Oscarssummering

En av de blekaste och mest förutsägbara Oscarsnätterna är över och mest glädjande för hushållet sammantaget var väl att Mr Darcy äntligen fick sin statyett. Själv låg jag vaken hela natten, genomled tråkiga tal och Filip & Fredriks tonårsbjäbbande. Jag förstår verkligen inte storheten med de där två... Det är ju samma sak hela tiden - varför bjuda in gäster, om man ändå inte låter dem komma till tals, för i slutändan handlar ju allt om Filip & Fredrik och deras mundiarré som tystar och avbryter allt annat. C's Oscarstittande kan sammanfattas till att bli väckt lagom till presentationen av alla manliga huvudroller, ropa ja i triumf när Colin utannonserades som vinnare, fälla en tår under själva talet - och sen somna om igen.

Mest minnesvärt i övrigt var väl Kirk Douglas. Visst, det var väl en fin gest att låta en legend få lite offentligt ljus men det var några grymt krampaktiga minuter. Gaggig och halvdement med ett sluddrande som mest påminde om gamle påven, på slutet. Bara mummel och folk som artigt skrattar med.. trots att de egentligen inte fattat vad han sagt. Sen är det oerhört beklämmande att se en 93-åring man med så sönder-botoxat ansikte. Är det så hemskt att råka vara rynkig när man är 93?

Snyggast på galan? Jennifer Lawrence från Winter's bone.

Lunch idag på "coolt" lunchställe, strategiskt nära flera produktionsbolag. På båda sidor satt film- och tv-folk och pratade meriter och kommande idéer. Cynismen spirade när kvinnorna till vänster sökte bra karaktärer till sin dokumentärserie. "Skulle vi inte kunna hitta en tjej med jättesmå bröst - nån som mår väldigt dåligt över det? Vore inte det en bra idé att spinna vidare på?" Känns ju som betryggande omtanke i jakten på bra tv.

Bitterljuv fika och Oscars

Om man inte vet hur man ska förklara ordet bitterljuvt så var ett besök på Petite France i lördags en fingervisning. För er som inte bor i Stockholm så räknas som Petite France som ett av stans absolut bästa kaféer, ett klassiskt franskt boulangerie där allt bakas på plats och serveras färskt, franskt och väldigt gott. Problemet är att ryktet om dess status börjar bli vida känt, samtidigt som ägaren av denna lilla institution envist vill hålla sig kvar vid det småskaliga och inte utveckla och expandera verksamheten. Lokalen är alldeles för liten. Bitterljuvt i det här fallet är att äta stans bästa bullar och bakelser men att samtidigt göra det i en sån kofösarträngsel att hela charmen går förlorad. Långa köer, bisarr trängsel och folk som hela tiden står med brickorna i handen och går runt och frågar folk om de är klara. För det är ju verkligen det man vill, efter en lång promenad i vintervädret - stånga sig fram till ett bord och sen ha nån som skyndar på en hela tiden, att fika på ackord som en annan hetsätare.

Inatt vankas det annars Oscarsgala (dvs typ två timmars gala och tre timmars reklamavbrott, som alltid avslutas med att man direkt efter sista priset borstar lakanen på popcornrester/chipssmulor och sen sover). Har dock sett alldeles för få filmer för att kunna uttala mig om eventuella vinnare. Colin Firth bör väl vinna bästa manliga huvudroll för King's speech och Natalie Portman för bästa kvinnliga i Black swan. Tycker ju annars att True grit skulle kunna knipa priset för bästa regi. Men jag vet inte... Tror tyvärr inte att nån av årets unga stjärnskott Hailee Steinfeld eller Jennifer Lawrence tar hem några priser men med den talangen lär det komma åtskilliga chanser framöver. Kul är också att politiske grafitti-konstnären Banksy är lite av favorit till att vinna bästa dokumentär med sin Exit through the gift shop. Mannen vars identitet fortfarande inte är helt röjd. Vad händer om han skulle vinna? Vem håler tacktalet?

Annars hade The Raspberry awards sin prisutdelning inatt och M Night Shyamalans The last airbender tog hem många av de tyngsta priserna (sämsta film, sämsta regi, sämsta manus). Märkligt det där egentligen med Shyamalan, som verkligen bara blir sämre och sämre för varje film. Ashton Kutcher vann sämsta manliga huvudroll (för Killers och Valentine's day) men mest förvånande är väl att den heeeeelt genomurusle och komplett talanglöse Tyler Lautner från Twilight-filmerna INTE vann kategorin sämsta manliga biroll, utan att istället Jackson Rathbone från samma filmer gjorde det. Säger kanske nåt om kvaliteten på Twilight-serien.. Samtliga i kvartetten från Sex and the city 2 vann sämsta kvinnliga huvudroll och Jessica Alba fick priset för typ allt.. hon spelade in under 2010.

Blind dates, blårävar och James Spader

Måste erkänna att jag gillar tanken på nåt sätt, även om det kanske känns desperat också. Men va fan.. det är väl inget konstigt egentligen i att man blir äldre, växer ifrån vissa av sina vänner och att speciellt de som skaffar barn distanserar sig och får annat att tänka på, än att springa på kaféer, konsthallar och biofilmer med mig, stup i kvarten. Vänner och bekanta som fortfarande finns kvar men som man numer bara hinner träffa nån gång per år, i bästa fall. Men jag gillar konstnärinnan och bloggerskan Mia Mäkiläs lilla upprop för några veckor sen, där hon helt ärligt erkände att hennes gamla vänner hade tagit slut och att hon därför via sin blogg ville skaffa nya tjejkompisar. Och att hon just nu påbörjat missionen med åtta blind dates, med nya potentiella väninnor. Ja, som ett mer vardagligt och äkta Paris Hilton's My new BFF, fast utan, kändisskap, tv-kameror och utstuderat trams.

Det fick mig att fundera. Uppenbarligen är det ju folk som läser den här bloggen också (mer än jag faktiskt trodde). Jag vill ju också träffa nya människor, utöver de närmast sörjande man redan känner privat (och uppskattar, bör tilläggas). Vänner bör tilläggas, inte en ny partner.. Finns ni? Gillar ni fika, film, foto och bor i Stockholm med omnejd..? Lär visserligen aldrig någonsin komma upp i åtta blind dates men kanske en, eller två?

I övrigt vill jag väcka uppmärksamheten kring ett oroväckande fenomen. Män i medelåldern som börjar bli lite lönnfeta och skaffar sig en James Spader-frisyr. Har man sett Boston legal så vet man. Den är nåt mellanting, en kompromiss mellan det mer snaggade och det frodiga och ser ärligt talat förjävligt ut. Magnus Carlsson (Weeping willows) stod näst på tur, sen en manlig bekant och nu kom Andreas Mattsson också. Normalkort på sidorna och sen stympar vi luggen helt. Snyggt.

Ett annat oroande fenomen är att till och med etik eller upplysthet är nåt som kan trendkategoriseras. Man trodde ju att hela 90-talets debatt om pälsindustrin och djurplågeriet kring det faktiskt var nåt som inte bara var en trend, nåt politiskt korrekt för dagen men nu är det inne med päls igen. De här förhatliga blårävsbollarna på var och varannan Stockholms-kvinnas huvud och helt plötsligt är det ok igen. Ingen reflekterar över dess uppkomst eller minns debatten och varför skulle man - det är ju snyggt? Pälsvästar på varenda östermalmstjej och män som stoltserar med "björnfittor" på huvudet - för det är ju så varmt och samtidigt så roligt att säga! Jorå serru... björnfitta på skallen, vettu. Samma sak med Big brother, serien alla tycks älska att hata och som man verkligen trodde begravts en gång för alla - efter alla dessa kritiska debatter och inlägg som hölls. Men uppenbarligen kände tv-makarna att det här vill vi ha mer av. Dumhet är inne igen!

Missförstånd

Det kan inte hjälpas att det ibland är rätt roligt med felsägningar, ofta sagt av icke-ursprungssvenskar. En favorit är en indisk sköterska som brukade tala om "bovet i Dramaten", när hon menade boven i dramat. "Åh fy vad hemskt!", hade en svensk skötare utbrustit ikväll, när hon fick veta att en person hade löss i magen, enligt rapporten. Lös i magen, skulle det vara. Minns också från min tid på geriatriken en mycket arg och tillrättavisande äldre svensk dam som korrigerade en finsk skötare (med rätt rejäl brytning) att hon "minsann hette Bibbi och inte Pippi!". Vi har också en indisk skötare som tackat ja till en, skämtsamt menad, trekant, eftersom han inte riktigt visste vad det betydde. Men han dubbelkollade först, genom att sticka in huvudet på expeditionen och fråga resten av personalen lite försynt om det var ok att han gick in på rum 4 och hade en snabb trekant med X och Y.

Nattsurr

Ännu en sån där natt. En del galenskap reflekterar man inte ens över. Som patienten vi kallar för "liket". Samma patient, en man i 50-årsåldern, kom förtvivlat ut från sitt rum klockan två på natten och hade insett.. glasklart faktum, att han aldrig skulle kunna föda några fler barn. Och det kanske vi ska vara tacksamma för. Funderar annars på ett märkligt fenomen som inträffade i helgen. Almstriden på sin tid - fullt förståeligt, vilket alla former av protester är, som går ut på att bevara träd och natur, undan grävskoporna som vill förvandla grönskande ängar till fula parkeringsplatser. Men i söndags gick det alltså ett fackeltåg mot Slussen, med parollen att bevara den gamla betongbunkern. Paradoxen är fullständig - mestadels äldre människor som demonstrerar mot att överhögheten, politikerna vill riva deras vackra Slussen. Det hålls tal också, nån talare gör ett fantastiskt övertramp och en banal jämförelse genom att jämföra kampen och den allmäna platsen med Tahrir-torget i Kairo. Som om bevarandet av Slussen vore en frihetskamp och dess nydanare blodtörstiga tyranner. Ett argument är att det nu liggande förslaget till ny utformning av Slussen är ett steg mot en stad styrd av teknokrater där den allmänna platsen reduceras till en fråga om trafikteknik. Det är nästan provocerande att höra en sån replik, en sån uppenbar lögn får stå oemotsagt. Till skillnad från gamla Slussen, som ju var utformad av teknokrater och var en fråga om just trafikteknik? Slussen av idag har inget allmänt rum att tala om (undantaget lilla Södermalms torg), eftersom den byggdes med biltrafiken som prio 1. Människorna skulle gömmas ner i mörka gångar, under jord. Antingen ner i gropar, tunnlar med dålig belysning eller via några blåsiga passager på ovansidan. Och det här vill alltså gamla människor, som gärna klagar på yngre människors brist på estetik och stil - behålla. Varför?? Det här känns bara reaktionärt för sakens skull. Ogästvänliga otrygga Slussen faller sakta isär och de konservativa vill hellre rusta upp skiten på nytt, än bygga om och göra nåt bättre av platsen. Slussen är av samma klassiska feltänk som att bygga parkeringshus ovan jord, mitt i city. För bilarna måste ju ha fin utsikt? Gör om, gör rätt..

-

Ibland undrar man vad folk på jobbet, eller i huset där man bor, egentligen säger om en. Vad kallar dom mig? Eftersom jag inatt jobbar med två personer som bakom ryggen beskrivits som "terriern med den barnsliga frisyren" och "den icke åldersadekvata". Kan i övrigt inflika att "den gamla som pratar med mat i munnen" har slutat.

Ännu mer positivt

Känner mig så positiv just nu att jag kan fortsätta punkta upp två saker till jag tycker om just nu. True grit, bröderna Coens nya film, är deras bästa sen Fargo. En fantastisk film! 14-åriga Hailee Steinfeld är en riktig stjärna, Matt Damon gör äntligen en lite oväntad roll och med facit i hand så är det grymt att Jeff Bridges vann Oscarn för bästa manliga huvudroll redan förra året (Crazy heart) och att det skulle ligga honom i fatet i år - för han är ännu BÄTTRE i den här filmen. Bra, genuin, roligt, grymt och vackert. En film som har allt.

Ett tv-program som lätt hade fastnat i pretto-träsket och blivit skitdåligt - men som blev helt tvärtom, är Jakten på lyckan. Charmtrollet Hanna Hellquist far runt i landet i jakten på metoder som kanske muntrar upp, om så för en stund. Hon känns lite vemodig och kelsjuk, som om hennes enda önskan och recept på lycka vore att få träffa nån att tycka om, älska och få samma sak tillbaka. Intressanta reportage och intervjuer gjort med så mycket hjärta.

-

Så.. är det nån läsare som har tips på fotografer eller fik?

Positivt!

Fick en kommentar idag om att Peepin Toms håller på att utveckla sig till en hata-hata-hata-blogg och så ska det ju inte vara. Så därför blir det här ett positivt inlägg om allt jag faktiskt tycker om just nu.

1. Dansbanan i Täfteå. Det är genuint, norrländskt, svenskt, nördigt men ändå gjort med så mycket hjärta att man inte kan annat än gilla serien. Även om jag själv inte skulle kunna tänka mig att bo i en sån obygd och gilla dansband men man känner redan för alla karaktärer och dramat i vardagen. När ska Kjell få sin första körning? Kan inte Signar bara plocka av sig peruken och ska Mats-Ove (han som är lite eljest) någonsin våga sig på att fråga en kvinna om en dans?

2. Blondie. Upplever en enorm revival av det gamla 80-talsbandet och allt egentligen pga Kristian Luuks fantastiska fingertoppskänsla i På spåret, för att återuppväcka fantastiskt bra musik från förr, som man glömt bort. Gamla busringningsprogrammet Hassan gick mestadels till historien för sina klassiska skämt men inte många minns vilken fantastisk musik man spelade och hur mycket man låg i framkant med att introducera 90-talets indievåg. Luuk bygger vidare på det och gamla nostalgiker som jag själv fäller en tår inombords när Miss Li sjunger Atomic swings bästa låt In the dust eller Pauline gör en fantastisk version av Nicos Chelsea girl. Hela min Blondie-revival beror på Elin Ruth Sigvardssons Union city blue.

3. På spåret. Av ovanstående skäl och flera andra. Det var bra redan på Oldsbergs tid men har blivit ännu bättre nu. Och så finns ju deltagare som Johanna Koljonen...

4. Kultur/semester-vår. Biljetterna samlas på hög över allt som ska göras i vår. Stormen på Dramaten var bra men förhoppningarna på Tartuffe är högre ställda. I övrigt blir det även Bröderna Karamazov, Le clique på Tyrol och en vecka i Moskva till våren.

5. Fika. Såväl hemma som på stamhak. Eller nya ställen. Tar gärna emot nya tips.

6. Foto. Att fota själv men också att just nu hitta ett snyggt liggande porträtt i svartvitt till vardagsrummet. Ett djärvt, genialiskt, snyggt och sexigt kort. Allt i ett. Nån som har några förslag på var man ska leta?

7. Sherlock Holmes. Helt fantastisk nyversion av den gamla klassikern och åtminstone jag svalde hypen med hull och hår och lite känns det ju som att verkligen lämna en fest när den är som roligast. När man väl kommit in i det och bara ville ha mer, mer, mer så POFF, tog det slut. Gillar allt med serien. Benedict Cumberbatch med sitt säregna utseende och stil, nerven, det snygga fotot, Londonporträtten och Martin Freeman, som i mångt och mycket spelar samma roll som i The office. Tystlåten och lite förbryllad.Tror att det som bäst håller på att spelas in nya avsnitt i England just nu... så vi i Sverige lär få vänta lääääänge på en fortsättning.

-

8. Svensk pop. På G. Erik Hassles samarbete med Jocke Berg och Martin Sköld bådar gott i förstasingeln Are you leaving. Veronica Maggios trallvänliga Jag kommer har alla chanser att bli en hit och Oskar Gyllenhammar kan bli ett kommande stjärnskott. Och då har jag inte ens nämnt nya plattor med Andreas Mattsson och Niclas Frisk.

Ungdomsrevolt och Twilight

Funderat på en sak, som känns så motsägelsefull. Det här med ungdomskultur. Bygger inte väldigt mycket av ungdomskulturen mestadels på ett avståndstagande från vuxenvärlden, de första stegen till att vara en egen individ, ha egen smak och tycke och gärna revoltera mot de vuxna genom att vara tvärtom. Känns inte därför raggarkulturen väldigt märklig i sammanhanget? Ungdomar som vill klä sig och vara precis som sina föräldrar? Jag vill vara som, far! Eller hela Mad men-modet och 50-tals-hemmafru-influensen med ärtiga pastellfärger och kläder, på unga tjejer, som florerar just nu - hur rebelliskt är det? En annan sak är också märklig och motsägelsefull. Barn och tonåringar i gemen HATAR tjatande vuxna men samtidigt är Twilight-trilogin en masspsykos bland unga tonårstjejer. Ärligt talat, efter att ha genomlidigt tredje delen (Eclipse) så fattar jag för mitt liv inte hur tonårstjejer funkar. Hela trilogin är ju ett helt sanslöst mjölkande av oförslösta känslor, som bara bygger på upprepningar till förbannelse och ett evigt jävla tjatande om och om och om igen. Jakob tjatar om hur kär han är, Edward tjatar om sin kärlek, sina frierier och att han inte vill skada Bella och Bella hon ältar sina känslor, är det värt att bli en varulv efter studenten och vem älskar hon egentligen...? Och så håller det sådär... fyra fem gånger i loopad upprepning, per film. Älskar dig mig, älskar du mig inte - jag känner ju att du älskar mig - vill du gifta dig - nej, sen. Och ingenting annat händer. Bara tjat, tjat, tjat. Kom till skott nån gång!!! En 14-årig tjej hade aldrig accepterat så mycket tjat och gnällighet om Tyler Lautner istället pratade om läxläsning och rumsarrest.

Det finns många konkurrenter men Twilight-trilogin kan vara det sämsta trilogi som någonsin gjorts, sammantaget. Ingen av filmerna är bra (vilket åtminste första filmerna i Matrix, Pirates of the caribbean, Oceans 11,12,13 eller Göta kanal är). Sen är det en helt annan femma att jag inte är målgruppen och kanske inte förstår "storheten".

Alla hjärtans dag och förtäckt jantelag

Det tycks bli värre för varje år men i år är det nästan löjligt. Det här hatet och bitterheten över Alla hjärtans dag, som ju alltid är påtvingad amerikansk kulturimperialism och godis/choklad/ros-försäljarnas PR-helg för att sälja mer, när man är singel men som är lite småtrevligt om man är del av ett par. Fast givetvis måste ju repliken "måste man ha en speciell dag för att visa nån att man tycker om dem? De övriga 364 dagarna då?" komma nån gång under dagen. Det är en oskriven lag, ungefär lika säker på att det alltid är nån i en biosalong som direkt efter reklamfilmerna alltid säger "nähä, ska vi gå då?" I år tycks det mer legitimt än någonsin att utöva den där Jantelagen, som ju är så förhatlig när andra utnyttjar den men helt ok när man själv gör det. Hata Alla hjärtans dag och alla ni som firar det - ni är förledda offer! Själv ska jag stolt köpa mina egna jävla blommor om jag vill ha några och sen ska jag äta middag, själv. Och då är man ju... genast lite bättre...?

Jag tror minsann Jantelagen är på stark framväxt på sistone och i en annan form, så är det inte ska uppfattas som Jante, utan bara som "konstruktiv kritik". Typ. Allt från hela IKEA-affären och den moraliska tonen i att bestämma vad Ingvar Kamprad ska göra med sina egna pengar, till popvänsterns angrepp på Solsidan - som att vi blivit så amerikanifierade och ytliga att vi härligt skrattar med i nonsensproblematiken kring Fredde och Mickan, som om klasskillnader och segregationen skulle vara nåt roligt. Jävla borgarbrackor! Jag fattar överhuvudtaget inte varför det är så mycket mer korrekt att angripa en person som Ingvar Kamprad som gett tusentals och åter tusentals människor arbetstillfällen medan sportutövare som bara tjänar pengar för sin egen skull, utan att gagna nån annan - kan dra in hur mycket pengar som helst - utan att nån ifrågasätter vad de gör med sina pengar? För det är väl inte så att man lägger in ett klassperspektiv här, sportsliga framgångar och lottovinster är ok sätt att tjäna pengar, om man är fattig i grunden medan utbildning och klasstillhörighet inte är det. Vi ser mer upp till en strulig Zlatan som är känd för sina mobbingfasoner och tycker det är helt ok att som fotbollsspelare tjäna en halv miljard på att sparka boll och hålla hårt i pengarna men jäääävlar i mig om en företagsledare gör samma sak. Skandal! Borgarbracka!

Vill med detta inte säga att stora pengaflöden alltid är nåt berömvärt. Betänk alltifrån kommunledningen i Täby och Åkersberga (politiker som beviljar sig själva höga lönehöjningar och absolut inte ser några som helst jävsproblem i situationen), till fastighetsbolaget Boultbee, till utsugande elbolag eller banker som chockhöjer bolåneräntor å ena sidan men håller sparräntan nere på nästan noll å andra sidan. Då är det faktiskt bara girighet och inte ok. Rent utav skandal!

Vill med detta önska en god Alla hjärtans dag till alla där ute och ta hand om er.

-

PS. Beady eyes nya singel... ojoj... DS.

Hån som underhållning

Trenden har funnits ett bra tag och startade med dokusåpor i stil med Baren, Big brother osv.. Vi fick se vanliga wanna be's/människor och förfasas över hur korkade de var och himla lite med ögonen över att det verkligen fanns såna ufon. Den nya trenden, som också den pågått ett bra tag är de yrkes- eller miljöbundna dokumentärserier likt Färjan, Ullared, Böda camping, Konferensresan, Sommar i Sverige och nu senast den lite gulliga Dansbanan i Täfteå. Nu börjar det bli lite äckligt, för nu räcker det inte bara att med lite överlägsna medie-Stockholmsögon titta på serierna och förfasas över hur bönder beter sig där ute, utanför tullarna. Det måste dessutom förtydligas hur töntiga, socialt inkompetenta och ute de är. Ååååh, vilka hopplösa bonnläppar, har ni sett? Det räcker inte att visa verkligheten, vi måste överdriva den, vinkla karaktärerna och varenda jävla program går ut på att först arbeta upp ett förtroende att få filma vanliga oglamourösa svenskar - och sen skämma ut dem, håna dem, skratta åt dem - inte med dem. Mest patetiskt är när det sker via produktionsbolag som Baluba, Peter Settmans flaggskepp. Han via sitt bolag sätter sig på de höga hästarna och hånar den dåliga smaken - nåt han själv aldrig någonsin haft. Dags att sluta med förakt-tv nu och att hela tiden få den vanliga människan att framstå som nåt att hånfullt skratta åt. Det tyder bara på en ängslighet, att hela tiden distansera sig - ja, sådär bonnig är åtminstone inte jag. Man vill ju inte vara en svenne banan, liksom...