Novell, uppsats och allt det andra

Ny vecka... Helgen var bra. Restaurangbesök i lördags då vi besökte Tradition. Något så ovanligt som en svensk restaurang, som bara serverar klassisk husmanskost och inget annat. På något sätt kändes det som att man hittat sin nisch där och att kundkretsen var... hm, många äldre och pensionärer. Peppad av DN's hyllning för några veckor sen kände jag mig modig och beställde in blodpudding till varmrätt. Jag vet inte varför. Jag gillar ju inte ens blodpudding. Lyxig 150-spännvariant eller den för sju spänn - det är inte gott ändå. På söndagen blev det så lite populärkultur med Rain man på Rival. Man inser att man är lite skadad av seriös(are) teater när man stör sig på det farsartade och på att folk applåderar efter varje scen. Det är lika stort ofog som de här jävlarna som applåderar flygplanslandningar. Robert Gustavsson funkar väl helt ok som den autistiske Raymond men det är Jonas Karlsson som äger föreställningen. Han är, tveklöst, Sveriges bästa skådis.

Annars är det mycket skrivande nu. Det här är typ det enda moment på hela läsåret som jag sett fram emot: b-uppsatsen. Helt plötsligt mitt i det arbetet drabbas jag också att kreativt flöde inför en novelltävling som Pixie och jag bestämt oss för att delta i. Inlämning sista april. Kämpar nu för att hinna klart och skicka in i tid. 

Och så lite musik. Håkan Hellströms nya singel är bra, medryckande men det vet ju alla vid det här laget. John Grants nya platta "Pale green ghosts" får man inte missa och låt er inte bli avskräckta av att han samarbetar med Sinead O'Connor. Glaciers är en av årets bästa låtar. Mycket bra musik är på gång. 29:e maj släpps Oskar Linnros nya platta "Klappar och slag", 17:e april kommer Britta Perssons "If I was a band my name would be forevers" och Fran Healy, sångare och låtskrivare i Travis, spammar sina fans (däribland mig) med att nya plattan nu är klaaaaar. Det ser vi fram emot, även om nya singeln Another guy är sådär. Nytt med Makthaverskan bör man också kolla upp, liksom att kanadensiska indierockarna Besnard lakes släpper nya "Until in excess, imperceptible UFO" redan 2:a april.

Postkolonial köckemödding

Man borde väl skriva någonting, för att hålla ångan och intresset uppe... Nu är det verkligen som 10 meter kvar av upploppet i skolan. En sketen muntlig redovisning och en hemtenta kvar, sen är det dags för uppsatsskrivande i 11 veckor. Förra helgen spenderades med att bla fira en god väns 40-årsdag och att spela biljard. Det gick sådär men jag fick åtminstone mycket beröm för att jag var välklädd dagen till ära. Det kanske säger något om hur jag spelade i övrigt...

Hunnit se Du gör mig galen också. Alltså, VEM kom på den svenska titeln? Den är så dum att endast EN person med inflytande kan ha kommit på det. Två personer kommer inte på en sån sak samtidigt. Jag gillade filmen men hamnade ändå i en diskussion med C om helt andra saker efteråt. Allt ifrån att Bradley Cooper INTE passar som Mr Grey i en filmatisering av Femtio nyanser av honom, till att Jennifer Lawrence ser ut som en finsk söt docka, till att män är patetiska som hånar religiösa människor å ena sidan men å andra sidan så djupt förlitar sig på personligt utformad vidskeplighet, för hur det ska gå för deras favoritlag i nån sport. Hur kan man ens tro att det ska ha någon som helst påverkan på ett fotbollslag hur jag hemmavid placerar mina fjärrkontroller? Eller vad mina egna ritualer har för effekt på en match som pågår 50 mil längre bort? Det värsta är att jag kommer på mig själv vara likadan. Det finns nån naiv tro ändå, att om jag har en bra dag, om jag räknar ner boxplay med tidtagarur eller inte zappar mellan olika matchrapporter - så kommer det ha positiv effekt på SSK. Och det är ju bara dumheter, det vet ju jag också. Eller.....?

Pirjo Pitkämäki aka Jennifer Lawrence

Läser på polska nyhetssidor (de få som INTE ältar valet av ny påve) att San Francisco stad funderar på att ta bort Lech Walesa street och ge den ett annat namn. Den hyllade Solidaritetskämpen, elektrikern som blev både president och Nobelpristagare har hyllats världen över och fått bland annat en gata uppkallad efter sig i San Francisco. Nu häromsistens lyckades samme Walesa uttala sig om homosexuella och sa på fullt allvar att de inte borde sitta i samma kammare som övriga riksdagsledamöter - utan bakom en vägg, eller nåt. De behöver inte synas. I Polen har debatten rasat efter det och trots hård kritik har Walesa vägrat ta tillbaka sitt uttalande. San Francisco reagerar med att nu vilja ta bort hans namn från en gatstump.

Kvinnor!

Dagen till ära vill jag passa på att hylla tio suveräna kvinnor som gör tillvaron lite bättre:

Lena Dunham, självklart. För att hon är genial.

Annika Lantz, självklart. För att hon är Sveriges bästa radiopersonlighet. Och genial. Hur mycket skit som än kastas på henne (från män).

Maria Andark, SSK's klubbdirektör. För att hon kvick, kommunikativ och inte tar skit från någon. Vårt gamla lag känns plötsligt... modernt och i framkant?

Zaha Hadid, arkitekt. När Stockholm väl bjuder in en av världens största arkitekter - så låter man henne utveckla Upplands Väsbys stationsområde. Inget ont om Upplands Väsby... men WTF? Öppna plånboken och låt Hadid utveckla något spektakulärt i innerstan! Norra Djurgårdsstadens skyline eller det som ska ersätta Tors torn. Nu!

Linnea Folkesson & Malin Rundström. Ägarna bakom Himmelska hundar. By far, bästa hundvänliga kaféet i stan.

Regina Kevius, Stockholms stadsbyggnads- och idrottsborgarråd. Ung, handlingskraftig och Yimby:ist.

Alla pärlorna (ja, de kallar sig så) bakom Pärlans konfektyr. Gudomliga kolor, kombinerat med 40-talsvintage - kan man annat än smälta?

Ellen von Unwerth, fotograf. När får hon tre våningar på Fotografiska?

Janet Leon. Folk får säga vad de vill men hennes Heartstrings är den moraliska vinnaren av hela melodifestivalen. Tidernas skandal att den inte ens gick vidare. Med eller utan catsuit & binda i ett.

Och så lilla C, förstås. För att hon är briljant, smart, rolig och gör mig till en så mycket bättre människa.

Rockers of the world, unite!

Förbjuda barn på kafé-debatten har rasat ett tag och egentligen förstår jag inte alls problemet. Varför måste det till förbud och diskriminering, när det förmodligen skulle kunna räcka med lite profilering. Givetvis är det en tvåvägskommunikation: småbarnsföräldrar kan inte och får inte förutsätta att andra kafégäster ska vara deras ställföreträdande barnvakter när de går på kafé och vill ha lite lugn och ro. Däremot blev det rätt äcklig stämning och attityd igår på Twitter när ett gäng überfeminister slog tillbaka frågan och tyckte att det inte är barn på kafé som borde förbjudas - utan heterosexuella män. Överhuvudtaget, i det offentliga rummet. Ja, det var ju ett välbalanserat argument. Och sen undrar man varför feminismen brottas med den ständiga fördomen att man är manshatare och varför den ständigt jobbar i motvind. Just pga. av de här kvinnorna som faktiskt inte är ute efter jämlikhet, utan helst vill ersätta patriarkat med matriarkat. Om inte den kommentaren är ett bevis på generaliserat manshat så har inte påven rolig mössa. På det sättet håller jag med Annika Karlsson Rixon, queerteoretiker och fotograf: vill man få något sagt och uträttat så är det bästa utgångsläget en mjuk vänster. Låter man de hårda, rabiata ta över frågan så riskerar man plakatpolitik och tappar direkt åhörare. Främst männen men också många kvinnor, som inte vill inkluderas i den fradgatuggande retoriken.

Sen kan jag definitivt hålla med om att våld och kriminalitet till en stor stor majoritet är ett mansproblem och att det är ett problem att det hela tiden tillåts växa upp nya generationer av unga arga män som fortsätter att fostras i dåliga och dumma attityder. Som att cykeln aldrig bryts. 

På lördag är det så dags, nej, jag tänker inte på nytt avsnitt av Mr Selfridge. Tycker serien blir allt bättre och detsamma gäller för Girls. Fattigmans-Sex and the city.Men jag tänker inte ge mig på att jämföra serierna, för jag har typ aldrig sett ett helt avsnitt av SATC. Kan inte relatera till de glamourösa miljöerna och konceptet som nu är så förstört av alla vidriga Real housewives of-serier. Har man sett ett Real housewives-program från valfri stad så har man sett alla. Det måste inkludera sönderopererade ansikten (mega-ducklips) och vräkig rikedom, utan någon som helst känsla för smak. Men till saken: på lördag är det förstås dags för final i Melodifestivalen och som jag ser det så kan bara en man vinna det här. Jag hoppas verkligen att alla hårdrockare där ute, som i vanliga fall dissar allt var melodifestival heter, enar sig som en kropp och röstar fram Ralf Gyllenhammar till seger.

Sen är det besvärande att P3 redan aviserar att Gyllenhammars låt inte kommer att spelas på P3 i någon stor utsträckning. Det är återigen ett besvärande tecken på när ett fåtal personer sitter på makten och tillåts styra den offentliga debatten. På P3 är det väl ungefär tre personer som styr majoriteten av musikutbudet och just nu är det bestämt att man ska hårdprofilera sig mot svensk hiphop.Ovidkommande om det är bra eller dåligt - vi ska spela svensk hiphop. Varför? Vari ligger public service-tanken med det?

Klint och gurkorna

Insåg en sak till idag, när jag besökte Hilma af Klint-utställningen på Moderna. Film får man aldrig avfärda med argumentet att den är tråkig. Konst kan man aldrig avfärda med argumentet att det är fult. Men jag gör som jag vill! Hilma af Klint må ha varit en föregångare men hela det här gullandet på sistone, det unisona hyllandet - det ger jag ingenting för. Det känns mer som ett kollektivt dåligt samvete och en förevändning för att skriva in henne i konsthistorien, bakvägen så att säga. Och det är helt ok - hon ska finnas med där. Det som är fascinerande med Hilma af Klint är att hennes konstnärskap förblev helt okänd under hennes livstid och först 20 år efter sin död upptäcktes hennes konst. Då möttes den med viss skepsis och Moderna muséets dåvarande chefer Pontus Hultén och Carlo Derkert ska ha yttrat något i stil med "vi har alla våra excentriska mostrar och fastrar som målar men det är inget skäl till att ställa ut dem på museum". Först på 80-talet fick hon sitt rykte och renommé, när man faktiskt insåg att hon som solitär konstnär föregått de abstrakta expressionisterna och färgfältsmålarna (Kandinskij, Malevitj och Mondrian) men ett decennium. Problemet var ju dock att af Klint verkade helt ensam och isolerat, utan inspiration utifrån och utan att inspirera någon inifrån. Så ingen kände till henne under hennes livstid och därför har hon heller inte gjort något avtryck på kommande generationer. Pionjär men samtidigt helt utan inflytande. Så självklart ska Hilma af Klint hyllas som en stor konstnär och pionjär men ärligt talat.. med lite perspektiv, hennes konst är rätt trist.

Snart drar kvalserien i hockey igång också. Kvalseriepaketet för alla matcher är inköpt och spänningen kan snart börja. Vilka lag som kvalificerat sig? Vi såklart och fifflarna/knätofsarna, gröthalsarna, grisarna, skoterraggarna och sen är det lite öppet. Kan bli gurkorna men också aporna. Visst borde man gå tillbaka till de här mer genuina svenska namnen, såsom det är speedway? Finns det nåt värre än lag som Udominate från Umeå, där man till och med säljer ut språket till bäst betalande företag. Södertälje borde bli Kringlorna och Västerås Gurkorna. Frölunda från Göteborg skulle givetvis få byta namn till Framstjärtarna.

Måste också nämna Girls, som efter en knackig start börjar bli allt bättre. Lena Dunham börjar excellera i bra dialoger. Fast jag fattar fortfarande varför alla snubbar i serien är så fula. Och varför brudarna skulle se upp till dem.