söndag 26 februari 2012

Tjena kexet, sitter du här och smular?


Oscarsgala inatt och egentligen har jag inte så mycket att säga om det. Sitter inte inne på nån expertis, eftersom jag inte sett så många av de nominerade filmerna. Tycket däremot att det är så trist att ingen annan svensk kanal velat konkurrera med kanal 9 om sändningarna - vilket gör att man återigen är tagen som gisslan av Filip & Fredrik. Vill man se galan är man tvungen att stå ut med dem.

Bra dag idag. Långpromenad runt halva Söder, hundarna skötte sig exemplariskt och när vi kom hem så bokade vi äntligen årets vårresa. Nedräkningen till april kan börja. Vart vi ska? På 10 poäng, vart är vi på väg? Vi lämnar korsning mellan två tamfåglar och reser mot skakig stad som haft flera namn. Staden är alltid kall även om vi färdas på sydliga breddgrader.

Sett två avsnitt av Kontoret nu och inte var det väl så hemskt? Henrik Dorsin är bra, även om en del utsvävningar hade kunnat strykas. Björn Gustavsson är kanske det stora problemet, eftersom han inte känns trovärdig som tönt, likt Gareth med ollonfrisyren, i originalet. Det är inte jättebra men det är inte jättedåligt heller.

fredag 24 februari 2012

Prat, prat, prat

Måste erkänna att jag väl kanske var en av de få som faktiskt följde kungadramat hela natten, med Ritva Rönnbergs hopplösa liverapporter utanför ett regnigt Karolinska - utan att ha nåt nytt att berätta. Man led verkligen med Ritva där. En ny prinsessa och tronarvinge är född och det är lite som melodifestivalen: ingen "tittar" men ändå tittar och vet alla allt och har en stark åsikt om det. Även om man nu inte är rojalist, jag förstår verkligen inte det oerhörda vänsterhat som dämde upp samtidigt. Eller är det bara jag som har såna vänner på min Facebook? Jag kan köpa det trista gamla argumentet med kungafamiljen som "fångar" och födda in i ett ickedemokratiskt ämbete - så långt ifrån i övrigt rådande normer, även om jag inte riktigt ser kritiken i det. Jag tror inte att vara kunglig är så himla skoj alla gånger och om det strider mot normer - så är väl det bra? Vad hände med krossandet av normerna, i alla sammanhang? Den sociala hierarkin sticker i ögonen men sånt finns ju överallt. Hade det inte funnits ett kungahus hade det varit nåt annat. Vi kan inte ens åtgärda de sociala hierarkierna på vår egen arbetsplats. Däremot kan jag inte förstå dem som önskar kungafamiljen en ond bråd död och använder apanaget som argument. Det blir verkligen jättekonstigt när någon vänstervriden uttalar meningen "en till jävla parasit att försörja". Vänstern om någon är väl de som vurmar för de klassiska samhällsparasiterna (enligt högern: bidragsberoende, arbetslösa, kriminella) men nu helt plötsligt gör man skillnad på parasit och parasit? Dessutom vill jag tro, att även om kungen är en fåntratt som trampar i klaveret med jämna mellanrum (för våra skattepengar), så är den lilla skattepeng vi bidrar med överkomlig, med tanke på hur mycket kungafamiljen faktiskt bidrar med i PR för vårt land, i form av turism.

Kan inte förstå hur man kan uppbringa så mycket hat för ett par nyblivna föräldrar och ett nyfött barn - vad hände med humanismen där?

Det är med stort intresse jag följer debatten som Maria Sveland startade i DN, om högerns snabba avfärdande av vänsterns argument som "politisk korrekt" och hur man fått ordet att bli något väldigt negativt menat. PK kan man dessutom slänga in i alla möjliga sammanhang, mot vänsterdebattörer, för att avfärda nån man inte vill eller orkar diskutera med. Så långt är jag med. Men jag blir lite bekymrad över Svelands alla känsloargument och hopklumpandet av högern, borgerligheten, Sverigedemokraterna och Anders Behring Breivik - i ett och samma paket. Idéer och tankar som befruktats, idéer om problemet med invandringen och feministerna. Högern ska inte försöka avsäga sig ansvaret för att det är i deras idéflora som Breivik hämtat sina idéer och byggt sitt hat. Hat för kvinnor, kriminella invandrare, de svaga i samhället, islamister och de politiskt korrekta medlöparna inom vänstern.

Mycket av Svelands ilska har startat i den smygrasism som börjat pyra i och med alla dödsskjutningar i Malmö. Ve den som säger nåt om alla mordoffers och förövares ursprung. Problemet är väl återigen att media och mediala tyckare lägger locket på, lägger ansvaret på bristande samhällsresurser och inte vill diskutera vålds- och machokulturer. Man kan inte klumpa ihop alla invandrare som en enhet och säga att alla "ickesvenskar" i Malmö är kriminella. Ingen skulle prata om "typiskt västgötar" som en utpekande grupp, om ett mord begicks i säg.. Skara. Det här är enskilda och kriminella individer, offer för dåliga resurser, ett exkluderande samhälle och gängkultur. HÄR är det alltså väldigt viktigt med att separera den enskilda individen (syndaren) från en grupp och mentalitet och inte kollektivt skuldbelägga alla. Och det är ju fullt logiskt. I fallet med Anders Behring Breivik däremot - så är det inte så. Behring Breivik är inte ansvarig för sina gärningar utifrån den enskilda psykiskt sjuka galning han är - nej, han är plötsligt en representant för alla högervärderingar i största allmänhet. Här finns det ingen särskiljning alls mellan en radikal centerpartist och vår tids värsta massmördare. Kollektivt skuldbeläggande utifrån en avart. Kritiska tankar kring en kollapsad invandringspolitik och segregation är ungefär lika stämplande som rasism, som att all kritik mot Israels ockupationspolitik ALLTID är antisemitism. Rasistkortet, eller än värre, Goodwins lag - det är vänsterns motsvarighet till högerns PK-kort. Det är en fråga lika omöjlig att diskutera som narkotika. 

Det känns som en slumpartad och missvisande debatt styrd utifrån resultatet och inte från den huvudsakliga intentionen; hypotetiskt: vad hade hänt om Anders Behring Breivik misslyckats med sitt dåd och bara råkat spränga sig själv i luften innan han hann skrida till verket - samtidigt som Taimour Abdulwahab hade lyckats med sitt uppsåt och sprängt 50 oskyldiga julshoppare i luften på Drottninggatan? Hade vi skuldbelagt på samma sätt då? Hade Breivik varit en ensam galning då och Abdulwahab en särdeles ful fisk i en destruktiv religionsyttring som utnyttjat den svenska okritiska toleransen? 

onsdag 15 februari 2012

Idioten och funderingar kring minne


Jag förstår mig inte på folk. Vi har alltid haft en väldigt gapig och skrikig granne i huset. Tror jag tidigare benämnt honom som "AIK-idioten", eftersom han alltid skriker som en stucken gris när AIK gör mål - i nån valfri sport. Men han skriker lika mycket när han spelar tv-spel eller umgås med sina vänner också. När jag var nyinflyttad i huset hade han en flickvän, en sambo. Då skrek han på henne. Det var verkligen fascinerande att lyssna på två människor som skriker som idioter på varandra, som tycks ha så låga tankar om sin partner - att såna människor fortfarande vill vara ihop med varann. Hur som helst så fick hon nog efter ett tag, flyttade ut och han blev kvar och kunde fortsätta skrika åt sina tv-spel, AIK och avreagera sig på olika möbler i lägenhet.

Tre år senare händer det ofattbara. Den före detta flickvännen/sambon flyttar in igen! Fan vet varför. Minnet är tydligen kort och filterar bort allt det dåliga och kvar blir det sentimentala och romantiserande. Nu har de bott ihop i ungefär tre veckor och allt är precis som vanligt igen. Gräl, skrik och gap. Samma visa igen. AIK-idiotens skrikande har visserligen alltid varit konstant - det är bara objekten för hans ilska som skiftar. Nu är den älskade flickvännen hemma i boet igen, så då kan han sätta igång och flytta sitt fokus från tv-spelet en stund. Varför vill man flytta ihop med nån som man uppenbarligen inte klickar med? Om man nu en gång flyttat ut, för att slippa skiten? 

Måste säga att det mest klarsynta som skrivits om Whitney Houston efter hennes död skrevs av Sveriges främste grinige gamle gubbe, Johan Croneman i DN. Medierna slår nya rekord i hyckleri, när man å ena sidan ägnat de senaste 15 åren åt att gotta sig åt, moralisera och släpa Whitney Houston i smutsen och göra allt för att exponera den djupa drogmisären offentligt, offentligt utpekad och utskrattad - och sen så fort hon är död vända kappan efter vinden. Då är hon en stor stjärna, beundrad av allt och alla, så tragiskt bortgången i sin så svåra kamp mot missbruket. Återigen, minnet är tydligen kort och man filtrerar bort allt det dåliga.

måndag 13 februari 2012

Konservativ och fördomsfull


Det är en årlig tradition att gå på Liljevalchs vårsalong och i helgen begav det sig igen. Det finns något attraktivt med vårsalongen ändå. Den är inte som andra utställningar, inte som onåbara perfekta verk på Nationalmuseum eller Moderna signerat de stora genierna. Jag höll på att säga att på vårsalongen får kreti samsas med pleti och det är demokratiskt. Ingen är bättre eller finare än nån annan - alla kan få en plats. Jag vet inte riktigt hur urvalet görs men alla har en chans att komma med - såväl etablerade konstnärer som fru Lundberg i Grums. Liljevalchs vårsalong är som en loppmarknad - det finns lite fynd här och där men mycket är rena skräpet. Och det är en rätt befriande och prestigelös känsla. Sen finns det alltid nåt verk, nån tavla som sticker ut och "chockar" besökarna. Som Johan Ray Pedersens "kukmålning" som helt enkelt var en väldigt stor och explicit tavla, som en bukett av styva snoppar. Rätt och slätt och rakt i ansiktet på betraktaren. Man undrar ju lite hur snacket gått vid middagsbordet när mamma Ray Pedersen frågar sin son hur det går med hans målarkarriär. "Jodå, mor - det går jättebra! Jag har precis fått min första tavla antagen till Liljevalchs vårsalong!" Men vad roligt, kan man få se tavlan? "Nej, mor.. det är nog ingen bra idé...".

En annan konstnär som kan få svårt att förklara sin konst vid matbordet hemma hos sina konservativa föräldrar är Sissi Westerberg. Hon har spelat in en filmsnutt när hon öppnar upp sin rock likt en blottare och sen, vad man antar, med ryggen mot kameran målar ett rosa streck längs väggen med.. ja.. sitt kön. Men det kanske bara är jag som är konservativ och moralchockerad? Det är ju faktiskt inte meningen att låta som Göran Hägglund och distansera mig (som om jag vore en del av "verklighetens folk") gentemot de märkliga konstnärsjälarna, besatta av att dekonstruera sina egna könsorgan offentligt. Tycker det är rätt kul, även om jag själv aldrig skulle våga göra nåt liknande - speciellt inte med att stå upp och förklara det för min omgivning. Själv var jag i alla fall mest förtjust i Johan Patricnys fantastiska målningar av en ung flicka som besökte Strömsalen på Nationalmuseum. Målningar som ser ut som fotografier.

Har faktiskt inte sett första avsnittet av Kontoret än. Har varit lite skeptisk överhuvudtaget till VARFÖR man måste göra en svensk version på den? Vad är poängen? Men Henrik Dorsin brukar ju vara rolig och trailern var småkul, så kanske... Under kvällen har det trillat in kommentarer på Facebook, från folk vars åsikter jag respekterar i tv- och filmsammanhang och jag läst den ena sågningen efter den andra. Kan det verkligen vara så uselt?

torsdag 9 februari 2012

Positivist!


Jag tror bestämt man är på rätt gott humör ändå. Tänker bara skriva om saker jag faktiskt gillar idag. Brukar ju alltid gnälla på folk som sitter på produktionsbolag och tv och lyfter lön för att vara medelmåttiga, mediokra och fega. Men jag vill hylla den person som sitter på SVT och väljer ut de filmer som sen går under DOX-benämning. Här har vi nån som verkligen gjort sitt jobb och väljer den ena fantastiska filmen efter den andra. Det gör en oerhört glad också att BRA underhållning faktiskt inte behöver kosta skjortan. Dessa enkla skakiga smutsiga dokumentärer utklassar varje stor cynisk filmproduktion helt utan hjärta (och hjärna). Det ger mig hopp, eftersom det visar på storyns makt. En bra historia slår det mesta, hur den sen än paketeras.

En serie som jag aldrig missar (so kill me then..) är Project runway. Nya säsongen har äntligen dragit igång igen. Det kan tyckas konstigt att verkligen gilla Project runway men samtidigt avsky alla sorters Top model-program. Den svenska versionen var så pinsam med alla krystat "spontana" småbrudar som tror att succén hänger ihop med hur dryg och otrevlig man är mot andra. Oömjukhet har aldrig varit ett sexigt drag. Lika fascinerande som Project runway - men ändå diametralt motsatt på machoskalan går den fantastiska hockeydokumentärserien Road to the NHL winter classics. Det är som att efter en lång tids dvala inse igen varför man älskar den där sporten. Det är så snyggt i både sin stjärnglans och vardag.

Ska säga nåt positivt om musik också. Ladyhawke är på gång med nya skiva! Jag vet annars inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hennes nya singel, där hon visserligen ibland låter cool och fräck, för att i andra passager låta som Lisa Miskovsky. Och det är ju inte after ski-känsla man vill ha på sina creddiga favoriter. Ska bli intressant med nytt material från Porcelain raft, Parenthetical girls och småknasiga Piney gir. Och snart kommer det väl en ny Kent-platta också. April är det sagt.

söndag 5 februari 2012

Intelligence is always the new sexy

Ingen tittar men alla har en åsikt... Ok, jag kommer med två... tre om melodifestivalens första deltävling. Torsten Flinck är en psykiskt sjuk missbrukare i behov av vård - inte offentlighetens strålkastarljus. Loreen var solklart bäst - och det har ingenting att göra med hennes teatrala dansnummer. Snyggast? Sarah Dawn Finer. M-hm. Annars så var det nypremiär av Sherlock Holmes igår. Så efterlängtad och jag tror ingen som gillade första säsongens avsnitt blev besviken. Lika infernaliskt, snyggt, spännande, förvillande, tänkvärt och genomarbetat. Det här är deckarmotsvarigheten till Big bang theory - genomarbetat, intelligent (både i ämne men också att manusförfattarna måste besitta ett stort mått av allmänbildning i grunden), smart och utmanande. Så långt ifrån svenska polisserier man någonsin kan komma. Det är skilda planeter - det är skilda universum!

Jobbet fortsätter vara uppslag tll en sitcom. Jag gillar det tänkvärda i det som vid en första snabb reaktion lät som nonsens. En äldre kvinnlig patient som funderade kring att "varför titta på tv och alla repriser, när man kan titta på akvariet, med ständig direktsändning?" Och det är ju sant, på ett sätt.

torsdag 2 februari 2012

Janne Schaffer-kaffet

Strålande föreläsning idag. Älskar att få kunskapen kryddad med små kuriosa och pikanta anekdoter. Som att franske målaren Theodore Gericault, för att få en äkta autencitet av döende människor till sitt klassiska verk Medusas flotte - helt enkelt besökte Paris bårhus, för att måla av folk där, i olika ställningar. Eller William Turner, den store landskapmålaren som skänkte bort hela sin konstsamling, i sitt testamente, mot en enda önskan, att få hänga bredvid sin store idol Claude Lorrain på National gallery i London. Och det fick han.

Vi insåg idag att ett jobb här, är ungefär som att vara med i en sitcom - utan de pålagda skratten. En patient har klippt sönder sin egen kappa - i små små confettibitar. En annan har gjort sig en keps av ett paket Felix snabbmakaroner. En tredje är arg, för att någon i personalen sålt hennes man på Tradera. Och då har jag inte nämnt den aggressiva patient som använt en duschkvast som ett spjut mot personalen och kallat mig "jävla mjärde". Vilket väl är ett redskap för att fiska kräftor med...?

Men jag antar att man börjar bli lite avtrubbad. Vi dricker bara mer av C's "Janne Schaffer-kaffe" och låter det bero. Janne Schaffer-kaffe betyder att kaffet är så starkt att man får samma ansiktsspasmer som Janne Schaffer, när han spelar gitarr.