Move like Jaggernaut

På vägen hem från universitetet sitter en megatjock ung tjej på tåget och har nästan en sexuell upplevelse med sin Dajmstrut. Jag har aldrig sett nån njuta och vara så passionerad över en glass tidigare. Hennes traktordäck runt magen kanske var en fingervisning om vad hon gillar mest. Hennes ögon slöts orgasmiskt och hon kunde i övrigt inte släppa blicken om denna fantastiska tingest, som om hon höll den heliga Graalen i sin hand. Besatthet och total njutning i ett. Sen svepte hon glassresterna med en halvliters Cola.

Lustigast på föreläsningen igår (förutom att den var ett under i tråkighet) var kvinnan som kom dit och satt av två timmar - sovandes. Men jag vet inte riktigt hur man hottar upp ämnet "Pilgrimsvägar under 1100-talet" till att någonsin bli spännande.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Idol är egentligen helt ointressant och det ligger nån förbannelse över den som vinner varje år men Molly Pettersson Hammar är den enda moraliska vinnaren i årets tävling. På en helt annan nivå än resten - och hon är 15 år! Gillar man lite mer elektronisk musik så hoppas jag att Oslo-M spanat in Wolfgang Gartners debutplatta, som är riktigt bra.

Har tänkt på en annan sak. TV's syn på människor och vilka som är värda att porträttera. SVT gillar den vanliga människan, gärna ute på landsorten, folk som gillar dansband och inte är så jävla flashiga i övrigt. Kanal 5 är precis tvärtom och har en pervers vurm för överklass och festande och Båstad-svinande, eller bara ungdomar som åker utomlands och svinar. Det viktigaste är att det är dumt, dekadent och spär på bilden av svinande svenska umgdomar som gillar att partaja på sommaren. Jag vet inte vad som är så spännande med det??? Det måste ju sitta nån grymt omogen producent på kanalen och som bara suktar efter den här skiten - för det får honom att minnas sin egen ungdom, eller? Och alla dessa ängsliga humorprogram som bara går övergränsen till plumphet - hela tiden. Som om humor bara handlar om hur grov man kan vara... Femman och trean försöker dessutom tillgodose tittarnas enorma intresse för the rich and famous, genom massor av program om antingen alldeles för rika människor som vältrar sig i pengar och divalater, eller folk som inte har några pengar alls - och får man då inte hjälp av privatekonomer så kan man ju alltid kombinera vurmen för rik vs fattig genom att låta en miljonär, eller good will-företagssponsring donera pengar/prylar till en.

Mitt i allt det här står som vanligt en ointressant medelklass, den stora majoriteten. De som inte gillar dansband i Laxå och som inte sprutar champagne i Båstad eller Ayia Napa. De som inte bor på gatan eller har 57 påminnelser från kronofogden, eller som knullat sig till rikedom, trots att de har ett IQ som en vedklabbe. Känns som tunga tider för manusförfattare när det inte längre är historien bakom människan som är det intressanta utan det yttre skalet - vad en redan extrem människa kan pushas till att göra framför kameran.

Nytt men detsamma

Mycket som är nytt men ändå detsamma. Typ. TV4's nya humorshow på prime time, söndagar klockan 20 är Robert Gustafsson i full frihet. Gustafsson tre trappor. Han gör alla roliga roller själv och har dessutom skrivit manuset. Det är nytt men det är ändå detsamma. Karaktärerna känns igen från förr, under bältet-humorn också. Det är lånat lite här och där från tidigare sketcher och jag inser efter en kvart av programmet att jag inte skrattat en enda gång. Nytt men detsamma. Ungefär så är det med varje ny Baluba-produktion i genren humor. Partaj är likadant. Man förmår bara inte att lyfta sig till godkänd humornivå och fortsätter enträget med sin hafsigt påkomna halvmesyr till humor, skrivbordsprodukter, man fortsätter med att ha med Peter Settman som gäst och Johan Pettersson som deltagare. Låt mig klargöra en sak. Johan Pettersson är Sveriges absolut mest överskattade och sämsta "komiker". Någonsin. Ingenting han någonsin gjort under hela sin karriär har varit roligt. Det är verkligen helt otroligt hur han lyckats få beskydd under Peter Settmans vingar hela sin karriär och varit konstant medioker och helt ofattbart tråkig. Nytt men ändå detsamma.

Nytt men ändå detsamma är väl också det nya "fräscha" samarbetet mellan Metallica och Lou Reed. Redan när man hörde om samarbetet insåg man hur det skulle låta. Metallica står för musiken och Reed kan i vanlig ordning sjunga sådär atonalt och falskt, som ju han gjort sig känd för. Första smakprovet The view är precis så. Reed reciterar till Metallicas tuffa monotona riff. Nytt men ändå precis detsamma.

I helgen var vi så för första gången på återbesök på Stockholms bästa kafé (enligt mig) Petite France, sen grundaren Sebastien Boudet sålt sin skapelse vidare. Hur tar man över nåt som näst intill är fulländat? NK-bagarna Peter Hartai och Stefan Johnson-Petersén tog hur som helst över och har åtminstone slagit mig med häpnad. Man har gjort stället än mer franskt (personalen i kassan pratar flytande franska), bullar och bakelser är lika goda som förr och det enda som var dåligt med gamla Petite France var den rätt trista lokalen. Och den har man jobbat på att förändra till det bättre, med nya tavlor med Parisiska motiv, med lyxiga lampor i taket och gardinkappor i samma färger och det är verkligen en förändring till det bättre. Snygg lokal och en aprikosbulle som var så god att jag nästan trillade av stolen. Nytt men inte detsamma!

Det doriska kapitälet

Huvudet just nu är fyllt av tusen nya ord och system. Tentaplugg och allt snurrar kring triglyfer, kyrkorum och nekropoler, arkitraver, doriska, joniska och korintiska kolonnordningar och fan och hans moster. Hur trögt det än går kan jag alltid dra mig till minnes den absolut första fempoängaren jag läste på universitetet, 19 år gammal, kalvig, omogen, oslipad, orutinerad och mer grön än sommargräs och gurkor tillsammans. Jag trodde då på fullt allvar att jag på fyra dagar skulle läsa in ungefär 6-7 tjocka böcker och klara den tenta som låg runt hörnet. Dag 1 fastnade jag någonstans redan vid kapitel ett, i den första boken, på alla svåra engelska ord och försökte intala mig att de tre resterande dagarna innan tentan kommer att bli "lite bitchigare". Efter dag 2 gav jag upp och siktade på omtentan istället.

Som musikintresserad så följer jag faktiskt Idol även i år, även om jag fortfarande har i färskt minne hur förra årets upplaga var den absolut tråkigaste och mest profilfattiga någonsin. Överhuvudtaget så känns Idol bara spännande fram till att alla auditions är klara. Nu är det som bäst, innan man valt ut de 20 som ska formas om och mainstreamas till att bli en del av den utslätade nöjesindustrin. Jag har i alla fall mina favoriter klara till att stå där bland de tio bästa. Molly Pettersson Hammar, Robin Stjernberg, Emil Elton eller kanske Nicholas Perry. Förstår inte alls Alexander Bards homovurm för lilla tomboyen Linni. Hon är ju inte ens bra.

Gosling!

Jag har sagt det förut och redan förundrat min omgivning med ståndpunkten. Det här så nära en man crush jag kommer. Efter Blue valentine är jag än mer övertygad. Ryan Gosling är i sin skådisgeneration den allra största talangen. Han må inte vara kändast av alla än men han är i särklass den bäste. Fingertoppskänslan i valet av roller och hur han sen tar sig an dem. Jag må vara en gnällspik rätt ofta på bloggen men just Blue valentine har jag sett fram emot så länge, då två av mina favoritskådisar möts i samma film och det bara kan inte bli dåligt. Det är förstås inte dåligt heller. Det är magiskt, det är genialt, det är en provkarta och en instuderingsfilm för blivande skådisar om hur agerande framför kameran bör gå till.

Tänkt på en annan sak. Jag vet inte riktigt vad det säger om mänskligheten på nåt sätt. Inte för att jag egentligen bryr mig men jag såg någonstans att den pappa som är med i Ensam mamma söker beklagade sig över att han inte får några beundrarbrev. Trots den mediala exponering han ändå fått. Det här är ändå en kille som verkar vettig, som tagit ansvaret kring allt vad det innebär med att vara ensam förälder, som jobbar, sköter sig och drömmer om ett seriöst förhållande. En sån kille imponerar uppenbarligen inte på kvinnor - men om han istället vore medialt uppmärksammad kriminell och hade gjort nåt riktigt hemskt och helt skitit i sina barn - så hade han förmodligen fått massor med beundrarbrev från kärlekskranka kvinnor, som velat omvända honom. Behring Breivik får floder med beundrarbrev, likaså Josef Fritzl, eller vår egen Anders Eklund och det är inget unikt. Många tungt kriminella kan från fängelset välja och vraka bland alla kvinnor som vill ha dem. Vad säger det om nånting, egentligen? Hellre en farlig likgiltig man, än en vanlig ansvarstagande mes.

Åtta år och Lana

Åtta år. Åtta år har nu passerat sen jag första gången träffade C och vem hade kunnat ana det, efter vår första date, som fortfarande kan gå till historien som antitesen till "opposites attract". Maken till två tjuriga, bjäbbiga och envisa personer som till slut träffades och egentligen gjorde alla fel man kan göra när man ska på date. Le, var vänlig, bjud på dig själv (men undvik dina dåliga sidor), konversera om lättsamma neutrala ämnen, var flexibel, var vänlig, visa empati, osv osv. På nåt sätt låg ändå cyklerna och planeterna rätt, att två extremt dejtingtrötta personer möttes, som verkligen inte hade nån lust att göra sig till och visa upp en välpolerad illusion av sig själv. Sa den ena A, sa den andre B. Det var bara totalt ärligt och visade sig bli så rätt, i slutändan. Till det hela kan berättas att C (som inte var speciellt imponerad efter första dejten) berättade en halv skräckhistoria om hur dejten varit, för sina arbetskollegor och att de konstaterat "jaja, men honom behöver du ju inte träffa igen!". Arbetskollegorna är sedan länge borta (och hon har aldrig träffat dem igen) men här står vi kvar, de två surpupporna. Who knew..?

Vi har ännu inte hunnit fira årsdagen men småfirade i farten med att gå på MacDonalds och hamna mitt i ett Falling down-moment. Den grilled chicken gourmet jag fick, var så långt ifrån den bild man hade i kassan att man velat plocka fram pumphagelgeväret ur trunken och börjat "markera" upp i taket. Två beiga brödbitar, ett visset salladsblad och en kyckling som var lika beige som brödet, och mest såg ut som en tunnare brödskiva mellan de två övriga bröden.

Musikaliskt är det väntan och små godbitar som läcker ut från Justice nya platta. Den svåra andra skivan. Låter bra hittills. Coldplay släpper nytt och det känns verkligen som att Chris Martin & co gör samma sak, skiva efter skiva och egentligen inte utvecklas vidare. De har sina melodier men soundet är detsamma, slingorna detsamma, låtstrukturen detsamma. Lite som Red hot chili peppers nya. Man vet vad man får, innan man ens fått det. Höstens hittills mest spännande annars..? Los angeles-singer/songwritern Lana del Rey. Där är det nåt stort på g. Gillar också The Panics nya och kanske kanske kan Radical face få sitt genombrott med nya skivan "The roots" som släpps i oktober. Vi poppuritaner är ju inte helt glada över att Ben Cooper, som han heter, bara blivit uppmärksammad för sin musik tack vare en reklamfilm (Nikon) och inte för att han är bra.

Herr och fru och lite Se7en

Seeg. Det blev bröllop igår men inte som jag tänkt mig. Det måste vara nåt som går, för var och varannan är sjuk just nu. Det var inte discokulorna som glittrade och glänste under kvällen - det var de feberglansiga pannorna och halvsnoriga näsorna. Och jag lyckades väl dessutom ha min absoluta zenit och formtopp lagom till lördagskvällen. Förkyld, feber, ont i huvudet, hosta.. you name it. Men gifter sig en av ens bästa vänner så MÅSTE man vara där, spelar ingen roll hur sjuk man är. Drink-intentionerna förbyttes mot att ha med sig halva medicinskåpet i väskan och partaja på Ramlösa. Men det var på det hela tagen en väldigt trevlig tillställning, bruden var söt i sin håruppsättning och egensydda klänning och brudgummen var som vanligt oklanderligt klädd och väldigt underhållande. Vet däremot inte om liknelsen till sig själv som "axelmakterna personifierad" gick hem i alla läger. Japan i tysk kostym och italienska skor - och den här gången ska vi vinna! Vi hade kul utan alkohol och sällskapet var, som alltid, trevligt.

Kvällens roligaste diskussion kom annars från M, som förmodligen tänkt en hel del på det här och gjorde en jämförelse om varför Göteborg är precis som filmen Seven. Det är grått och jävligt, dystopiskt och det regnar jämt och bor man på Hisingen så händer det eländiga saker hela tiden. Nu fattas väl bara att nån vill ha ihjäl en för att man frossat för mycket popcorn på lördagkvällen.

Sen åkte vi hem, där vi George Costanza-parkerat bilen (så snyggt och smidigt att man helst inte skulle vilja lämna platsen ifrån sig) ett bokstavligt stenkast från Katarinahissen. När vi väl kom hem hann jag läsa att två personer misshandlats/knivskurits vid Slussen i ett gängbråk. Det måste ha hänt ungefär då vi var på väg därifrån.

En säng med historia

Flygkraschen som utplånade hela KHL-laget Jaroslavl Lokomotiv är förstås den värsta katastrofen genom idrottshistorien. Kom direkt att tänka på flygkraschen -58, då åtta spelare ur Manchester United dog i en liknande krasch i München. Men där överlevde några spelare och ledare (Matt Busby och sir Bobby Charlton) och bar sen uppbyggnaden av det nya United på sina axlar. Här finns det ingenting att bygga på - det är bara att starta om helt från början. Hemskt och under såna här händelser raderas sportslig rivalitet ut. Stefan Liv var en av de bästa hockeymålvakter Sverige någonsin fått fram, hur mycket man än avskydde honom som motståndare.

Annars står socialiserandet i nya klassen fortfarande och stampar på ruta ett. Det är för mycket folk, det känns varje gång man kliver in i klassrummet som att man kliver in där för första gången, bland helt okända människor. Just nu refererar jag bara till folk utifrån utseende. Han med skägget, hon som ser ut som J, vänsterbruden, hippien, hipstern, Dagens Eko-rösten, osv osv.

Jobbar med M som berättar att han som i ett led att arbeta med sin homofobi nu köpt en sängmadrass av sin granne. Och grannen är supergay och madrassen är väldigt suspekt fläckig. Man undrar liksom... varför? Finns det inte bättre sätt att jobba på det? Det tycks vara skillnad på äckelfaktor och faktor, eftersom precis innan nobbade att köpa en begagnad tagelmadrass av en småbarnsmamma, som erkände att "det stela på sängytan" kunde härledas till vissa "stänk" som blivit efter att hon legat och ammat sin bebis i några månader. Oh my...

Happy soup

Vecka innehållandes föreläsningar och pluggande. Frescati. Det känns så.. 90-tal på nåt sätt. Fast det känns bättre nu än då. "På den tiden var man ju lågbegåvad", som syster A skulle säga. Tre föreläsningar in och än har man inte knutit en enda kontakt, bytt några få ord med en handfull av de ca 70 klasskamraterna man har. Och då pratar man förstås om litteraturen och den där MEGA-boken på 10 kilo. Insåg också först nu, efter att ha kalibrerat synen och kollat igenom namnlistorna: japp, vi har en kändis i klassen. Men det är ingen cool kändis, ingen man blir star struck över. Eller kändis och kändis.. det är en person som synts i offentliga sammanhang. Är annars nästan övertygad om att vi skulle kunna ha en halvkändis till i klassen. En kvinna som låter precis som nån på Dagens eko. Nåväl, nu är all studentlitteratur inköpt (även den gigantiska 1000-kronors/10 kilosboken) - nu har jag inget att skylla på.

Annars hoppas vi på en riktigt kul helg då kära kompisen J gifter sig med sin B. Ska bli oerhört roligt och det verkar som att uppslutningen blir 100%-ig. Nu ska bara en finskjorta och slips inhandlas. Party....

Musikaliskt är det lugnt just nu. Men Justice nya singel Audio, video, disco lovar mycket gott. Trots att den är så repetativ. Lyssnar mycket på Baxter Dury och har fått en ny favorit i multiintrumentalisten Pete Davis. Amerikansk indiekille med franska influenser. Slutligen lite humor.. jag kanske är sen med den här underbara videon men det visar ju på att den gamla pudelhockeyfrillan har lite humor!

Odödlighetens elfisk

.. det är titeln på en patients teckning på jobbet. Titeln var verkligen tio gånger mer spännande än motivet. Ja, annars så var det loppis igår på Täby galopp och utan att skryta för mycket så får man väl kalla dagen för en succé. Att vi sålde tillsammans med några vänner, H&J, gjorde ju bara saken än trevligare. Serietidningarna gick väldigt bra och jag visste väl att det fanns en revival för 70- och 80-talstidningar av Knasen och Lilla Fridolf. Det är nostalgi, även om jag inte vill gå så långt som att säga att de format mig som person genom åren. Vi blev hur som helst av med enorma mängder skit och det är nästan komiskt att man får betalt för en del saker.

Efter att ha stått nu en gång varje år på loppis så kan man helt klart skönja mönster i köpbeteende bland olika nationaliteter. Det är inga generella kategoriseringar av hela folkgrupper, utan bara av folk vi sett och förhandlat med. Asiater brukar mestadels rätt snåla och vill helst inte köpa dyra saker. Billiga saker för så lite pengar som möjligt. Men de säger ingenting, de har bara låga förväntingar på ting. Folk från mellanöstern har i blodet att pruta och gärna ge fräcka skambud. Vill man ha 5000 för sin Steinway med elfenbenstangenter så bjuder de 30 spänn. Även om nåt så kostar 10 kronor, så är det som ett spel att ändå försöka pruta till 5.

Den svenske köparen på loppis är verkligen som fördomen om svenskar. De är ärliga och lite konflikträdda. Säger man ett pris så accepterar det det. Ingen förhandling. Man ska göra rätt för sig. Har man sagt 40 får man 40. Låter inte prissättningen bra så rynkar de på näsan och går därifrån. Ensamma yngre svenska män gillar 1.)Musik, 2.)dvd-filmer 3.)Serietidningar. Äldre män från mellanöstern gillar 1.) Elektronik (kameror/mobiltelefoner). Yngre kvinnor gillar 1.) Böcker 2.)små inredningsprylar. Sen är det ju sån humor på nåt sätt att min mors polska kläder (som hon skänkt till oss) köps upp av andra polska kvinnor i ungefär samma ålder.

För lite tomater på teatern

Har tänkt på en sak... Med tanke på att teaterskådisar så gärna hyllar det äkta och att spela ut rejäla känslor och manér - men varför är det alltid kutym att publiken ska gilla de föreställningar man ser? Att man artigt och korrekt applåderar en pjäs man inte tycker var speciellt bra och inte vågar säga som det är. Och varför har man nu för tiden aldrig med sig tomater och ägg när man går på teater? Såhär i backspegeln.. borde inte Börje Ahlstedt ha fått ett salladshuvud kastat efter sig, för sin makalöst usla roll i Macbeth på Dramaten för några år sen, eller kollektiv äggkastning efter nåt valfritt med Örjan Rahmberg, när han blir sådär smådryg över att nån i publiken "stört", samtidigt som han själv inte kan komma ihåg sina repliker eftersom han har fullt upp med att vara "den store skådespelaren". Varför ska skådisar och stora kontnärer vara äkta medan publiken förväntas vara falsk? Mer tomater på teatern säger jag! Frågan är väl bara.. vem vågar kasta den första tomaten?

Har tänkt på en annan sak.. fenomenet bötning som nu börjar komma till Stockholm-skolor också. Bötning är egentligen bara tonårsslang för vad som i vuxenvärlden betecknas som klassisk utpressning. Ge mig pengar - eller så slår jag dig. Betala veckovis eller så bränner vi ner din restaurang. Känns ju som att arbetet mot mobbingen gått helt i stå och att det istället eskalerat i helt motsatt riktning. Det här är ju mobbing upphöjt i två och borde vara så mycket värre konsekvenser på, än mobbing. Vad händer om man inte får stopp på det i skolorna - kommer det bli en växande utpressningskultur även bland unga vuxna, som till höger och vänster hotar svagare och gamla mobboffer för att få pengar? Återigen undrar man var föräldrarnas ansvar finns och var någonstans längs vägen det här blev ok..?

Annars har man då satt sig i skolbänken igen. Tillbaka på Frescati, där man inte pluggat sen.. 94? Shit, det är ju en halv evighet sen. Föreläsningarna verkar dock intressanta och ens fördomar om att man skulle hamna i ett hav av vänsterflum och dessutom vara äldst i klassen har visat sig inte alls stämma. Som kära C hävdar, det är väl bara borgarbrackor som läser konstvetenskap - för att bli bättre på att värdera konst och kunna briljera på coctailparties. Nåväl, riktigt så illa är det inte. Det känns som en bra mix av folk. Dessutom är medelåldern rätt hög, så att man själv nästan framstår som en ungtupp.