Filmklichéer

Utan att räkna upp alla filmer jag sett på sistone (men det är sånt som går antingen på bio eller ligger på dvd-toppen) så måste jag säga att varenda film levererat en klassisk klyscha. Har någon någonsin sett en film om andra världskriget som INTE innehåller en tysk officer, iskall, stilren, bildskön och fruktansvärt tyrannisk och en sann sadist. Hånleende, överlägsen, inte en gnutta empati till övers (fullblodspsykopat) och i slutändan feg eller dumt stolt över sina bedrifter, när döden är den enda bestraffningen god nog för honom. Den karaktären finns alltid med för att beskriva en tysk under andra världskriget.

Är man i Paris syns förstås Eiffeltornet alltid i bakgrunden. Och det är inte så konstigt, eftersom alla amerikaner som hamnar i Paris alltid tycks få tag i fantastiska penthousevåningar med panoramavy över hela stan. Alla bor i vindsvåningar i Montmartre, typ. Alla franska män går omkring med en baguette under armen. Alla franska filmer innehåller pianomusik.

Är man jude är man alltid en ytterst beläst och välutbildad nörd. Som sprungna ur Woody Allens källa, alla är ängsliga, pratiga men ändå osäkra på sin egen förmåga. Klassiskt sätt att känna igen skurkar är antingen en arabisk look, eller bleka välbyggda tyskar/östeuropéer med onaturligt blonderat hår och skinnjacka. I ett slagsmål börjar de alltid med att slå en första krok rakt ut i luften, som alltid missar. Hjälten kan ducka och slå tillbaka. I skottväxlingar kan hjälten gå in och meja ner en hel maffiaklan med kulsprutan. Själv blir han förstås träffad i armen. Alla andra skott missar men skjuter sönder alla rutor, varor och belysning som finns i lokalen. Finns det med en kvinnlig hjältinna, blir hon av med kläderna här. Hjälten måste ju ha nåt att stoppa blodflödet i armen med.

I biljakter lyckas förföljande skurkar alltid skjuta sönder bakrutan för hjälten men aldrig ett däck. I slutändan så välter de ändå, genom att sidledes flyga in i nåt.

Efter en het natt tar hjärtinnan alltid på sig hjältens för stora skjorta. Utöver det, trosor och tubsockor.

Adam Sandler ska alltid få ett raseriutbrott men är innerst inne en jäkligt schysst kille.

Handlar filmen om en hund så kommer hunden alltid att dö i slutet - och bli ersatt av en valp. Katter å sin sida dyker bara upp när de hoppar på folk i mörkret, när det är lite spänning i luften. Alternativt sitter de hemma hela dagarna och väntar på att bli matade av husse/matte, när denne kommer hem på kvällen.

Bygg, riv och guldbaggar

Kanske har borgarna i stan insett att det snart bara är slutraksträckan kvar till valet och att man därför nu fått eld i baken, åtminstone vad gäller Stockholms byggprojekt och det här luddiga begreppet med att uppfylla vallöften. På kort tid har beslut fattats om både nya Slussen, detaljplaner för Norra djurgårdsstaden OCH Norra stationsområdet. Här ska byggas bostäder och efter hur man väljer att räkna (politikerna nöjer sig med att kalla en gjuten bottenplatta för klar bostad och därmed infriat vallöfte om antalet påbörjade nya bostäder). Inte antalet färdigställda bostäder som alla dessa bostadssökande kan flytta in i men väl en bottenplatta. Självklart är det ytterst glädjande att man äntligen sätter igång och börjar bygga - såväl bostäder, som nya arbetsplatser och ny profilerad arkitektur för stan men man undrar ju lite.. är borgarna så rädda för att förlora valet (även i Stockholms stad) att man åtminstone vill klubba igenom minnesvärda testamenten? Nåt att bli ihågkommen för? Sten Nordin kan nu gå i pension som mannen som "byggde" om det nya Slussen. Kristina Alvendal kommer alltid bli ihågkommen, även efter sin död, som kvinnan som slogs för och klubbade igenom bygget av Tors torn. På samma sätt som Yngve Larsson och Hjalmar Mehr ökänt skrivit in sig i historieböckerna som pådrivare av Norrmalmsregleringen (rivandet av Klarakvarteren). Ibland kanske även lite personlig prestige kan vara till allmänhetens gagn.

Och så var det Guldbaggegala igår. Faktum är att jag inte ens brydde mig om att kolla på den (men klaga efteråt - det går bra!). Män som hatar kvinnor var ingen dålig film, inte alls, men ändå ett tecken på en filmbransch som skriar efter högre kvalitet. Att däremot Noomi Rapace fick en guldbagge för sin roll är en skymf. Tycker inte hon agerar överhuvudtaget. Hon är som en antites till skådespeleri - hon bara finns i filmen. Avstängd. Och Kjell Bergkvist vann pris för bästa manliga biroll. Svenskt skådespeleris motsvarighet till AC/DC, Peps Persson eller en gammal Moraklocka. Man vet alltid vad man får - det är ETT koncept och inget mer. Inga variationer, inga nyanser, ingen utveckling. Bara samma sak, år efter år. Han spelar samma roll, i film efter film. Det enda som skiljer är kläderna och antalet rynkor med åren.

Haiti, Monas väska och tummar

110 000 döda på Haiti, nära 200 000 skadade, en regering, samtliga myndigheter och ett polisväsende som är helt sönderslaget - men det är samtidigt fantastisk att alla raserade fängelser inte renderat i en massa döda fångar - utan att många av dessa (över 5000) verkar ha klarat sig och nu gör livet surt för en befolkning som redan nu knappt klarar livhanken. Så man undrar ju lite.. vänstern brukar ju alltid kunna hävda att kriminaliteten är en effekt av kapitalismens orättvisor, att vissa har och vissa inte. Här har ju ingen någonting - och vad är den politiska ursäkten att de kriminella nu ägnar sin tid åt att hämnas på poliser (som satte dit dem före jordbävningen), alternativt rånar och våldtar människor i slummen? Våldtar kvinnor som mist allt? Den kan väl ändå inte förklaras med en ekonomisk desperation, att ha och inte ha?

En liten fundering kring debatten med Mona Sahlins handväska och Fredriks Reinfeldts armbandsklocka. Är det inte fantastisk hur vi alla svenskar älskar att hata och förkasta vår egen Jantelag och ständigt försöker hamra in hur fel den är - men vi samtidigt gång på gång på gång älskar att älta och missunna folk både framgång, högre lön - och de varor man väljer att köpa. Vi greppar ändå tag i vår älskade Jantelag varje gång nån har det bättre än vi. Som att man verkligen ska skämmas för att man tjänar mycket pengar. Skäms statsministern för att du tjänar mer pengar än en undersköterska - och skäms för att du köper vad du vill för din egna pengar! Varför skulle man skämmas för att man tjänar pengar??? Och varför inpräntar Aftonbladet Jantelagen i sina läsare? Unnar sig aldrig Aftonbladets reportrar något lyxigt - som en undersköterska eller lokalvårdare aldrig skulle ha råd med? Lägg ner det falska moraliserandet.

Och hemmavid var det pyssel, så till den vida grad att den kära sambon sågar undertecknad rakt över tummen. Den man älskar agar man...

Att packa ner sitt förflutna

Det är en andra omvälvning. Logiskt så blir det ju alltid så, när man flyttar hemifrån, att man städar undan, kastar, sorterar ut sin barndom. Kastar sånt man ändå inte kan eller vill ha med sig in sin första egna lägenhet. I bästa fall kanske minnena hamnar på en vind - men för vad, egentligen? Ut har alla gamla serietidningar åkt, alla dessa år av smått hysteriskt samlande på Buster, Knasen, Seriemagasinet, Larson och Brök, som sen byttes mot OKEJ, Rocket och vuxenserier som Epix och Maxx, som sen blev Pop, Melody maker, Select, Slitz, Café och NME. Av allt det där finns i stort sett inget kvar längre. Allt är kastat.

I dagarna anlände så äntligen vår hett efterlängtade bokhylla, som vi väntat på i säkert fyra månader. Den är med avsikt alldeles för liten för att svälja alla de böcker som den gamla IKEA-bokhyllan inhyste och nu, när allt ska in i den nya bokhyllan - så börjar nästa utsortering. Nästa årsring och tidsdokument som städas undan, kastas eller i bästa fall hamnar i ett källarförråd. Studentlitteraturen. Alla dessa hopplöst tråkiga statistikböcker, nationalekonomin, filosofin, kulturgeografin och filmvetenskapen. Ner i en låda. Vi behöver inte längre flasha med hur belästa vi är och hur många högskolepoäng vi har. De fyller ingen funktion och vi duger ändå.

Den mognadsprocessen i sig har också inneburit att man börjar lyssna på annan musik. Orkar inte med mer gitarrbaserad musik, med klassisk (och vansinnigt tråkig) uppsättning av bara trummor, gitarr och bas, utöver sången. Det räcker inte längre. Lyssnar knappt på nån hårdrock längre, speciellt inte nån ny. För det är så tråkigt och icke-nyskapande så klockorna stannar. Indie, av klassiskt shoegaze-stuk - tål det inte. Gubbrock, magen vänder sig in och ut. Punk.. jättekul.. om jag varit 15 och året varit 1982. Nu bara odrägligt. Americana, country, AoR, emo, rockabilly, folkpop, blues - nej, nej, nej. Märkligt vad tiden gör med folk.

Fredagssummering

Fredag och ännu en vecka till handlingarna. En amerikansk pastor hävdar att Haitis jordbävning skulle vara resultatet av den pakt med djävulen haitierna ingick för att befria sig från fransmännen i början på 1800-talet. De religiösa förespråkarna gör det inte lätt för sig, med att möta det moderna samhället. Kanske blir det extra svårt när man låter talan föras av män från en helt annan tid - med medeltida, rigida värderingar.

Tycker annars att den diskussion som blossat upp kring "det stora manliga konstnärsgeniet" är intressant. Hur kulturen - den som ju å ena sidan är så progressiv och utmanande - samtidigt är en av de få bastioner där stora manliga "genier" och konstnärer får bete sig hur svinaktigt som helst - och kommer undan med det. För trots allt är de ju stora manliga genier, sånt där förstår väl sig inte vanligt folk på, vi vanliga dödliga? Är man en stor stjärna och samtidigt känd för att vara en skitstövel - ja, då är det ju acceptabelt att fortsätta vara så. "Det är ju bara sån han är..." Och är det inte märkligt att ingen sätter ner foten, i en bransch, som trots allt samtidigt frodas av starka kvinnor, uppkäftiga feminister som gärna saluför sina åsikter till folket. De har bara inte lyckats inrätta sina lärdomar i sin egen värld. Varför är det så? Ingen annanstans, i näringsliv eller landsting eller vad som helst - skulle ett sånt beteende vara acceptabelt och en självgod karl skulle åka ut med huvudet före på ett ögonblick. Jag skulle vilja se ett sånt geni ta sig ton på en sjukhusavdelning eller verkstadsgolvet och svassa runt med samma självklara aura. Det skulle aldrig hända! Men är det i konstens namn, så är det ok.. Konsten har ju inga ramar - de visade redan Anna Odell-debatten.. Samma konstnärsivrare och värnare av konstens oantastliga väsen faller på eget grepp. Konsten är ju fri, utmanande och kan inte infogas i det övriga samhällets byråkratiska små normer om rätt och fel, bra och dåligt. Konsten, liksom konstnären måste ju stå otyglad. Eller?

Men det är ju fredag, så låt oss avsluta med nåt roligare. Death metal rooster exempelvis. Och vill man lyssna på nåt bra i muskväg - nåt som verkligen borde slå igenom och bli stort så vill jag gärna slå ett slag för fantastiska Jezabels, Sydneys nya stoltheter. Har inte lyckats hitta nån officiell video men låtarna i sig duger också.

2 x Fassbender

Allt ligger egentligen precis i linje för hur man skapar en ny stjärna. Från ingenting till allting - på en gång. Michael Fassbender är den tysk-brittiska skådisen som just nu gör allt rätt. Varierande roller, som visar på skådespelarbredd, "rätt" filmer, fingertoppskänsla med kritikerna och så är han ju förstås britt (alltid ett plus i Hollywood), lagom ung och bildskön. Han tar rollerna som de riktiga stjärnorna inte vågar, de skitiga, smutsiga, karriärsutmanande - och det är väl så man ska göra när man klättrar mot toppen. Se bara på Philip Seymore Hoffman, som innan han slog igenom spelade äckliga snuskgubbar, knäppgökar och allmänt missanpassade. Det krävdes ett mod för att göra de rollerna men väl nere på botten, i början av klättringen, har man inget att förlora. Fallet blir inte så långt. Ryan Gosling och Michael Fassbender är två liknande skådisar - de tar "opassande" men utmanande roller - för att ta sig uppåt.

Det är i alla fall min slutsats efter att under dagarna två tröskat av två väldigt bra men också två ytterst deprimerande filmer med Fassbender i huvudrollen för båda två. IRA-dramat Hunger och förortsångesten i Fish tank. Det är inte muntert någonstans och båda filmerna har avslutats i tystnad och reflektion. Över livets hemskheter, livets meningslöshet och Michael Fassbender.

Lindström

I huvudrollen

Alltid ute i sista stund... Filmutställningen "I huvudrollen: Stockholm" på Stadsmuséet har väl varit öppen i nästan ett år och jag har tjatat så många gånger att jag vill gå och se den. Ett år senare, på absolut sista utställningsdagen, två timmar innan stängningsdag, får jag äntligen ändan ur. Och det var det värt, även om väldigt många människor resonerat som jag. Vi klämmer in ett besök sista dagen. Filmerna, stjärnorna, biograferna. Ung kärlek, brottsplats Stockholm, vyerna och miljöerna. Väldigt intressant även om det kanske var lite snuttifierat. Låter sig verkligen 100 år av filmande i Stockholm pressas in på tre minuter korta loopade teman? Ibland känns det lite rumphugget. Som att det saknas lite kött där mellan Tutta Rolf, Mannen på taket, G som i gemenskap och Förortsungar. Men som sagt.. det var bra ändå.


Spankulerandes genom svensk filmhistoria och alla dessa klipp och idolporträtt och filmisar insåg hur många vackra skådespelerskor Sverige ändå haft genom åren. Som man inte ens tänkt på. Jag bortser självklara namn som Garbo, Bibi Andersson, Ingrid Thulin eller Ingrid Bergman. Anita Björk? Vilken pingla. Åtminstone var hon det förr, på 50-talet. Anna Lisa Ericsson, Lena Söderblom, Signe Hasso och sexbomben Harriett Andersson. Såna kvinnor ser man inte på svensk film längre.

Paris, K(l)apisch?

Måste säga att det var tänkt som en liten apetizer inför Parisresan i vår men kom istället att handla om att Cédric Klapisch är en förbannat bra, träffsäker regissör, en av de nya fåtaliga auteurerna. Inom sitt gebit en av de bästa (om inte den bästa) som kommit fram under 00-talet. Bortser man från Ni pour, ni contre (Not for or Against) - som inte ens gavs ut på dvd i Sverige 2002, så har Klapisch annars begåvat oss med filmer som Den spanska lägenheten, mästerverket Förälskad, förvirrad och nu alltså Paris, med sin ständige protegé Romain Duris i huvudrollen. Kan tycka att Juliette Binoche som skådis blandar och ger väldigt mycket men här är hon strålande. En Parisisk Short cuts med bra parallella historier, utmärkta skådisar och ett vackert tillbakahållet vykort över storstaden Paris. Notera också söta Mélanie Laurent i sitt rätta, franska element - rätt långt ifrån hämndlysten femme fatale i Inglorious basterds.

What's your color, Björn?

Egentligen händer det inte så mycket just nu. Svinkallt ute, så man sitter inne och fördriver tiden med att äta glass, drömma om Paris och se på filmer som man fått ta, bara för att allt annat var urplockat i videoaffären. Om NÅN där ute har ett lite udda Paris-tips, så tas såna emot med varm.. hand.. famn.. eller vad man nu säger. Intressant annars är den "lek" på pågått på Facebook den senaste dagen, där alla kvinnor, utan att ge några ytterligare förklaring, berättar vilken färg de har på underkläderna. Blå, vita med spets, rosa-bruna, svart (förstås), röda, osv osv. Det är en intern grej som väl männen ska klura ut - eller sitta som frågetecken till. Men det finns alltid nån kvinna som förrädiskt och illojalt hugger sina hemlighetsfulla medsystrar i ryggen och glatt berättar vad det handlar om.

Efter patetiske Ranelids utfall i Stjärnorna på slottet så väcktes också frågor. Var hans medverkan bara en anledning för att få gå till storms mot sina kritiker? Tycka lite synd om sig själv? Egentligen är det märkligt att kritiker främst hakat upp sig på Ranelids utseende och inte hans persona i övrigt. Maken till mer självgod och kategorisk människa får man väl leta efter. Strösslar överdrivna superlativer omkring sig och pratade hela tiden i termer av "alltid", "ingen annan har någonsin", "aldrig förekommit" - allt var bara ytterligheter. Definitiva slutsatser. Allt som figurerade kring honom själv. Han var som en poetisk listmakare, allting var antingen det bästa någonsin, eller det sämsta. Det fanns inga mellanlägen. Men trots självgodheten och det eviga kategoriserandet - Sverige behöver folk som sticker ut - nån som kan knäcka våra imaginära ryggrader lite då och då. Hur trist skulle det inte vara annars?

http://365.hemsida.net/, för er som vill följa fotobloggandet.

Nytt år och morfar Kurt

Nytt år och fortfarande har man inte riktigt landat i vardagen och några rutiner. Nyårsfirandet var lugnt, efterspelet likaså. Påbörjat mitt fotoprojekt och ska försöka ha som motto för 2010 att säga mer "ja" än "nej". Tror livet blir roligare så. Försöka läsa mer böcker, umgås mer med vänner, gå mer på bio, bejaka livet, helt enkelt. Dessutom ska vårt kala hem under 2010 fyllas med tavlor - mycket tavlor.

Tycker det var intressant med Muhammedtecknaren och konstnären Kurt Westergaard som vid ett inbrott av en Al qaida-sympatisör på nyårsdagen låste in sig själv i sitt panic room. Allt hade väl varit frid och fröjd om han inte glömt kvar sitt femåriga barnbarn på utsidan bara... med inbrottstjuven. Schysst morfar, tack för den! Å andra sidan.. hur elaka och förvirrade al qaida än må vara - ingen terror- eller kriminell organisation vinner respekt eller sympati genom att ge sig på oskyldiga barn. Terroristen/tjuven hann skjutas ner av dansk polis, innan något värre hann hända.