Sherlock, Curre och Joan

Jag trodde väl aldrig att förre detta förbundskapten Curre Lindström skulle skapa mode igen. Mannen som blev känd för att ha fört Finland till deras typ enda VM-guld i hockey och för sina groteskt stora 80-talsglasögon. Ja.. och de där glasögonen tycks ha blivit nåt perverst nytt mode bland kvinnor i Stockholm. Överdimensionerade pilotbrillor, där för säkerhets skull även halva kinden också ska få bättre syn. Eller som man skämtsamt säger i Polen: "nån har parkerat en cykel på hans/hennes näsa". Ja, ungefär så stora och opraktiska är de. På 80-talet var det BARA töntar som hade såna glasögon i skolan. Så mycket extra glas att fylla ut - bara för trendighetens skull. Vad kommer härnäst - den klassiska Tommy Lindström-överkamningen på hippa unga män? Fast den finns väl redan i en kvinnlig variant också, översminkade tonårstjejer med Donald Trump som största frisyrinspiration. Allt hår från ena sidan, överkammat på den andra. Nu väntar jag bara på midjeväskor i neonrosa, som en ironisk klackspark - levererad av "rätt" person blir det ju rätt..

Måste ju också nämna gårdagens Sherlock Holmes. Enorm brittisk hype kring serien och igår fick vi äntligen se vad allt snack handlat om. Gammalt koncept i modernt och upphottat format, med djärvt bildspråk och alla former av nymodigheter som London 2010 uppbringar. Och det funkar. Spännande, drivet, snyggt och som C säger, nästan som om det vore nåt negativt "shit, här får man ju tänka hela tiden för att hänga med". Märkligt är att det bara finns tre avsnitt inspelade av serien - det är ju nästan ett hån.

Musikaliskt så har Glasvegas med ny svensk trummis släppt sin första singel till kommande plattan och The world is yours är precis allt man hoppats på - och lite till. Joan as policewomans nya skiva är tyvärr inte så bra som man hoppats på. Väntar då istället idogt på Strokes comeback och Beady eyes debut, vad nu den kan erbjuda i nyskapande.

Pladder

Allt grundar sig i en orättvis fräsning i På spåret. Anna Charlotta Gunnarsson och Ylva Hällén som verkligen var otroligt flamsiga, fick en försynt fråga från programledaren Kristian Luuk om de hade tjattrat klart i första klass och var redo för att svara på frågorna som ställts. A-C Gunnarsson ilsknade till och gjorde direkt "angreppet" till en könsgrej, som att de blivit anklagade för att tjattra, för det är typiskt sånt tjejer gör och därför typiskt manlig härskarteknik att förlöjliga dem. "Gubbe", avslutade hon med att kalla Luuk. Blev så stött på det där, eftersom det ju inte alls handlade om nåt manligt-kvinnlig och bara blev ett sätt att plocka enkla könskrigspoänger. Luuk försökte replikera med att Filip & Fredrik var precis likadana men det bortsåg man från och koncentrerade sig på svaren istället.

Kristian Luuk är visserligen ingen favorit så men jag tyckte han tryckte på en öm och intressant punkt. Känner själv av samma irritation. Det här jävla pladdrandet i tv och radio. P3 på helgerna är helt hopplöst. Nu råkar det vara två yngre tjejer som bara sitter där och skriker i mun på varandra men det har inte med deras kön att göra, att det är dålig radio. Stör mig överhuvudtaget på P3 näst intill perversa åldersrasism och hur man fördummar sina lyssnare genom att bara låta pladdriga och ytliga 25-åringar komma till tals. Det står mig upp i halsen att höra ännu en fånig 23-åring berätta oss för lyssnare hur världen ser ut och hur läget ligger. Utifrån dennes rätt oerfarna och snäva perspektiv. Det ska hela tiden tyckas så jävla mycket och absolut bäst tyckande blir det om det kommer från nån ung med skön attityd.

Det kan kanske vara ett tecken på att man börjar bli gammal och intolerant men jag har så länge jag minns alltid avskytt Gilmore girls - av samma anledning. Pladdret, alla pratar i ett, hela tiden, utan eftertanke. Eller jo, det sjuka är just att replikerna är skrivna med eftertanke - men spottas ut i ett sånt tempo att ingenting blir naturligt. Också detta exempel skulle kunna avfärdas som att jag inte gillar babbliga kvinnor som tar för sig. Just därför vill jag kontra med att det ju finns en annan serie jag avskyr minst lika mycket. Den manliga motsvarigheten till Gilmore girls. Hatar den här serien nästan ännu mer; Boston legal. Samma pladder och uppspeedade dialog men här är det än värre, eftersom serien dessutom leds av lönnfete James Spader i jordens fulaste frisyr och han är förutom pladdret också så extremt självgod i sin roll. Precis så som män med för gott självförtroende kan vara ibland. Stör mig nåt enormt. Han är precis som Ylva Hällén, A-C Gunnarsson, Filip & Fredrik, tyckarna och tänkarna på P3 och alla i Gilmore girls. Eller det jag själv är en del av, de sju miljarder olika bloggar som finns där ute. De pratas för pratandets skull, utan att ha så mycket att säga och skulle det finnas nåt intressant så drunknar det i det poänglösa bjäbbet.

--

Jag tror att det här poänglösa pratet kommer att bli Facebooks död. Jag börjar uppleva Facebook och många totalt meningslösa statusuppdateringar som det som skulle kunna få mig att gå ur. Orkar inte läsa det. Orkar inte bry mig. Jag bryr mig verkligen inte att den och den ätit en smörgås med leverpastej och sen tagit en tupplur, att det och det barnet inte sovit inatt (heller), haft diarré, sagt några nya roliga ord, bakat en kaka, kräkts eller ritat en teckning, husdjur som man ger mänskliga egenskaper och som sen inte sovit, bakat en kaka, haft diarré och kräkts, typ. Behöver man fem till tio gånger om dagen berätta om sin meningslösa vardag? Att det inte heller idag hände nåt, egentligen - men jag ville bara berätta det, ändå. Eller att man just nu pinpointat sig själv, när man är på 1.jobbet, 2.toaletten, 3.i bilen på väg till eller från jobbet. Ärligt talat, vem bryr sig...?

Lodz, en turistguide. Del 3.

Men du har ju inte skrivit nåt positivt om Lodz än, påpekar C. Lugn. Vill man vara lustig kan man säga att det inte är så lätt att hitta nåt positivt och att det därför tagit tid men så är inte. Har bara varit lite upptagen men triviala ting som jobb.. och sånt. Lodz är en paradoxernas stad, på många fronter. Bara namnet i sig är märkligt. Lodz betyder översatt till polska "båt", vilket är rätt märkligt då stan är närmast helt befriad från vattendrag. Ingen kontakt med vare sig hav eller stora floder. Nåt enstaka vattendrag eller minimal sjö finns det i utkanterna. För en utomstående i förbifarten skulle man också lätt kunna klassa Lodz som en skitig och rökig arbetarstad, full av bolmande skorstenar. Polens Manchester med ungefär samma postindustriella utveckling. Stan är fortfarande smutsig men industrierna är nedlagda och flyttade, så det argumentet finns inte längre att skylla på.

Det finns fler paradoxer och rent utav elaka fördomar. En paradox är de enorma arkitektur-motpoler som finns i stan, som ju bara kan ge en fingervisning om vilka extrema klasskillnader och ekonomiska förutsättningar som en gång funnits. Från de vackraste palats där ingenting sparats på, till den djupaste slum, kvarter så äckliga och nedgångna att man inte vill besöka dem ens dagtid. Problemet är ekonomin, där mycket av det vackra har tillåtits förfalla - bredvid det folkliga. Potentialen är dock enorm men frågan är ju.. vem ska rusta upp alla dessa klassiska hus? Lodz som stad har en ganska klassisk öststats-stadsplanering, eller sånt som kanske för tankarna till Göteborg. Det är väldigt vidsträckt i yta men samtidigt oerhört glest byggt. Till och med stadskärnan känns som en 90-årings tandstatus. Nedgånget och väldigt många tomrum. Många hus som står helt ensamma med tomma tomter och provisoriska parkeringsplatser runt omkring sig. Och det är ju en smaksak om man gillar sånt. Trots allt finns det byggnördar och urbana-exploatörer som älskar de här miljöerna, precis som Detroits spöklika innerstad fascinerar. Nu är inte Lodz lika tömt på folk som Detroit men spökkänslan finns där, med det trasiga, det tomma och en helt fantastiskt usel stadsbelysning. Gatlyktor känns som nåt påtvingat, som små stearinljus i ett stort svart hål. Just därför är shoppinggatan Piotrkowska så mycket en Potemkinkuliss, eftersom bara runt hörnet, ett kvarter in, kan det kännas väldigt fattigt och ogästvänligt. Vill minnas från det goda 80-talet om alla de hemska portar och infarter som fanns på Piotrkowska, att man lätt kunde bli indragen i en port, av "typer", rånad och slagen och sen utsparkad igen. Vet inte än idag hur mycket en skröna det var.

Hm, det positiva superlativerna fortsätter att rasa in... Faktum är att jag beskriver det som nåt negativt men själv är jag ju som sagt var rätt förtjust i den är murriga Murmansk-känslan. Det är inte så tillrättalagt och välpolerat, vilket gör att många dömer staden på sina fördomar. Vill minnas att jag surfar runt på olika turistguider på nätet där någon frågat om bra restauranger i Lodz och i stort sett fått syrliga svar i stil med "skulle inte tro det...". Vill man käka gott finns ju Warszawa bara tio mil bort. Det är en elak fördom. Är det nåt Lodz kan sägas vara i framkant på, så är det just många bra restauranger och ett riktigt bra kaféutbud - och då talar vi inte bara simpla kaféer utan klassiska konditorier. Bara på gågatan Piotrkowska finns fem sex konditorier som inte skulle stå, säg.. Vetekatten långt efter. Lodz har utöver det en normalstor shoppinggalleria också en central köpstad som förmodligen är en av de största i Europa. Inhyst, upputsat, renoverat i stans gamla enorma textilfabrik, med tillhörande sidobyggnader. Izrael Poznanskis gamla fabrik Manufaktura är precis vad det nya Lodz behöver. Precis den entrepenörsanda stan behöver och ett ypperligt bevis på att det nedgångna kan rustas upp och bli lika vackert som för 80 år sen. Även inne i stan finns planer på en gigantisk upprustning och det ska bli väldigt intressant att se hur gamla raserade hus ska byggas upp igen, för att efterlikna sent 1800-tal, men med en modern touch. Bara det är värt en resa i sig och gillar man dessutom att fika, så kan man föräta sig på bakelser och tårtor. För mig är potentialen det intressanta. Tänker ex på stans två stora gamla förnäma sekelskifteshotell, Savoy och Grand, som ligger snett mitt emot varandra i city. Före andra världskriget var det här bland det bästa Polen kunde erbjuda i stil, klass och komfort. Femstjärniga hotell! 2011 är Savoy och Grand också femstjärniga. Tyvärr fördelat på båda hotellen (2+3). Men fortfarande värt ett besök, om så bara för historiens vingslag. På hotell Savoy känns det som att man inte ändrat ens på en spik sen glansdagarna när art nouveau var det hetaste inom inredningsarkitektur.

Lodz, en turistguide. Del 2.

Tankar grumlas precis som vädret och de gråbruna snöhögarna. Lodz, Polens Manchester, hade sin storhetstid under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget, en ny liten topp direkt efter - något som fick ett abrupt slut med andra världskriget. Den stora textilstaden med sina löjligt rika affärsmän, som hedrade sig själva med pretentiösa palats och storslagna hus, har fortfarande inte återhämtat sig helt sen 1945. En anledning är förstås att mycket av stadens industriella puls, liksom intellektuella och konstnärliga anda drevs av förmögna judar. På gott och ont. Fortfarande idag finns det gamla uttrycket "era gator, våra palats" kvar i folkmun, för att påvisa de enorma klasskillnader som växte fram i början av 1900-talet. Det i sig kan vara obekväm fakta att nazisterna tidigt rensade det judiska Lodz och att många polacker inte opponerade sig mot detta. Koncentrationslägret Radogoszcz utanför staden bestod till en majoritet av frivilliga polska vakter, som gärna ville "ge igen" på sina förtryckare, som man ansåg hade stulit deras tillgångar och sugit ut befolkningen.

Än idag, finns här utanför staden Europas största judiska kyrkogård, med kring 180 000 gravar, varav ungefär 44 000 är från åren mellan 1940 och 1944. Med så många döda näringsidkare blev Lodz en märklig spökstad efter kriget, demolerad men också en absurd mix av tomma palats bredvid  överbefolkade småhus; makalös lyx i kontrast till miserabla smutsgrå arbetarlängor. Dessutom har Lodz innerstad för mig alltid varit känd som väldigt ihålig - full av tomma grönskande tomter mitt inne i stan. Återuppbyggnaden av staden har gått långsamt och problemet stavas fortfarande pengar. Med hjälp av extern finansiering och EU-bidrag har Europas längsta shoppinggågata (4 km), Piotrkowska, rustats upp till att bli en skinande paradgata, såsom i gamla tider. Med tvära kast mellan olika pompösa byggstilar och historisk arkitektur, nyklassicim, nyrenässans, gotik och art deco, upputsad och förfinad med internationella restauranger, hippa kaféer och all möjlig shopping. Problemet är väl fortfarande att Piotrkowska är lite som Grand canal i Venedig, när den byggdes. En Potemkinkuliss.

Lodz, en turistguide. Del 1.

Om nån frågade dig om önskesemester - välj och en tid och en plats - så tror jag mitt resmål skulle hamna på plats... 8 436? Å andra sidan har jag alltid haft en morbid vurm för det öststatska (av förklarliga skäl) och det lite skitiga, det inte så perfekta och tillrättalagda. Det är heller ingen lögn eller påhitt att ett av mina drömresmål är Murmansk, i säg.. december, januari. Mörkt och kallt, bistert och nedgånget.

Plats 8 436 på en synnerligen subjektivt uträknad önskesemester (enligt andra) är att åka till Lodz i januari. Lodz är även känt i Polen för att vara kanske Polens fulaste stad och ett grådaskigt snöslaskigt januari spär ju inte direkt på reslusten. Men jag åkte dit, visserligen i tråkiga familjära ärenden, men jag åkte också dit med helt nya ögon. Turistens.

Betänk själv situationen. Du har alltid bott i en liten stad men ändå haft relativt nära till en betydligt större stad. En stad du var rädd för som liten, för dess storlek, stress och konstiga människor. Men den stora staden betydde alltid shopping, folkliv men trots att man varit där massvis med gånger så har man mest bara sett den välpolerade ytan, de fina respresentativa husen och gatorna. Mormors fina stamkafé, där servitörerna hade kostym och fluga. Framför allt, en stad du bara sett dagtid. Nu är du helt plötsligt tillbaka i vuxen ålder och ska bo där, bakom det välpolerade, på andra sidan potemkinkulissen. Trots känslan av Murmansk (och då inte ens med några ruffliga hamnkvarter och rostande atomubåtar längs kajerna) och allt som skriker "icke-turistiskt" så tänkte jag försöka mig på en positiv turistguide och sälja in en stad som för en utomstående har väldigt lite att sälja ut.