söndag 23 mars 2014

Kebabsemlan

 
5-2-dieten är nu inne på sin sjätte vecka och verkar funka rätt bra än så länge. Samtidigt blir drömmarna om mat under fastedagarna allt mer bisarra. Kebabsemlan är liksom kvintessensen av allt matdrömmande. Det ska vara mycket, köttigt, såsigt, gräddigt, sött och skit samma hur det smakar ihop - det ska ändå blandas i magen, som farmor skulle ha sagt. 
 
Avhoppade Sverigedemokrater ansluter nu istället till nazistiska Svenskarnas parti. Hm, det förstärker ju inte alls anklagelserna om att SD är ett rasistisk parti? Sen kan man förneka hur mycket man vill, fast det blir ju bara absurt. Att den som röstar på SD eller dylikt inte alls gör det pga. rasismen. Det blir samma argument som att man läser porrtidningar för artiklarnas skull. Nä men.. jag röstar på Svenskarnas parti - främst för deras skol- och hälsovårdspolitik.
 
I övrigt var undertecknad på konsert förra helgen också. Kors i taket, första konserten på år och dar. Midlake på Berns. Engelsk 70-talsprogg i ny kostym. Bra konsert men man insåg snabbt att publiken var väldigt enhetlig. Medelålders män, 30-50 år. Och unga tjejer, av någon anledning. "A match made in heaven" som jag summerade det efteråt, full på två öl, när kära C kom för att hämta upp mig. Hur som, konserten var kanon men i ett mellannummer utannonserades att trummisen fyllde år och helt plötsligt dök fyra stycken blonderade bimbos, klassiska groupies-brudar, upp med tårta och med redan i ung ålder sönderopererade ankläppar och ville att publiken skulle stämma upp i ett svenskt "ja må han leva". De kunde varken texten eller räkna till fyra "hipp hipp hurra" men hey de hade korta kjolar och stora inplantat. Jag har nog inte skämts så mycket på den här sidan 10-talet alltså. Det drog bara ett löjets skimmer över allting, över att unga tjejer tror att man måste vara såhär, se ut sådär - för att få någon form av bekräftelse från män.
 
Det fick mig samtidigt att tänka på Emma Knyckares klockrena krönika om alla tröttsamma manliga duos som får göra program efter program efter program och att de får vara sköna och barnsliga och självupptagna men jävlar om det dyker upp ETT kvinnligt par (Berg och Meltzer) - då blir det direkt gnäll om att de är tonårsfnissiga och löjliga. Varför finns det så få kvinnliga par, när vi år efter år tvingas genomlida alla dessa skitjobbiga bromance-män? Filip &Fredrik, Erik & Mackan, Ola-Conny & Morgan, Schyffert & Lindström, Rheborg & Herngren, Luuk & Luuk och då stannade ändå Knyckare där. Du kan fortfarande inte komma på något mer kvinnligt par (förutom avsomnade Mia & Klara) men det finns fleeeer manliga par: Peter & Fredde, nykomponerade Alex (Schulman) & Sigge (Eklund) och så förstås härliga Plura & Mauro. Det kändes väldigt konstigt när helt plötsligt Titiyo skulle in där och liksom bryta av det sköna... Och jag köper inte argumentet att de flesta av dessa män redan är väletablerade, har sina egna produktionsbolag osv osv.. - det är väl inget skäl till att kasta nya tv- eller scenshows-kontrakt på dem? Spelar ju ingen roll vad Peter Settman tar i - han är ändå motsatsen till kung Midas. Allt han tar i och befattar sig med är, per definition, ALLTID skit. Om kvalitetskravet ändå är så lågt: hur svårt kan det vara att hitta två talanglösa och halvfeta brudar som får göra exakt samma sak som Erik &  Mackan? 

söndag 9 mars 2014

Dofter & dans


Vi anade på en gång att något inte stod rätt till i trappuppgången. För några månader sen infann sig en ovanlig tystnad till att börja med. AIK-idioten som vi kallat honom, hade tystnat. Karln som skrek och gapade och slog i möblerna när det gick dåligt i antingen fotbollsmatcher på tv eller på tv-spelet – hade blivit modest. Hur han lyckats hitta en kvinna att föröka sig med är en gåta men det ämnet lämnar vi därhän. Det kom en unge för några månader sen och han tvingades helt plötsligt vara tyst och inte titta på tv med samma "passion". Än mindre spela spel på nätterna med efterföljande vredesutbrott. Nu i veckan följdes tystnaden av att den unkna blöt-hund-lukten i trappuppgången var utbytt mot… citron? Fräscht, syrligt och inbjudande. Här har varit en mäklare! Hugade spekulanter ska inte behöva rygga tillbaka redan i porten av en stank som slår emot en som en knytnäve. Tystnaden är fantastisk, nu är det vi som framstår som de värsta ljudterroristerna med två bjäbbiga hundar som gillar att skälla mot ytterdörren.

Melodifestivalen är över och svenska folket valde det säkra alternativet framför det progressiva. Sanna före Ace. Vad man än tycker om det så är det Ace Wilder som har potentialen att bli en internationell stjärna.
 
Jag vet inte varför vi gör det IGEN. Eller jo, det vet jag ju.. I alla fall, på söndagen stod man så återigen på Chicago swings dansgolv och påbörjade, för andra gången, nybörjarkursen i Charleston. Man måste ju friska upp kunskaperna! Dessutom är det rätt kul, om man som jag vurmar för 20-tal. Vad jag däremot tycks ha glömt var hur förjävla jobbigt det var. En timmes dans på tårna, på ständig upptakt, till musik. 40-talet nybörjare flåsade sig igenom timmen och efteråt såg en del mer döda än levande ut. Så många blodröda ansikten som på darriga ben stapplade ut i vårsolen efteråt. Kul också att det ändå var rätt uppblandat i åldrar och inte bara en massa retro-hipsters. Dessutom en kändis med i klassen, jojo. Efteråt gick vi och fikade på tok-hypade Två systrar och en kock på Kungsholmen. Snacka om besvikelse. Inget är så irriterande som när man går på en sån där hype och allt bara visar sig vara kejsarens nya kläder. Trångt, smutsigt, ouppmärksam personal, dåliga råvaror (kyckling som är så fylld av vatten att den framstår som en tvättsvamp) och det äckligaste kaffe jag druckit på den här sidan 10-talet. Nej, glada amatörer är ingen garant för ett bra kafé. Undrar nästan vad det är för idioter som skrivit alla dessa hyllande recensioner. Uppenbarligen några som helt kopplat bort kvalitetskontrollen och bara utgår från om det är "mysigt".

onsdag 5 mars 2014

Rondellhundar

Vi äger en rondellhund. Fast vi har en annan definition av det. Vår kommun, Täby, har verkligen gjort sig känt för att strössla rondeller överallt i kommunen. Det är lösningen på alla problem, inkluderat depression, migrän och budgetunderskottet. Så vad har detta med våra hundar att göra? Tja, vi har åtminstone en hund som sitter bak i sin bur i bilen och "vet" var vi befinner sig - trots att hon omöjligt kan se något annat än trädtoppar och lyktstolpar från sin position. Men hon känner av rondellerna, den specifika sväng bilen gör - och då vet hon att vi närmar oss hemmet. Och att komma hem är alltid en lycka, så börjar hon skälla och yla av förväntan - högt. Det här skapar lite problem eftersom det blir ett hemskt skällande, även när vi befinner oss i andra rondeller i andra delar av stan. Lyssna på musik - glöm det.
Helgen var trevlig med besök på restaurang (Museet) och teater (Mästaren och Margarita). Däremot kanske vi uppfattade vår servitris på Museet som något passivt aggressiv, när hon suckade djupt och visade missnöje - med hur trångt borden var placerade på stället. Som om det var vårt fel? Ställ borden på ett annat sätt då. Teaterbesöket var trevligt i stort sällskap men pjäsen som sådan är rätt svår. För den oinvigde kan det bli rätt mastigt. På söndagen hann jag se American hustle, som tyvärr kammade NOLL priser på Oscarsgalan. Strålande film, med lysande skådisprestationer. Jag hade inte protesterat om Chistian Bale hade vunnit bästa manliga huvudroll, för han ihop med Amy Adams gör någonting större av filmen än vad det inte alltför avancerade manuset inbjuder till. Alla skådisar är bra (Renner, Lawrence, Cooper) och det är hysteriskt roligt att se komikern Louis CK i rollen som torr polischef bakom sitt skrivbord. Annars personligen var det mest glädjande att Cate Blanchett vann bästa kvinnliga huvudroll. Hon ihop med Meryl Streep står ändå helt i en klass för sig, en av de få skådisar som aldrig gör en dålig roll - såna som med bara sin närvaro kan göra dåliga filmer bra.


Musikaliskt är det mycket Foxes (som planeras släppa sin debut när som helst), nya Weeping willows, fantastiske Sam Smith, Fratellis (trots att senaste plattan har ett halvår på nacken) och Slayer just nu. Gamla trash metalbandet Slayer passar ju inte in i samlingen kanske men jag känner att jag måste uppfriska minnet av dem inför Stockholm fields i sommar. Fattar egentligen inte varför jag ens försöker lyssna mig in på något som ärligt talat är rätt dåligt. Slayer är som parasit som sitter på ryggen på ett större djur och livnär sig. Utan talang och egen förmåga. Ja lite som hårdrockens svar på Henrik Johnsson - någon som alltid varit där men som aldrig gör några egna avtryck.