måndag 24 februari 2014

Skandaler och tv-ilska

Tuff helg på jobbet över och allt hopp man byggt upp inför hockeyfinalen punkterades som en ihålig ballong. Bäckströms frånvaro, den tama insatsen och sen dopingskandalen. Det enda positiva man kan ta med sig från detta OS är väl förutom en överlag bra svensk insats, så var det att Ukraina var smarta nog att klara av sin revolution under tiden, när Putin var fullt upptagen med att visa upp ett offentligt stort OS-smile mot omvärlden. Sen är det ju som flera journalister skrivit: revolution och maktövertagande med våld är aldrig så vackert som på film. Att Janukovitj störtats betyder inte att allt oppositionen gjort är hedervärt. Pöbelmentalitet och utbredd antisemitism som eldas på under kravallerna var ju mindre bra.
 
Som gammal byggnörd måste jag också få understryka nyheten att Potsdams gamla stadsslott är återrestaurerat och färdigt. Otroligt häftigt, om ni frågar mig. Det är som om man i Stockholm helt plötsligt skulle få för sig att återuppbygga slottet Makalös, Hotell Rydberg, Sparreska palatset eller Blanche teater.
 
Lite tv-tittande blev det också i helgen. Orkar knappt ens kommentera Melodifestivalen, då det verkligen känns som att det varit den sämsta upplagan på väldigt väldigt länge. Urvattnade bidrag, dålig humor (Clara Henry, Nour El-Refaj) och samma jävla låtskrivare år efter åt. J:son, G:son och Fredrik Kempe och allt låter skittråkigt. Hoppas verkligen att Ace Wilder tar hem det här men det lär hon väl inte göra. Och när vi ändå är inne på dålig humor. Herregud - hade det tvivelaktiga nöjet att se ett avsnitt av Äntligen helg igår. Det är fan chockerande att man ens släpper igenom sån här skit. Återigen blir frågan - vad är det för hållhake Peter Settman har på TV4 egentligen??? Eftersom de glatt producerar ALL skit kläcker ut sig. Karln har ju för fan ALDRIG varit bra och har verkligen sett till att cementera svensk humor genom åren till en bottennivå. Han är Nour El-Refaj upphöjt i 17 - han tillåts misslyckas gång på gång - men får hela tiden nya chanser. Varför? Varför?? Jag vet inte ens vem jag hatar mest i det här, Settman eller tv-kanalerna som tror att tv-tittare är dumma i huvudet och inte förtjänar bättre.
 

Två brittiska serier hade premiär i helgen också. Först stiliga Breathless, som kändes som ett hopkok av lite Barnmorskorna i East end och lite Mad men. Jack Davenport i huvudrollen med sockersöta Catherine Steadman som sitt love interest. Inte helt dumt ändå - den här lite intressanta trådar att spinna vidare på - inte som svenska Tjockare än vatten som dödat sig själv efter tre avsnitt (av tio!!!). Breathless har potential så länge den kan hålla sig någorlunda originell. Om inte annat så kan man irritera sig på den helt galna sexism som gällde på 50-60-talet, kvinnosynen är helt uppåt väggarna. Igår var det också premiär på brittiska gubb-sitcomen Vicious, där giganterna Ian McKellen och Derek Jacobi spelar ett gammalt gnatigt och överdramatiskt homosexuellt par, som ännu inte riktigt kommit ut för sin omgivning. Också här får man vibbar av pastisch - då Erik Stonestreet fulländat rollen som dramatisk äldre bög i Modern family. Det blir lite samma sak här, fast sämre. Ibland är det roligt dräpande, ibland bara tradigt och för långsamt tempo. Ian McKellen är inte helt klockren som komiker heller.

måndag 17 februari 2014

Sur på diet

I april öppnar Ikano Retail Centres nya shoppingcenter i Kungens Kurva utanför Stockholm. Centret kommer att ha ca 20 hyresgäster på 20 000 kvm. Flera stora kedjor har valt att etablera sig i shoppingcentret, bl.a. H&M, KappAhl, Stadium, Intersport, Clas Ohlson, Lindex och Telia. Ååååh, som vi längtat!!!!

Det är lite jobbigt nu.. att vara bekant med involverade medarbetare till både Tjockare än vatten och den hyllade Ettor och nollor. Den första serien tycker jag redan börjar trampa vatten och är alldeles för övertydlig med sina pay-off's Dvs, slutklämmar. Man fattar redan vad som ska hända, en halvtimme innan det händer. Och jag fattar inte riktigt vad de ska mjölka historien på i sju avsnitt till. Ettor och nollor är tvärtom betydligt mer spännande men också så fylld av klichéer att det i sig irriterar. Klyschor och överspel. Karikatyrer. att jag personligen sen har väldigt svårt för Johan Renck (Stakka Bo) som regissör är en annan sak. Han fastnar verkligen i sitt 90-tal och sina inspirationskällor (Ritchie / Tarantino / Singer och MTV) men bryter ingen direkt ny mark själv. Det har han väl i och för sig aldrig gjort. Som kanske också framkommit genom min blogg är att jag har svårt för hipsters, så ni kan förmodligen lägga ihop 1+1 vad jag anser om en 47-åring som helst plötsligt dyker upp i hipsterskägg och sotarmössa. Så jävla patetiskt... manuset är välskrivet och detaljrikt även om det kanske skiner igenom lite väl mycket i slutet av författarens politiska övertygelse. Våld, mord och brott är helt ok om det sker utifrån en god politisk vilja? Nej, det är det inte - hur man än vill legitimera sin kamp.

Ni får ursäkta om jag framstår som grinig men jag har påbörjat en 5:2-diet idag och magen kurrar som en brunnsborr. Plötsligt sitter man och räknar på varje kalori som om det vore en sporttabell. Men jag ska avsluta med något positivt om melodifestivalen. Nej, inte Clara Henry (ofattbart dåligt) eller Nour El Refaj (som tillåts vara helt värdelös i en ANDRA melodifestival). I lördags såg jag äntligen ett ljus i mörkret. Ace Wilder! Vilken stjärna! Att jag sen var den enda i landet som tyckte att Pink pistols (sjua i delfinal två) var bra får man väl ta med en klackspark.

fredag 7 februari 2014

Her name was Audre

 Glömde ju helt... i lördags var det så äntligen dag igen! Som vi väntat och längtat. Nej, jag pratar inte om melodifestivalen... Jag menar förstås de nya avsnitten av Sherlock. Jag tror inte första avsnittet gjorde någon Sherlock-afficionado besviken. Det hade allt - och lite till. Det enda det kanske egentligen inte hade var ett stort fall för den gode Sherlock att lösa, vilket ju kan tyckas vara... viktigt? Men det var det inte, tillbakablickarna från förra säsongens infernaliska cliff hanger funkade alldeles utmärkt.
 
 OS i Sotji drar så äntligen igång och det är ju med viss dålig smak i munnen som man kommer att sitta där i tv-soffan. Om nu ens hälften av alla rapporter om korruption, antigaylagar, behandling av gästarbetare, miljöförstörelse och inkompetens inom ingenjörskonsten vore sanna så funderar man på vilken skugga det här lägger över IOK och deras ledamöter. Twitterkontot problemssotji, där journalister och turister på plats får lägga upp sina bilder, är så skrämmande att man undrar hur det ens är möjligt. Är det sant, eller bara smutskastande västpropaganda, som ryssarna hävdar? Kanske är det dags för ett John Carlos-moment under spelen? Vågar någon?
 
Om man trodde att jobbet var galet sist så är det tydligen ingenting mot nu. Förra veckan dog TVÅ patienter med två dagars mellanrum. Visserligen båda två av somatiska skäl men ändå. Det skärrar upp folk och saker blir inte bättre av att en patient viskat i en annan patients öra "du står näst på tur!"

måndag 3 februari 2014

R.I.P., Philip the great

Det mesta har ju redan sagt men sorgen över att en av de absolut största skådisarna gått bort är stor. Philip Seymor Hoffman var verkligen en av de få idoler jag haft. Ända sen hans roller i Boogie nights, Almost famous och Happiness visste jag att den här killen har något alldeles extra. Det är så sorgligt, att en sån talang måste gå bort medan knarkande medelmåttor som Charlie Sheen, Lindsay Lohan, Chris Brown eller Zac Efron lever vidare. Personligen hade jag ett star struck moment att faktiskt springa på den store Seymor Hoffman i somras på en gata i Chelsea och sen en gång till inne på en loppmarknad vid Flat iron. Han tackade vänligt men bestämt nej till att bli fotograferad men uppskattade att jag frågat först. Hann ändå ta ett kort i smyg senare och det gjorde hela min dag - det gjorde hela min semester.
 
Hade idag också nöjet av avnjuta den oerhört hyllade ungerska Turinhästen. Alltså, efter ett tag trodde jag att hela filmen var ironisk, att den var som ett längre avsnitt av Galenskaparnas Perkele. Elände, misär, fattigdom, blåst, karghet, plågor och låååååånga långa tagningar av det monotona levernet på en ungersk bondgård på 1880-talet. Visst, den är vackert filmat och fantastiskt konsekvent i sin spartanska karghet men det här är verkligen inte en film för vem som helst. Inte för personer med kort attention span.