Besök på Tom Tits utställning Music & emotions i veckan. Kul! Speciellt roligt att få komponera sin musiksnutt, som man sen kan ha som ringsignal, eller liknande. Jag börjar verkligen tro att jag är född i fel decennium och att jag egentligen är en liten judisk farbror. När resultatet spelades upp insåg jag att jag skapat en bit klezmer. Måste ta mig dit en gång till för att få revansch. Jag har något mer progressivt i mig!
Höst brukar alltid innebära mycket musik och 2013 är inget undantag. Galet mycket bra grejer som släpps, så man blir lika frustrerad varje år, när de här kritiker-favoriterna tar plats och uppmärksamhet från det som är riktigt bra. Ett fåtal musikläggare och kritiker bestämmer vad vi ska tycka om och lyssna på. Nu senast är det Jenny Wilsons nya Demand the impossible. Femmor och superlativer för att rätt medioker platta som lyser av "kejsarens nya kläder". Förstår mig inte på svensk musikpress som älskar att håna brittisk press för deras överhypande av brittiska band - men sen gör exakt likadant med svenska akter. Det spelar ingen roll vad Frida Hyvönen eller Jenny Wilson gör - de kommer alltid övervärderas i svensk press. Och då ska vi inte ens prata om band som Könsförrädare. Klassisk norrländsk skrammelpop möter Those dancing days - fast lite sämre.
Så mycket bättre har dragit igång också och personligen så tycker jag Ebbot Lundberg och i viss mån Agnes spelar i en klass för sig. Resten är rekvisita. Lindfors och Dageby som är där på gamla meriter, Titiyo som fortfarande vill vara södercreddig och svår men mest är ängslig för att inte vara "rätt".
