torsdag 31 januari 2013

La fille qui

Känns som att det var länge sen nu. Igår var det muntlig redovisning i klassen igen. Den hundra-fucking-sjutti-elfte i ordningen. Det enda positiva med de ändlösa redovisningarna är väl att man numer kan tala rätt fritt inför folksamlingar, utan nervositet. Se där, ännu en raserad fobi. Det intressantaste hände dock före själva lektionen. Vet inte riktigt hur det gick till men diskussionernas vågor svallade höga och det var nästan lite aggressivitet i luften och helt plötsligt outar sig en av personerna i sällskapet. Då blir det tyst. Ett kort tag åtminstone. Efteråt i pausen var hon smått chockad över att hon sagt det rakt ut. Som att det var en hemlighet som oplanerat bara sluppit ut i stridens hetta.

Planeringen inför en New York-resa är redan igång. Det ska bli så kul! Försökte få lite tips på Flashback men fastnade istället på en tråd med titeln "funderar på att bli hemlös i LA". Jag vet inte... känns det inte fruktansvärt i-landspatetiskt att ens resonera kring hemlöshet som ett livsval?

Var annars gräsänkling förra helgen och vad gör en halvung man när han får chansen: sambo- och hundfri och dessutom på en löningshelg? Han ägnar lördagskvällen åt att tillsammans med 70-talet pensionärer gå och se den superdeprimerande Amour på bio. Ensam. Michael Haneke har skapat ett litet diskbänksrealistiskt mästerverk här men munter är det verkligen inte. Kände mest att det var ett ämne som kom för nära, som låg för nära verkligheten och vardagen. Ålderdom, demens, ett sakta förtvinande och borttynande. Man kunde nästan känna de växande klumparna i åskådarnas magar, hur de reflekterade över sitt eget åldrande och vad som väntar runt hörnet. Aldrig har väl tystnaden varit så kompakt när väl sluttexterna började rulla.

Vägde upp Amour med att dagen efter se Ang Lees fantastiska Berättelsen om Pi. Otroligt snygg film och gjord med en stor portion charm. Känns som att den här filmen skulle kunna vinna en del priser på Oscarsgalan, inom scenografi, det tekniska, fotot, osv. TV-mässigt är ju nya säsongen av Mästerkock igång och det verkar vara ett spännande gäng i år också. Jag håller på gotländskan! Eller Calle. Det bästa på tv just nu annars är Allt faller. Helt fantastiskt roligt. Välskrivet manus, bra skådisar och det känns som att man fått med varenda liten kändis till att göra små cameobiroller. Jonas Gardell är riktigt bra, Johan Rheborg är som han alltid är men bäst är nog ändå den extremt självupptagna Marie Göranzon som Gardells manager.

En pilgrims död är helt ok, även om det är liiiiite väl pratigt och tråkigt på det sättet att man inte nyttjat SVT kunskaper i scenografiarbetet (se Torka alltid tårar med handskar). Man får knappt se några tidstypiska 80-talsmiljöer alls och nästan alla scener är skjutna inomhus, i mörker eller med nåt slags grodperspektiv upp mot hustaken. Jonas Karlsson äger hela serien men det är också befriande att se Kjell Bergkvist vara helt neutral, utan att bli så där typiskt Kjell Bergkvist-ig med alla sina manér. Jakob Ericson är också väldigt bra, tillsammans med Helena af Sandeberg. Leif GW's version av Palmemordet känns annars som ett väldigt tunt argument till att begå ett statsministermord.

tisdag 22 januari 2013

Januari

Guldbaggegalan är över och chockerande nog kammade Call girl hem noll priser. Känns nästan som ett lika stort och oförklarligt rån, som när Förortsungar länsade favoriten Farväl Falkenberg på alla priser 2006. Uppenbarligen provocerar Olof Palme fortfarande, även på film. Men ju mer jag tittar på film desto mindre förstår jag hur olika filmjurys gör sina nomineringar. Hade nöjet att se Tarantinos senaste Django unchained i helgen och nu råkar jag veta att den är Oscarsnominerad i ett antal klasser men inte i vilka. Mitt tips direkt efter filmen är att den som skiner absolut mest och gör den i särklass bästa rollen - är Samuel L Jackson. Han borde vara nominerad till en bästa manliga biroll. Det är han inte. Christoph Waltz är det däremot och det är det väl inte så mycket att säga om... han är också bra. Och att Tarantino skulle vara nominerad för Bästa originalmanus, direkt för film, känns löjeväckande. Är det något Tarantino är känd för så är det att hans filmer har extremt banala handlingar. Allt som oftast handlar det som hämnd, hämnd kantad av enorma mängder blod, hjärnsubstans och överdådig action. Det enda Tarantino briljerar med är dialogen och den är verkligen nedtonad i den här filmen.

Såg annars att Globen kan få ett nytt IKEA och ett nytt köpcenter. Det är ju verkligen det Stockholm behöver! Nya köpcenter, fyllda av H&M, Lindex, Kappahl, Kjell & company och Clas Ohlsons. I slutändan är det ju så, att handlar om orsak och verkan. Å ena sidan tjatar folk om att det behövs lite nya affärer, butiker och märken i galleriorna - å andra sidan: Moodgallerian som är fylld av bara unika affärer - den står mestadels tom. Medans folk flockas på Kappahl och H&M. Och samtidigt som människor som å ena sidan just flockas på H&M och Kappahl så skriker andra högt över de slavlikande arbetsförhållandena i Asien, där kläderna tillverkas. Som om orsak och verkan inte existerar. Som att man inte alls förstår sambanden mellan billiga varor och ännu billigare produktionskostnader.

På onsdag börjar skolan igen. Jag och 25 högmotiverade pensionärer som står som retade rodeohästar i fållan - redo att släppas ut i manegen. Själv försöker jag bara hålla ut en sista delkurs innan det sen äntligen är dags för uppsatsskrivning. Känner att det är lika bra att gå all in där. Tänkte jag skulle sammanfatta konsthistorien, 4000 år, på 12 sidor. I typsnitt Sybil green, storlek 18.

torsdag 17 januari 2013

Tuffe Leffe

Ännu en natt på psyket. En sån där natt där man tassar på tå, eftersom vi har säkerligen 3-4 "björnar" man inte vill väcka. Dagarna sen sist har spenderats i barndomshemmet (som kattvakt) och bland annat hos veterinären. Vår hund var det inte så stora problem med men bilden som mötte en när man kom in och satte sig i vänthörnan var stark - nästan som tagen ur en film. Ut från ett rum kommer två rödgråtna barn, snyftandes och snorvlandes. Efter dem, med tunga steg, kommer pappan i familjen - med en tom kattbur. Inför barnen vill han hålla humöret uppe, när han betalar i kassan. Barnen springer tillbaka till rummet och vill ta ett sista farväl. De är otröstliga. Oh the drama.

Hann under besöket i Södertälje också med att gå till tandläkaren. Tuffe Leffe, som jag kallar honom skämtsamt. Alla i min närmaste omgivning är irriterade på att jag fortfarande går till honom, eftersom han helt uppenbart rövknullar sina kunder med saltade notor - som är dubbelt så dyra som om jag gått till en privattandläkare hemmavid. Det var hejhej - det ser fint borstat ut - fyra röntgenbilder - lite rensande av tandsten och tack & hej. På tio minuter - 1150 spänn! Men nu är det slut med det. Med den kostnaden för 10 minuter så kan han komma upp i en lön på 6900 kronor i timmen! Är arg på mig själv att jag köper det här lurendrejeriet men jag glömde avboka tiden, tills det sen var försent. Som om inte förnedringen var tillräcklig så pratade han förutom om min tandstatus om sin segelbåt (som JAG finansierar) och så gnuggar han min kind för att berömma mig, för hur bra borstningen är. Tack.

lördag 12 januari 2013

Käk och fördomar

Alltid finns det saker att irritera sig på. Sveriges största krog, Berns-filialen Nosh & Chow slår upp sina portar i dagarna. 150 sittplatser, restaurang, tre barer och inhyrda specialinredare (nä, Lulu Carter platsade inte in där..) som gjort något megaunikt. Vill man åtminstone få det att låta som. Mycket av den exotism man använt sig av inredningen är ju egentligen bara ett svassande med fina namn och platser. Inredningen är ett härligt kosmopolitiskt mish-mash att detaljer från världen. Här finns handfat som egentligen är drickskar för hästar, hämtat från ett lada i Provence, trä från ett nedlagt apotek i Toulouse, fönsterluckor från en spansk bank och bardisken är uppbyggd av gatustenar från Las Ramblas i Barcelona. Tydligen är ursprunget här viktigt och det hade kanske inte varit lika fiiint om baren var gjord av gatstenar från torget i Mjölby, om träet kom från en gammal pizzeria i Vingåker och fönsterluckorna är rester från det som blev kvar från ett nedbrunnet dagis i Degerfors. Nåväl, till Nosh & Chows försvar får man säga att inredningen ser fantastisk ut och av det man läst är maten också den strålande.

Brunch på Elverket idag, apropå mat. Hur som helst så står i kön till kassan - och jag erkänner en sak: jag är fylld av fördomar kring andra människor - en riktig typ. Jag är inte stolt över det men samtidigt finns det inget som ryggkliar egot mer än när de egna fördomarna stämmer och det verkligen visar på hur enkelspåriga vissa människor är. Hur som.. till scenariot som utspelar sig. Framför oss står en lirare som i mina ögon bara skriker "kåkfarare". Det står stämplat "kriminell" i pannan på honom, hur mycket han än försöker föra sig i de fina(re) salongerna och smälta in. Hela uppenbarelsen, från kläder, kroppshydda, snack, guldkedjor, överdriven solbränna, tatueringar och det otåliga adhd-beteendet. Som om man då inte redan har det där stigmat över sig - så betalar karln med en missfärgad tusenlapp. Den lilla tjejen i kassan börjar svettas lite lätt men låter honom passera med växelpengarna och studerar sen tusenlappen en gång till. Hon försöker diskret tillkalla annan personal för att de ska göra en andra bedömning. De kollar på tusenlappen igen och försöker hålla den mot en lampa. Jag vill inte dra några snabba slutsatser, men ser man ut som en gorillabankrånare och har lite svårt att stå till och koncentrera sig - måste man dra till sig än mer uppmärksamhet genom att inte bara betala med en tusenlapp (såna får man väl inte ens ut från bankomaten?), utan dessutom en väldigt blå tusenlapp...?

torsdag 10 januari 2013

Nytt år

Segt att koma igång med nytt år. Mitt nyårslöfte känns mer som ett mantra från tidigare. I år, då jävlar... I år blir det sociala året. Jag ska lära mig laga 12 nya maträtter och bjuda 12 nya vänner på dem. Och så ska jag sluta äta så mycket socker, jag ska kröna varje dag med en god gärning och skriva ner alla glädjeämnen i en burk och plocka fram den burken när året är slut. Eller blir det lite för mastigt? Mindre socker och mer snällhet kanske räcker? Minns också att vi (mestadels jag) klockan halv fem på nyårsnatten formade ett nyårslöfte om att försöka hitta den lärarinna jag var kär i, när jag gick i typ fyran, femman. Lever hon ens idag? En sak är i alla fall säker - det blir inget tvångsmässigt fotograferande i år.

Ser fram emot 2013. Det kommer att bli ett bra år, kulturellt och socialt. Teatrar är inbokade, vi hoppas också på ett antal inflyttningsfester, bruncher, museibesök, födelsedagsfester - och en resa till New York. Musikaliskt så tycker jag redan januari börjat lovande. Alice in chains släpper singeln Hollow, som nästan är parodiskt mycket Alice in chains och helt ok. Bowies comebacksingel efter tio års tystnad Where are we now är oväntat bra och oväntat vemodig.

Apropå musik så gjorde jag "misstaget" att berätta på Facebook att min stereo efter 22 års trogen tjänst gått sönder och att jag inte skulle köpa en ny likvärdig, utan köpa något mindre och mer anpassat efter hur musiklyssnandet ser ut idag. Så det blir ingen mer vinylspelare och ingen spelare för kassetter, bara CD och USB- och Ipod-dockstation. För första gången fick jag beskåda det numer berömda fenomenet Vita kränkta män - riktas mot mig själv. Manliga vänner, 40-plussare som var upprörda över hur jag kunde överge den klassiska vinylspelaren och gå över till sånt trams. Tja, allting har sin tid och hur ofta drar man fram sina gamla LP-skivor nu för tiden? Typ aldrig. Hur ofta lyssnar du på kassetter? Aldrig. Även CD-skivan är på väg ut och förlegad, så egentligen borde jag struntat i en sån också och bara satsat på en laptop, Spotify och ett par schyssta högtalare till. Men där gick gränsen.

Kul är också att svenska Searchin for sugar man fick en Oscarsnominering inatt, för att bästa dokumentär. Mycket välförtjänt.