentan då? Dessutom blev tentapuben inställd efteråt med argumentet "det är ju faktiskt en dag imorgon också". Helt klart ett åldersargument, när man var yngre var det ingen som brydde sig om man hade skola/jobb dagen efter.

Funderat på en sak. Att vänskap på äldre dagar blir allt mer kompromissad och komprimerad. När man väl träffar folk så är det allt för ofta som man bara sitter ner och fikar eller har parmiddagar och rekapitulerar vad som hänt sen sist. Och så pratar man gamla minnen; "minns du vad kul vi hade då och då?". Jag kanske bara pratar för mig själv men det känns som att man med åldern slutar skapa nya minnen, utan man hänger upp sig på de gamla. Man går inte ut och gör knasiga saker längre, man går inte på krogen, man åker inte ut och reser tillsammans, osv osv.. Nu sitter man och fikar och tar kanske en bio och så skapar man ju inga nya minnen egentligen? Man kommer ju om tio år inte direkt se tillbaka på "åh, minns du den där fikan vi tog för tio år sen..?", utan minnena kommer fortfarande ligga långt bak, kring ungdom och studenttider. Tiden innan barnen kom in i bilden, för nu är man bara trött och de gånger man ses är mest ett andningshål och en paus från just barnen och den grå vardagen.

Natträvar

2011-10-12T00:27:00.004+02:00

Vi har en manlig skötare på jobbet som är rätt skön, det går inte att komma ifrån. En bit över 70 men han håller sig i form med motion och rörelse och han vill fortfarande hoppa in och jobba så ofta han kan. Väldigt fascinerande att se människor i den åldern fortfarande vara så passionerade för vad livet har att erbjuda. Det här är en man som förmodligen i unga år varit en riktig Casanova och jag kan bara ana hur många affärer (och en rad äktenskap), krossade hjärtan och ofrivilliga graviditeter den mannen har på sitt samvete när han skridit fram i folkparkerna och danställena i stan, som en haj genom att fiskstim. Nu är han över 70 men takterna sitter fortfarande i. Hans ögon lyser upp som ett barns på julafton, när de kommer in kvinnfolk på avdelningen och de beprövade förförarmanéren har inte gått ur den gamla räven med åren. Subtila små flirtar, blinkningar, komplimanger och ibland rättframma frågor om att ta en drink efter jobbet, det är fascinerande att se en mästare i action.

Justice nya platta är på g och det sipprar ut nya fantastiska smakprov lite titt som tätt. De elektroniska kungarnas nya inspiration är trots allt lite intressant och oväntad. Jag hör gamla AC/DC lite varstans, tillsammans med riff som påminner om tidiga Black sabbath. Det kanske är den sista pusselbiten för att erövra världen. Vill minnas att Prodigy gjorde exakt samma sak, när man gick från lovande techno i början av karriären till att utvecklas, plocka fram de tuffa rockriffen och på det bli störst i sin genre.

Så är också älskade knäppgökarna Foxy shazam tillbaka med ny singel. Tycker bara refräng-strofen säger allt: "that's the biggest black ass I've ever seen - and I like it, I like it!

Revisorer och galen kärlek

2011-10-10T11:29:00.008+02:00

Fullspäckad helg, kände det som.. och ändå är samtidigt känslan som att jag mest suttit med näsan i 1000-kronorsboken och läst om karolinger, kryssvalv och att jag förmodligen på en månad lärt mig mer om kristendomen än jag kunnat under hela min livstid. Säger kanske en del om mitt religiösa intresse... Helgen innehöll teaterbesök i form av Gogols Revisorn på Stadsteatern. Trevlig och lättsam underhållning med sympastisk ensemble. Kristofer Fransson känns som en skådis som snart borde få ett större genombrott.

Efter god middag på stan hann vi också klämma in en bio: Crazy stupid love, där vi båda fick lite av vårt lystmäte... även om det blev fel. C vill alltid se romantiska komedier och jag bangar ju aldrig en film av Ryan Gosling men det här var ju en komedi - dessutom en komedi där Gosling helt plötsligt spelar en snygg sexig player med sexpack på magen. Då kändes helt plötsligt mitt intresse för Gosling som nåt homoerotiskt - och är ju faktiskt inte det mitt "intresse" för Gosling handlar om. Jag tycker faktiskt att han är en strålande karaktärsskådis men hey.. det här funkade också även om det inte är såhär jag vill se honom. Crazy stupid love är långt ifrån en konventionell romantisk komedi enligt standardformuläret 1A. Den är tvärtom rätt bitter och ärligt rolig. Till och med Steve Carell kliver lite utanför sin comfort zone och är riktigt bra.

Och eftersom jag anammar uttrycket "know your enemy" så satt jag och genomled en hel timme av Partaj i helgen.. det är ju så fruktansvärt jävla dåligt, så jag blir bara arg. Den här förbannade skrivbordskonstruerade "humorn" som är så ogenomarbetad, framhastad och framför allt: så otroligt ointelligent. Det är verkligen ingen smart humor utan som en högavlönad och tv-inspelad roliga timmen i klass 6B. Ungefär den nivån är det. Ingenting utmanande, ingenting med en extra skruv, ingenting genomtänkt.. bara klassisk Peter Settman-humor. Lam, tråkig, fantasilös, dum, ytlig. Så länge vi låter Peter Settman-produktioner lägga nivån för hur humor ska gestaltas i svensk tv vill jag aldrig mer höra klichéer om att tyskar eller finnar saknar humor, för det här är inte ett dugg bättre. Tyskarna borde konstatera att det är svensken som är helt humorbefriad.

Ungefär lika entusiastisk känner jag för nya hypen Norlie och KKV också. Det skulle inte förvåna mig om När jag går ner blir en hit, eftersom man ju låter som Oskar Linnros eller Daniel Adams-Rays coverband, helt utan egna idéer. Jag gillar ju både Linnros och Adams-Ray som sådan men det här är parasit-musik. Kom med nåt eget.

Söndagen hann också avslutas med att en vän ringde och berättade att hennes barndomskompis, gått bort, bara 43 år gammal i en förmodad hjärtattack. Oerhört sorligt och fruktansvärt skrämmande att gå bort så ung.

Nicotine stains around the moon

2011-10-07T14:58:00.007+02:00

"Jag är en liten tant, fångad i en fullvuxens mans kropp. Hur ska man annars förklara min nästan sjukliga vurm för småkakor och te?" K's citat på jobbet lättar upp en annars horribel natt på firman. Däremot lyckas jag inte riktigt klura ut vad han vill göra med sitt liv, denne K, förutom att läsa språk på universitetet, kombinerat med bakandet av finska genus-kakor. Fråga mig inte vad det betyder...

Har annars beklagat mig över den bristfälliga socialiseringen på kursen. Tycker verkligen det är skittråkigt att det efter en månads pluggande fortfarande inte finns nån direkt gemenskap (förutom ett gäng blondinbruttor som alla ser likadana ut, som slutit sig i sitt lilla gäng). Och att man kan komma in i en föreläsningssal där det sitter 15-20 pers och INGEN säger ett ljud. Alla sitter som om det vore en glesbefolkad buss - med tomma säkerhetsavstånd mellan sig och resten. Ingen pratar med nån annan och ingen tycks ha behovet av att knyta kontakter. Förstår inte det där. I veckan hade vi i alla fall vårt första gruppbesök med guidad visning på Historiska muséet och det lättade upp stämningen något. Då kunde man i alla fall prata om regnet utanför, tentaångesten och alla altarskåp där inne. Ändå känns det verkligen som att fördomen om svenskars blyghet och tysthet bekräftas å det grövsta och det blir ännu tristare att många ickesvenskar också faller in i det där slutna. Är vi bara kontinentala och öppna på sommaren, eller med sprit i kroppen?

Är jag så himla mycket bättre själv då.. som bara sitter här och gnäller och inte gör nåt åt saken? Nja.. näe. Men jag ska faktiskt möta upp två klasskamrater på måndag (utanför skoltid) för att briefa lite inför tentan. Alltid något.

Tats

2011-10-02T22:53:00.005+02:00

Få se nu.. Jag funderar verkligen på en sak men egentligen vill jag inte outa den här bekanta personen. Vi kallar honom helt enkelt X. Hur som.. jag läste någonstans att svenskarna numer är världens mest tatuerade folk. Har egentligen ingen åsikt om det, var och en får göra vad man vill med sin kropp så länge det inte skadar nån annan. Vad jag däremot funderat över med viss bekymran är att folk lägger ner energi på att gnälla elitist-kontaktförmedlingar som E-darling (där man värdesätter utbildning, stil och ekonomi) och att det återigen föds en slags inställning att det skulle vara "bättre" att via kontaktannons bara söka nån som är snygg, eller har schyssta tatueringar. Är det giltiga kriterier som säger det nåt om ens personlighet - om man är tatuerad eller inte? Brukar för det höga nöjet skull surfa runt och se vad folk skriver på olika kontaktsajter och det är förbluffande ofta som man bara skriver att man gillar party och tatueringar och söker nån som också gör detsamma. Jag tycker inte att "tatueringar och piercings" är ett personlighetsdrag, bara ett yttre attribut. Hatar verkligen den där inskränkta inställningen - det är ungefär samma personer som ser ner på alla som arbetar ihop sin förmögenhet och men tycker att det är helt ok att vinna samma summa på lotto. Bankdirektörer är dumma och giriga men fotbollsspelare utan gymnasiekompetens som tjänar sju-åttasiffriga belopp för att sparka boll (och dessutom kan ha mage att lönestrejka) är värda varenda öre.

Just det.. nu kom jag lite ifrån ämnet. Men det är på nåt sätt bekymrande kring denne X. Han ser bra ut, tränar, har piercings i bröstvårtorna och har inga problem med tjejer. Samtidigt är han nästan stolt över att han under sitt vuxna liv inte läst eller ägt en enda bok. Därför behöver han heller inte köpa sig nån bokhylla, what's the point liksom? Han är förmodligen en sån, som om han satte in en kontaktannons skulle söka nån som är skitsnygg, gillar party, tatueringar och piercings och skulle få massor av svar. Jag vill klargöra att jag inte likställer tatueringar med antiintellektualism men varifrån kommer denna besatthet? Sen när blev yttre attribut som tatueringar så viktiga för personligheten? Och varför är det attraktivt att kokettera med hur ickebeläst man är?

Move like Jaggernaut

2011-09-30T12:31:00.011+02:00

På vägen hem från universitetet sitter en megatjock ung tjej på tåget och har nästan en sexuell upplevelse med sin Dajmstrut. Jag har aldrig sett nån njuta och vara så passionerad över en glass tidigare. Hennes traktordäck runt magen kanske var en fingervisning om vad hon gillar mest. Hennes ögon slöts orgasmiskt och hon kunde i övrigt inte släppa blicken om denna fantastiska tingest, som om hon höll den heliga Graalen i sin hand. Besatthet och total njutning i ett. Sen svepte hon glassresterna med en halvliters Cola.

Lustigast på föreläsningen igår (förutom att den var ett under i tråkighet) var kvinnan som kom dit och satt av två timmar - sovandes. Men jag vet inte riktigt hur man hottar upp ämnet "Pilgrimsvägar under 1100-talet" till att någonsin bli spännande.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Idol är egentligen helt ointressant och det ligger nån förbannelse över den som vinner varje år men Molly Pettersson Hammar är den enda moraliska vinnaren i årets tävling. På en helt annan nivå än resten - och hon är 15 år! Gillar man lite mer elektronisk musik så hoppas jag att Oslo-M spanat in Wolfgang Gartners debutplatta, som är riktigt bra.

Har tänkt på en annan sak. TV's syn på människor och vilka som är värda att porträttera. SVT gillar den vanliga människan, gärna ute på landsorten, folk som gillar dansband och inte är så jävla flashiga i övrigt. Kanal 5 är precis tvärtom och har en pervers vurm för överklass och festande och Båstad-svinande, eller bara ungdomar som åker utomlands och svinar. Det viktigaste är att det är dumt, dekadent och spär på bilden av svinande svenska umgdomar som gillar att partaja på sommaren. Jag vet inte vad som är så spännande med det??? Det måste ju sitta nån grymt omogen producent på kanalen och som bara suktar efter den här skiten - för det får honom att minnas sin egen ungdom, eller? Och alla dessa ängsliga humorprogram som bara går övergränsen till plumphet - hela tiden. Som om humor bara handlar om hur grov man kan vara... Femman och trean försöker dessutom tillgodose tittarnas enorma intresse för the rich and famous, genom massor av program om antingen alldeles för rika människor som vältrar sig i pengar och divalater, eller folk som inte har några pengar alls - och får man då inte hjälp av privatekonomer så kan man ju alltid kombinera vurmen för rik vs fattig genom att låta en miljonär, eller good will-företagssponsring donera pengar/prylar till en.

Mitt i allt det här står som vanligt en ointressant medelklass, den stora majoriteten. De som inte gillar dansband i Laxå och som inte sprutar champagne i Båstad eller Ayia Napa. De som inte bor på gatan eller har 57 påminnelser från kronofogden, eller som knullat sig till rikedom, trots att de har ett IQ som en vedklabbe. Känns som tunga tider för manusförfattare när det inte längre är historien bakom människan som är det intressanta utan det yttre skalet - vad en redan extrem människa kan pushas till att göra framför kameran.

Nytt men detsamma

2011-09-26T23:01:00.005+02:00

Mycket som är nytt men ändå detsamma. Typ. TV4's nya humorshow på prime time, söndagar klockan 20 är Robert Gustafsson i full frihet. Gustafsson tre trappor. Han gör alla roliga roller själv och har dessutom skrivit manuset. Det är nytt men det är ändå detsamma. Karaktärerna känns igen från förr, under bältet-humorn också. Det är lånat lite här och där från tidigare sketcher och jag inser efter en kvart av programmet att jag inte skrattat en enda gång. Nytt men detsamma. Ungefär så är det med varje ny Baluba-produktion i genren humor. Partaj är likadant. Man förmår bara inte att lyfta sig till godkänd humornivå och fortsätter enträget med sin hafsigt påkomna halvmesyr till humor, skrivbordsprodukter, man fortsätter med att ha med Peter Settman som gäst och Johan Pettersson som deltagare. Låt mig klargöra en sak. Johan Pettersson är Sveriges absolut mest överskattade och sämsta "komiker". Någonsin. Ingenting han någonsin gjort under hela sin karriär har varit roligt. Det är verkligen helt otroligt hur han lyckats få beskydd under Peter Settmans vingar hela sin karriär och varit konstant medioker och helt ofattbart tråkig. Nytt men ändå detsamma.

Nytt men ändå detsamma är väl också det nya "fräscha" samarbetet mellan Metallica och Lou Reed. Redan när man hörde om samarbetet insåg man hur det skulle låta. Metallica står för musiken och Reed kan i vanlig ordning sjunga sådär atonalt och falskt, som ju han gjort sig känd för. Första smakprovet The view är precis så. Reed reciterar till Metallicas tuffa monotona riff. Nytt men ändå precis detsamma.

I helgen var vi så för första gången på återbesök på Stockholms bästa kafé (enligt mig) Petite France, sen grundaren Sebastien Boudet sålt sin skapelse vidare. Hur tar man över nåt som näst intill är fulländat? NK-bagarna Peter Hartai och Stefan Johnson-Petersén tog hur som helst över och har åtminstone slagit mig med häpnad. Man har gjort stället än mer franskt (personalen i kassan pratar flytande franska), bullar och bakelser är lika goda som förr och det enda som var dåligt med gamla Petite France var den rätt trista lokalen. Och den har man jobbat på att förändra till det bättre, med nya tavlor med Parisiska motiv, med lyxiga lampor i taket och gardinkappor i samma färger och det är verkligen en förändring till det bättre. Snygg lokal och en aprikosbulle som var så god att jag nästan trillade av stolen. Nytt men inte detsamma!

Det doriska kapitälet

2011-09-21T04:21:00.005+02:00

Huvudet just nu är fyllt av tusen nya ord och system. Tentaplugg och allt snurrar kring triglyfer, kyrkorum och nekropoler, arkitraver, doriska, joniska och korintiska kolonnordningar och fan och hans moster. Hur trögt det än går kan jag alltid dra mig till minnes den absolut första fempoängaren jag läste på universitetet, 19 år gammal, kalvig, omogen, oslipad, orutinerad och mer grön än sommargräs och gurkor tillsammans. Jag trodde då på fullt allvar att jag på fyra dagar skulle läsa in ungefär 6-7 tjocka böcker och klara den tenta som låg runt hörnet. Dag 1 fastnade jag någonstans redan vid kapitel ett, i den första boken, på alla svåra engelska ord och försökte intala mig att de tre resterande dagarna innan tentan kommer att bli "lite bitchigare". Efter dag 2 gav jag upp och siktade på omtentan istället.

Som musikintresserad så följer jag faktiskt Idol även i år, även om jag fortfarande har i färskt minne hur förra årets upplaga var den absolut tråkigaste och mest profilfattiga någonsin. Överhuvudtaget så känns Idol bara spännande fram till att alla auditions är klara. Nu är det som bäst, innan man valt ut de 20 som ska formas om och mainstreamas till att bli en del av den utslätade nöjesindustrin. Jag har i alla fall mina favoriter klara till att stå där bland de tio bästa. Molly Pettersson Hammar, Robin Stjernberg, Emil Elton eller kanske Nicholas Perry. Förstår inte alls Alexander Bards homovurm för lilla tomboyen Linni. Hon är ju inte ens bra.

Gosling!

2011-09-16T03:45:00.007+02:00

Jag har sagt det förut och redan förundrat min omgivning med ståndpunkten. Det här så nära en man crush jag kommer. Efter Blue valentine är jag än mer övertygad. Ryan Gosling är i sin skådisgeneration den allra största talangen. Han må inte vara kändast av alla än men han är i särklass den bäste. Fingertoppskänslan i valet av roller och hur han sen tar sig an dem. Jag må vara en gnällspik rätt ofta på bloggen men just Blue valentine har jag sett fram emot så länge, då två av mina favoritskådisar möts i samma film och det bara kan inte bli dåligt. Det är förstås inte dåligt heller. Det är magiskt, det är genialt, det är en provkarta och en instuderingsfilm för blivande skådisar om hur agerande framför kameran bör gå till.

Tänkt på en annan sak. Jag vet inte riktigt vad det säger om mänskligheten på nåt sätt. Inte för att jag egentligen bryr mig men jag såg någonstans att den pappa som är med i Ensam mamma söker beklagade sig över att han inte får några beundrarbrev. Trots den mediala exponering han ändå fått. Det här är ändå en kille som verkar vettig, som tagit ansvaret kring allt vad det innebär med att vara ensam förälder, som jobbar, sköter sig och drömmer om ett seriöst förhållande. En sån kille imponerar uppenbarligen inte på kvinnor - men om han istället vore medialt uppmärksammad kriminell och hade gjort nåt riktigt hemskt och helt skitit i sina barn - så hade han förmodligen fått massor med beundrarbrev från kärlekskranka kvinnor, som velat omvända honom. Behring Breivik får floder med beundrarbrev, likaså Josef Fritzl, eller vår egen Anders Eklund och det är inget unikt. Många tungt kriminella kan från fängelset välja och vraka bland alla kvinnor som vill ha dem. Vad säger det om nånting, egentligen? Hellre en farlig likgiltig man, än en vanlig ansvarstagande mes.

Åtta år och Lana

2011-09-14T11:42:00.006+02:00

Åtta år. Åtta år har nu passerat sen jag första gången träffade C och vem hade kunnat ana det, efter vår första date, som fortfarande kan gå till historien som antitesen till "opposites attract". Maken till två tjuriga, bjäbbiga och envisa personer som till slut träffades och egentligen gjorde alla fel man kan göra när man ska på date. Le, var vänlig, bjud på dig själv (men undvik dina dåliga sidor), konversera om lättsamma neutrala ämnen, var flexibel, var vänlig, visa empati, osv osv. På nåt sätt låg ändå cyklerna och planeterna rätt, att två extremt dejtingtrötta personer möttes, som verkligen inte hade nån lust att göra sig till och visa upp en välpolerad illusion av sig själv. Sa den ena A, sa den andre B. Det var bara totalt ärligt och visade sig bli så rätt, i slutändan. Till det hela kan berättas att C (som inte var speciellt imponerad efter första dejten) berättade en halv skräckhistoria om hur dejten varit, för sina arbetskollegor och att de konstaterat "jaja, men honom behöver du ju inte träffa igen!". Arbetskollegorna är sedan länge borta (och hon har aldrig träffat dem igen) men här står vi kvar, de två surpupporna. Who knew..?

Vi har ännu inte hunnit fira årsdagen men småfirade i farten med att gå på MacDonalds och hamna mitt i ett Falling down-moment. Den grilled chicken gourmet jag fick, var så långt ifrån den bild man hade i kassan att man velat plocka fram pumphagelgeväret ur trunken och börjat "markera" upp i taket. Två beiga brödbitar, ett visset salladsblad och en kyckling som var lika beige som brödet, och mest såg ut som en tunnare brödskiva mellan de två övriga bröden.

Musikaliskt är det väntan och små godbitar som läcker ut från Justice nya platta. Den svåra andra skivan. Låter bra hittills. Coldplay släpper nytt och det känns verkligen som att Chris Martin & co gör samma sak, skiva efter skiva och egentligen inte utvecklas vidare. De har sina melodier men soundet är detsamma, slingorna detsamma, låtstrukturen detsamma. Lite som Red hot chili peppers nya. Man vet vad man får, innan man ens fått det. Höstens hittills mest spännande annars..? Los angeles-singer/songwritern Lana del Rey. Där är det nåt stort på g. Gillar också The Panics nya och kanske kanske kan Radical face få sitt genombrott med nya skivan "The roots" som släpps i oktober. Vi poppuritaner är ju inte helt glada över att Ben Cooper, som han heter, bara blivit uppmärksammad för sin musik tack vare en reklamfilm (Nikon) och inte för att han är bra.

Herr och fru och lite Se7en

2011-09-11T13:57:00.013+02:00

Seeg. Det blev bröllop igår men inte som jag tänkt mig. Det måste vara nåt som går, för var och varannan är sjuk just nu. Det var inte discokulorna som glittrade och glänste under kvällen - det var de feberglansiga pannorna och halvsnoriga näsorna. Och jag lyckades väl dessutom ha min absoluta zenit och formtopp lagom till lördagskvällen. Förkyld, feber, ont i huvudet, hosta.. you name it. Men gifter sig en av ens bästa vänner så MÅSTE man vara där, spelar ingen roll hur sjuk man är. Drink-intentionerna förbyttes mot att ha med sig halva medicinskåpet i väskan och partaja på Ramlösa. Men det var på det hela tagen en väldigt trevlig tillställning, bruden var söt i sin håruppsättning och egensydda klänning och brudgummen var som vanligt oklanderligt klädd och väldigt underhållande. Vet däremot inte om liknelsen till sig själv som "axelmakterna personifierad" gick hem i alla läger. Japan i tysk kostym och italienska skor - och den här gången ska vi vinna! Vi hade kul utan alkohol och sällskapet var, som alltid, trevligt.

Kvällens roligaste diskussion kom annars från M, som förmodligen tänkt en hel del på det här och gjorde en jämförelse om varför Göteborg är precis som filmen Seven. Det är grått och jävligt, dystopiskt och det regnar jämt och bor man på Hisingen så händer det eländiga saker hela tiden. Nu fattas väl bara att nån vill ha ihjäl en för att man frossat för mycket popcorn på lördagkvällen.

Sen åkte vi hem, där vi George Costanza-parkerat bilen (så snyggt och smidigt att man helst inte skulle vilja lämna platsen ifrån sig) ett bokstavligt stenkast från Katarinahissen. När vi väl kom hem hann jag läsa att två personer misshandlats/knivskurits vid Slussen i ett gängbråk. Det måste ha hänt ungefär då vi var på väg därifrån.

En säng med historia

2011-09-08T00:29:00.006+02:00

Flygkraschen som utplånade hela KHL-laget Jaroslavl Lokomotiv är förstås den värsta katastrofen genom idrottshistorien. Kom direkt att tänka på flygkraschen -58, då åtta spelare ur Manchester United dog i en liknande krasch i München. Men där överlevde några spelare och ledare (Matt Busby och sir Bobby Charlton) och bar sen uppbyggnaden av det nya United på sina axlar. Här finns det ingenting att bygga på - det är bara att starta om helt från början. Hemskt och under såna här händelser raderas sportslig rivalitet ut. Stefan Liv var en av de bästa hockeymålvakter Sverige någonsin fått fram, hur mycket man än avskydde honom som motståndare.

Annars står socialiserandet i nya klassen fortfarande och stampar på ruta ett. Det är för mycket folk, det känns varje gång man kliver in i klassrummet som att man kliver in där för första gången, bland helt okända människor. Just nu refererar jag bara till folk utifrån utseende. Han med skägget, hon som ser ut som J, vänsterbruden, hippien, hipstern, Dagens Eko-rösten, osv osv.

Jobbar med M som berättar att han som i ett led att arbeta med sin homofobi nu köpt en sängmadrass av sin granne. Och grannen är supergay och madrassen är väldigt suspekt fläckig. Man undrar liksom... varför? Finns det inte bättre sätt att jobba på det? Det tycks vara skillnad på äckelfaktor och faktor, eftersom precis innan nobbade att köpa en begagnad tagelmadrass av en småbarnsmamma, som erkände att "det stela på sängytan" kunde härledas till vissa "stänk" som blivit efter att hon legat och ammat sin bebis i några månader. Oh my...

Happy soup

2011-09-06T19:56:00.010+02:00

Vecka innehållandes föreläsningar och pluggande. Frescati. Det känns så.. 90-tal på nåt sätt. Fast det känns bättre nu än då. "På den tiden var man ju lågbegåvad", som syster A skulle säga. Tre föreläsningar in och än har man inte knutit en enda kontakt, bytt några få ord med en handfull av de ca 70 klasskamraterna man har. Och då pratar man förstås om litteraturen och den där MEGA-boken på 10 kilo. Insåg också först nu, efter att ha kalibrerat synen och kollat igenom namnlistorna: japp, vi har en kändis i klassen. Men det är ingen cool kändis, ingen man blir star struck över. Eller kändis och kändis.. det är en person som synts i offentliga sammanhang. Är annars nästan övertygad om att vi skulle kunna ha en halvkändis till i klassen. En kvinna som låter precis som nån på Dagens eko. Nåväl, nu är all studentlitteratur inköpt (även den gigantiska 1000-kronors/10 kilosboken) - nu har jag inget att skylla på.

Annars hoppas vi på en riktigt kul helg då kära kompisen J gifter sig med sin B. Ska bli oerhört roligt och det verkar som att uppslutningen blir 100%-ig. Nu ska bara en finskjorta och slips inhandlas. Party....

Musikaliskt är det lugnt just nu. Men Justice nya singel Audio, video, disco lovar mycket gott. Trots att den är så repetativ. Lyssnar mycket på Baxter Dury och har fått en ny favorit i multiintrumentalisten Pete Davis. Amerikansk indiekille med franska influenser. Slutligen lite humor.. jag kanske är sen med den här underbara videon men det visar ju på att den gamla pudelhockeyfrillan har lite humor!

Odödlighetens elfisk

2011-09-04T23:38:00.007+02:00

.. det är titeln på en patients teckning på jobbet. Titeln var verkligen tio gånger mer spännande än motivet. Ja, annars så var det loppis igår på Täby galopp och utan att skryta för mycket så får man väl kalla dagen för en succé. Att vi sålde tillsammans med några vänner, H&J, gjorde ju bara saken än trevligare. Serietidningarna gick väldigt bra och jag visste väl att det fanns en revival för 70- och 80-talstidningar av Knasen och Lilla Fridolf. Det är nostalgi, även om jag inte vill gå så långt som att säga att de format mig som person genom åren. Vi blev hur som helst av med enorma mängder skit och det är nästan komiskt att man får betalt för en del saker.

Efter att ha stått nu en gång varje år på loppis så kan man helt klart skönja mönster i köpbeteende bland olika nationaliteter. Det är inga generella kategoriseringar av hela folkgrupper, utan bara av folk vi sett och förhandlat med. Asiater brukar mestadels rätt snåla och vill helst inte köpa dyra saker. Billiga saker för så lite pengar som möjligt. Men de säger ingenting, de har bara låga förväntingar på ting. Folk från mellanöstern har i blodet att pruta och gärna ge fräcka skambud. Vill man ha 5000 för sin Steinway med elfenbenstangenter så bjuder de 30 spänn. Även om nåt så kostar 10 kronor, så är det som ett spel att ändå försöka pruta till 5.

Den svenske köparen på loppis är verkligen som fördomen om svenskar. De är ärliga och lite konflikträdda. Säger man ett pris så accepterar det det. Ingen förhandling. Man ska göra rätt för sig. Har man sagt 40 får man 40. Låter inte prissättningen bra så rynkar de på näsan och går därifrån. Ensamma yngre svenska män gillar 1.)Musik, 2.)dvd-filmer 3.)Serietidningar. Äldre män från mellanöstern gillar 1.) Elektronik (kameror/mobiltelefoner). Yngre kvinnor gillar 1.) Böcker 2.)små inredningsprylar. Sen är det ju sån humor på nåt sätt att min mors polska kläder (som hon skänkt till oss) köps upp av andra polska kvinnor i ungefär samma ålder.

För lite tomater på teatern

2011-09-01T21:52:00.013+02:00

Har tänkt på en sak... Med tanke på att teaterskådisar så gärna hyllar det äkta och att spela ut rejäla känslor och manér - men varför är det alltid kutym att publiken ska gilla de föreställningar man ser? Att man artigt och korrekt applåderar en pjäs man inte tycker var speciellt bra och inte vågar säga som det är. Och varför har man nu för tiden aldrig med sig tomater och ägg när man går på teater? Såhär i backspegeln.. borde inte Börje Ahlstedt ha fått ett salladshuvud kastat efter sig, för sin makalöst usla roll i Macbeth på Dramaten för några år sen, eller kollektiv äggkastning efter nåt valfritt med Örjan Rahmberg, när han blir sådär smådryg över att nån i publiken "stört", samtidigt som han själv inte kan komma ihåg sina repliker eftersom han har fullt upp med att vara "den store skådespelaren". Varför ska skådisar och stora kontnärer vara äkta medan publiken förväntas vara falsk? Mer tomater på teatern säger jag! Frågan är väl bara.. vem vågar kasta den första tomaten?

Har tänkt på en annan sak.. fenomenet bötning som nu börjar komma till Stockholm-skolor också. Bötning är egentligen bara tonårsslang för vad som i vuxenvärlden betecknas som klassisk utpressning. Ge mig pengar - eller så slår jag dig. Betala veckovis eller så bränner vi ner din restaurang. Känns ju som att arbetet mot mobbingen gått helt i stå och att det istället eskalerat i helt motsatt riktning. Det här är ju mobbing upphöjt i två och borde vara så mycket värre konsekvenser på, än mobbing. Vad händer om man inte får stopp på det i skolorna - kommer det bli en växande utpressningskultur även bland unga vuxna, som till höger och vänster hotar svagare och gamla mobboffer för att få pengar? Återigen undrar man var föräldrarnas ansvar finns och var någonstans längs vägen det här blev ok..?

Annars har man då satt sig i skolbänken igen. Tillbaka på Frescati, där man inte pluggat sen.. 94? Shit, det är ju en halv evighet sen. Föreläsningarna verkar dock intressanta och ens fördomar om att man skulle hamna i ett hav av vänsterflum och dessutom vara äldst i klassen har visat sig inte alls stämma. Som kära C hävdar, det är väl bara borgarbrackor som läser konstvetenskap - för att bli bättre på att värdera konst och kunna briljera på coctailparties. Nåväl, riktigt så illa är det inte. Det känns som en bra mix av folk. Dessutom är medelåldern rätt hög, så att man själv nästan framstår som en ungtupp.

John, Lasse, sömnpiller och en filmkliché

2011-08-28T03:42:00.007+02:00

Jag vet inte om det framkommit tidigare, min skepsis mot religion som företeelse. Den övertygelsen blev lite starkare igår kväll då en av medarbetarna, som just nu är väldigt inne på John of God. Ett brasilianskt andligt medium, som jobbar mycket med andevärldar och meditation och som påstås ha botat åtta miljoner (!!?) från cancer, AIDS, epilepsi, MS, diabetes, hjärtproblem, Parkinson, depression - you name it. Kollegan visade upp en bok om denne John och efter att han bläddrat igenom den rätt tjocka boken reagerar jag på att fotografierna i boken är riktigt riktigt urusla. Verkligen under all kritik. Som om en person helt utan kamerakunskaper tagit dem. Eller ett barn. Fel inställningar i mörker, för lång slutartid, suddigt och med oskärpa. Hopplösa sneda bilder. Nejnej, försäkrade kollegan - det här har ingenting med kameramannen att göra - det här ett bevis för de enorma energier som John framkallar. All teknik blir lite dysfunktionell när John är i högform. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Apropå det och att missuppfatta seriösa situationer. Vi har en patient just nu som låter som en exakt kopia av Lasse Kongo i Torsk på Tallin. Ungefär lika charmig också.

Tog med mig en film, som vi ser på natten, kritikerhyllade En dödsdömd har rymt från 1956. Fransk, svartvit, minimalistisk. Kollegorna beskriver den som "tidernas sömnpiller" och "Propavan-film", vilket jag försöker bestrida, samtidigt som jag en timme in i filmen frågar "vem är den där killen?" om nån som varit med de senaste 20 minuterna.

Har tänkt på en sak.. på film, när folk trillar ut från byggnader och liknande - finns det då en absolut lag på hur offret ska se ut, när det landat på marken? Som om man fryst en bild mitt i en Charleston-dans. Båda benen lite böjda utåt - åt varsitt håll och likadant med armarna.

Danny G & Paddy L

2011-08-25T20:48:00.008+02:00

Tre avsnitt in i True talent och man är redan uttråkad. Jag fattar inte ens poängen med tävlingen, eftersom i slutändan så kommer det ju ändå handla om utseende. Det lilla överraskningsmomentet är borta efter första röstningen, då juryn så fort den röstat får se vem som sjunger.

Apropå True talent och ethnic hipp.. Jag förstår ju själv grejen och att ett dubbelnamn är bökigt men visst är det lite samma etniska rätt/fel-tänk bakom Danny Saucedo. På nåt sätt är det ändå lite sexigare att ta sin mammas bolivianska efternamn än sin pappas polska: Grzechowski. Danny Grzechowski, som ingen annan än öststatsmänniskor kan uttala rätt.

Annars är favoritprogrammet Top chef tillbaka - nu bättre än någonsin. Padma är gravidmullig fortfarande och snyggare än någonsin. Men även utan det sexistiska argumentet så är Top chef fortfarande bra. Däremot verkar mina Top chef-skämt mot kära C inte vara lika uppskattade. Kan vi inte bara äta nåt enkelt ikväll? Jamen, en pancettasallad med lite fänkålscevice och tonfiskreduction. En soppa på harissa och ras al-hanouf vore också gott, kan du fixa det? Snälla? Nähä..?

Onsdag med migrän

2011-08-24T18:03:00.007+02:00

Dagens man måste väl vår käre bostadsminister Stefan Attefall (kd) vara. Man vill ju tro att han uttryckte sig felaktigt eller att något feltolkades längs vägen men nu inför terminsstarten på högskolor och universitet så går han alltså ut och erkänner att svensk bostadspolitik har misslyckats. Han råder studenter att undvika att söka studier i storstäderna pga bostadsbristen och som ett sätt att råda bot på det hela i framtiden, så resonerar karln på fullt allvar att det kan bli tal om att dra ner antalet studieplatser i storstäderna. Jag vet inte om man ska baxna över dumheten eller skratta åt en minister som helt öppet verkar ha gett upp att sköta sitt jobb. Han både underkänner det jobb den sittande regeringen haft sex år på sig att lösa, samtidigt som han slår ut med händerna och kollektivt vill bestraffa unga människors ambitioner, med den sämsta av nödlösningar.

Apropå detta kan jag ju också nämna att jag, överåldrig, överkvalificerad och enkom för det höga nöjets skull, sätter mig i skolbänken om en vecka för i ett år framöver läsa ett av dessa icke-ämnen som Svenskt näringsliv tycker borde ge lägre studielån. På halvtid och utan CSN-pengar, ska tilläggas.

Musikaliskt har det inte hänt mycket i herr Oakbitchs högtalare. Inväntar plattor med Florence + the machine, Kooks, Baxter Dury, Noel Gallagher, Beth Hart och lite annat smått och gott. Hade annars idag "nöjet" att höra en av artists-Sveriges mest integritetsfulla, fullständigt sälja ut sin image och konstnärssjäl. Jocke Berg tar sig an The Cars gamla hit You might think från 1984 och gör ett av ledmotiven till Bilar 2. Det känns perfekt är originalet trogen, visst, men en gladpoppande Berg som sjunger en barnslig knastext och agerar Disney-lekfarbror..., det känns... konstigt.

Koreatown, Sumpan

2011-08-23T18:09:00.017+02:00

Man har ju hört en del udda politiska förslag genom åren, allt från Le Corbusiers stadsplanering som bla innebar en rivning av Gamla stan, till tjockisskatt eller butlers i tunnelbanan. Stockholms-centern kom med ett radikalt förslag i dagarna. Man anser att det är dags att överge den klassiska integrationspolitiken (som ju aldrig fungerat). Segregation behöver inte vara något negativt - det är problem såsom arbetslöshet, låg utbildning, kriminalitet INOM det segregerade samhället som ger det dålig klang. Stan bör istället med ekonomisk uppmuntran satsa på att bygga upp klassiska stadsdelar a la New York. Varför inte ett Chinatown, ett litet Little Italy eller spanish Harlem i Stockholm? Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Integrationsmässigt att lära sig svenska språket och det svenska samhället kan ju bli lidande av en sån segregation men som en fungerande - i staden integrerad smältdegel, full av kultur, barer, restauranger och folkliv - why not?

Däremot försöker centern hippa till stan enligt samma amerikanska mönster som alla fåniga stadsdelsförkortningar i stan (SoFo, SoRi, NoVa och allt vad de nu heter) i något som mest framstår som en cool etikettering. Med NY-fernissa. Själv tänker jag att kineser och italiernare är en väldigt liten minoritet i Stockholm och att det på nåt sätt blir som en kabarésång Youtube-fenomenet Ursula Martinez gjort till ett av sina paradnummer. I ett ”spanskt” nummer ironiserar hon också över vårt behov av att vara ”ethnic hipp” – fast inte med vilken kultur som helst. Det är coolt att vara sexig italienare, latino eller ha en rykande läcker kinakrog a la Hong kong. Anpassat till svenska mått, sett utifrån de invandrargrupper vi faktiskt har i landet - hur sexigt låter det med ett Bagdad town, Karelen-kvarteren eller Lilla Mogadishu? För vi bygger väl segregerade områden av de invandrare vi har, eller ska vi importera in nya häftigare, för syns skull?

Länge sen jag skrev nåt om film. Efter att idag ha sett klart Illusionisten, baserad på ett ofilmat manus av Jaques Tati kan jag konstatera en sak. Det franska filmundret är dött. När Jean-Pierre Jeunet med Delikatessen under tidigt 90-tal bröt ny mark för en våg av franska vuxensagor, fiktion och fantasy, i starka färger, djärva kostymer, lite galet, burleskt och obskyrt så följde en gäng djärva filmskapare efter. Tänker främst på Sylvain Chomet och Michel Gondry, som också bländade filmvärlden med fantastiska fantasisprång till filmer, så proppfulla av ALLT. Och så härligt franska.

Jeunet pajade allt med senaste Micmacs, där han mot alla odds blev FÖR fransk och FÖR utstuderat charmig. Michel Gondry bytte efter knasiga Science of sleep spår och blev för kommersiell. Be kind rewind var bara en knasig idé men tråkigt utförd och Green lantern en tunn kommersiell beställningsprodukt. Och så Sylvain Chomet.. på ett sätt kändes det redan från början att det inte går att toppa Trion från Belleville. Bara uppföljaren kommer liite nära ändå..? Illusionisten kommer tyvärr inte nära. Den är bara tråkig. Vacker men tråkig. Och det är sorligt konstaterande när en glimrande generation filmskapare slutar att glimra.

Görings tvättbjörnar

2011-08-22T21:30:00.008+02:00

Hörde den här nyheten igår och tyckte den var så fin på nåt sätt. Att Sverige inom kort riskerar att "invaderas" av två nya djurarter och att dessa inte hör hemma i vår fauna, saknar naturliga fiender och därför fortplantar sig som kackerlackor. Först är det mårdhundarna från Kolahalvön och norra Finland som tar sig in den vägen till Sverige. Det andra djuret var desto lustigare. Tyska tvättbjörnar. Det finns redan en miljon av dem i Tyskland och de har nu börjat sprida sig till Danmark och därifrån är det ju bara en liten simtur över till Sverige. Vad som var lustigt med hela historien var att man påstod att denna MILJON tvättbjörnar alla var avkomma till två vilda tvättbjörnar som dåvarande Luftwaffe-chefen Herman Göring valde att sätta ut i naturen 1934 som för att "berika Tysklands fauna". Men andra ord är de snart här. Det blev inte 10 000 tyska bögar som invaderade oss utan tusentals nasse-tvättbjörnar, så paradoxala i sitt ursprung, så historiskt tyngda men samtidigt så ickeariska genom sin svartvitkolorerade päls.

Om två helger är det annars dags för bakluckeloppis igen. Fascinernade skådespel det där. När man väl rullar in och ska börja packa upp och blir lika angripen av köpare som Tripoli igår natt, från alla fronter. Folk kan inte vänta på att man packar upp, sliter i grejer, skriker skambud i kör, öppnar bildörrarna och ger prisförslag på saker som inte är till salu. "Nej, jag hade tänkt behålla ratten, men tack ändå!". Så blir man stressad, säljer bra grejer för billigt och ser sen ens egna prylar ligga på ett annat bord längre bort - mycket dyrare. Så i år är vi rustade på försvar. Lilla Fridolf-tidningar för 20 spänn styck, kassen med odugliga kulspetspennor för 30.

Om nejsägare, andedräkt och en för tidig peak

2011-08-21T20:58:00.007+02:00

Jag har tjatat om det här förut men nu är situationen nästan komisk. Stockholm skriker efter nya bostäder och alla är överens om att det behövs byggas mer. Staden, politiker och tjänstemän, stadsbyggnadskontoret och byggbolagen försöker verkligen tillgodose efterfrågan men augusti månad måste vara en parodi i bygg-Stockholms historia. Jag slutade till slut räkna på det... men just nu står säkert TIO stora byggprojekt stilla bara för att kringboende, intresseorganisationer och allmäna rättshaverister gör allt för att stoppa alla former av byggande och överklagar alla beslut till förbannelse upp i högsta rättsinstans. Som att man överklagar bara för överklagandets skull. Slussen, Fredriksdal, Norra station, Grimman, Göta ark, Gladan och olika delar av Kristineberg, Svea artilleri, Vällingby parkstad - allt är överklagat och allt väntar på mer pappersexcersis och uppskjuta politikerbeslut. Till och med bygget av studentbostäder på grusplanen vid Albano (som mest är ett tillhåll för utbrunna bilar) - till och med det lägger sig folk i och vill stoppa. Tusentals bostäder blir inte byggda - pga en liten klick högljudda konservativa nejsägare som helt ärligt påstår sig att värna om framtidens Stockholm. Jag blir verkligen så trött... Jag tycker det är dags att ställa dessa nejsägare mot väggen och fråga hur de tänkt att stan ska lösa bostadskrisen om man gärna vill att det byggs men uppenbarligen bara i teorin. Aldrig inom en radie av några kilometer från deras bostadsrätt.

Och helgen var bra..? Jo tack, den var finfin. Middag i Roslagen, med övernattning ena dagen och 40-årskalas i andra änden av länet nästa dag. Mest bisarra samtalsämnet utspelade sig nog nån gång kring två på fredagsnatten, om huruvida man kan avgöra på en persons andedräkt om denne precis haft oralsex. K försökte nämligen dessutom med sitt statement outa en person (mannen med andedräkten) som antingen bi eller homo. Det här var inte oborstade tänder, det var inte vitlök, unken eller stark mat - han luktade penis. Jag är inte lika säker... bara för att man luktar gödsel ur munnen betyder inte det att man verkligen ätit en näve gödsel. Folk kan ha väldigt olyckliga magsyror, helt enkelt.

40-årsfesten var betydligt lugnare. Tillbaka i hemstaden, för att återse en del gamla bekanta och svullna ansikten igen, som man inte sett på många år. Vill inte låta förmer på nåt sätt men vissa människor har verkligen inte förändrats ett dugg på 15 år. Utseendemässigt är det positivt, intellektuellt däremot... nej. Om man stannar kvar intellektuellt och "coolhetsmässigt" där man hade sin ungdomliga peak, som 20-25-åring och sen inte utvecklas vidare. Då är det bara sorligt. Festen var annars trevlig, maten god och det var ändå kul att se att den andra halvan av det 18 år långa förhållandet jag skrivit om tidigare, också gått vidare och tycks ha hittat rätt i kärleken.

18 år och lite tv-hat

2011-08-10T17:59:00.008+02:00

Sociala dagar på sistone.. födelsedagsfester och bröllop, allt med kort varsel. Har under sommaren också haft förmånen att träffa en gammal kompis från gymnasiet, som sen dess bara haft en enda pojkvän. Han var den första och den enda i 18 år. Så det var som en blixt från klar himmel när paret bestämde sig för att gå skilda vägar och helt plötsligt stod denna väninna ute på singelmarknaden. För första gången i sitt vuxna liv. 18 års relation formar en person rätt rejält, allt från referenser till tankar till tillvägsgångssätt till smak. Ja, det mesta blir samsynkat och kompromissat och nu helt plötsligt står hon på egna ben. Det kändes väldigt konstigt att plötsligt se henne där, utan H, helt plötsligt med en annan karl, en främling.

Ryktena går om att Christin Meltzer värvats till Kanal 5 för att där bli en del av ett svenskt Saturday night live; Partaj. Peter Settman ska också var klar. Och där någonstans satte man också ribban för hur bra programmet kan bli. Det är som att man bestämt sig för att det inte är humorn som är det viktiga - nej, det viktiga är att avlöna Peter Settman, att damma av samma gamla tråkiga ansikten igen och ge dem chans på chans på chans att fortsätta göra tråkiga humorprogram, baserat på dåliga framhastade manus. Kasta in Peter Magnusson på en gång också! Han kan väl göra imitationer av kungen och Östermalmsbrats igen? Det är ju kul...

Problemet med svensk tv-humor är den tycks helt avsakna bäst före-datum. Är man väl inne i branschen får man fortsätta och köra. Likadant är det med Filip & Fredrik som har tusen och en projekt (och tv-producenterna överöser dem hela tiden med nya och det är egentligen bara nya programnamn för samma sak: deras dravel. Nytt omslagspapper till samma gamla present. Innehåll blir alltid underordnat deras självgoda hävdelsebehov och bjäbbande. Själv känner jag mig något provocerad när deras nya show börjar lanseras. Breaking news - nyheter såsom de BORDE presenteras. Borde? Enligt vem? Har fortfarande i färskt minne deras Oscarsbevakning i våras - som den "borde" vara, enligt dem själva. Den gick till historien som den sämsta och mest egocentriskt babbliga någonsin.

Botten, toppen och Pride

2011-08-09T20:49:00.013+02:00

Lång paus nu men det blir ju lätt så, när solen skiner och Stockholm är på sitt allra bästa humör. Dessutom försöker man pressa ut det sista av de ynka semesterdagar som återstår. Har sett massvis med film och en del riktigt bra grejer och några riktigt usla. Jag blir alltid lika förbannad när man blir rakt av lurad av recensenter och kritiker, som hyllar en film till skyarna och sen går man och ser skiten och konstaterar att den var urusel. The Trip var precis så. Lurad av översvallande betyg och fortfarande Tristram Shandy i åtanke så gick man och såg denna smörja och började allt mer oroligt vänta på "när ska det roliga komma?" Det kom aldrig. Jag kanske inte är målgruppen eller helt blind för Rob Brydons "humor" men det här nåt helt nytt för mig. Skissartad, framhafsad, ofärdig och dåligt improviserad gubbfilm. Självupptagna gubbar som tror att de är roliga men som inte är det. Och värst av allt - om någonting inte är roligt första gången - så lär det garanterat inte bli roligare om man upprepar samma sak fem gånger till. Steve Coogan sjönk som en sten i mina ögon med den här filmen, eftersom han lyckats med det värsta som finns. En komedi som inte är rolig. En komedi som underskattar sin tittare och tror att det räcker med att sitta och tjafsa lite i 90 minuter och att det ska räcka - bara för att man är känd.

Överraskande bra var annars Bridesmaids och även om det inte är nån renodlad chick-flick så verkade åtminstone många tro det. I den fulla Skandiasalongen var väl... fyra män..? Den var kul och välskriven och Kristen Wiig borde satsa på en manuskarriär. Melissa McCarthy är å andra sidan en stjärna, hon själv är värd hela entrépengen.

Och så var det ju Pride förra veckan med allt det innebar. Paraden var kul, partyt var bättre än i fjol, anarkisterna var nedtonade men jag måste ju erkänna att viss kritik som framfördes kändes enbart taskig. Några ekipage efter att de stolta gaypoliserna passerat förbi kom ett annat tåg och hånade dem, för att de och polisen i största allmänhet har utvisningar av dödshotade hbt-personer på sitt samvete. Jag trodde faktiskt att debatten kunde föras på ett lite högre plan och inte med såna låga populistiska slag. Det är fortfarande våra politiker som är lagstiftare i det här landet. Det är inte polisen som är beslutsfattande organ och på eget bevåg bara bestämmer sig för att utvisa folk till höger och vänster.

Lika irriterande är den man ur försvarsmakten som marscherade men som följdes av två kvinnor som förlöjligade honom med elaka pratbubblor. "Mitt jobb dödar" och "Här går jag och försvarar mina mänskliga rättigheter medan mitt jobb går ut på att kränka andras". Återigen, lika lite som poliser utvisar människor så går svenska försvarets jobb ut på att åka ut i världen och kränka människor. Det är verkligen att bara vilja se den promille som går snett i det arbete svensk militär gör utomlands och helt bortse från alla goda förtjänster och fredsarbete man bedriver och faktiskt är utskickad att göra. Av våra politiker, återigen.

Expendables och Miles

2011-07-28T23:41:00.007+02:00

Märkliga filmdagar, där man under ett dygn ungefär både hunnit se årets kanske bästa film och årets sämsta. The Fighter med en makalöst bra Christian Bale tillhör höjdpunkten men sen hade jag det tveksamma nöjet att se actionrullen The Expendables också. Nu är jag visserligen inget stort fan av action men det här var inte ens bra i den genrén. Sylvester Stallone har skrivit manus, regisserat och dessutom satt sig själv i huvudrollen. Jag vet inte vad som är mest patetiskt: filmen som sådan, Stallones ihåliga manus och totala okunnighet inom dialog eller bara att han, alldeles för gammal och avdankad, försöker göra comeback så löjligt ansiktslyft att han ser sandblästrad ut. Slät som en bebis och med ett väldigt förvånat uttryck i ansiktet. Lägg tupén och den uppenbart färgade skäggmustaschen till det hela. Värst av allt är att det ska komma en tvåa på skiten också. Det finns verkligen ingen rättvisa i världen...

Musikaliskt händer det inte så mycket... vill fortfarande hävda med en dåres envishet att Alex Turner, enligt min mening, är en av sena 00-talets största musikaliska genier. Allt han rör vid blir bra. Gillar man annars Turners sidoprojekt The last shadow puppets ska man absolut spana in hans vapendragare i det bandet: Miles Kane (även sångare i Rascals), som släppt en riktigt bra solodebut. Come closer är trevlig. Annars har ju äntligen Noel Gallagher släppt nytt också. Videon är kanske bättre än låten men ändå; The death of you and me. Har annars höga förhoppningar på Beiruts nya platta "The rip tide".

Bara lite kort

2011-07-25T04:14:00.003+02:00

En patient skrivs in på kvällen, trasiga kläder och allt hon äger ryms i en större handväska. Cigg och blöjor. Sorligt. Annars har de sista dagarnas tankar mest cirkulerat kring den oerhörda tragedin i Norge och hur hopplöst det är att skydda sig mot totala vettvillingar. Händelsen är så absurd att man för en gång skull hade önskat att Europa var mer som USA, att fler civilpersoner skulle bära vapen i självförsvar (och kunnat stoppa psykopaten) men också, med facit i hand - dödsstraff. Det finns inget straff som är tillräckligt för de gärningar den mannen begått. Inte ens lagens strängaste straff på 21 år. Han har inte ens vett att vara ångerfull för det han gjort.

Personligen så har jag återgått till jobbet, efter semestern. Känns väl sådär... Handgemäng x 2 känns väl än mer.. sådär. Kom dock in på mina studier till hösten och det ska bli skönt att tänka på nåt annat också.

Your waitress was miserable. And so was your food.

2011-07-16T22:47:00.008+02:00

Hej igen! Tillbaka efter semestern med en ny favoritstad på hjärnan. Brighton. Skulle kunna spendera tid här, några månader om året och bara hyra en skrivarlya, gå längs strandpromenaden och låta blåsten ta tag i en, samtidigt som man låter sig inspireras. Jag vet inte varifrån den här vurmen för blåsiga stränder kommer ifrån men det är ett önskemål, om jag väl skulle flytta till att bo på annan ort. Gillade allt med stan, till och med de här bröliga stag-night gängen som översvämmade stan under helgen. Jag vet dock inte om det är ett framsteg i jämlikhetens namn att tjejgängen är lika skräniga och fulla som grabbgängen.

Just apropå jämlikhet så måste jag erkänna att jag blir extremt provocerad när man under semestern i den klibbiga hettan ser de här muslimska sällskapen med kvinnor i bhurka, täckta från topp till tå och bredvid går deras män, västerländskt klädda i t-shirt och kortbyxor. Hur kan man sen påstå att det INTE är ett förtryck? Om det nu inte är ett förtryck av kvinnan, utan bara ett religiöst uttryck - varför går inte männen omkring i nåt svart varmt heltäckande mitt i sommaren? Å andra sidan var det med viss förvåning man ser unga tjejer som går omkring i top, kortbyxor och uggs nu under sommaren också. Varför? Uggs är ju inte ens snyggt på vintern!?

Moonraker på tv just nu. Herregud, vilken smörja... Sett till idag kan man väl dessutom påstå att James Bond är en vandrande könssjukdom.

Slaktaren från Bonn

2011-06-29T19:00:00.008+02:00

Egentligen får jag väl skylla mig själv men av nån anledning nu under semestern så har Lugna favoriter ofta stått på på radion. Jag kan säga att det finns INGEN låt som kan få mig på så dåligt humör, speciellt på morgonen, som Cascadas Everytime we touch. Hör inte folk hur vidrigt det är? Är det bara jag som avskyr den? Det är som första uttagningarna av idol, när nån helt tondöv förortstjej, med alldeles för mycket fröken duktig-attityd och bra självförtroende går in och slaktar nån låt, med överdrivet waylande. Waylande för waylandets skull - som att: "Hör ni hur duktig jag är? Jag är som Mariah Carey, fast bättre, för jag kan dubbelwayla över hennes waylanden". Sån är Cascadas Everytime we touch för mig. En sån komplett slakt och överdrift av en låt som i sitt original redan är helt ok.

Apropå absoluta hatlåtar så vill jag till min topp 3 också inkludera Billy Joels In the middle of the night och Scorpions Winds of change. Det är en ren tillfällighet att alla tre artister har en tysk koppling. Så nu, om nån taliban där ute läser det här och får för sig att kidnappa mig i framtiden i nån provins av Afganistan, där jag befinner mig på sol och badsemester, så vet ni nu hur ni bäst ska tortera mig. "I still hear your voice when you sleep next to me..."

Annars var det shopping på stan idag, en annan sak jag inte gillar. Hatar att handla kläder och vill bara få det överstökat så fort som möjligt. Köpa kläder är lite som att köra bil - hjälpmedel är fusk. GPS är fusk, en riktig man hittar alltid (även om det kan ta en jävla tid). Att prova saker i provhytt är också fusk. Jag utgår alltid ifrån att jag är ungefär lika lång och fet i år, som jag var förra året.

Hann dessutom med en lunch med J, som numer ser ut som hon svalt en badboll. Sprattel, som den lille i magen kallas, ska förbli könlös till det att hon/han föds och väl där så ligger Copernicus, Bobby eller nåt som låter bra på japanska (typ Annicka?) bra till. För övrigt, bara som en liten detalj, är J och hennes sambo B de enda personer jag känner som gått på ett dop och gett föräldrarna/barnet trisslotter i doppresent. Det tyckte jag var kul.

Fri kärlek i Laisvall

2011-06-25T22:50:00.011+02:00

Midsommar har så passerat med god mat, sång och trevligt sällskap. Under kvällen föddes den skämtsamma tanken på en rolig variant på mandeln i gröten/hela havet stormar ect.. Tio personer till bordet, tio snapsar men bara en innehåller ett sömnpiller. Alternativt en Tavegyl, om man ville vara lite makaber och inkludera barnbordet i leken. Som om inte detta vore ett lustigt samtalsämne i sig, så inträffade det faktum att en person vid bordet (jag nämner förstås inga namn) verkligen slocknade helt på en soffa, en liten stund senare.

Som snart 40-åring (det är väl en 2-5 år kvar, beroende på hur man räknar) försöker jag fortfarande blanda det ungdomliga med det vuxna. Å ena sidan är jag numer aktieägare och försöker hålla mig lite vuxet ajour med månatliga grafer, analytikerkalkyler och bästa köpkurser, å andra sidan blev jag som en kalv på grönbete när en fotboll kom fram på den stora gräsmattan i helgen. Kände mig ungefär lika fånig sen, när jag i upphetsningen, i en dribbling och kampsituation, råkat stämpla en fyraåring på foten. Med gråt som resultat.

Läste annars nåt i tidningen om en kvinna i USA som knarkat under graviditeten så till den grad att fostret dog. Nu vill man åtala henne för mord. På nåt sätt kan jag ändå ha större förståelse för det, än för rabiata abortmotståndare som redan i befruktelseögonblicket ser en oantastlig människa och ett mord begås i varje svalt p-piller. Men vem avgör ett sånt här fall? Om knarkandet var en sista desperat abortåtgärd - är det ok då, eller måste det finnas bevis på försumlighet?

Go into business with a grizzly bear

2011-06-18T23:30:00.014+02:00

Har insett en sak i helgen, som gjorde mig lite frustrerad och konfys. Hade vänner från Oslo på besök (M och nya flickvännen A) och även om ansvaret inte föll bara på mig till 100% så blev och gjorde jag mig själv lite till deras Stockholmsguide. Insåg ju hur svårt det var att tipsa om unika saker, speciellt när personerna i fråga kanske inte delar exakt samma intressen som jag själv. Vad visar man egentligen upp, av Stockholm? Och om personerna i fråga vill äta genuint svensk mat - gärna kombinerat med vegetariska alternativ - vart går man? Aldrig har jag väl nyttjat Allt om Stockholm så ofta som under de här dagarna men också samtidigt konstaterat att det inte finns en enda bra och uppdaterad brunchguide för stan.

Fick annars en pik av M för att jag skriver så lite om musik på sistone, så ok, här kommer ett litet tafatt försök till grupper jag lyssnar på just nu - eller som jag åtminstone hittar på Youtube. Gillar gruppen och låten och tycker nog att den "kontroversiella" videon är mest rolig och innovativ: Is tropical - Greeks.

Alex Turner - Stuck on the puzzle

Battles - Atlas

Oh mercy - Stay, please stay

Les jupes - One solemn oath

Battleme - Hey hey, my my

Cults - Abducted

Templecloud - One big family

Fleet foxes - Helpnessless blues

Är du nöjd nu? ;)

Skint & demoralized

2011-06-12T18:19:00.016+02:00

Nu var det länge sen.. vilket inte betyder att det inte hänt saker. Men vädret har ju gjort sig och ska man följa den klassiska devisen "man måste passa på" när solen skiner, så sitter man inte så mycket vid datorn. Med några funderingar och citat har i alla fall fastnat sen sist.

Som när C och jag i par krossade svärfar och svärmor, plus svärmors syster och man i sällskapsspelet Absolut överens (hur väl känner du din partner) och man då till slut får en luttrad kommentar kring nederlaget: "jaja men ni är väl såna som pratar med varann hela tiden"!

Borde det inte ligga i klädtillverkarnas intresse att också göra provhytterna attraktiva för potentiella köpare? Ser man bra ut där, så vill man ha plagget. Varför tycks det alltid vara näst intill nån slags industriell ultaviolett belysning i provhytter, som gör att man mest blir förbannad över att se ut som en psykofarmakasvullen albino på tillfällig permission. I en ny skjorta.

Fick också höra att svåger S för några dagar sen satt bara några meter ifrån sitt frikort på ett kafé; prinsessan Madeleine. Han sa hur som helst ingenting till henne. Frågan är om pick-up-artisten Mysterys tricks (programstart ikväll 22.00 på Comedy central) skulle komma tillhanda här. Man ska ju alltid börja med att dissa objektet i fråga, för att sen smöra på. Ska man nämna Jonas Bergströms eller pappa Kungens snedsteg för att sen isolera objektet in mot ett hörn med en fin harang om hennes vackra ögon och ljuvligt gyllene lockar? Frågan är samtidigt.. OM man nu skulle få kontakt med något av sina frikort, skulle det då vara helt ok med ens partner.. eller skulle "skämtet" fastna i halsen?

Annars har jag hunnit med ett besök på Fotografiska och utställningen med Albert Watson och Ed Burtynsky är i min mening den bästa man visat på muséet, sen det öppnade. Var där i sällskap med Pixie, som återigen börjat odla tanken på att köra en Fotoblogg 2012 - ett kort om dagen. Orkar man? Visserligen är det fantastisk kul att titta på bilderna efteråt och vissa dagar känns kreativiteten fjäderlätt men vissa andra dagar, de grå vardagarna i februari eller november, då var det mest pest och pina. Man skulle behöva ett tema, som 365 maträtter jag ätit, eller 365 människor jag träffat (och inte tyckt om).

Melankoli

2011-05-31T18:01:00.004+02:00

Det finns en gammal filmregel som säger att visas en pistol i bild, så kommer den med 100% säkerhet att användas. Så är det bara. En annan regel är också att en storbystad kvinna med djup urringning alltid kommer att visa brösten innan filmen är slut, förutsatt att hon har en någorlunda stor roll, förstås. Melancholia, denna omåttlig hyllade Lars Von Trier-uppföljare är inget undantag. Kirsten Dunst gör det, i filmens kanske mest omotiverade scen. På ett viss sätt är det starkt ändå att en så hånad och bespottad regissör, bannlyst från Cannes, ändå hyllas så unisont för sin film. "Fantastisk", "mästerverk" och fyror och femmor i betyg överallt. Man var ju tvungen att gå och se skiten... Förutom att början och slutet höll på att spränga ens trumhinnor så har jag nog aldrig somnat så ofta till en film som den här. Mitt tidigare rekord innehar Syriana med George Clooney, en film jag inte fattade någonting av, när jag väl vaknat för andra gången. Melancholia toppar nu min högst personliga somningslista med TRE små tupplurar. Dessbättre hade ingenting hänt när jag vaknade igen, det var som att följa Hem till gården, fast utan dialekterna och allt pubhäng.

Vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om filmen, även om jag inte skulle gå så långt som biosällskapet F, som hävdade att han inte kunde ge filmen ett betyg, för det var ingen film.. det var en installation... Det negativa är att den är fruktansvärt långsam och i mitten rejält tråkig, den slösar bort bra skådisar (som fått alldeles för små ointressanta roller), den är halvpretentiös och högtravande. Ineffektiv. Till det positiva hör en rätt bra första akt, att även om Dunsts karaktär är rätt irriterande, så gör hon rollen fantastiskt. Charlotte Gainsbourg är bra, fotot är lysande och slutet är ändå effektfullt, på nåt sätt. Den får en tvåa och ett stort frågetecken till alla recensenter som kammat filmen medhårs.

Mongolian barbeque

2011-05-27T09:15:00.008+02:00

Härliga studenten... Har insett att studenten är inte bara julafton för de ungdomar som går ut gymnasiet, utan också för pensionärerna. Det var både en lustig och lite sorglig syn när de dundrande studentflaken gungar förbi på gatorna och i släptåg har pensionärer efter sig, likt fiskmåsar efter en trålare till havs - allt för att snabbt plocka upp de tomburkar som slängs. Tydligen är det också en ny trend, åtminstone här kring det "finare" nordöstra Stockholm att försöka imitera äldre stekare, med sin egen budget-variant på vaskning. Man handlar flak med mellanöl på Lidl, som man sen inte dricker, utan bara skakar och sprutar ut på varandra.

Bävar något för att behöva ta tjafset med hantverkaren idag men ska man kakla ett kök så är väl ändå raka linjer att föredra, framför den EKG-metod vår tandlöse mongol tycks praktisera. Djärvt och nyskapande - absolut! Men inte här och inte nu. Jaja, det är väl som C säger: det är vad man får när man söker folk via hantverkarnas motsvarighet till Ryanair. Billigt, (ibland) bra och praktiskt men inte om du kräver det lilla extra, utöver det rent nödvändiga och så förstås de dolda kostnaderna som poppar upp till höger och vänster. Dags att börja plugga in ryska svordomar via Google translate, för snart är han här!

Den tandlöse och köket

2011-05-26T09:20:00.017+02:00

Tredje dagen av köksrenovering och lägenheten ser ut, för att uttrycka sig något politiskt inkorrekt, som ett tattarläger. Jobbet går framåt även om kommunikationen är sådär med "den tandlöse mongolen i badtofflor". Hans svenska är begränsad, så det är lite tvetydigt när han å enda sidan inte kan föra det enklaste sociala samtal men väl i byggvarubutiken är mycket språklig och kan berätta att han behöver gipsputs, fogmassa, kabellrännor och en primer. Det är knappt jag vet vad det är?

Kanske är det bristen på sömn på sistone som gjort att man irriterar sig extra mycket på tv-program och reklam. Den här förbannade Dressman-generationen av gubbar som inte vill vara gubbar, utan fortfarande vill vara lite rockiga och häftiga. Om Gudrun Sjödén är tantbutiken nummer ett, så måste ju Dressman vara den manliga motsvarigheten. Bara att man försöker sälja kläder med hjälp av Rolling stones - det visar ju vilken målgrupp man vill profilera sig mot. Den är män som är ungefär lika gamla som den generation kvinnor som handlar på Gudrun Sjödén (dvs, det skulle kunna vara deras fruar) men de vill inte erkänna att de är så gamla. Nä, på med en "cool" skinnhatt, midjekort skinnjacka och tumring - så blir man genast lite yngre och häftigare.

Unsexyness on wheels

2011-05-24T00:42:00.013+02:00

Segway-färd i helgen och även om det var en riktigt häftig upplevelse så NEJ - jag tänker inte publicera några bilder. Säga vad man vill om upplevelsen på själva fordonet men samtidigt har man väl aldrig känt sig så osexig som just då. Segwayen och den upprätta hållningen i sig och så den enormt fåniga hjälmen till på det... nä.. helt hopplöst. Det spelar ingen roll att alla passerande barn längs vägen pekade och tyckte det var häftigt och japanska turister fotade oss. Det började redan när vi kom ur garaget och körde där på led och några yngre killar pekade på oss och utbrister: "kolla på de där jävla töntarna!". Tittade efteråt på de bilder som tagits på mig och tänkte att "det här ska aldrig någon få se!". Men annars.. riktigt kul!

Imorgon börjar annars ombyggnaden av vårt kök och jag ska försöka mig på att sova i lägenheten, samtidigt som hantverkaren sätter igång och river kakel. Naivt?

Cannesfestivalen är över och "det missförstådda manliga geniet" Lars von Trier åker hem, efter ännu en skandal men samtidigt som hans film Melancholia vunnit ett av de finaste priserna för bästa kvinnliga huvudroll. Jag kan förstå Von Trier och hans truliga sätt att hela tiden söka konfrontation via provokation. Hey, han är inte ensam om det. Det brukar nästan alltid finnas en sån typ (till 99,9% en man) på varje fest. Åtminstone var det så när man var yngre. Rebellen som anser sig stå lite över alla andra och därför med gott självförtroende kan slänga provokativa "sanningar" och trevare i ansiktet på folk, som om det vore en rättighet. Egentligen stör inte det mig, eftersom provokationen ofta är det viktiga - inte innehållet i vad som sägs. C å sin sida påstår att det där är så typiskt manligt; att först slänga ur sig nåt dumt, elakt, sårande och provokativt och skulle det sen inte tas emot på rätt sätt så kan man alltid släta över allt med att säga att man skämtade. Det kanske må vara en storm i ett vattenglas i det här fallet men jag tycker nog att den gamla måttstocken gäller, som alltid. Det är ok att tycka och tänka vad du vill men inte att säga och göra som man vill. Att såra andra människor har ingenting med din yttrandefrihet att göra.

Boka om almanackan

2011-05-19T05:08:00.009+02:00

Funderar på om jag ska försöka tidigarelägga min planerade Segwaytur på söndag till på fredag istället. Jag menar.. det lär ju vara helt bortkastade pengar OM nu världen går under på lördag 21:a maj, som vissa domedagsprofeter hävdar. Antar att jag avbokar tvättstugan på måndag också, what's the point, liksom? Kanske ska man rent utav ta ledigt imorgon och göra nåt kul? Satsa sista slantarna på att äta den där träkolsgrillade griskinden med krämig grisblodssås på Pubologi, istället för att dra till Frankrike i sommar. Mycket bisarrt har man hört talas om på de Stockholmska restaurangerna.. men krämigt grisblod... låter det som smaskens till sista slicken?

Väninna/kollega K berättar bisarra saker och jag känner mig mossig som en 70-taggare när hon berättar om sina bögkompisars "gaydar"-appar och vad ett fultal är. För bögar som är sugna på lite spontan kuttrasju så man kan via sin app navigera sig likt en sex-gps till att snabbt hitta nån tillfällig partner i närområdet (med samma app) som vill göra det i buskarna eller på nån allmän toalett. Jag känner mig som Stellan Sundahl när hon berättar: "kan di va så jevvliga?" Ja, se ungdomar...

Livet som hemmafru i förorten

2011-05-17T18:54:00.016+02:00

Fortfarande ingen hantverkare för köksrenoveringen men nu verkar det kunna hända. Så många nationaliteter som varit på besök (ett halvt FN) och gett offerter men inte en enda svensk. Eller polack. Båda har väl blivit utkonkurrerade, som för dyra. Annars är anledningen till att jag inte uppdaterat på länge att jag jobbat rätt mycket och på jobbet händer det just nu rätt hemska saker, som jag förstås inte kan berätta om. Mer än att det är hemskt och kalabalik. Om inte det är en cliffhanger så vet inte jag...?

Tänkte på en fånig parallell igår och varför inte Wallace Langham ses som Colin Firths arvtagare? Ja, nu är vi där igen.. Jag vill hävda att Langham som CSI-teknikern David Hodges är Mr Darcy upp i dagen, uppdaterad till 00-10-talet. Lika butter och sur, svår och lite överlägsen mot sina kollegor har han gått där i serien i fem års tid och bara koncentrerat sig på jobbet och att trycka till folk med sin stela karaktär men nu verkar äntligen nåt hända som fått det kalla hjärtat av sten att vakna till liv. Jag tror... jag tror att Hodges håller på att bli kär? Varför är det inga kvinnohjärtan som reagerar på samma sätt nu? För kom igen.. det kan ju inte ha handlat bara om utseendet gällande Mr Darcy? Colin Firth ser ju faktiskt väldigt alldaglig ut.

Musikaliskt ser våren mycket spännande ut. Världens bästa hela okända band Sleeping at last är på gång med nya skiva. Woohoo! Och gillar man Alex Turner från Arctic monkeys så är sommaren rena julafton. Nya plattor på G både med Arctic monkeys och Alex Turner solo. Florence + the machine spelar in nytt och det material som sipprat ur på nätet låter väldigt lovande. Nya skivor med Sloan och Fleet foxes gör också herr Oakbitch på gott humör. Och så var det ju Eurovision song contest också.. Jag framhåller fortfarande att Jedward, Irlands bidrag, var bäst men jag gissar ju alltid fel i såna här sammanhang.

Vet inte ens hur jag ska få in det här i nåt sammanhang men jag har tänkt på det här med hur fullkomligt män dominerar vad gäller musikbranschen. Också. Och när man pratar musik och kompetenta musiker så handlar det oftast om rock, eller all form av gitarrbaserad musik. Alla gitarrhjältar och trum-demoner - det är bara män. Kvinnor är antingen sexiga sångerskor, eller några doar i bakgrunden. Kan nån nämna fem riktigt vassa kvinnliga trummisar genom rockhistorien...? Jag tror de flesta inte kan nämna en, ens gång. Ber man nån nämna fem manliga trummisar så kan man ha en evighetsdiskussion och komma fram till att det är "omöjligt att bara plocka fem". Hur som helst, det är ingen tung genre och det går kanske inte att jämföra pop med trash metal eller jazz men jag vill faktiskt slå ett slag för en riktigt bra kvinnlig trummis. Cicci Efraimsson från Those dancing days. Har verkligen reagerat på nya plattan "Daydreams and nightmares" - shit vad hon jobbar bakom kaggarna! Hon är riktigt bra!

Down memory lane

2011-05-10T17:46:00.010+02:00

Aftonbladet vet hur man lägger drama i rubrikerna: "Efter Bin Ladins död - Saade får livvaktsskydd." Står han på tur nu? Obama förklarar hur man ska plocka Al qaida en efter en: Bin Ladin, Eric Saade, Ayman al-Zawahri - i den ordningen.

Äntligen är det vår och den sedvanligt brittiska solbrännan är på plats igen. Grisskär. Efter att socialt legat under en sten under hela vintern så träffar man nu alla vänner och gamla bekanta igen. Idag träff med gamla klasskamraten A från grundskolan och samtalen kom som vanligt att handla om gamla elever, vem som är gift, skild, alkis och gay. Vill rent utav tro att en av mina dåvarande vapendragare prickar in alla de tre sistnämnda kriterierna. Egentligen är det märkligt hur livets lott faller ut, att vissa lyckas med det mesta medan andra som då M tycks ha hamnat i en djävulsk negativ spiral och blivit så bitter på livet och samhället att han framstår som en potentiell Una-bombare.

Skulle vilja säga nåt om Gåshaga på Lidingö också.. fast jag vet inte riktigt vad. Lidingös svar på Hammarby sjöstad men där nåt så kapitalt gått snett. Jag kan inte sätta fingret på det men hela området är så stendött, så opersonligt, som ett segregerat isolerat seniorboende - i flera kvarter. Det finns inga träd, inga verksamheter på bottenplanen av husen och det enda man kan göra i det här området, förutom att bo, är att segla, att köpa marina föremål eller en ny segelbåt, alternativt gå på dyr restaurang. Det är vad hela området har att erbjuda. De här sjöstäderna, om de planeras på fel sätt, tenderar att bli 90- och 00-talets motsvarighet till centrumomvandlingarna på 60-talet. Hur man snabbt dödar av allt folkligt liv, naturliga samlingspunkter, genuin arkitektur och isolerar människor. Parkeringshusen ovan jord och de fyrkantiga Domus-husen är bara utbytta mot balkong mot havet, seglarskor och en stadsarkitektur som går ut på att alienera människor. Är det verkligen vad folk vill ha när de blir gamla? Planlagd ensamhet?

Sommarhits och Elsa

2011-05-03T01:43:00.011+02:00

Apropå sommarhittar... Jag har min egen storfavorit till det och det är Veronica Maggios Välkommen in. Eller Sju sorger. Vet inte vilka singlar hon planerar att släppa härnäst men det känns som att hon inte kan misslyckas med en så bra platta. Blunda och välj en. Insåg dock idag att man fortfarande felhör texter och sjunger uppåt väggarna. Här har man gått och nynnat och tyckte det lät coolt att Maggio sjunger "marinera, marinera, marinera" i Välkommen in, som att ja.. att man marinerar sig i sprit under kvällen, äh, vad vet jag... du hör ju själv hur idiotiskt det låter? I själva verket sjunger hon en italiensk strof: "O mare nero, o mare nero, o mare ne". Hm.

Vet annars inte vilken låt som blir årets sommarhit men det lutar väl bland annat åt den där hemska Saxobeat-låten.

Vet att jag är sent ute med att nämna den upphottade nyversionen av Har du hört den förut? men jag måste säga att jag faktiskt gillar den. Evert Ljusberg och Margareta Kjellberg känns väääääldigt långt borta. En helt annan tidsepok och en helt annan generation. Elsa Billgren är en stjärna! Hon har allt för att lyckas: snygg, stilsäker och rolig. Hon har lyskraft. Dags för SVT att bryta gubbväldet och låta Billgren ta större plats framöver. Och det säger jag trots min väldokumenterade aversion för kändisungar och medianepotism. Dessutom tycker jag faktiskt att Alex Schulman är en av dem som varit roligast hittills i programmet. Who knew?

Bröderna Karamazov

2011-05-01T18:04:00.010+02:00

Trots att jag går en hel del på teater, förmodligen mer än genomsnittssvensken (ungefär en gång varannan månad) så finns det fortfarande en hel del barriärer att bryta. Jag erkänner att det baserar sig på mina grundvärderingar och uppväxt och att sånt där 70-talsflum inte stått så högt i kurs, någonsin. Älskar att gå på teater men har fortfarande väldigt väldigt svårt när teater blir sådär klichéartat och stereotypt, såsom kanske folk i gemen ser på teater med fördomsfulla ögon. "Hel- eller halvnakna överdramatiserande skådisar som kastar sig på golvet och primalskriker"-teater. Förutom en liten slutscen i Bröderna Karamazov så skriker sig Rolf Lassgård igenom hela pjäsen. Skitjobbigt. De andra skådisarna skriker en hel del också, när de inte klämtar i kyrkklockor, så hela publiken unisont måste hålla för öronen. Hela pjäsen känns ständigt gränsande till det genompretentiösa och hade det inte varit för att andra aktens "who dunnit"-upplägg - tog sig och för att Peter Oskarsson och Ole Forsberg är rätt bra skådisar, så hade det här varit rätt olidligt. Teater som är för mycket TEATER, helt enkelt.

Däremot slog mig parallellen till den grymme fadern Fjodor Karamazov. En egoistisk skrävlare som är stolt över sitt snusk, sitt supande, sitt hor - oförmögen att ta hand om sina barn, eftersom han är så uppfylld av sig själv. Hey, det är ju Charlie Sheen upp i dagen!

Satan i gatan

2011-04-29T00:23:00.006+02:00

Vill minnas att jag ungefär samma tid förra året också satte igång en enorm hype kring Oskar Linnros och hans andra singel Från och med du. Hur det gick sen vet väl alla. Får samma vibbar i kroppen nu, kanske inte specifikt på en singel men på hela skivan. Oskar Linnros är fortfarande en beröringspunkt, då han är Veronica Maggios ex och tredje plattan "Satan i gatan" till en stor del tycks handla om uppbrott och att göra slut. Den här skivan förtjänar att bli stor och den förtjänar sin hype. Det måste ändå kännas som en revansch för min favorit Christian Walz, (vars låt var en av de bästa i melodifestivalen, men ändå åkte ut redan i delfinalen). Han har verkligen satt sin prägel på skivan, det är så typiskt Christian Walz-sound - kryddat med bra röst, bra melodier och en Markus Krunegårds texter. Kan det bli annat än bra? Nej. Den här plattan kommer garanterat att finnas med i toppen när det svenska musikåret ska summeras i december.

På jobbet är det lite nedförsbacke annars. Vintern var hemsk, så det här var nödvändigt. Roligast är den 50-åriga damen som levt ett riktigt hårt liv (vilket syns på henne) och som nästan med en axelryckning konstaterade att hon tappat en framtand i överkäken igår. "Spela roll, jag är snygg ändå!"

Cheburashka aka Drutten, del 2

2011-04-28T05:11:00.015+02:00

Varje gång jag är ute och reser och ser hur stora städer gestaltar sig, hur maffig och djärv arkitekturen är, så blir jag alltid lika förbannad på hur mesigt Stockholm är. Ingenting får byggas högre än kyrktornen, förslag på höga hus råkar alltid ut för tråkiga kompromisser. Både i höjd och utseende. Inga böljande linjer, inga utsmyckningar på fasaderna. Nä, här bygger vi raka sterila boxar. Skolådor i glas. Fyrkantigt med platta tak, vilket känns idiotiskt för ett kallt land i norr med mycket snö. Varför har man inte vågat göra si och så i Stockholm?

Sen kommer man tillbaka och inser gång på gång att det är liksom inte med höga hus Stockholm ska konkurrera med andra storstäder. Vi är ett litet land på nio miljoner invånare, med en liten huvudstad - varför skulle Stockholm försöka konkurrera på höjden med Hong kong, New York eller Dubai? Trots allt har Stockholm något som andra stora städer bara kan drömma om. Närheten till naturen, grönskan, vattnet överallt, öarna. Och det har vi gratis.

Många fördomar om Moskva bekräftades men jag väljer att bara nämna de positiva. Tunnelbanan är en sak. Helt otrolig. Så vackra, påkostade och rena. Som konstsalonger och balsalar med sin arkitektur, konst, sina skulpturer och ljuskronor i taket. Det är nåt annat än t-banestationer om Vårby gård eller Skärholmen det...

Säga vad man vill men i Ryssland känns byggnaderna som riktiga byggnader. Här talar vi maktspråk. Inga sketna punkthus i fyra våningar. Stalinskraporna, sju till antalet, är i mitt tycke arkitektoniska mästerverk. Pompösa, groteskt stora men fantastiska i utseende och som tidsdokument. Och utmärkta riktmärken, om man skulle gå vilse i stan - eftersom de syns överallt.

Cheburashka aka Drutten, del 1

2011-04-24T14:41:00.011+02:00

Så, då var man äntligen tillbaka i vardagsmyllan, efter några riktigt spännande dagar i Moskva. En fantastisk stad, egentligen. Man blir nästan lite fundersam varför inte Moskva profileras mer ut mot västerländska turister för här finns ju ALLT. Oerhört mycket att se i form av historia, konst, kultur, arkitektur och det numer spetsat med en med internationaliserad befolkning, som faktiskt pratar engelska och faktiskt har putsat bort mycket av den klassiska öststats-servicen. Dvs ingen service alls. Dessutom är kafé och restaurangutbudet riktigt bra!

Så huvudet och det lilla anteckningsblocket är fullklottrat med idéer och inspiration och nya lärdomar. Som tex att Drutten och Jena från början är en rysk tv-serie (inte tjeckiskt som allt tycktes vara på 70-talet) och att Cheburashka i Sverige fick det obegripligt fula och hårda namnet Drutten, till en så mjuk och vänlig figur. Ska portionera ut mina intryck i fler delar här.

I övrigt var vi ute på årets första uteservering igår, Strand, där bästa vännen J avslöjade en hemlighet som fortfarande idag gjort mig lite svarslös. Närmast i chock, faktiskt. annars är intrycket av Horntull och speciellt då Strand att det var komedi på gränsen till parodi. Alla ska vara så jävla alternativa men ändå ser alla precis exakt likadana ut. Det är ju ett skämt!? Det går 13 gubbkepsar på dussinet, alla ser ut som nån slags kombination av popstjärna och arbetare från 40-talet. Vilket ju är ironiskt, eftersom ingen på Söder arbetar på det sättet som man gärna vill identifiera sig med. Påmålad arbetarmentalitet och klassiska vänsteråsikter men sen går man hem till svindyra bostadsrätt och fondplacerar, som alla andra. Och man umgås bara med sin lilla klick av likasinnade media-bohemer. På ett sätt gillar jag då den krönika Åsa Linderborg skrev i dagens Aftonbladet, just om det hycklande Södermalm - där alla unisont hatar Sverigedemokraterna och hånar Vellinge för deras fåniga lokalpatriotism om att bevara samhället så genuint som möjligt, utan "influenser" utifrån. Vad är då Södermalm i jämförelse? Inga invandrare bor ju här, förutom de som jobbar på pizzerian och sen åker hem till Rinkeby. Här sitter alla som tänker likadant, som klär sig likadant, som handlar samma saker, jobbar med ungefär samma saker. Lilla SoFo har både sin egen hemsida (där alla affärer i området bloggar) och sin egen lilla kvartershyllande tidning (Sofo magazine) och man har mage att anklaga SD för att vara konservativa och särskiljande av det som inte passar in.

Sen kan man ju faktiskt dra debatten ett steg längre ändå. Vem är Åsa Linderborg att just hänga ut bara Söder som isolationistiskt och snedvridet? Svensk media av idag lider väl av precis samma problem. Hur många riktiga "svartskallar" jobbar egentligen på Aftonbladet, Expressen eller DN? En handfull, om ens det. Journalistkåren lider ju alla samma extremt segregerande problem och det är ju skrattretande då att Sveriges i särklass mest journalisttäta bostadsområde är just lilla Hornstull på Södermalm. Och då var vi tillbaka på Strand. Och snedfördelningen och att bara umgås i sin lilla klick av likasinnade.

Bekännelser och mästerkock

2011-04-14T01:45:00.009+02:00

Lugn natt på avdelningen (so far) och det enda märkliga som händer är att syster A tycks ha fått superhjältehörsel under natten och har flera gånger anklagat mig för att skrika och gapa. Jag är verkligen inte den skrikande typen.. vad jag vet. Annars har jag funderat på musik och film igen. Ocreddiga favoriter man har. Ja, se det som en bikt och erkännade. Man skulle lätt kunna tro att min musiksmak hela tiden är så progressiv och cool, hipp och rätt men det handlar nog mer om att jag talar tyst om andra favoriter. De som inte är tillräckligt häftiga och rätt. Så nu tänkte jag avslöja vilka artister jag egentligen borde skämmas över, att jag tycker om. Såväl musik som film:

Here goes nothing... Jag tycker fortfarande att George Michael är strålande i sina bästa stunder och kan verkligen störa mig på hur han förstört sin egen karriär med utstuderade skandaler, ständiga arresteringar och årslånga uppehåll. Jag köper att han knarkat och haft oskyddad sex i bögparker och gjort dumheter men musikkarriären behöver väl inte dö för det? Men George Michael har nästan lagt av, orkar inte göra musik, verkar inte bry sig och släpper nån singel här och där var femte år. Bara kastar bort sin talang på att inte utnyttja den gåva han har. Lisa Nilsson är lite en svensk motsvarighet. Mäktig röst men så otroligt sparsam med att ge ut ny musik. Och hon har inte ens knarkande eller sexskandaler att skylla på! Hade det inte varit för överdoseringen av autotune så hade George Michaels nya singel True faith varit super.

En annan favorit som verkligen passerat zenit vad gäller trend är Jamiroquai. Är det bara jag som fortfarande tycker att den mannen är helt genial? Tycker han är bättre nu i det tysta än han var då, när han var inne.

Jag tycker faktiskt att Jennifer Lopez är en bra skådis. Inget vidare som sångerska däremot. Jag gillar faktiskt också Annicka Lantz och jag tycker att hon är rolig. Fast så fort hon hamnar i tv i olika humor- och lekprogram och förväntas vara rolig, så spricker det. Jag gillar Alicia Keys och tycker att hennes multiinstrumentella talanger borde uppskattas mer än att bara vara en pop/RnB-sångerska i mängden. Jag hoppas fortfarande på att Edward Furlong ska vakna upp från sitt drogmissbruk och visa Hollywood vilken bra skådis han är.

Jag följer Project runway.

Nästa vecka är det så äntligen dags för finalen i det första svenska Mästerkock. För dem som följer det så är de allra flesta väldigt imponerade av 18-åriga Jenny och visst, hon är en stor talang. Problemet är att hon vet om det och förvandlat sitt stora självförtroende till en rätt osmaklig arrogans och oödmjukhet. Som att hon inte unnar någon annan medtävlare framgång - för hon är ju bäst. Tycker hon själv. Inte helt charmigt. Louise har varit min favorit ända sen starten.

Stigma och Hollywoods åldersdilemma

2011-04-11T10:31:00.010+02:00

Det måste bottna i en paranoid grundinställning... Men jag har alltid haft svårt att lita på folk, speciellt okända. Tror alltid det värsta om människor. Just nu är vi på gång med att renovera köket och har olika hantverkare på besök till och från, som tittar, mäter och kommer med offerter på vad arbetet skulle kosta. Kalla mig fördomsfull men jag litar verkligen inte på hantverkare. Suddar ut alla uppgifter på vår stora informationstavla/almanacka om datum där vi kommer vara bortresta och nu är jag väldigt tveksam kring en hantverkare som gav ett fantastiskt bra pris på renoveringen men å andra sidan ser ut som en kille som skulle kunna stjäla din plånbok på stan. Vad gör man? Har fortfarande problem med att behöva ha kontakt med den byggfirma som renoverade vårt badrum, eftersom firmaägaren där ser ut som djävulen själv. Som nån som verkligen äter barn till frukost och sveper det med blod från oskulder. Han ser ut som en tjock och tovig gammal tandlös varg. Kalla det stigma men vissa har verkligen inte utseendet med sig och bara utstrålar kriminell rakt igenom och då rustar åtminstone jag med försiktighetsåtgärder. Så stäm mig då!

Läste förresten för några dagar sen att Yann Martels hyllade "Berättelsen om Pi" nu äntligen blir film och att Ang Lee ska regissera. Lite trist kanske, då Jean-Pierre Jeunet var påtänkt men avpoletterades.

Sen är det provocerande att anglofieringen gått så långt att Amanda Seyfried får premiär 20:e april med Red riding hood. Vad är det för fel på Rödluvan och vargen?? Vad är poängen med att hela tiden bortse från svenskan, som nåt sekundärt språk? Filmen är ju fortfarande baserad på bröderna Grimms gamla saga, om än moderniserad och justerad i story. Trailern ser ändå lite spännande ut (om än lite väl mycket Sleepy hollow möter The village) och Seyfried är ju uppenbart talangfull, så man kanske ändå ska se filmen..? Trots att det är Twilight-regissören Catherine Hardwick som står bakom filmen. Dessutom läste jag på nån filmsite och en av anledningarna till varför brittiska skådisar är så populära i Hollywood. Speciellt den äldre generationen. Av den anledningen att de förutom att vara väldigt bra skådisar och skolade via teatern också struntar i fysiska ingrepp i ansikten, boxot och lyft och allt vad det nu är. De är mer naturliga och litar på sin talang. Samtidigt börjar det bli allt svårare att göra historisk film i Hollywood, med amerikanska skådisar, om den inkluderar äldre människor, eftersom 50-60 åriga kvinnor på 1700-talet inte hade siliconläppar, solariebränna, platt mage och väldigt släta, nästintill blästrade ansikten. Det ser bara konstigt ut. Då måste man plocka in de rynkiga britterna, de är ju så härligt naturliga. Har lite oro för såna anakronismer i den här filmen. Folk som ser för moderna, välmående och rena ut.

Apropå moderniserad Rödluva, kolla in denna kortfilm.

Ryan, Christer, Kicki & Lollo.

2011-04-09T01:41:00.016+02:00

Ok, jag spoilervarnar nu, för er som kanske vill se Buried. Brukar aldrig berätta hur filmer slutar men Buried med Ryan Reynolds måste vara den mest sorgliga film jag sett, på väldigt väldigt länge. I övrigt så måste filmen slå nåt slags rekord i extremt låga kostnader man haft för filmen. Det är Ryan Reynolds i en kista. Punkt. Budgeten för att inhandla en tändare, en ficklampa, en mobil, en orm och två neonstavar kan ju inte ha varit så groteskt höga.

Hockeyn gick åt helvete, enough said. Är skitarg, besviken och helt tom, på samma gång. Tack och lov att man förhoppningsvis får annat att tänka på till hösten. Om allt går som det ska så sätter sig herr Oakbitch i skolbänken igen. Hm, känns ju också märkligt med tanke på hur jag drivit med en några år äldre kollega, som också börjat plugga igen, om han fått komma på fest i studentkorridoren hos 18-åringarna Kicki & Lollo. "Kicki & Lollo" symboliserar egentligen allt vi vuxit ifrån, men som vi i naiv fåfänga och drömsk sentimentalitet från svunnen ungdom kanske fortfarande sneglar mot. Hänger man fortfarande med, liksom? Blir man som medelålders, cynisk och bekväm bjuden på fest hos nudelkokande tonåringar som inte hunnit uppleva någonting av livet än?

Som säkert ingen missat så vann Tors torn och Norra stationsområdet laga kraft i veckan. Yay!Känns som att det just nu händer väldigt mycket på byggfronten. Nya Vin och sprit-muséet på Djurgården har äntligen satt spaden i jorden, liksom KS spektakulära aula vid Karolinska. Liljeholmskajen, Hjorthagen, Husarviken och gasklockornas nya användningsområden tar form. Dessvärre är det oerhört frustrerande att se hur moderaterna envist motsätter sig allt vad en utbyggnad av tunnelbanan heter. Tycker det är helt absurt att bortse från alla fördelar med ett redan utbyggt t-banenät och istället börja riva upp halva stans gator för att ett totalt förvirrat trafikslandstingsråd i Stockholm vill leva ut sin pojkdröm om att hela stan ska åka spårvagn. Det i sig är dyrare, tar mindre volymer människor än tunnelbanan och kommer bara göra trängseln på gatorna ännu värre, samtidigt som det inte löser stadens växtvärk kontra en utvecklad kollektivtrafik som bör gå hand i hand. Hoppas verkligen Christer G Wennerholm får kliva av makten till nästa val, eftersom han varken agerar utifrån folkets eller näringslivets bästa, utan bara efter sin egen personliga övertygelse.

Musikaliskt är det ju väldigt trevligt att favvobandet Justice är tillbaka med ny singel, liksom Anna Järvinen och Bill Callahan. Än finns ingen video till Civilization men det känns som att Justice fått rätt schysst draghjälp ändå, i och med denna reklamfilm.

Självförtroende och Bullerby-tänk

2011-04-03T16:25:00.007+02:00

Igår var det så besök på La soirée, nycirkus med en twist och helt galna nummer. Bland annat fick vi oss till syns regelrätt striptease från Youtube-fenomenet Ursula Martinez. Trolleri och striptease i ett och man insåg en sak kring nyckeln till striptease. Självförtroende. Martinez är så totalt oblyg och obrydd och har ett sånt självförtroende i det hon gör, att trots att det är hon som klär av sig och är helt spritt språngande naken, så är det vi i publiken som känner oss lite generade. Precis samma sak är det egentligen med gummimannen Captain Frodo, som trär sin kropp genom ett tennisrack och vrider sina axlar ur led, för att lyckas. Det är som Frodo säger: det här gör förmodligen mycket ondare för er, än det gör för mig. Och när högerarmen hänger och slänger, utan kroppskontroll, så är det publiken som skriker av ... ja, smärta, empati, äckel?

Nästa vecka tas så ett stort beslut kring Stockholms stads fortsatta utveckling och utbredning norrut. Då ska regeringen beslut kring Hagastaden, det som förut kallades Norra stationsområdet, och OM det omtalade Tors torn blir av eller inte. Ska Stockholm fortsätta vara en gullig Bullerby eller ska vi ta ett steg in i 2000-talet? Jag kan tycka att den lokala demokratin samtidigt som den är positiv och är lika mycket av ondo. Så länge snart ett sexsiffrigt antal människor (om än i varierande grad av "akut" behov) står i bostadskö och inte kan få tag i en bostad så kan det inte ligga på den som redan bor i innerstaden att bestämma om de vill ha nya grannar eller inte. "Nej, vi kan inte bygga några nya bostäder för folk som verkligen behöver det, åtminstone inte här. Det skulle ju förstöra min utsikt från fönstret!" Om man hela tiden skulle böja sig för den lokala folkopinionen med att "bygg gärna - men inte här!", så skulle aldrig någonting byggas i stan. Överhuvudtaget.

Tack och adjö. Punkt.

2011-03-31T18:47:00.012+02:00

Inser att det här för ointresserad av sport ter sig fullkomligt obegripligt men igår kväll kändes det verkligen som droppen. Har följt min hockeylag i vått och torrt i så många år, så länge jag kan minnas och allt som oftast med SSK som sitt lag, så känner man sig långa stunder oälskad och obehövd. Men man håller fast ändå. Det är som familjens svarta får, han/hon missbrukaren eller nåt i den stilen. Man gillar inte vad personen håller på med, men det är ju trots allt familj och man vänder inte familjen ryggen, hur svårt de än må ha det. Man stöttar. Men nu känns det som att det blivit ett återfall för mycket. Åtefallen i det här fallet är sveket och det förbluffande usla spel man presterar. Jag orkar verkligen inte med den här misären längre. Orkar inte plågas i min masochism, orkar inte höra på med snömos och bortförklaringar från folk som tjänar 10 gånger så mycket som jag i månadslön, men som ändå beter sig om pojklagsspelare och amatörer. Man orkar inte ge sitt yttersta mot lag som borde vara så mycket sämre. Nu räcker det. Jag ger upp på dig nu. Jag orkar verkligen inte. Det har varit en fin tid men allt har sitt slut. Får söka mig en annan hobby, nåt annat att tänka på, för såhär kan vi inte fortfarande längre. Punkt.

När jag ändå är inne på besvikelser. Strokes nya platta "Angles" är nåt liknande. Det här är alltså bandet som krnig 2001 var det hetaste, häftigaste och mest hypade som existerade. Allt de gjorde var så rätt, musiken, stilen, citaten, allt. Men som med så många andra jättehypade band så infinner sig det värsta som kan hända... förnöjsamheten. Hybris. Man tror att man är så stora och populära att man kan pausa, ta det lugnt, ta ett sabbatsår eller tre, för att komma tillbaka när man laddat batterierna. Och så följer man inte med i utvecklingen som sker medan man varit borta och rapar bara till slut fram nåt som funkade när man slog igenom. Samma tricks, fast några år senare. Ja, ungefär som om du idag skulle försöka lansera svanktatueringen som en ny het trend ingen hört talas om. Sån är Strokes nya platta. Fast som en svanktatuering gjord med tuschpenna och rostig spik. Kan för mitt liv inte förstå hur man utan skam tillåter sig själv att släppa en så tam platta. Så, Strokes, tack för den tid som varit men allt har ett slut. Såhär kan vi inte ha det längre. Punkt.

Hörde idag att bandyfinalerna från och med nästa år inte längre ska spelas på Studenternas i Uppsala, utan på Swedbank arena som just nu byggs i Solna. Great, framöver får alltså 50 000 pers den stora förmånen att INTE se bollen.

Musiktips

2011-03-26T02:44:00.009+01:00

Min undran är.. kan man bli anmäld för att man kallar en patient för "en tjatmoster" och att denne är lika gnällig som en gammal dörr med osmörjda gångjärn. Fortsättning följer.

Nu var det länge sen jag tipsade om musik, vilket inte alls betyder att slutat förkovra mig. Har massor med tips, egentligen. Har alltid varit svag för crooners och män med gyllene strupar. Jag menar män som verkligen KAN sjunga. Har aldrig förstått mig på den klassiskt svenska vurmen för manliga artister som INTE kan sjunga. Det är historiskt betingat i den svenska musikfloran att hylla män som inte kan sjunga. Allt från Taube, till Magnus Uggla, till Ulf Lundell, till Thåström, till Christer Sandelin, till Olle Ljungström och Håkan Hellström. Nåväl, det var en passus i det hela. Mannen jag just nu vurmar för låter som en klassisk countrysångare upplockad från det djupaste Mississippi, men är i själva verket en 35-årig britt från London. Teddy Thompson. Första gången jag hörde honom för några år sen så avfärdade jag Thompson som ännu en gammal countrygubbe, visserligen med riktigt bra låtar men jag har en tendens att rata gubbar just bara för att de är gubbar. My bad. Gillar man folk/countryinspirerad smörsång är det här mannen för dig.

Här är tre andra band och artister jag lyssnar på just nu:

Nordic giants - Shine

Agnes Obel - Riverside

Young galaxy - We have everything

Jobb och covers

2011-03-25T12:28:00.004+01:00

Stora tv-förhoppningar igår. Premiär för två nya hypade program. Först var det hårt kritiserade Jobbjägaren, som man alltid blir lite skeptisk mot, när folk kritiserar och kräver att det ska läggas ner - utan att ha sett det, innan det ens börjat sändas. Just de här "lägg ner skiten"-argumentet har hörts sen Robinson hade premiär och jag vet då inget program som lagts ner innan det ens börjat sändas pga att tittare "rasat". Visst kan jag absolut köpa argument som att tv-bolagen gottar sig åt profiterar på ett samhällsproblem. Att man jagar dem som redan har det svårt. Men precis som i så många andra förkastliga program så är det ju faktiskt ett eget val om man vill delta, eller titta på det. Att tv profiterar på samhällsproblem är väl inget nytt. Varenda dejtingprogram är en profit på att Sverige är ett av världens mest singeltätaste land och ensamhet är också ett samhällsproblem. Lyxfällan profiterar på de med ekonomiska bekymmer, Big brother eller Paradise hotel på dem med dålig självkänsla och hävdelsebehov, otrohetssajten Viktoria Milan profiterar på dem med låg moral, som inte kan ta itu med sitt eget äktenskap - men i samtliga fall handlar det ju om ett eget val och därmed ett eget ansvar. Idol profiterar och skrattar åt ungdomar som både kan och inte kan sjunga. Det är lika mycket ett samhällsproblem i sig att ungdomar av idag nobbar tråkiga jobb inom yrkesprogrammen, hemtjänst eller landstinget som sådant, för idag vill alla bara ha det kul, förverkliga sig själv och bli kändisar. Inte ha nåt skittrist jobb i nån fabrik. Och vill ingen jobba inom industrin, så måste man arbetskraftsimportera - vilket kan bli svårt ju starkare SD blir, eftersom man motsätter sig invandring, osv osv.

Tack och lov så blev väl första avsnittet av Jobbjägaren inte nåt von oben-program där en coach spelar Captain obvious och kommer med en massa självklara motiveringsklyschor mot nån som redan ligger ner. Slutkänslan var snarare ett stelt, riggat och inte speciellt intressant program, med en lika osympatisk programledare som arbetslös. Förhoppningsvis jagar man också framöver just Kronblom-människorna, de lata som helt enkelt inte har nån lust att jobba och lever på nån annan, snarare än de oförmögna, långtidssjuka och utförsäkrade, som tappat all livsgnista.

Jag har länge haft ett motto om covers. Om man inte kan göra en cover bättre än originalet, varför då ens göra en cover? Då framstår man i slutändan både som fantasilös och dessutom rätt dålig, som inte ens lyckas förbättra/tangera ett redan givet succékoncept. Just nu känns det som att den amerikanska crime drama-genren passerat zenit och att serier som CSI, Navy CIS eller Criminal minds stretar på med allt tunnare historier men trots allt, bland alla serier är de fortfarande pionjärer och bäst i klassen. Därför blir man lite kluven när Criminal minds får en lillasyster, en cover: Criminal minds: Suspect behavior som bara bygger på samma sak, fast med lite lägre budget. Jag fattar verkligen ingenting!? Behövs det verkligen en till sån serie, som så uppenbart bara kopierar originalet - fast lite sämre? Med lite tråkigare skådisar. Är verkligen enda anledningen till att man ens sjösätter en sån här serie för att Forrest Whittaker lägger långfilmsjobben i träda och vill umgås mer med sina barn och därför vill vara mer stationär och jobba med tv? Låter i och för sig som klassisk produktionsbolags-strategi. Ok, vi har ett namn, en stor skådis. Vad gör vi nu då? Nu har vi fyra månader på oss att skriva ihop tolv avsnitt till en ny serie. Hitta på nåt men låt det gå undan!

Om andedräkt

2011-03-23T02:18:00.004+01:00

Har sagt det förut.. även om hans personlighet kanske inte är så tilltalande så är han en fantastisk skådis. Dan Ekborg. Molieres 350 år gamla komedi Tartuffe känns fortfarande vital och aktuell och bara scenografin i sig var värd entrébiljetten. Det är en bra pjäs, så länge den inte tangerar till att bli buskis. Jag antar annars att man är lite teaterskadad, när man går för mycket på olika pjäser och börjar tänka på annat än det man borde. Efter att ha suttit på första bänk under Den girige, med Johan Rabaeus i huvudrollen - så var en av de mest fräna minnena från den pjäsen Rabaeus groteska andedräkt. Jag svär, man hade kunnat använda den för att avliva boskap med. Vi på första bänk ryggade tillbaka efter varje utandning. Så i Tartuffe tänker man direkt, när Rabaeus blir intim med Mirja Turestedt: "herregud, har hon bett honom ta en halstablett innan, sb12, listerine, vad som helst - eller vågar hon inte, eftersom ju han är den store skådespelaren som man inte säger emot? My god, de hånglar, stackars människa!"

Vill minnas att även en av Hollywoods största älskare, Clark Gable var känd inte bara för sin groteska andedräkt utan även för sin öppenhet med att plocka ut löständerna vid behov. Men det är ju en annan historia. Det får mig hur som helst att fundera på.. hur ofta påpekar man för folk, faktiskt bara i all välmening, att nån borde ta och borsta tänderna?

Rätt man på rätt plats?

2011-03-15T03:36:00.009+01:00

Inte så konstigt kanske att man jobbar på psyket, när man så schizofrent kastar sig mellan intressen. I helgen som var, besökte vi tillsammans med några goda vänner, Nordiska muséet för att gå på tedans. Te, varma scones och lite styrdans till storbandsjazz. I en helt fantastisk lokal. Det var kul faktiskt och mot strömmen, eftersom jag vet att majoriteten av mina vänner hade tvärnekat till att följa med på nåt sånt här. Jag hade förmodligen inte ens vågat fråga, eftersom jag vet att det är så utanför folks comfort zone, att det är otänkbart.
-

Samtidigt med det mjuka intresset så pendlar jag fram och tillbaka. Ett av de få tv-program jag följer slaviskt är The ultimate fighter och det är rätt långt ifrån tedans, kan jag säga. Men lika hemskt som det kan vara att se en person bli slagen, lika fascinerande kan det också vara att se otroliga fighters göra upp i buren. Har nån pervers liten soft spot för fighters som Fedor Emilianenko eller George S:t Pierre. Och då jobbar jag ändå på psyk och HATAR våld på jobbet och i verkliga livet.

Jag älskar att gå på teater och gör det förmodligen betydligt oftare än genomsnittet. Älskar än mer att gå på ishockey och gapa för full hals. Kan gapa för full hals bara av att lyssna på radioreferat också. Går ofta på muséer, gärna med modern konst och ser alltid till, vart jag än åker i Europa, att besöka olika utställningar. Samtidigt har jag koll på när olika fotbollsfirmor slåss mot varann, när och var. Inte för att jag själv någonsin skulle delta.. men ändå. Är rätt beläst om seriemördare men trivs egentligen bäst på ett hemtrevligt och stillsamt fik. Förklara det den som kan..?

I övrigt så är jag också inne i nåt tråkighetsstim. Såg Matt Damons Green zone härom sistens och den var verkligen helt fantastiskt tråkig. Samtidigt läser jag Mariel Barberys uppföljare till Igelkottens elegans - Smaken, och den är verkligen inte bra. Fantastiskt tråkig, den också.

Skepp & ohoj

2011-03-11T03:22:00.011+01:00

De här nätterna kan gå till historien som några av de mest virriga på länge. På gott och ont. Lär förmodligen skratta åt det i efterhand. Just nu har vi flera riktiga citatmaskiner inne, de är som svensk psykvårds varianter på Charlie Sheen, fast utan drogerna och storhetsvansinnet. Bara det att jag under två nätter blivit hänvisad till som "Zacharias från Dorotea", av en patient är kul. Zacharias.. ja du vet.. Lennarts bror? Det här är samma norrländska patient som för en afrikansk patient försökt förklara fenomenet Jokkmokks-Jocke eller haft en bisarr felassocieringsdiskussion med samme afrikan om rapparen Nelly. "Gillar du Nelly?" "Ja, absolut - jag brukar alltid få tomburkar och ved av henne." Slutligen är det också den äldre damen som helt och fullt tror att hon befinner sig på en båt och ideligen frågar när vi kommer iland. "Inte på flera timmar. Vi har inte passerat Vinga än." Vad säger man inte för att få folk att fortsätta sova?

Apropå Charlie Sheen.. Det mesta har väl redan sagts om denna tragiska figur men jag förstår verkligen inte vurmen för honom? Behöver media ett ständigt knarkarvrak som under noga bevakad offentlighet begår lustmord på sitt egen person, integritet och heder? Ut med Lindsay Lohan, in med Charlie Sheen! Amy Winehouse och Pete Doherty knarkar inte tillräckligt spektakulärt längre - nu kör vi fullt fokus på Sheen. Boka intervjuer, få honom att go bezerk framför kameran - uppmuntra det galna i honom, få honom att säga dumma saker! Vad är det som är så fantastiskt med Charlie Sheen egentligen? Utöver Plutonen och Wall street, som ju ändå var nästan 25 år sen, så är ju Sheen en av Hollywoods absolut mest haussade skådisar, sett till sin enorma brist på talang.

Det här är alltså mannen som knarkade bort 10 år, kom tillbaka och dödade Spin city - eftersom han fullkomligt saknar både skådespelartalang, charm OCH komisk ådra. Men han fick en chans till - att spela sig själv i 2½ män och dra in 11 miljoner spänn per avsnitt - vilket är helt sjukt. Han är snäppet bättre skådis än Jerry Seinfeld i sin extrema begränsning men å andra sidan: kan man verkligen misslyckas med att bara vara sig själv? Uppenbarligen kan man sabba den karriären också, när Sheen blev lite för mycket Sheen och återgick till gamla synder. Så han dödar ännu en show, får kicken och nu står hela Hollywood i kö för att få jobba med denna ikon, överösa honom med ännu mer pengar för att han ska få sprida lite mer av sin talanglöshet. Världen är sjuk... och det skulle till och med Zacharias från Dorotea skriva under på.

Solsidan, ett försvar

2011-03-08T11:25:00.007+01:00

Känns det inte som att det just nu är högsta mode att dissa Solsidan? Att hatet kommer från vänster är väl föga oväntat, eller att det tycks öka i omfattning ju fler som sätter sitt finger på "problemet". "Problemet" är allt från politiskt (att man skrattar och sparkar neråt), till studentikost, till att hype alltid är av ondo och måste bekämpas, till att det inte alls överhuvudtaget är roligt. Jag kan själv känna att allt för många bara bestämt sig för att inte gilla serien, bara för att vara motvalls och för att typ Johan Croneman eller Uje Brandelius sagt så. Kan dock delvis hålla med DN's griniga gubbe #1 Johan Croneman, att Solsidan i mycket är finförpackad buskis, som vi helt plötsligt accepterar när den kommer från Saltis men som vi totalföraktat om den kom från en utomhusscen i Falkenberg, levererat av Stefan & Krister. Ja, det är sant.

Jag gillar Solsidan, samtidigt som jag inser att NÅN i manusteamet, jag vet inte vem, helt och hållet trampar i otakt med resten. Och det rätt klumpigt dessutom. Gillar verkligen Mia Skäringers karaktär och roll, liksom Josefin Bornebusch självupptagenhet och man kan ju inte annat än älska att avsky den gode Ove Sundberg. Tycker att mycket av dialogen är riktigt bra. För att vara svensk humor - helt i en klass för sig. Ingen annan serie kommer i närheten och den som påstår nåt annat ljuger. Jag skulle verkligen vilja höra nån kritiker nämna EN enda svensk humorserie med ett bättre dialogmanus. Ge mig EN!

Sen finns det problem också. Felix Herngrens enorma enformighet (han är allt som oftaste inte speciellt rolig), Johan Rheborgs gränsbalanserande till överspel och så då den manusförfattare som är kvar på det anala stadiet med ständiga historier om kiss, bajs och äckel. Det kan störa mig, hur det löjligt låga och studentikosa beblandar sig med det intelligenta.
-

Har ingen åsikt om varför det skulle vara så fel för att humor helt plötsligt skulle komma från höger, som om vänstern hade nåt monopol på vad som är roligt. Var tid har väl sin humor och sitt sätt att dokumentera sin samtid.
-

Musik. Melodifestivalen. För Sveriges skull i själva Europatävlingen så tror jag att ett enda bidrag kan tävla i konkurrensen. Swingfly med idol-Christoffer. Me and my drum är bästa låten och den borde vinna men det lär den inte göra.. istället skickar vi nåt som är alldeles för svenskt och undrar sen i finalen varför alla öststater röstar så konstigt (dvs inte på oss).

Aquavit och dåliga som gör bra saker

2011-03-03T17:59:00.007+01:00

Hade en riktigt irriterande lunch idag med en god vän. Kände mig ungefär lika lurad och dum som kändisfrisörer/stylister/whatever, som bara för att de jobbar för kändisar kan ta 4000 för en klippning, eller bara dra till med en helt sinnessjuk summa, ur det blå, bara för att man vet att kunden kan betala. Kvaliteten är inte bättre på nåt sätt men produkten levereras av "rätt" person. Aquavit vid Norra bantorget är ett sånt ställe. Standarden är redan lagd vid att Marcus Samuelsson står bakom restaurangen. Att sen Marcus själv aldrig är där och lagar mat och inte har nån kvalitetskontroll är oväsentligt. Det här är ett fiiiiiint ställe och därför kan man ta 200 spänn för en lunchrätt som i råvaror kostat max 30 spänn att inköpa. Ok, jag kan till och med köpa det OM maten sen tillagas av en utomjordiskt duktig kock som briljerar i köket och serverar mig nåt helt fantastiskt på tallriken. Men det får man inte heller. En kall bit kyckling, ackompanjerat av lite blygsam sallad och bacontärningar. Jag och alla dessa kostym & dräkt-människor som vill synas i rätt (status)omgivning har gått på samma potemkinkuliss, samma lögn och accepterat det, dessutom. Jag har gått till en kändisfrisör och klippt mig för 4000 - samma frisyr som jag kan få för 350. Så känns det. I Aquavits broschyr kan man läsa om deras NY-importerade koncept och tanke med "fine dining" på svenskt vis. Jag tror faktiskt jag föredrar "good dining", "price worthy dining" framför "fine dining" om priset enbart sitter i känslan att få sitta på ett exklusivt ställe och känna sig lite fin men sen inte få nån god mat. Det är snarare ofint dyrt för en så svag produkt.

Det är väl det ultimata beviset på att nåt är bra, tex en skiva, en film eller en pjäs som innerhåller nån musiker/skådis man inte tål - men att det trots detta stora hinder ändå är så bra så man måste kapitulera och erkänna dess värde. Som Peer Gynt med Dan Ekborg, Up in the air, trots George Clooney, vad som helst som råkar vara bra, trots Ben Afflecks medverkan eller som i det här fallet... Me and my army, trots miffot Kleerup. Debuten "Thank god for sending demons" går inte att tycka illa om, till och med Kleerups röst är bra i de låtar han sjunger.

Oscarssummering

2011-02-28T18:30:00.008+01:00

En av de blekaste och mest förutsägbara Oscarsnätterna är över och mest glädjande för hushållet sammantaget var väl att Mr Darcy äntligen fick sin statyett. Själv låg jag vaken hela natten, genomled tråkiga tal och Filip & Fredriks tonårsbjäbbande. Jag förstår verkligen inte storheten med de där två... Det är ju samma sak hela tiden - varför bjuda in gäster, om man ändå inte låter dem komma till tals, för i slutändan handlar ju allt om Filip & Fredrik och deras mundiarré som tystar och avbryter allt annat. C's Oscarstittande kan sammanfattas till att bli väckt lagom till presentationen av alla manliga huvudroller, ropa ja i triumf när Colin utannonserades som vinnare, fälla en tår under själva talet - och sen somna om igen.

Mest minnesvärt i övrigt var väl Kirk Douglas. Visst, det var väl en fin gest att låta en legend få lite offentligt ljus men det var några grymt krampaktiga minuter. Gaggig och halvdement med ett sluddrande som mest påminde om gamle påven, på slutet. Bara mummel och folk som artigt skrattar med.. trots att de egentligen inte fattat vad han sagt. Sen är det oerhört beklämmande att se en 93-åring man med så sönder-botoxat ansikte. Är det så hemskt att råka vara rynkig när man är 93?

Snyggast på galan? Jennifer Lawrence från Winter's bone.

Lunch idag på "coolt" lunchställe, strategiskt nära flera produktionsbolag. På båda sidor satt film- och tv-folk och pratade meriter och kommande idéer. Cynismen spirade när kvinnorna till vänster sökte bra karaktärer till sin dokumentärserie. "Skulle vi inte kunna hitta en tjej med jättesmå bröst - nån som mår väldigt dåligt över det? Vore inte det en bra idé att spinna vidare på?" Känns ju som betryggande omtanke i jakten på bra tv.

Bitterljuv fika och Oscars

2011-02-27T11:17:00.011+01:00

Om man inte vet hur man ska förklara ordet bitterljuvt så var ett besök på Petite France i lördags en fingervisning. För er som inte bor i Stockholm så räknas som Petite France som ett av stans absolut bästa kaféer, ett klassiskt franskt boulangerie där allt bakas på plats och serveras färskt, franskt och väldigt gott. Problemet är att ryktet om dess status börjar bli vida känt, samtidigt som ägaren av denna lilla institution envist vill hålla sig kvar vid det småskaliga och inte utveckla och expandera verksamheten. Lokalen är alldeles för liten. Bitterljuvt i det här fallet är att äta stans bästa bullar och bakelser men att samtidigt göra det i en sån kofösarträngsel att hela charmen går förlorad. Långa köer, bisarr trängsel och folk som hela tiden står med brickorna i handen och går runt och frågar folk om de är klara. För det är ju verkligen det man vill, efter en lång promenad i vintervädret - stånga sig fram till ett bord och sen ha nån som skyndar på en hela tiden, att fika på ackord som en annan hetsätare.

Inatt vankas det annars Oscarsgala (dvs typ två timmars gala och tre timmars reklamavbrott, som alltid avslutas med att man direkt efter sista priset borstar lakanen på popcornrester/chipssmulor och sen sover). Har dock sett alldeles för få filmer för att kunna uttala mig om eventuella vinnare. Colin Firth bör väl vinna bästa manliga huvudroll för King's speech och Natalie Portman för bästa kvinnliga i Black swan. Tycker ju annars att True grit skulle kunna knipa priset för bästa regi. Men jag vet inte... Tror tyvärr inte att nån av årets unga stjärnskott Hailee Steinfeld eller Jennifer Lawrence tar hem några priser men med den talangen lär det komma åtskilliga chanser framöver. Kul är också att politiske grafitti-konstnären Banksy är lite av favorit till att vinna bästa dokumentär med sin Exit through the gift shop. Mannen vars identitet fortfarande inte är helt röjd. Vad händer om han skulle vinna? Vem håler tacktalet?

Annars hade The Raspberry awards sin prisutdelning inatt och M Night Shyamalans The last airbender tog hem många av de tyngsta priserna (sämsta film, sämsta regi, sämsta manus). Märkligt det där egentligen med Shyamalan, som verkligen bara blir sämre och sämre för varje film. Ashton Kutcher vann sämsta manliga huvudroll (för Killers och Valentine's day) men mest förvånande är väl att den heeeeelt genomurusle och komplett talanglöse Tyler Lautner från Twilight-filmerna INTE vann kategorin sämsta manliga biroll, utan att istället Jackson Rathbone från samma filmer gjorde det. Säger kanske nåt om kvaliteten på Twilight-serien.. Samtliga i kvartetten från Sex and the city 2 vann sämsta kvinnliga huvudroll och Jessica Alba fick priset för typ allt.. hon spelade in under 2010.

Blind dates, blårävar och James Spader

2011-02-24T16:18:00.010+01:00

Måste erkänna att jag gillar tanken på nåt sätt, även om det kanske känns desperat också. Men va fan.. det är väl inget konstigt egentligen i att man blir äldre, växer ifrån vissa av sina vänner och att speciellt de som skaffar barn distanserar sig och får annat att tänka på, än att springa på kaféer, konsthallar och biofilmer med mig, stup i kvarten. Vänner och bekanta som fortfarande finns kvar men som man numer bara hinner träffa nån gång per år, i bästa fall. Men jag gillar konstnärinnan och bloggerskan Mia Mäkiläs lilla upprop för några veckor sen, där hon helt ärligt erkände att hennes gamla vänner hade tagit slut och att hon därför via sin blogg ville skaffa nya tjejkompisar. Och att hon just nu påbörjat missionen med åtta blind dates, med nya potentiella väninnor. Ja, som ett mer vardagligt och äkta Paris Hilton's My new BFF, fast utan, kändisskap, tv-kameror och utstuderat trams.

Det fick mig att fundera. Uppenbarligen är det ju folk som läser den här bloggen också (mer än jag faktiskt trodde). Jag vill ju också träffa nya människor, utöver de närmast sörjande man redan känner privat (och uppskattar, bör tilläggas). Vänner bör tilläggas, inte en ny partner.. Finns ni? Gillar ni fika, film, foto och bor i Stockholm med omnejd..? Lär visserligen aldrig någonsin komma upp i åtta blind dates men kanske en, eller två?

I övrigt vill jag väcka uppmärksamheten kring ett oroväckande fenomen. Män i medelåldern som börjar bli lite lönnfeta och skaffar sig en James Spader-frisyr. Har man sett Boston legal så vet man. Den är nåt mellanting, en kompromiss mellan det mer snaggade och det frodiga och ser ärligt talat förjävligt ut. Magnus Carlsson (Weeping willows) stod näst på tur, sen en manlig bekant och nu kom Andreas Mattsson också. Normalkort på sidorna och sen stympar vi luggen helt. Snyggt.

Ett annat oroande fenomen är att till och med etik eller upplysthet är nåt som kan trendkategoriseras. Man trodde ju att hela 90-talets debatt om pälsindustrin och djurplågeriet kring det faktiskt var nåt som inte bara var en trend, nåt politiskt korrekt för dagen men nu är det inne med päls igen. De här förhatliga blårävsbollarna på var och varannan Stockholms-kvinnas huvud och helt plötsligt är det ok igen. Ingen reflekterar över dess uppkomst eller minns debatten och varför skulle man - det är ju snyggt? Pälsvästar på varenda östermalmstjej och män som stoltserar med "björnfittor" på huvudet - för det är ju så varmt och samtidigt så roligt att säga! Jorå serru... björnfitta på skallen, vettu. Samma sak med Big brother, serien alla tycks älska att hata och som man verkligen trodde begravts en gång för alla - efter alla dessa kritiska debatter och inlägg som hölls. Men uppenbarligen kände tv-makarna att det här vill vi ha mer av. Dumhet är inne igen!

Missförstånd

2011-02-23T01:43:00.004+01:00

Det kan inte hjälpas att det ibland är rätt roligt med felsägningar, ofta sagt av icke-ursprungssvenskar. En favorit är en indisk sköterska som brukade tala om "bovet i Dramaten", när hon menade boven i dramat. "Åh fy vad hemskt!", hade en svensk skötare utbrustit ikväll, när hon fick veta att en person hade löss i magen, enligt rapporten. Lös i magen, skulle det vara. Minns också från min tid på geriatriken en mycket arg och tillrättavisande äldre svensk dam som korrigerade en finsk skötare (med rätt rejäl brytning) att hon "minsann hette Bibbi och inte Pippi!". Vi har också en indisk skötare som tackat ja till en, skämtsamt menad, trekant, eftersom han inte riktigt visste vad det betydde. Men han dubbelkollade först, genom att sticka in huvudet på expeditionen och fråga resten av personalen lite försynt om det var ok att han gick in på rum 4 och hade en snabb trekant med X och Y.

Nattsurr

2011-02-22T04:15:00.006+01:00

Ännu en sån där natt. En del galenskap reflekterar man inte ens över. Som patienten vi kallar för "liket". Samma patient, en man i 50-årsåldern, kom förtvivlat ut från sitt rum klockan två på natten och hade insett.. glasklart faktum, att han aldrig skulle kunna föda några fler barn. Och det kanske vi ska vara tacksamma för. Funderar annars på ett märkligt fenomen som inträffade i helgen. Almstriden på sin tid - fullt förståeligt, vilket alla former av protester är, som går ut på att bevara träd och natur, undan grävskoporna som vill förvandla grönskande ängar till fula parkeringsplatser. Men i söndags gick det alltså ett fackeltåg mot Slussen, med parollen att bevara den gamla betongbunkern. Paradoxen är fullständig - mestadels äldre människor som demonstrerar mot att överhögheten, politikerna vill riva deras vackra Slussen. Det hålls tal också, nån talare gör ett fantastiskt övertramp och en banal jämförelse genom att jämföra kampen och den allmäna platsen med Tahrir-torget i Kairo. Som om bevarandet av Slussen vore en frihetskamp och dess nydanare blodtörstiga tyranner. Ett argument är att det nu liggande förslaget till ny utformning av Slussen är ett steg mot en stad styrd av teknokrater där den allmänna platsen reduceras till en fråga om trafikteknik. Det är nästan provocerande att höra en sån replik, en sån uppenbar lögn får stå oemotsagt. Till skillnad från gamla Slussen, som ju var utformad av teknokrater och var en fråga om just trafikteknik? Slussen av idag har inget allmänt rum att tala om (undantaget lilla Södermalms torg), eftersom den byggdes med biltrafiken som prio 1. Människorna skulle gömmas ner i mörka gångar, under jord. Antingen ner i gropar, tunnlar med dålig belysning eller via några blåsiga passager på ovansidan. Och det här vill alltså gamla människor, som gärna klagar på yngre människors brist på estetik och stil - behålla. Varför?? Det här känns bara reaktionärt för sakens skull. Ogästvänliga otrygga Slussen faller sakta isär och de konservativa vill hellre rusta upp skiten på nytt, än bygga om och göra nåt bättre av platsen. Slussen är av samma klassiska feltänk som att bygga parkeringshus ovan jord, mitt i city. För bilarna måste ju ha fin utsikt? Gör om, gör rätt..

Ibland undrar man vad folk på jobbet, eller i huset där man bor, egentligen säger om en. Vad kallar dom mig? Eftersom jag inatt jobbar med två personer som bakom ryggen beskrivits som "terriern med den barnsliga frisyren" och "den icke åldersadekvata". Kan i övrigt inflika att "den gamla som pratar med mat i munnen" har slutat.

Ännu mer positivt

2011-02-19T21:14:00.007+01:00

Känner mig så positiv just nu att jag kan fortsätta punkta upp två saker till jag tycker om just nu. True grit, bröderna Coens nya film, är deras bästa sen Fargo. En fantastisk film! 14-åriga Hailee Steinfeld är en riktig stjärna, Matt Damon gör äntligen en lite oväntad roll och med facit i hand så är det grymt att Jeff Bridges vann Oscarn för bästa manliga huvudroll redan förra året (Crazy heart) och att det skulle ligga honom i fatet i år - för han är ännu BÄTTRE i den här filmen. Bra, genuin, roligt, grymt och vackert. En film som har allt.

Ett tv-program som lätt hade fastnat i pretto-träsket och blivit skitdåligt - men som blev helt tvärtom, är Jakten på lyckan. Charmtrollet Hanna Hellquist far runt i landet i jakten på metoder som kanske muntrar upp, om så för en stund. Hon känns lite vemodig och kelsjuk, som om hennes enda önskan och recept på lycka vore att få träffa nån att tycka om, älska och få samma sak tillbaka. Intressanta reportage och intervjuer gjort med så mycket hjärta.

Så.. är det nån läsare som har tips på fotografer eller fik?

Positivt!

2011-02-17T22:38:00.009+01:00

Fick en kommentar idag om att Peepin Toms håller på att utveckla sig till en hata-hata-hata-blogg och så ska det ju inte vara. Så därför blir det här ett positivt inlägg om allt jag faktiskt tycker om just nu.

1. Dansbanan i Täfteå. Det är genuint, norrländskt, svenskt, nördigt men ändå gjort med så mycket hjärta att man inte kan annat än gilla serien. Även om jag själv inte skulle kunna tänka mig att bo i en sån obygd och gilla dansband men man känner redan för alla karaktärer och dramat i vardagen. När ska Kjell få sin första körning? Kan inte Signar bara plocka av sig peruken och ska Mats-Ove (han som är lite eljest) någonsin våga sig på att fråga en kvinna om en dans?

2. Blondie. Upplever en enorm revival av det gamla 80-talsbandet och allt egentligen pga Kristian Luuks fantastiska fingertoppskänsla i På spåret, för att återuppväcka fantastiskt bra musik från förr, som man glömt bort. Gamla busringningsprogrammet Hassan gick mestadels till historien för sina klassiska skämt men inte många minns vilken fantastisk musik man spelade och hur mycket man låg i framkant med att introducera 90-talets indievåg. Luuk bygger vidare på det och gamla nostalgiker som jag själv fäller en tår inombords när Miss Li sjunger Atomic swings bästa låt In the dust eller Pauline gör en fantastisk version av Nicos Chelsea girl. Hela min Blondie-revival beror på Elin Ruth Sigvardssons Union city blue.

3. På spåret. Av ovanstående skäl och flera andra. Det var bra redan på Oldsbergs tid men har blivit ännu bättre nu. Och så finns ju deltagare som Johanna Koljonen...

4. Kultur/semester-vår. Biljetterna samlas på hög över allt som ska göras i vår. Stormen på Dramaten var bra men förhoppningarna på Tartuffe är högre ställda. I övrigt blir det även Bröderna Karamazov, Le clique på Tyrol och en vecka i Moskva till våren.

5. Fika. Såväl hemma som på stamhak. Eller nya ställen. Tar gärna emot nya tips.

6. Foto. Att fota själv men också att just nu hitta ett snyggt liggande porträtt i svartvitt till vardagsrummet. Ett djärvt, genialiskt, snyggt och sexigt kort. Allt i ett. Nån som har några förslag på var man ska leta?

7. Sherlock Holmes. Helt fantastisk nyversion av den gamla klassikern och åtminstone jag svalde hypen med hull och hår och lite känns det ju som att verkligen lämna en fest när den är som roligast. När man väl kommit in i det och bara ville ha mer, mer, mer så POFF, tog det slut. Gillar allt med serien. Benedict Cumberbatch med sitt säregna utseende och stil, nerven, det snygga fotot, Londonporträtten och Martin Freeman, som i mångt och mycket spelar samma roll som i The office. Tystlåten och lite förbryllad.Tror att det som bäst håller på att spelas in nya avsnitt i England just nu... så vi i Sverige lär få vänta lääääänge på en fortsättning.

8. Svensk pop. På G. Erik Hassles samarbete med Jocke Berg och Martin Sköld bådar gott i förstasingeln Are you leaving. Veronica Maggios trallvänliga Jag kommer har alla chanser att bli en hit och Oskar Gyllenhammar kan bli ett kommande stjärnskott. Och då har jag inte ens nämnt nya plattor med Andreas Mattsson och Niclas Frisk.

Ungdomsrevolt och Twilight

2011-02-16T23:32:00.006+01:00

Funderat på en sak, som känns så motsägelsefull. Det här med ungdomskultur. Bygger inte väldigt mycket av ungdomskulturen mestadels på ett avståndstagande från vuxenvärlden, de första stegen till att vara en egen individ, ha egen smak och tycke och gärna revoltera mot de vuxna genom att vara tvärtom. Känns inte därför raggarkulturen väldigt märklig i sammanhanget? Ungdomar som vill klä sig och vara precis som sina föräldrar? Jag vill vara som, far! Eller hela Mad men-modet och 50-tals-hemmafru-influensen med ärtiga pastellfärger och kläder, på unga tjejer, som florerar just nu - hur rebelliskt är det? En annan sak är också märklig och motsägelsefull. Barn och tonåringar i gemen HATAR tjatande vuxna men samtidigt är Twilight-trilogin en masspsykos bland unga tonårstjejer. Ärligt talat, efter att ha genomlidigt tredje delen (Eclipse) så fattar jag för mitt liv inte hur tonårstjejer funkar. Hela trilogin är ju ett helt sanslöst mjölkande av oförslösta känslor, som bara bygger på upprepningar till förbannelse och ett evigt jävla tjatande om och om och om igen. Jakob tjatar om hur kär han är, Edward tjatar om sin kärlek, sina frierier och att han inte vill skada Bella och Bella hon ältar sina känslor, är det värt att bli en varulv efter studenten och vem älskar hon egentligen...? Och så håller det sådär... fyra fem gånger i loopad upprepning, per film. Älskar dig mig, älskar du mig inte - jag känner ju att du älskar mig - vill du gifta dig - nej, sen. Och ingenting annat händer. Bara tjat, tjat, tjat. Kom till skott nån gång!!! En 14-årig tjej hade aldrig accepterat så mycket tjat och gnällighet om Tyler Lautner istället pratade om läxläsning och rumsarrest.

Det finns många konkurrenter men Twilight-trilogin kan vara det sämsta trilogi som någonsin gjorts, sammantaget. Ingen av filmerna är bra (vilket åtminste första filmerna i Matrix, Pirates of the caribbean, Oceans 11,12,13 eller Göta kanal är). Sen är det en helt annan femma att jag inte är målgruppen och kanske inte förstår "storheten".

Alla hjärtans dag och förtäckt jantelag

2011-02-14T12:19:00.006+01:00

Det tycks bli värre för varje år men i år är det nästan löjligt. Det här hatet och bitterheten över Alla hjärtans dag, som ju alltid är påtvingad amerikansk kulturimperialism och godis/choklad/ros-försäljarnas PR-helg för att sälja mer, när man är singel men som är lite småtrevligt om man är del av ett par. Fast givetvis måste ju repliken "måste man ha en speciell dag för att visa nån att man tycker om dem? De övriga 364 dagarna då?" komma nån gång under dagen. Det är en oskriven lag, ungefär lika säker på att det alltid är nån i en biosalong som direkt efter reklamfilmerna alltid säger "nähä, ska vi gå då?" I år tycks det mer legitimt än någonsin att utöva den där Jantelagen, som ju är så förhatlig när andra utnyttjar den men helt ok när man själv gör det. Hata Alla hjärtans dag och alla ni som firar det - ni är förledda offer! Själv ska jag stolt köpa mina egna jävla blommor om jag vill ha några och sen ska jag äta middag, själv. Och då är man ju... genast lite bättre...?

Jag tror minsann Jantelagen är på stark framväxt på sistone och i en annan form, så är det inte ska uppfattas som Jante, utan bara som "konstruktiv kritik". Typ. Allt från hela IKEA-affären och den moraliska tonen i att bestämma vad Ingvar Kamprad ska göra med sina egna pengar, till popvänsterns angrepp på Solsidan - som att vi blivit så amerikanifierade och ytliga att vi härligt skrattar med i nonsensproblematiken kring Fredde och Mickan, som om klasskillnader och segregationen skulle vara nåt roligt. Jävla borgarbrackor! Jag fattar överhuvudtaget inte varför det är så mycket mer korrekt att angripa en person som Ingvar Kamprad som gett tusentals och åter tusentals människor arbetstillfällen medan sportutövare som bara tjänar pengar för sin egen skull, utan att gagna nån annan - kan dra in hur mycket pengar som helst - utan att nån ifrågasätter vad de gör med sina pengar? För det är väl inte så att man lägger in ett klassperspektiv här, sportsliga framgångar och lottovinster är ok sätt att tjäna pengar, om man är fattig i grunden medan utbildning och klasstillhörighet inte är det. Vi ser mer upp till en strulig Zlatan som är känd för sina mobbingfasoner och tycker det är helt ok att som fotbollsspelare tjäna en halv miljard på att sparka boll och hålla hårt i pengarna men jäääävlar i mig om en företagsledare gör samma sak. Skandal! Borgarbracka!

Vill med detta inte säga att stora pengaflöden alltid är nåt berömvärt. Betänk alltifrån kommunledningen i Täby och Åkersberga (politiker som beviljar sig själva höga lönehöjningar och absolut inte ser några som helst jävsproblem i situationen), till fastighetsbolaget Boultbee, till utsugande elbolag eller banker som chockhöjer bolåneräntor å ena sidan men håller sparräntan nere på nästan noll å andra sidan. Då är det faktiskt bara girighet och inte ok. Rent utav skandal!

Vill med detta önska en god Alla hjärtans dag till alla där ute och ta hand om er.

PS. Beady eyes nya singel... ojoj... DS.

Hån som underhållning

2011-02-08T23:16:00.003+01:00

Trenden har funnits ett bra tag och startade med dokusåpor i stil med Baren, Big brother osv.. Vi fick se vanliga wanna be's/människor och förfasas över hur korkade de var och himla lite med ögonen över att det verkligen fanns såna ufon. Den nya trenden, som också den pågått ett bra tag är de yrkes- eller miljöbundna dokumentärserier likt Färjan, Ullared, Böda camping, Konferensresan, Sommar i Sverige och nu senast den lite gulliga Dansbanan i Täfteå. Nu börjar det bli lite äckligt, för nu räcker det inte bara att med lite överlägsna medie-Stockholmsögon titta på serierna och förfasas över hur bönder beter sig där ute, utanför tullarna. Det måste dessutom förtydligas hur töntiga, socialt inkompetenta och ute de är. Ååååh, vilka hopplösa bonnläppar, har ni sett? Det räcker inte att visa verkligheten, vi måste överdriva den, vinkla karaktärerna och varenda jävla program går ut på att först arbeta upp ett förtroende att få filma vanliga oglamourösa svenskar - och sen skämma ut dem, håna dem, skratta åt dem - inte med dem. Mest patetiskt är när det sker via produktionsbolag som Baluba, Peter Settmans flaggskepp. Han via sitt bolag sätter sig på de höga hästarna och hånar den dåliga smaken - nåt han själv aldrig någonsin haft. Dags att sluta med förakt-tv nu och att hela tiden få den vanliga människan att framstå som nåt att hånfullt skratta åt. Det tyder bara på en ängslighet, att hela tiden distansera sig - ja, sådär bonnig är åtminstone inte jag. Man vill ju inte vara en svenne banan, liksom...

Sherlock, Curre och Joan

2011-01-31T11:30:00.008+01:00

Jag trodde väl aldrig att förre detta förbundskapten Curre Lindström skulle skapa mode igen. Mannen som blev känd för att ha fört Finland till deras typ enda VM-guld i hockey och för sina groteskt stora 80-talsglasögon. Ja.. och de där glasögonen tycks ha blivit nåt perverst nytt mode bland kvinnor i Stockholm. Överdimensionerade pilotbrillor, där för säkerhets skull även halva kinden också ska få bättre syn. Eller som man skämtsamt säger i Polen: "nån har parkerat en cykel på hans/hennes näsa". Ja, ungefär så stora och opraktiska är de. På 80-talet var det BARA töntar som hade såna glasögon i skolan. Så mycket extra glas att fylla ut - bara för trendighetens skull. Vad kommer härnäst - den klassiska Tommy Lindström-överkamningen på hippa unga män? Fast den finns väl redan i en kvinnlig variant också, översminkade tonårstjejer med Donald Trump som största frisyrinspiration. Allt hår från ena sidan, överkammat på den andra. Nu väntar jag bara på midjeväskor i neonrosa, som en ironisk klackspark - levererad av "rätt" person blir det ju rätt..

Måste ju också nämna gårdagens Sherlock Holmes. Enorm brittisk hype kring serien och igår fick vi äntligen se vad allt snack handlat om. Gammalt koncept i modernt och upphottat format, med djärvt bildspråk och alla former av nymodigheter som London 2010 uppbringar. Och det funkar. Spännande, drivet, snyggt och som C säger, nästan som om det vore nåt negativt "shit, här får man ju tänka hela tiden för att hänga med". Märkligt är att det bara finns tre avsnitt inspelade av serien - det är ju nästan ett hån.

Musikaliskt så har Glasvegas med ny svensk trummis släppt sin första singel till kommande plattan och The world is yours är precis allt man hoppats på - och lite till. Joan as policewomans nya skiva är tyvärr inte så bra som man hoppats på. Väntar då istället idogt på Strokes comeback och Beady eyes debut, vad nu den kan erbjuda i nyskapande.