Melankoli

Det finns en gammal filmregel som säger att visas en pistol i bild, så kommer den med 100% säkerhet att användas. Så är det bara. En annan regel är också att en storbystad kvinna med djup urringning alltid kommer att visa brösten innan filmen är slut, förutsatt att hon har en någorlunda stor roll, förstås. Melancholia, denna omåttlig hyllade Lars Von Trier-uppföljare är inget undantag. Kirsten Dunst gör det, i filmens kanske mest omotiverade scen. På ett viss sätt är det starkt ändå att en så hånad och bespottad regissör, bannlyst från Cannes, ändå hyllas så unisont för sin film. "Fantastisk", "mästerverk" och fyror och femmor i betyg överallt. Man var ju tvungen att gå och se skiten... Förutom att början och slutet höll på att spränga ens trumhinnor så har jag nog aldrig somnat så ofta till en film som den här. Mitt tidigare rekord innehar Syriana med George Clooney, en film jag inte fattade någonting av, när jag väl vaknat för andra gången. Melancholia toppar nu min högst personliga somningslista med TRE små tupplurar. Dessbättre hade ingenting hänt när jag vaknade igen, det var som att följa Hem till gården, fast utan dialekterna och allt pubhäng.

Vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om filmen, även om jag inte skulle gå så långt som biosällskapet F, som hävdade att han inte kunde ge filmen ett betyg, för det var ingen film.. det var en installation... Det negativa är att den är fruktansvärt långsam och i mitten rejält tråkig, den slösar bort bra skådisar (som fått alldeles för små ointressanta roller), den är halvpretentiös och högtravande. Ineffektiv. Till det positiva hör en rätt bra första akt, att även om Dunsts karaktär är rätt irriterande, så gör hon rollen fantastiskt. Charlotte Gainsbourg är bra, fotot är lysande och slutet är ändå effektfullt, på nåt sätt. Den får en tvåa och ett stort frågetecken till alla recensenter som kammat filmen medhårs.

Mongolian barbeque

Härliga studenten... Har insett att studenten är inte bara julafton för de ungdomar som går ut gymnasiet, utan också för pensionärerna. Det var både en lustig och lite sorglig syn när de dundrande studentflaken gungar förbi på gatorna och i släptåg har pensionärer efter sig, likt fiskmåsar efter en trålare till havs - allt för att snabbt plocka upp de tomburkar som slängs. Tydligen är det också en ny trend, åtminstone här kring det "finare" nordöstra Stockholm att försöka imitera äldre stekare, med sin egen budget-variant på vaskning. Man handlar flak med mellanöl på Lidl, som man sen inte dricker, utan bara skakar och sprutar ut på varandra.


Bävar något för att behöva ta tjafset med hantverkaren idag men ska man kakla ett kök så är väl ändå raka linjer att föredra, framför den EKG-metod vår tandlöse mongol tycks praktisera. Djärvt och nyskapande - absolut! Men inte här och inte nu. Jaja, det är väl som C säger: det är vad man får när man söker folk via hantverkarnas motsvarighet till Ryanair. Billigt, (ibland) bra och praktiskt men inte om du kräver det lilla extra, utöver det rent nödvändiga och så förstås de dolda kostnaderna som poppar upp till höger och vänster. Dags att börja plugga in ryska svordomar via Google translate, för snart är han här!

Den tandlöse och köket

Tredje dagen av köksrenovering och lägenheten ser ut, för att uttrycka sig något politiskt inkorrekt, som ett tattarläger. Jobbet går framåt även om kommunikationen är sådär med "den tandlöse mongolen i badtofflor". Hans svenska är begränsad, så det är lite tvetydigt när han å enda sidan inte kan föra det enklaste sociala samtal men väl i byggvarubutiken är mycket språklig och kan berätta att han behöver gipsputs, fogmassa, kabellrännor och en primer. Det är knappt jag vet vad det är?

Kanske är det bristen på sömn på sistone som gjort att man irriterar sig extra mycket på tv-program och reklam. Den här förbannade Dressman-generationen av gubbar som inte vill vara gubbar, utan fortfarande vill vara lite rockiga och häftiga. Om Gudrun Sjödén är tantbutiken nummer ett, så måste ju Dressman vara den manliga motsvarigheten. Bara att man försöker sälja kläder med hjälp av Rolling stones - det visar ju vilken målgrupp man vill profilera sig mot. Den är män som är ungefär lika gamla som den generation kvinnor som handlar på Gudrun Sjödén (dvs, det skulle kunna vara deras fruar) men de vill inte erkänna att de är så gamla. Nä, på med en "cool" skinnhatt, midjekort skinnjacka och tumring - så blir man genast lite yngre och häftigare.

Unsexyness on wheels

Segway-färd i helgen och även om det var en riktigt häftig upplevelse så NEJ - jag tänker inte publicera några bilder. Säga vad man vill om upplevelsen på själva fordonet men samtidigt har man väl aldrig känt sig så osexig som just då. Segwayen och den upprätta hållningen i sig och så den enormt fåniga hjälmen till på det... nä.. helt hopplöst. Det spelar ingen roll att alla passerande barn längs vägen pekade och tyckte det var häftigt och japanska turister fotade oss. Det började redan när vi kom ur garaget och körde där på led och några yngre killar pekade på oss och utbrister: "kolla på de där jävla töntarna!". Tittade efteråt på de bilder som tagits på mig och tänkte att "det här ska aldrig någon få se!". Men annars.. riktigt kul!

Imorgon börjar annars ombyggnaden av vårt kök och jag ska försöka mig på att sova i lägenheten, samtidigt som hantverkaren sätter igång och river kakel. Naivt?

Cannesfestivalen är över och "det missförstådda manliga geniet" Lars von Trier åker hem, efter ännu en skandal men samtidigt som hans film Melancholia vunnit ett av de finaste priserna för bästa kvinnliga huvudroll. Jag kan förstå Von Trier och hans truliga sätt att hela tiden söka konfrontation via provokation. Hey, han är inte ensam om det. Det brukar nästan alltid finnas en sån typ (till 99,9% en man) på varje fest. Åtminstone var det så när man var yngre. Rebellen som anser sig stå lite över alla andra och därför med gott självförtroende kan slänga provokativa "sanningar" och trevare i ansiktet på folk, som om det vore en rättighet. Egentligen stör inte det mig, eftersom provokationen ofta är det viktiga - inte innehållet i vad som sägs. C å sin sida påstår att det där är så typiskt manligt; att först slänga ur sig nåt dumt, elakt, sårande och provokativt och skulle det sen inte tas emot på rätt sätt så kan man alltid släta över allt med att säga att man skämtade. Det kanske må vara en storm i ett vattenglas i det här fallet men jag tycker nog att den gamla måttstocken gäller, som alltid. Det är ok att tycka och tänka vad du vill men inte att säga och göra som man vill. Att såra andra människor har ingenting med din yttrandefrihet att göra.

Boka om almanackan

Funderar på om jag ska försöka tidigarelägga min planerade Segwaytur på söndag till på fredag istället. Jag menar.. det lär ju vara helt bortkastade pengar OM nu världen går under på lördag 21:a maj, som vissa domedagsprofeter hävdar. Antar att jag avbokar tvättstugan på måndag också, what's the point, liksom? Kanske ska man rent utav ta ledigt imorgon och göra nåt kul? Satsa sista slantarna på att äta den där träkolsgrillade griskinden med krämig grisblodssås på Pubologi, istället för att dra till Frankrike i sommar. Mycket bisarrt har man hört talas om på de Stockholmska restaurangerna.. men krämigt grisblod... låter det som smaskens till sista slicken?

Väninna/kollega K berättar bisarra saker och jag känner mig mossig som en 70-taggare när hon berättar om sina bögkompisars "gaydar"-appar och vad ett fultal är. För bögar som är sugna på lite spontan kuttrasju så man kan via sin app navigera sig likt en sex-gps till att snabbt hitta nån tillfällig partner i närområdet (med samma app) som vill göra det i buskarna eller på nån allmän toalett. Jag känner mig som Stellan Sundahl när hon berättar: "kan di va så jevvliga?" Ja, se ungdomar...

Livet som hemmafru i förorten

Fortfarande ingen hantverkare för köksrenoveringen men nu verkar det kunna hända. Så många nationaliteter som varit på besök (ett halvt FN) och gett offerter men inte en enda svensk. Eller polack. Båda har väl blivit utkonkurrerade, som för dyra. Annars är anledningen till att jag inte uppdaterat på länge att jag jobbat rätt mycket och på jobbet händer det just nu rätt hemska saker, som jag förstås inte kan berätta om. Mer än att det är hemskt och kalabalik. Om inte det är en cliffhanger så vet inte jag...?

Tänkte på en fånig parallell igår och varför inte Wallace Langham ses som Colin Firths arvtagare? Ja, nu är vi där igen.. Jag vill hävda att Langham som CSI-teknikern David Hodges är Mr Darcy upp i dagen, uppdaterad till 00-10-talet. Lika butter och sur, svår och lite överlägsen mot sina kollegor har han gått där i serien i fem års tid och bara koncentrerat sig på jobbet och att trycka till folk med sin stela karaktär men nu verkar äntligen nåt hända som fått det kalla hjärtat av sten att vakna till liv. Jag tror... jag tror att Hodges håller på att bli kär? Varför är det inga kvinnohjärtan som reagerar på samma sätt nu? För kom igen.. det kan ju inte ha handlat bara om utseendet gällande Mr Darcy? Colin Firth ser ju faktiskt väldigt alldaglig ut.

Musikaliskt ser våren mycket spännande ut. Världens bästa hela okända band Sleeping at last är på gång med nya skiva. Woohoo! Och gillar man Alex Turner från Arctic monkeys så är sommaren rena julafton. Nya plattor på G både med Arctic monkeys och Alex Turner solo. Florence + the machine spelar in nytt och det material som sipprat ur på nätet låter väldigt lovande. Nya skivor med Sloan och Fleet foxes gör också herr Oakbitch på gott humör. Och så var det ju Eurovision song contest också.. Jag framhåller fortfarande att Jedward, Irlands bidrag, var bäst men jag gissar ju alltid fel i såna här sammanhang.

Vet inte ens hur jag ska få in det här i nåt sammanhang men jag har tänkt på det här med hur fullkomligt män dominerar vad gäller musikbranschen. Också. Och när man pratar musik och kompetenta musiker så handlar det oftast om rock, eller all form av gitarrbaserad musik. Alla gitarrhjältar och trum-demoner - det är bara män. Kvinnor är antingen sexiga sångerskor, eller några doar i bakgrunden. Kan nån nämna fem riktigt vassa kvinnliga trummisar genom rockhistorien...? Jag tror de flesta inte kan nämna en, ens gång. Ber man nån nämna fem manliga trummisar så kan man ha en evighetsdiskussion och komma fram till att det är "omöjligt att bara plocka fem". Hur som helst, det är ingen tung genre och det går kanske inte att jämföra pop med trash metal eller jazz men jag vill faktiskt slå ett slag för en riktigt bra kvinnlig trummis. Cicci Efraimsson från Those dancing days. Har verkligen reagerat på nya plattan "Daydreams and nightmares" - shit vad hon jobbar bakom kaggarna! Hon är riktigt bra!

Down memory lane

Aftonbladet vet hur man lägger drama i rubrikerna: "Efter Bin Ladins död - Saade får livvaktsskydd." Står han på tur nu? Obama förklarar hur man ska plocka Al qaida en efter en: Bin Ladin, Eric Saade, Ayman al-Zawahri - i den ordningen.

Äntligen är det vår och den sedvanligt brittiska solbrännan är på plats igen. Grisskär. Efter att socialt legat under en sten under hela vintern så träffar man nu alla vänner och gamla bekanta igen. Idag träff med gamla klasskamraten A från grundskolan och samtalen kom som vanligt att handla om gamla elever, vem som är gift, skild, alkis och gay. Vill rent utav tro att en av mina dåvarande vapendragare prickar in alla de tre sistnämnda kriterierna. Egentligen är det märkligt hur livets lott faller ut, att vissa lyckas med det mesta medan andra som då M tycks ha hamnat i en djävulsk negativ spiral och blivit så bitter på livet och samhället att han framstår som en potentiell Una-bombare.

Skulle vilja säga nåt om Gåshaga på Lidingö också.. fast jag vet inte riktigt vad. Lidingös svar på Hammarby sjöstad men där nåt så kapitalt gått snett. Jag kan inte sätta fingret på det men hela området är så stendött, så opersonligt, som ett segregerat isolerat seniorboende - i flera kvarter. Det finns inga träd, inga verksamheter på bottenplanen av husen och det enda man kan göra i det här området, förutom att bo, är att segla, att köpa marina föremål eller en ny segelbåt, alternativt gå på dyr restaurang. Det är vad hela området har att erbjuda. De här sjöstäderna, om de planeras på fel sätt, tenderar att bli 90- och 00-talets motsvarighet till centrumomvandlingarna på 60-talet. Hur man snabbt dödar av allt folkligt liv, naturliga samlingspunkter, genuin arkitektur och isolerar människor. Parkeringshusen ovan jord och de fyrkantiga Domus-husen är bara utbytta mot balkong mot havet, seglarskor och en stadsarkitektur som går ut på att alienera människor. Är det verkligen vad folk vill ha när de blir gamla? Planlagd ensamhet?

Sommarhits och Elsa

Apropå sommarhittar... Jag har min egen storfavorit till det och det är Veronica Maggios Välkommen in. Eller Sju sorger. Vet inte vilka singlar hon planerar att släppa härnäst men det känns som att hon inte kan misslyckas med en så bra platta. Blunda och välj en. Insåg dock idag att man fortfarande felhör texter och sjunger uppåt väggarna. Här har man gått och nynnat och tyckte det lät coolt att Maggio sjunger "marinera, marinera, marinera" i Välkommen in, som att ja.. att man marinerar sig i sprit under kvällen, äh, vad vet jag... du hör ju själv hur idiotiskt det låter? I själva verket sjunger hon en italiensk strof: "O mare nero, o mare nero, o mare ne". Hm.

Vet annars inte vilken låt som blir årets sommarhit men det lutar väl bland annat åt den där hemska Saxobeat-låten.

Vet att jag är sent ute med att nämna den upphottade nyversionen av Har du hört den förut? men jag måste säga att jag faktiskt gillar den. Evert Ljusberg och Margareta Kjellberg känns väääääldigt långt borta. En helt annan tidsepok och en helt annan generation. Elsa Billgren är en stjärna! Hon har allt för att lyckas: snygg, stilsäker och rolig. Hon har lyskraft. Dags för SVT att bryta gubbväldet och låta Billgren ta större plats framöver. Och det säger jag trots min väldokumenterade aversion för kändisungar och medianepotism. Dessutom tycker jag faktiskt att Alex Schulman är en av dem som varit roligast hittills i programmet. Who knew?

Bröderna Karamazov

Trots att jag går en hel del på teater, förmodligen mer än genomsnittssvensken (ungefär en gång varannan månad) så finns det fortfarande en hel del barriärer att bryta. Jag erkänner att det baserar sig på mina grundvärderingar och uppväxt och att sånt där 70-talsflum inte stått så högt i kurs, någonsin. Älskar att gå på teater men har fortfarande väldigt väldigt svårt när teater blir sådär klichéartat och stereotypt, såsom kanske folk i gemen ser på teater med fördomsfulla ögon. "Hel- eller halvnakna överdramatiserande skådisar som kastar sig på golvet och primalskriker"-teater. Förutom en liten slutscen i Bröderna Karamazov så skriker sig Rolf Lassgård igenom hela pjäsen. Skitjobbigt. De andra skådisarna skriker en hel del också, när de inte klämtar i kyrkklockor, så hela publiken unisont måste hålla för öronen. Hela pjäsen känns ständigt gränsande till det genompretentiösa och hade det inte varit för att andra aktens "who dunnit"-upplägg - tog sig och för att Peter Oskarsson och Ole Forsberg är rätt bra skådisar, så hade det här varit rätt olidligt. Teater som är för mycket TEATER, helt enkelt.

Däremot slog mig parallellen till den grymme fadern Fjodor Karamazov. En egoistisk skrävlare som är stolt över sitt snusk, sitt supande, sitt hor - oförmögen att ta hand om sina barn, eftersom han är så uppfylld av sig själv. Hey, det är ju Charlie Sheen upp i dagen!