Kaktanter och dödsparanoia

Igår blev det besök på Bistro Berns med ett antal gamla studiekollegor. Vill minnas att jag tidigare berättat om en jobbkollega, en stor karl med ett bullrande skratt, som erkände att han hade en inneboende liten tant i sig. Han grundade det på sin vurm för att sitta och mysa och dricka te och äta kakor. Nåväl, pga. lite omständigheter blev jag ensam man på middagen. Ensam man och klart yngst, tillsammans med tre äldre belevade kvinnor. Frispråkiga kvinnor som gärna talade om hur trötta de var på att män alltid ska ta så mycket plats. Blev även uppfostrad att "nu har du fått vara i centrum en bra stund, nu är det min tur!". Hm, alla som känner mig vet att jag verkligen inte är personen som gillar att stå i centrum. Speciellt inte med tanke på att jag hela min tonårsperiod kämpat med en panisk blyghet. Nåväl, det var i alla fall väldigt trevligt och det finns nog en liten inneboende tant i mig också. Fascinerande att sitta och lyssna på de här människornas enorma kunskaper, speciellt då inom det kulturella området. Allt från de gallerier och nischade tidskrifter, till utställningar, föreställningar (från 60-talet till idag), litteratur, till glömda konstnärer, italiensk bostadspolitik, till bra boenden i Fitzrovia eller de bästa loppisarna i Sheperd's bush. Och snaskigt skvaller från bakom kulisserna. För att nämna en del. Love it! Sån vill jag också bli, om det dessutom inkluderar te och kakor.

Lustigt.. Jag lyssnade på Christer i P3 förra veckan, när folk berättade om sina udda hemligheter och nycker och insåg att en tjej som ringde in hade exakt samma märkliga tankar och resonemang som jag. Jag vet inte varifrån denna morbida paranoia kommer men när jag är ute och går i naturen och får syn på svarta stora påsar eller säckar  - som inte borde vara där - så tänker jag alltid på mördade människor och kroppsdelar. Jaha, här ligger en styckad person i en plastpåse. Vill jag verkligen vara den som hittar offret? Det är ju alltid nån som går ute med hunden som hittar döda personer i skogen. Fan, jag måste sluta läsa de här Missing people-utropen på Facebook. Jag börjar bli som Haley Joel Osment i Sjätte sinnet "I see dead people!". Överallt i skogen! Förslutna påsar för mig är döda invirade människor eller avsågade kroppsdelar. Det finns förstås ett alternativ till, det har jag läst om i tidningen. Om nån rånare som lämnade kvar en del av rånarbytet (smycken) i vanliga hundbajspåsar i skogen. Det är ju inte så många som frivilligt börjar vittja de här påsarna ute i skogen, direkt - i tron att det skulle kunna vara juveler och inte hundfekalier. Men tänk om...? 

Tänkte på en annan sak, i samband med att jag letade en bra skogsbild. Fastnade bland death- och black metalband och deras fascinerande typsnitt på bandnamnet. Ju mer spetsigt och snirkligt desto bättre. Men sen hittade jag det här bandet... wtf?

Kan nån utläsa vad det står? Nu har jag ju då facit här men det gör inte saken mycket lättare. Bandet heter alltså Psychotic homicidal dismemberment men jag hoppas verkligen att de refererar till sig själva som, kort och gott, PHD.

Igår fick jag förresten också ändan ur vagnen och gjorde det. I liten skala till att börja med men ändå. Skickade iväg mitt bokmanus till en förläggare, för bedömning. Spännande!

Nördar är vi allihop

Ännu en helg överstökad och den här har lite gått i nördighetens tecken. Det är ändå lite fascinerande (och kanske lite sorgligt) med människor som går in så oerhört mycket för en specifik grej. Hade nöjet att besöka guppy-SM på lördagen och det är ju lite gulligt med vuxna män som blir eld och lågor över att något vill lyssna på deras otroliga passion för guppies: skillnader, likheter, särarter och hur man faktiskt lätt kan spåra tecken på inavel på en guppy, genom att titta på deras pannor. Hade äran att träffa på en man som verkligen brann för ämnet guppies och lät slussarna rämna i sin iver att få berätta. Dagen efter var vi på hundutställning och såg massvis med pinschrar och dvärgpinschrar ställas ut på Ulriksdals slott vackra gräsmattor. Och även om det är mestadels kvinnor som åker runt med husbilar, sponsrade tält och megapackningar så är ju fenomenet rätt mycket detsamma. Alla känner alla, vill man ställa ut den här räkryggen inför den och den domaren, när man vet att hen föredrar röda pinschrar framför svarta? Osv, osv. Som en egen liten värld i sig. Önskar ibland att jag kunde brinna så mycket för någonting. Det enda jag brinner för är ishockeyn och den blir jag mest förlöjligad över. Vuxna karlar som bryr sig om att andra karlar, som för en bit svart gummi framför sig på isen. Och lite nördigt är det också att invänta 13.30, till den presskonferens som ska hållas kring planerna på ett 70 våningar högt hus i Telefonplan.

Såg igår klart sista avsnittet av House of cards och blev både arg och nöjd på en och samma gång. Det är ett lite öppet slut men ändå ett bra slut, det summerade mycket. Varför vill man göra en säsong två på det här? Alla mål var ju uppfyllda? Och Idol fortsätter i sitt mest spännande skede, uttagningarna. Resten blir en intressant balansgång, där det viktigaste är att gå långt men att inte vinna. Vad du än gör - vinn inte Idol. Det var aldrig vinnarna (med undantag för Agnes) som verkligen går vinnande ur tävlingen. Vem minns Markus Fagerwalls, Jay Smiths, Kevin Borgs eller Marie Picassos karriärer idag? 

För att återkomma lite till Krakow, på vår guidade tur vi gjorde, kom man ju oundvikligt in på påven John Paulus II uppväxt här. De som känner mig vet hur oerhört religiös jag är (not) men jag tyckte ändå att det var fascinerande att veta den finns en kollektion specialkläder för påvar, om de skulle få för sig att åka skidor utför. Blev oerhört nyfiken på "the pope ski jacket" som nämndes. Och är det så att en påve åker alpint i röd mantel? 

    En av de pinsammare händelserna under vistelsen var annars vår resa till Auschwitz. För att sätta oss i rätt stämning inför ankomsten dit visades det under den 50 minuter långa bussfärden från Krakow en dokumentär om Auschwitz. Det var svartvita dokumentära bilder, misär, elände och sorgsna pålagda stråkar. Vad gjorde jag under denna emotionella stund? Jag sov. Slocknade som ett litet barn i mitt säte. Jag kunde bara inte hålla mig vaken, hur mycket jag än försökte. Tyckte att det var extra pinsamt eftersom H i vårt sällskap satt på sätet framför och verkade vara väldigt drabbad av filmen. Han snöt sig med jämna mellanrum. Oj, var det så starkt? Tänkte jag. Och somnade igen. Efteråt försökte jag lite generat erkänna att jag somnat och fick till svar att alla andra också gjort det. Men snyftandet då? Snorandet? Det visade sig att H också hade sovit sig igenom hela filmen men stört sig på solen i ögonen och gång på gång försökt rätta till bussgardinen. Ett ständigt snytande visade sig vara en justerad gardin. Till min ursäkt vill jag dock säga att Auschwitz / Birkenau var en väldigt stark upplevelse och ett måste.

Klezmer-tisdag

Bio med M på söndagen, Kick-ass 2. Hit-girl är tillbaka - lika våldsam som i ettan! Fikan innan bion bjöd på hisnande uppdateringar på vad som hänt sen sist. Det mesta är det förstås sekretess på. Lustigt är dock att M frågar om känner någon som skulle vilja dejta en fantastiskt trevlig och kul kollega hon har, en 27 år gammal poptjej. Det är som om hon inte kände mig längre? Jag är 40. Mina vänner är i ungefär samma ålder och tro mig, de som är singlar vid det här laget, är förmodligen det av en anledning. Det är inte de bästa och mest fogliga exemplaren kvar, så att säga. Självklart finns det förstås också folk som gör slut med varandra i den här åldern men de är lite som de bästa prylarna på loppisbordet - de går åt innan ens loppisen börjat. 

Idol är tillbaka med det roliga första stadiet, när man får se alla knäppgökar utan självinsikt göra bort sig. Annars kröns måndagskvällarna åt Million dollar listing New York och nya hypade Top of the lake, i regi av Jane Campion. Jag vet inte.. första avsnittet kändes väldigt kärvt och inte direkt inbjudande. Man känner mest hopplöshet över bristen på samtal, känslor och den rådande machokulturen. Att män så okritiskt beter sig så illa gentemot kvinnor och att det är helt vedertaget. Har Campion velat skapa missmod och en otrygg känsla, så har hon definitivt lyckats.

Är jag den enda som tycker att Gry, Anders & co's reklam för Mix Megapol är en kulturreferens som kommer en 15 år försent? Vi gör om vinjetten till Vänner - woohooo! Wow, vilket stagnerat statement. Men det kanske finns nån tanke med det, eftersom Gry Forsell och mediahoran Henrik Johnsson också var som hetast kring -97 och kanske försöker de hitta tillbaka till sin målgrupp. Nu väntar jag bara på att The Voice slår till med en reklamfilm som gör en parafras på Tre kronor. Reine och Mimmi känns lite hett 2013.

Läste något om att politikerna vill göra Fridhemsplan till en mysigare plats. Jag hoppas för guds skull att det inte innebär att man återigen vräker en massa unika småbutiker och återigen bygger en jävla likriktad galleria. Och de boende på Kungsholmen önskar sig ett mysigt torg och en biograf. Då var det ju jävligt trist att man bara sålde ut biografen Draken på Drottningsholmsvägen och lät det bli ett förvaringslager för Selstor. Kulturen gråter fortfarande över den skymfen! Å andra sidan, om man nu inte går på bio, eller bitchar över priserna, så kan man ju heller inte klaga över att bion lägger ner verksamheten. Ingen verksamhet existerar bara för att se mysigt ut i stadsrummet.

Hålet och den gubbiga frilistan

Oh my... Här går skvallret i trappuppgången som frenetiska pingpongbollar. Det tog bara fem år att få klarhet men nu visar det sig att "bögarna ovanför", dvs våra grannar på övervåningen - inte alls är bögar. Den ene är inneboende och den andre, han bor på annat håll. Vilken chock! Alla dessa Prideparader man stått och specialstuderat SLM och Scandinavian Bears lastbilsflak, i hopp om att få se dem ihop - och så är de inte ens björnar. De är bara två straighta skäggiga män.

Apropå män som gillar män så är annars kära C helt uppslukad av toppmäklaren Fredrik Eklund i Million dollar listing New York, både av programmet och nu också Fredriks självbiografi "Bananflugornas herre" om hans karriär som bögporrstjärna. Nu börjar man ju fundera på om nästa steg är hon ska se igenom hans filmer också, att vi lagom till fredagsmyset går igenom rullar som Guilty pleasures, American porn star och den oförglömliga The Hole från 2003.

Äntligen är också Project runway tillbaka, när vi ändå är inne på ämnet homosexuella män. Säsong 11 bjuder på ett intressant spektra av karaktärer i vanlig ordning och favoriter börjar genast utkristalliseras. Tyvärr minns jag inte namnet på deltagarna än och vis av erfarenhet slår jag inte upp det på Google, eftersom det alltid slutar med spoilers och att man i förväg får veta vem som vann. Men jag gillar han med mustascherna (i mitten på övre raden) och hon den snygga (nr tre från vänster på övre raden).

Slutligen var vi på en liten middag igår med folk jag inte träffat på väldigt länge. Det var trevligt men vi är inga omogna barnrumpor längre. Kan inte förstå att studietiden i Karlstad ligger rätt lång bort i tiden nu. Typ 17 år bort. Helt galet! Med åldern har också C börjat fundera över sin frilista igen. Hon har helt plötsligt insett att hennes friligg börjar blir väldigt gamla. Colin Firth känns rätt långt ifrån Mr Darcy numer och Ralph Fiennes ser ut som en tråkig och tunnhårig velourfarbror i Skyfall. Betyder det att Justin Bieber är på väg in på listan nu?

En gnutta Ernst

Doftterrorn i trappuppgången fortsätter oförminskat. En kan inte hålla hygienen (och det krävs en del för att hela trappuppgången ska stinka, bara man kliver ut) och den andra fortsätter sin krigföring med att spreja ner uppgången i hemskt stark och migränframkallande kärringparfym av värsta sort. Nu har de arga lapparna dykt upp också. Passiv aggressivitet i lappform men ingen vågar ta itu med problemet genom att prata med de inblandade parterna.

I helgen var det annars dop, där C's nya brorsdotter döptes. På ett sätt var det ändå en lustig begivenhet, med en präst som ältade på om Jesus och Gud, inför rätt många agnostiker och ateister. Jag blev då inte mer övertygad igår, speciellt inte kring arvsynder och Gud som den fruktiga delen av vinbären. Ändå är det rätt kul med en annan yngre släkting på dopmiddagen efteråt, som mycket färgad av internationell fotboll nu krävt att få bära ett kors runt halsen. Inte kanske så mycket för sin djupa religiösa övertygelse, utan mer för alla hens idoler alltid kysser sina kors runt halsen, när de antingen kliver in på planen eller gjort mål. Hm, det kanske ändå tyder på att herrens vägar är outgrundliga..?

Den Krakowska trumpetens metamorfos börjar ta form, liksom alla minnen från stan. Vill man matturista är Krakow fantastiskt. Bra restauranger till löjligt låga priser, vilket fick oss att känna som kungar i baren - varje dag. Dessutom är stan spännande med sin blandning av fantastisk arkitektur, historia och smuts. Ja, även smutsen är intressant - alla nedgångna hus med fantastiska gamla fasader, som om bara hade haft lite Ernst-gener i sig, velat köpa, rusta upp och bott kungligt i. Till smutsen räknar jag också alla spännande loppisar, där man kan köpa galna saker till småpengar och putsa upp till ny glans. Enorm utvecklingspotential!

Snart drar tv-hösten igång också men redan nu måste jag rekommendera fascinerande Million dollar listing New York. Handlingen cirkulerar kring tre stjärnmäklare på Manhattan. Oerhört beroendeframkallande men samtidigt lite som att titta på en bilolycka, där man egentligen borde vända bort blicken. Psykopat-graden på vissa av mäklarna är hög och skrämmande cynisk. Så å ena sidan är man fascinerad av att se dem i action på sitt jobb men man skulle aldrig vilja vara deras vän, eller ens nära bekant. Sen är ju svenske Fredrik Eklund en karaktär utan dess like. Mannen som började sin karriär som bögporrskådis, startade framgångsrika IT-företag till att idag vara en av New Yorks högst ansedda mäklare som typ inte åtar sig några jobb för under en miljon dollar.

Den Krakowska trumpeten

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte men redan första dagen, under de första timmarna på semestern i Krakow, landar jag på en loppis och köper en gammal trumpet. Om den bara hade varit gammal, så hade kanske varit bra men den var dessutom misshandlad, trasig, smutsig, kolsvart... Ja, en fd trumpet. Just pga. skicket så fick jag den ändå rätt billigt. Vem vill ha en obrukbar genomskitig trumpet, mer än en knäpp svensk turist? I alla fall åkte åbäket med hem i resväskan och nu håller jag på att kräkas av äckel när jag rengjort den. Efter första vattenbadet var vattnet i baljan svart, fullt av damm, hår, tussar av "något", spindlar, kryp, gräs och jord. Nu efter tredje badet och diskningen börjar den faktiskt likna något. Fortfarande helt obrukbar förstås men ändå lite stilig. Man börjar fundera vad denna trumpet kan ha gjort för ont, för att nån skulle avreagera sig på den så våldsamt. Tratten är sned, tryckknapparna är borta, likaså munstycket, det mesta är tillknögglat. Kanske var det någon impulsiv jazzmusiker som efter att ha snedtutat hela kvällen på jazzklubben bankat in den i första bästa vägg och samtidigt svurit en lång polsk svavelosande svada. Och Zbigniew, bandets pappa, hade fått trösta trumpetaren; "lugn Mieczyslaw, imorgon köper vi en Schilke åt dig. En riktig trumpet, inte sånt där skit du haft nu. Men så där går det när du gör snabba affärer med skumma typer, som säljer fynd ur bakluckan på sin bil". 

Hörde en märklig kommentar i helgen angående Jonas Gardells twitterinlägg om kvinnor i bhurka och att de såg ut som att de tagit med sig enmanstältet. Än en gång vrålade folk ut att man inte får skämta om vad som helst och att det var rasism. Det är det per definition alltid när man "hånar" andra nationaliteter och religioner än sin egen. Sen dyker det då upp en PK-rabiat lirare i P4 och påstår att det inte är ett dugg bättre med komiker som skämtar om den egna folkgruppen, sin egen religion, sexuella minoritet och etnicitet. Det är lika nedsättande och också rasism och därmed också fel. Som att Özz Nujen inte ska göra sig lustig på alla kurders bekostnad - för han representerar inte alla dem, lika lite som Jonas Gardell är alla homosexuellas samlade röst. Till slut börjar man ju undra... vad fan får man skämta om? Blommor? Gem?

Sista veckan semester och den ska avnjutas på hemmaplan. Stockholm är verkligen fantastisk på sommaren och ett tecken på att staden verkligen börjar bli en storstad är väl att ett evenemang inte behöver dränera resten av stan på aktiviteter. Samtidigt som Pride drog fullt med folk och det var party på ett fullsatt Östermalms IP så drog också Stockholm Music & Art fulla hus med sina utomhuskonserter på Skeppsholmen (över 10 000) och samtidigt pågick det en udda kinesisk festival i Kungsan som också lockade väldigt mycket folk, liksom en stor veteranbilscruising. Kul!

Försöker slutligen tänka mig in i en av årets stora svenska sommarhitar - ur ett vardagsperspektiv. Vad är det han sjunger egentligen - och borde han inte ta det lite soft med tanke på sitt magstarka artistnamn? Kim Kejsarsnitt sjunger strofer som "du ser ensam ut - så ta av dig kläderna". Jo, det är ju det första man säger till en ensam tjej man ser. Hörru - ta av dig kläderna om du känner dig ensam!