tisdag 30 september 2008

Times like these

Lyssnat en hel del på Glen Campells nya skiva ”Meet Glen Campbell” och den växer. Han gör ju en Johnny Cash, rakt av egentligen.. bara att Campbell i min mening har en mjukare och bättre röst. Lågmälda och fina covers av modernare musik. Mycket stråkar och väldigt finstämt. Travis Sing har jag redan nämnt tidigare men andra pärlor är Tom Pettys Angel dream, These days av Jackson Browne, Jesus av Velvet underground och tre absolut topparna är Times like these av Foo fighters, Good riddance (Time of you life) av Green day och bästa låten; John Lennons Grow old with me. I like! Riktigt bra skiva, faktiskt.

Allt är Marky Marks fel

Sitt still i båten, manar statsministern. Kan ju bli svårt att göra det, när båten vält. Finns min bank ens kvar när jag återvänder om fem dagar? Jag bara väntar på scener från Wall street då ruinerade och bankrutta börsmän och spekulanter börja hoppa ut genom fönster och från taken. Ja, lite som på 20-talets depression, eller som i The Happening. Tack och lov slipper man en uselt agerande Mark Wahlberg i den här soppan - han hade kunnat förstöra min dag HELT. Vad hände egentligen med Mark Wahlberg efter Boogie nights? Har han gjort en enda bra film sen dess (ja, jag vet att han var nominerad för en Oscar för The Departed men jag förstår inte varför - för att han svor mycket?)? Kan rent utav vara så att bäste skådis i familjen numer inte är Marky Mark utan NKOTB-Donnie.
Annars packas väskan, reser till Warszawa imorgon och ska försöka blogga lite på plats, om tidsutrymme ges. Ska innan dess, ikväll, se The pretzels möta The wolves i Scaniarinken. De ylande vargera från Värmland kommer på besök, ledda av en morotsröd skånsk hänförare vid namn Jönsson.

måndag 29 september 2008

Kam inn

Jag tror att frisörbesök för mig är vad tandläkarbesök var när jag var liten. Samma ångest och rädsla. Nu vill jag inte på nåt sätt peka finger åt något etniskt håll men i "vår" frisörsalong finns en rysk medelålders kvinna som tyvärr tillhör bemanningen. Redan det faktum att hon inte förstår svenska så bra borde få varningssignalerna att ljuda gällt. Att hon sen själv har en frisyr som är lite för mycket Ala Pugatjova -85 gör inte saken bättre. De gånger det hänt att hon ropat upp mitt nummer så har jag skickat fram nån olycklig unge att gå före. Kan redan se framför mig hur ungen nästa dag väljer att komma till skolan med kepsen hårt nedtryckt på huvudet, i skam. Den här gången var det en medelålders man från ett mellanösternland som klippte mig. Att döma av hans frisyr så gillar han Michael Bolton, innan han klippte sig kort. Oh my God. Jag antar att jag får skylla mig själv när jag som önskemål i frisörstolen önskar en frisyr som är kortare (obviously) och snyggare. Great, ge en 45-taggare fritt spelrum med vad som är snyggt enligt hans preferensramar. Code orange..? Uppenbarligen tycker han att Mr Oakbitch skulle se himla fin ut i en Margot Wallström-frisyr. När han i stort sett är klar har jag svalt oroligt så många gånger att jag inte längre hör musiken. Du skulle inte kunna sätta lite vax i? Och kanske få upp luggen lite? Ja, så jag slipper se ut som en ledsen maskros? Så han duttar på vax och börjar trumma på hjässan, som om jag vore en djembe och jag ber (när det svartnar för ögonen) att få ta över. Jag gör det här själv, ok? Det kanske går att rädda ändå. Betalar sen snällt och svennigt och så fort jag kommit utom synhåll från butiken så sätter jag på mig kepsen. Inser att jag just blivit ungen som jag annars brukar låta gå före mig.

Sweeney Todd

Såg då Tim Burtons Sweeney Todd igår och tyckte att den var rätt hyfsad, trots de musikaliska inslagen. Skulle nog hävda att filmen är väldigt krystad som musikal, eftersom det känns som majoriteten av melodierna är helt meningslösa och snabbskissat påtvingade. Sjunga för sjungandets skull, inga bra melodier och ingen musikalisk tanke bakom. Får mig bara att tänka på Paraplyerna i Cherbourgh, i sina värsta stunder. Men annars, förutom några horribla dataanimationer i början och titelsekvensen så är det en riktigt trevlig film, om det nu kan vara trevligt med en seriemördande barberare som skär halsen av sina kunder i en rasande takt. Johnny Depp återigen är Johnny Depp och har äntligen lämnat sina värsta Jack Sparrow-överspel bakom sig. Alan Rickman funkar förstås utmärkt som osympatisk antagonist och fru Burton; Helena Bonham Carter är också bra i sin roll som den minst lika mordiska mrs Lovett. Kul film men hade förmodligen varit ännu bättre utan sång.

söndag 28 september 2008

How to disappear with a pigfaced dog

Jobbet imorse var som att befinna sig i en sängkammarfars, ja spring in och ut genom dörrar och nån som gömmer sig i en garderob, ungefär. I mitt fall - hur man osedd smugglar ut en 16-kilos morgontrött bullterrier under armen från en psykavdelning. Det är som en tagline till en ny film! Har annars under dagen tröskat igenom två roliga "Russells" på nätet; Brands och Peters och även om de har helt olika stil och båda är rätt underhållande så håller jag nog Russell Peters som strået vassare. Ja, egentligen inte vassare, utan bara mer rolig. Här ett kul klipp från den kanadensiske indiern!

Kilroy hasn't been here, yet...

Natt 2 på avdelningen och besök av en trevlig bullterrier med endast en pungkula. Ja, precis som Einstein, påstår matte. Inga övriga liknelser. Han snarkar som en gammal Opel med trasig ljuddämpare.
Och så gav Old blue eyes upp kampen mot en längre tids sjukdom igår, Paul Newman blev 83 år gammal. Märkligt är dock att trots sin status som en av de riktigt stora, kanske den störste på 60- & 70-talet så erhöll han en enda Oscar och det för The Color of money 1986, mot en ung Tom Cruise i groteskt hög Kramer-frisyr. Bland Newmans höjdpunkter hör Tennesse Williams Katt på hett plåttak mot Liz Taylor, hockeykultrullen Slagskott, Butch Cassidy & Sundance kid, Blåsningen, Strebern och Road to perdition.

lördag 27 september 2008

Oh, bugger...

Klockan är två på natten och jobbet suger nåt fruktansvärt. Det är som en förstärkande hallucination. Hålet i bron är här och passiv(are) och jobbiga snorungen är EXTREMT stökig och bara fortsätter göra allt för att straffa ut sig och det finns liksom ingenstans att straffa ut sig till. Nu känns det som att vi jobbar i en tunnelbanevagn i New York eller nåt. Avdelningen är helt fullklottrad av tags, då lillkillen kommit över en spritpenna och målat överallt på väggar och dörrar. Allt för att provocera. Man tror att det är ett skämt.

Äntligen sett klart Jean-Pierre Melvilles Den röda cirkeln från 1970. Med snyggingen Alain Delon i huvudrollen mot bla Yves Montand och Gian Maria Volonté. En rätt bra film, som tyvärr tappat en del i kvalitet, genom sin numer omoderna handling. Men ändå spännande och ett ursnyggt tidsdokument. Så därför är det väldigt intressant att Melville motiverats till att göra en moderniserad nyversion av filmen, med bland andra Orlando Bloom, Liam Neeson och en åldrad Alain Delon i huvudrollerna. Premiär för filmen under 2009. Apropå Alain Delon, så har han inte bara en diger filmkarriär (och barnaskara) bakom sig. Insåg först nu att det ju är han som avbildats på The Smiths klassiska mästerverk "The queen is dead" från -86, med en bild tagen ur Flykten (The Unvanquished) från 1964. Bara en sån sak...

fredag 26 september 2008

Something for the weekend..

Legend med social fobi

Ännu en skön annons från Blocket HÄR. Det är väl bara att slå till? Åtminstone jag känner mig fullt övertygad av argumentet att det är en raskatt som pissat på madrassen.

Trist fredag

Munter fredag. Jobbhelg framför sig och sen läser man att ens bank, där man har sparpengarna, just nu enligt nån DI-prognos har 50% risk att kollapsa. Ta ut pengarna eller ha is i magen, innan det är för sent? Och hur funkar egentligen den statliga insättningsgarantin? Helt sjukt hur ett fåtal extremt giriga privata spekulanter med dollartecken på näthinnan lyckats tumla om hela världens banker och miljontals privatpersoners besparingar.
Sen lyckades jag beställa fel biljetter till hockeyn på tisdag, så att vi nu sitter bland alla skrikiga 35+:are - som envisas med att stå upp hela tiden, trots att de har sittplatser. Ska farsan börja igen - att den här gången fysiskt försöka trycka ner stora karlar i sina säten, en efter en? Kanske lite som när man bankar ner maskar i sina hålor på Grönan?

torsdag 25 september 2008

Kransky sisters

Lite småcharmiga är de allt; Kransky sisters från Esk, Queensland. Här i en klart egen version av Steve Miller Bands Abracadabra. Se klippet HÄR.

Terrorbalans i färgbutiken

Intressant terrorbalans på färg- och tapetbutiken. Vi hade en liten incident för några månader sen, då vi krävde pengar tillbaka för en felbeställning (och kanske var felet vårat) men efter det så blir vi rätt kyligt bemötta när vi kliver in där igen. Egentligen kan man fråga sig varför vi ens går dit. Igår försökte vi fråga en bortkommen kille om hjälp, det slutade med att han försvann och inte kom tillbaka. Mycket märkligt. De två kvinnorna som jobbar med just tapeter brukar rygga tillbaka och göra diskreta korstecken när vi kommer in. Nu är lurendrejarna här igen. Spotta tre gånger över axeln och mantra-upprepa några besvärjelser. Vi kallar dom Angelica Huston och Stig Grybe. De måste verkligen undra varför vi envisas med att hela tiden besöka dem och samtidigt besväras över att så motvilligt smila upp sig och vara serviceminded mot alla kunder. Det har nästan blivit en grej av det. Det tog nästan en halvtimme idag innan jag fick nån hjälp, trots att de mycket väl såg mig redan från början, där bland tapetproverna, hjälplöst bläddra. Av nån anledning tänkte jag på den kinesiska restaurangen i New York, som en kollega tipsat om. Den är ökänd för att personalen är så extremt otrevlig mot sina kunder men det har i sig blivit en grej, ett kultställe, att folk vallfärdar dit just för att bli förolämpade. Ta del av myten, liksom. Så vi ses imorgon igen, med våra tapetprover, Angelica och Stig!

Fri lista 2.1 och en ny lista

Ok, jag ändrar mig.. glömde ju en solklar person. Jag stryker "mulattkvinnan" som jag blivit hånad för och in på listan ska Rafaela Lindeberg, från TV4's ekonominyheter. Fortfarande inom samma TV-byggnad. Jag stryker Sara Rue också och skriver in Natalie Portman. Däremot hade jag tänkt upprätta en ny lista. Anti-fri-listan. Personer som normen och många tycker är väldigt snygga och sexiga men som man själv bara spyr på och inte alls fattar vad hypen handlar om.
1. Carolina Gynning, för att ointelligens kan vara så fruktansvärt oattraktivt och dessutom har hon ett så fuuuult leende. 2. Angelina Jolie 3.Kate Ryan, försöker dessutom alldeles för hårt med att kompensera med "sexighet". 4.Vanessa Ferlito (CSI NY och Death proof). 5.Keira Knightley, för den där smala näsan och läskigt plutande onaturliga munnen. 6. Britney Spears, white trash. 7. Victoria Beckham. 8.Paris Hilton, också det här smala utmärglade utseendet 9.Uma Thurman, 10.Pauley Perette (Navy CIS). Precis utanför listan hamnar Josefin Crafoord.. vidrig hela hon.

onsdag 24 september 2008

Störig känguru

Ok, det här ju egentligen precis vad Ballar av stål (den engelska versionen) handlar om men lite kul är det faktiskt. Den provokativa kängurun; notera jämfotasparken på golfaren i slutet. Det hade aaaaldrig gått för sig ute på Danderyds golfbana.

Den fria listan 2.0

Så är den då här.. Årets lista. Jag uppmanar läsare att gärna komma med sina egna.. Min fria lista, dvs fem personer man får ligga med, eftersom risken ändå är så försvinnande liten att vi ses och ömsesidigt tycke uppstår. Länkar till bilder på topp 5.

1. Jennifer Love Hewitt, alltid. 2. Hon den här mulattkvinnan som läser nyheterna på morgnarna i TV4, Elisabet Hultén. 3. Chan Marshall (Cat power), 4. Sara Rue (rödtoppen med de söta klänningarna och stora skorna i Inte helt perfekt) och slutligen, på en femte plats.. Evangeline Lilly från Lost. Strax utanför hamnar Dita Von Teese, Zooey Deschanel, Nina Söderqvist, Beata Harrysson (Peters dotter) och Cobie Smulders (Robin i How I met your mother).

Skor

Helt onödigt hån av ursprung igår:

Jag: Jag hinner nog inte köpa några skor innan jag åker till Warszawa, så jag får väl köpa nåt där på plats.
H: Jaha, vad ska du köpa då då? Doc Martinski?

tisdag 23 september 2008

Quantum of solace, ledmotiv

Blir inte riktigt klok på nya Bondtemat Another way to die med Jack White och Alicia Keys. Det lät ju så himla bra på förhand när man hörde att de båda multitalangerna skulle totas ihop för en mäktig duett. Nu känns som att det är för mycket Whites skramliga White stripes-projekt och Keys som fått anpassa sig, när det förmodligen blivit ett bättre resultat om Keys skrivit låten och låtit White anpassa sig. Nåt som är lite kul kring kommande Quantum of solace (och man får hoppas att filmen får en svensk titel) är att den bla är inspelad under fjolårets Il Palio i Siena. Ett medeltidsinspirerat hästlopp i bjärta kläder, som även vi (jag och H) råkade besöka samma sommar.

Än finns det ingen officiell video men här i alla fall den instrumentala Coke zero-reklamen som fick Jack White att sura. Jack White / Alicia Keys - Another way to die.

KBT-utbildning

KBT-utbildning idag. Det positiva är att man blev bjuden på sill- och äggmacka mellan korvstoppningen. Vi fick testa på lite situationer i vården (oh my god vilket method acting) och mindfullnessövningar. Stäng ögonen, lyssna och fokusera på din egen andning in & ut och hur tankarna glider förbi likt lätta moln i huvudet. Tankar om att ens mage knorrar mer än en gatuborr - den där jävla sill- och äggmackan, förstås.. Jag har i alla fall lärt mig idag att man löper större risk att bli schizofren om man blir "tillverkad" på vintern och att 5-8 personer på 100 000 per år utvecklar sjukdomen. Hemuppgift till nästa vecka är att fundera på hur man själv skulle vilja bli bemött, om man kom in på psyket för första gången. Jag antar att två led med bensprattlande cancandansöser, flödande champagne och pappersregn likt Kungsgatan 1945, när kriget tog slut, är fel svar. Men fan vad välkommen man skulle känna sig! Värt hela entrépengen, som Rolle Stoltz skulle ha sagt.

Blocket

Blocket är alltid kul, nästan mer för de smaklösa eller förvirrade annonserna. Som den HÄR artikeln. Så känner man av att man har en mullrande Leif "Smoke rings" Anderson-röst bakom ett träd, inne i den djupaste delen av skogen - var inte rädd, det är förmodligen inte mördarkaninen från Monty pythons galna värld (Monty Python and the Holy Grail), utan bara lilla Maja som av hunger fått en death metal-röst. Och 45 spänn i hittelön kan ju verkligen dra till sig allsköns lyckosökare som är ute efter snabba cash, så det är bra att Lillemor markerar tydligt mot det.

måndag 22 september 2008

Stryper

Jag läser den stora musiknyheten, som tycks ha förbigått så många medier. Stryper gör comeback. För mig som gillade dem när jag var 12 (och uttalade namnet som om det vore ett svenskt ord) så var det ett rikigt grymt band. Väldigt hårt hållna till sin image. AIK-färgade kläder och fluffiga pudelfrillor med ett djupt kristet budskap. Ja, man kunde nog ifrågasätta om hårdrock och kristendom var en töntig kombination och inte gick ihop men vem kunde ifrågasätta det när tuffingarna vrålade ut titelspåret på To hell with the devil? Åt helvete med djävulen! Ja, självklart - vart annars, kan man tycka?
Det här är inte den officiella videon men den är kul ändå: To hell with the devil.

T-shirt-motiv


Maja, jag hittade till de coola t-shirt-motivens hemsida, om du ville matcha din loverboy, menar jag? :) Härliga motiv och många många fler från härligt white trashiga Urban mist. Däremot har jag inte hittat motivet "Anger manegment class pissed me off!" än.
SILF; Sheep I Like to Fuck, sprunget ur Milf (Mother I like to...).

Class of ´88

Jag har väntat mig det här brevet... Inbjudan till reunion med klass 9A. 20-årsjubileum, herregud. Jag fattar iofs inte riktigt vad man är inbjuden till, när man själv får betala för den inte allt för imponerande middagen, hutlösa 395 spänn!? Och med tanke på att det redan finns ett Stayfriends och Facebook där man kan hitta sina gamla klasskamrater så känns det ju lite hånfullt att BaraBamba kapar samma idé och vill ha stålars för att de "hittat" vänner åt en, som man redan hade kontakt med innan, via andra sajter. Nä, just det.. de har ju rotat fram alla idioterna man hatade också och det ska jag BETALA för dessutom? Fast lite nyfiken är man ju också, på att se vem som är flintig, fet och sitter i kassan på Konsum. Vem som sitter inne, vem som dött, vem som kommit ut ur garderoben, vem som lyckats och vem som inte förändrats ett dugg sen Den blomstertid nu kommer tonade ut på skolgården i juni -88. Vem som krattar löv i parken, vem som brände sitt krut på att skaffa man och tre ungar som 19-åring och vem som suttit på psyket och nu har dregel-biverkningar av tung Haldolkonsumtion. Skadeglädjen är, som sagt, en underskattad glädje.

söndag 21 september 2008

Peepin' Tom i banjoland


Lång dag ute i naturen idag, så långt ut på vischan att man kan höra banjoklinkandet bakom nästan varje träd. Hundpromenad med sodomiterna och deras vovve, lövskog, svamp och fikapaus vid havet med nybakta smördegsäppelrullar och kaffe i termos. Nice. Sen kom vi hem med klasar av fästingar på kropp, kläder och päls och en diskussion uppstod om det verkligen är en bra metod att säga upp sig på jobbet till musik. Vi har en god gemensam vän som sa upp sig från ett av sina tidiga jobb genom att inför chefen sätta igång en låt på den lilla bergsprängaren, för att få mer effekt på det han ville säga. Och i rätt parti av låten vrida upp volymen och liksom mima med i orden "Fuck you, I won't do what you tell me!" och med inlevelse peka lite kaxigt på chefen samtidigt. Rage against the machine funkar tydligen inte bara för att beskriva kapitalismens avigsidor eller den amerikanska söderns problem.

lördag 20 september 2008

I'm not there

Jag har en god vän som myntat en kul tes angående filmtittande; "JAG bestämmer när filmen är slut". Så när han känner att filmen slutat som han vill, så stänger han av, även om tid återstår. Jag har sett halva I'm not there än så länge och ... ja.. det är ju inte så man sitter klistrad framför tv-skärmen direkt. Kände på mig redan från början att det skulle bli en kontrovers i att en av mina favoritskådespelerskor (Cate Blanchett) porträtterar en musiker jag verkligen inte gillar (Bob Dylan). Det blir fel redan från början. Det är som om Örjan Rahmberg skulle spela Vince Neil i filmatiseringen av Dirt, ungefär.

Jag kan köpa att man försöker förnya berättarkonceptet genom att låta flera olika personer spela Dylan, ja, till och med att han spelas både av en kvinna och en liten svart pojke - men varför i helvete måste man dessutom hoppa i tid och ha olika namn på karln? Ibland kan det underlätta om man faktiskt försöker introducera sin tittare för historien, istället för att förvilla. Det är som en Agatha Christie-film - alldeles för många ansikten och namn på en gång - och då ska det här ändå föreställa en och samma person. Eller ska det det? Fan vet. Vem är vem? Och Dylan var säkert kontroversiell på sin tid men idag känns han uppäten av tusen och tusentals kopior. Ja, av såna där wanna be-musiker eller reklamare som bosätter sig på Söder i tron att de är arbetare och gärna flirtar med arbetaridealen, trots att de förmodligen aldrig gjort en dag i nån fabrik. Men de för gärna arbetarnas talan. Alla nyinflyttade hipsters i dyrimporterade jeans som sitter på nåt minimalistiskt prettokafé och klagar på att området var så mycket mer äkta förr, innan det fanns en massa kommersiella intressen, innan det städades upp, innan det flyttade in en massa hipsters i dyrimporterade jeans. Typ.

Sista 50 minuterna är bättre men jag tycker fortfarande Todd Haynes försökt komplicera bilden av den mångfacetterade Dylan mer än nödvändigt. Det är en ok film men ändå långt ifrån Johnny Cash-porträttet Walk the line. Snyggt foto, coola miljöer, bra skådisar men splittrat berättande och en Dylan som mest pratar kylskåpspoetiskt trams i korta fragment, utspätt på de sex olika aktörerna. Blanchett är förstås bra, som vanligt, likaså Heath Ledger.

Sinkers & floaters


En dag då jag unnat mig själv lite lyx. Utnyttjat ett presentkort på Spa i Vallentuna. Först lite floating i en tank, plums ner i saltvattnet som fläskkorven i dopp i grytan. Beckmörkt, kontemplativt och INTE gnugga ögonen när det kliar, pucko! Lite smålullig i morgonrock med nästan känslan av att befinna sig på en bordell (baserat på vad jag hört av andra :)) blev det sen 40 minuter klassisk massage och nästan jobbigt hur sensuellt det var att bli inoljad över hela kroppen och få bla. arm- och handmassage. Det var som tio minuters avbrutet försök att försöka hälsa på en kittlande hand som hela tiden glidande försvann i oljorna. Helt underbart. Nu luktar man som en liten ros från topp till tå och hamnade efteråt dessutom på finkaféet Xoko och åt jordgubbsdessert med en pikant latte. Nästan skönt att bli lite manlig på vägen hem och få skrika ut en sen SSK-kvittering i hockeyn. En knuten triumfatorisk näve, len som en babystjärt med doft av aromatiska oljor. Mmmm.

fredag 19 september 2008

Min brors flickvän


Sett ännu en i raden av dessa romantiska komedier som släppts under sommaren och tidiga hösten (Husse söker matte, 27 dresses, Definitely maybe, PS. I love you är några av de andra) och nu då Min brors flickvän med Steve Carell och Juliette Binoche i huvudrollerna.. Vad är det med romantiska komedier som gör att de flesta (speciellt Hollywood-producerade) blir så extremt konventionella och tillrättalagda? Man vet exakt vad som ska hända och när det ska hända och man kan i stort sett säga replikerna innan de sägs. Hur tråkigt är inte det? Och varför är alltid den här ensamstående helyllepappan änklig och varför är de amerikanska storfamiljerna alltid nåt så fruktansvärt supermysigt präktiga och alla samlas i flera dagar och bara umgås, äter fantastiska middagar, leker, spexar och kramas (gärna i mysiga stickade tröjor). Är det verkligen ett tvärsnitt av hur en amerikansk familj ser ut? Det är som om USA's alla familjer är alla välutbildade, välartikulerade, kramgoa wasps. Och är de inte wasps så lär det stå judiska skämt som spön i backen mellan alla "oy:s!" och rabbin-skämt - men de är fortfarande välutbildade, välartikulerade och kramgoa i sina stickade ollar. Enda utropstecknet med filmen är att norske Sondre Lerche gjort mycket av musiken.

Something for the weekend..

Music, maestro

Känner att jag varit väldigt negativ om film och musik på sistone, så därmed kommer här några klipp på band och musik som faktiskt är bra just nu.

Bat for lashes. Kul video också! Man undrar ju lite vad regissören rökt när idén kom upp.

Rooney. För att det är en så glad låt och för att Sverige borde uppmärksamma mer.

Detektivbyrån. Om Yann Tiersen fötts i de värmländska skogarna.

The Duke spirits... Visserligen inte nån officiell video men det svänger ju, katten!

torsdag 18 september 2008

Klargörande

Min mor hade under gårdagen en klargörande utläggning angående åldrandet:
- Om jag ska bli sådär gaggig och senil av mig, så är det helt ok om du i smyg stoppar råttgift i mitt te. Jag tänker inte klandra dig.

Hm... Känner jag min mor rätt så kommer hon ändå vara så skärpt att hon switchar tekoppar (på klassiskt filmvis) när jag kommer på besök, och sen sitter man där med fradga runt munnen och krampar.

2-1!


Härlig match, härlig inramning och seger. Det mesta var sig likt och så återkom den där tonårskänslan av att skämmas lite för sina föräldrar igen, när de "håller på" och blir vän av ordning. Två småtjejer envisades med att stå upp framför oss där vi satt och till slut fick min far nog och tryckte bryskt ner den ena av dem med orden "ståplatsen är därborta" pekandes på just denna. Och egentligen var ju det helt korrekt att säga så. Plain & simple. Men just att han skulle bli så.. irriterad och gapig. Illröd i ansiktet och med galet stirrande ögon. Vi var båda illröda egentligen, han av ilska och jag av rodnad. Resten av tiden satt småtjejerna slokörade på sina platser och en enda gång försökte den ena provokativt ställa sig upp igen och dra upp sin kompis men hon satt kvar, förmodligen muttrandes om "gubbjäveln" bakom som gnällt. Å andra sidan, vill man hävda sin rätt så antar jag att en bli gubbjävel med åren är det enda sättet. Ska bara försöka tona ner det där galna kabuki-ansiktet.

Today's the day

Äntligen dags! Elitserien i ishockey drar igång och alla kvinnliga läsare zappare vidare med en snarkning. Läser att trots Sarah Palin så väljer USA's kvinnor nu att rösta på Obama & Biden. Kanske inte så konstigt med den synen på abort och att inte ens våldtäkt skulle vara skäl goda nog för att få abortera. Det låter för mig som ett u-land, inte ett dugg bättre än de radikala muslimska länder det frihetstörstande landet i väst korstågar mot. Den där kvinnan är verkligen skrämmande! Sen är det lite kul hur det under republikanernas konvent uppstod demonstrationer kring just aborträtten och kriget mot terrorn och när dessa personer sen eskorterade ut till publikens skanderanden; "USA! USA! USA!". Jag skulle vilja se samma sak hända i Sverige, där nån med plakat protesterar mot sänkt sjukersättning på moderaternas stämma och mötas av ett "Sverige! Sverige! Sverige!" på vägen ut. Och apropå kvinnor så är den här filmen inte helt ny men ändå lite fascinerande, en kort morphad konsthistorisk film som sträcker sig över 500 år. Se här!

onsdag 17 september 2008

De fem somrarnas olyckor, del 3

Jag må vara utbildad dramaturg men jag inser att jag helt felkonstruerat mina fem olyckor, genom att ta den saftigaste först och sen inte minnas den femte och sista. Hur som helst så var den tredje sommaren ännu en varm sommar fylld av glassätande, jordgubbskompotter, fotboll, skumma avgaser, bolmande industriskorstenar, smutsiga gator och cykelturer runt på landet. Plingandes på kossor som betade längs cykelvägarna for man fram likt, ja, Tommy Prim och vid törst och vätskebrist minns jag en konsumtion av hemsk pulveraktig öststatsläsk, från flaskor man fick lämna tillbaka direkt i affären när man druckit klart. Sån där läsk man drack lite på vinst och förlust; fyra dagars magsjuka eller inte, you never know. Sen drog man av jordens rap utanför livsmedelsaffären och cyklade vidare. Den där förbannade cykeln har varit roten till mycket ont, har jag insett nu i efterhand. Vid detta års olyckstillfälle var jag på väg hemåt från nån släktings landsställe och skjutsades av min morfar på hans pakethållare. Hade förmodligen fullt upp med att blåsa tuggummibubblor så uppmärksamheten var låg. Och ner för en brant backe i hög fart händer förstås det som inte får hända. Jag trasslar in min ena fot bland ekrarna och bara känner hur det är mitt ben och skelett som står för bromsandet ner för backen, inte så mycket handbromsen på cykeln. Aj. Morfar får stopp på cykeln och ja, min fot trasslar sig ur hjulet. Har ett vidrigt minne av hur skinnet på fotknölen var avskalat och nedhyvlat ner till skelettet. Men det löste sig det också och dagen efter var jag tillbaka på gården, återigen bandagerad, till ungarnas stora intresse. Den olycksdrabbade svensken hade gjort det igen.

Mota Olle i grind


Årets mest onödiga tributskiva...? Våldsamt överskattade Olle Ljungström har nu förärats en hyllningsskiva och två tankar infinner sig. För det första; är karln döende, eftersom man väljer att hylla en fortfarande levande person? För det andra, den här skivan kan med all sannolikhet bli den första coverplattan någonsin där samtliga spår har bättre sångare än originalet. Gäll och plågad falsksång tolkas av bla Jocke Berg, Lisa Miskovsky, gamle polaren och ex-Popsicle-sångaren Andreas Mattsson, Eric Gadd, DiLeva, Ane Brun mm mm. Ful är han också.

Cool

Snyggt bord från John Nouanesing. Vad säger väderrapportören - kan du bygga ett likadant för säg.. 500 spänn? Och en middag.

Videokväll hos Luuk

Ett rätt bra samtal med statsministern trots allt, även om han fortfarande framstod som rätt stiff på utmanande frågor. Inget Da buzz tack och lov men det där Mamma Mia-klippet kändes nästan.. produktplacerat? Och stuffandet i slutvinjetten fick mig att vilja sjunka genom Sjukhusets alla golv, alla våningar ner. Några gånger överraskande, som när Reinfeldt berättade att han rymt hemifrån en gång för att övernatta utanför Svala & Söderlund vid Konserthuset, för att få biljetter till Frank Zappa. Jag skulle förmodligen inte övernatta i sovsäck för nåt bands skull, kanske i backspegeln att jag gjort det för att se Faith no more på Cirkus -93 eller Bowie under Ziggy Stardust-perioden men då var jag ändå för liten. Känns det inte bara förnedrande och provocerande att kids med dålig ekonomi ska ligga ute i nattlig kyla, regn och rusk - för att få spendera sina surt förvärvade pengar - på nåt som i slutändan bara betyder att nån fet skivbolagsdirektör kan glida runt i en ännu längre limousin?

tisdag 16 september 2008

Fulast

Har ju alltid varit en listnörd och eftersom skönhet är så abstrakt från person till person så inbjuder jag till diskussion. Vem saknas på listan? Själv tycker jag att Axl Rose, speciellt under sitt senaste Stockholmsbesök när han dök upp i flätade cornrows och såg ut som Bo Derek - fast med svintryne, borde vara med. Klaus Meine i Scorpions är ingen skönhet heller, även om han har vett att dölja flinten med hatt nu för tiden. Gene "jag har faktiskt legat med 3000 (blinda) tjejer" Simmons, Devin Townsend eller Ronnie James Dio?

Mer Emo


måndag 15 september 2008

Skrubba mig väl

Jobbar med en sköterska från ett mellanösternland inatt och hon förfäras över den kurs hon varit på idag. Ja, hon försöker förmodligen hävda kulturkrock som argument. Samma kulturkrock som när jag själv garvade åt när en muslimsk kvinna med bara ansiktet icketäckt under bhurkan stod och helt häpet stirrade in i skyltfönstret till en bögporraffär i Amsterdams red light district. Det var så fel men ändå kunde hon inte släppa blicken och bara stod där som förstenad framför jättedildosarna, Tom of Finland-tavlorna och porrfilmsfodralen. Hur som.. sköterskan hade varit på en kurs med föreläsning och psykodrama via rollspel. Ja, lite sådär 70-talsaktigt halvflummigt. Jag vet inte om jag fick allt rätt förklarat men hon berättar om storvuxna karlar som fick gå in i rollen som "patienten Ingrid" och ett scenario med en simulerad duschning av patient. Typ, "du Gunilla tar på dig gummistövlar och spelar skötare och du Åke kan ju bara låtsas som att du har skitit på dig där i duschstolen och nu behöver tvättas av". Nä.. jag tror inte det är nån kulturkrock, det där låter som pedagogisk förnedring, vare sig man är svensk eller invandrare.

Musikhöst

Som gammal britpopare och anglofil så ser musikhösten ljus ut. Idel gamla favoriter släpper nytt material men tyvärr så verkar varenda band göra det med förstasinglar som är riktigt tråkiga eller bara rapar sentimentala minnen från fornstora dagar. Bloc party har tyvärr inte gjort nåt bra sen debuten "Silent alarm", Kaiser chiefs kommer alltid spela i bakvattnet av de stora (och man förstår varför), Zutons trallar vidare, rakt emot indiens dödssynd nummer 1; sellout. Elbow borde få näringsförbud för sin letargiskt tråkiga rock och Oasis släpper singeln The shock of the lightning, som är sååå 1996 men helt plötsligt är alla lyriska, allt förmodligen enligt devisen att även en stillastående klocka visar rätt tid två gånger om dygnet. Verves nya Love is noise har jag verkligen försökt lyssna aktivt på - men är alltid passiv och ointresserad när den är slut. Verves storhet är för mig en lika stor gåta som hypen kring Richard Ashcrofts sk "skönhet". Gamla hjältarna Travis nya singel är helt intetsägande och favoritkeruben Tom Chaplin återvänder från rehab med sitt Keane och ger oss Spiralling och man känner bara att "fan, börja knarka igen, så gör du åtminstone bättre musik..". Tyvärr får man nog konstatera att Kanada är det nya Storbritannien - det är där det händer om man fortfarande gillar pop!

Fashion

Kan inte riktigt bestämma mig om det här är roligt eller bara smaklöst. Det är lite som Louis CK i en av sina monologer talade om ett besök i en kinesisk mataffär där de sålde ankvaginor i en korg. Kan vi möjligtvis dominera en annan art mer än såhär?

söndag 14 september 2008

Beaver boogie

I mina barndomskvarter finns en riktig kuf. Ja, jag såg honom idag igen, ska väl inte påstå att det var ett kärt återseende, då vi inte känner varann. Han skulle kunna klassas som byfånen, vår stadsdels dåre. Att han är komplett galen vet vi redan, då han utmärker sig genom att kliva av bussen, springa rakt ut i gatan och tokvråla om nazister och jävlar och fans helvete. Mycket inre demoner, skulle man kunna säga. Idag när jag såg honom tänkte jag direkt på att han antingen är en rastaman kategori hardcore, eller bara en kille som slarvat med hygienen, typ de senaste 25 åren. Killen har, förutom ett skägg som skulle få ZZ Top-killarna att framstå som fjuniga nybörjare, EN dreadlock. Ja, antar att det blir så när man aldrig tvättar ur håret, utan bara fortsätter att ligga på det, infettat, år efter år. Jag funderade på att anmäla killen till Guinness rekord, då hans enda dreadlock numer sträcker sig ner till knävecken, är ungefär tre decimeter i bredd och ser som ut som enorm torrpressad lång bäversvans på huvudet.

Kanske är en han bävercommunityns mänskliga representant på land? Om nätterna står han vid vattenbrynen och daskar med sin dreadlock mot ytan, varnar sina bäverbröder för... ja.. nazister, jävlar och fans helvete..? Kanske som tack för att de varnar honom varje gång Guinness rekordbok är i stan.

Emogräsklippare


Patrik 1,5


Bevittnade igår kväll Ella Lemhagens nya film, Patrik 1,5, en filmatisering av Michael Drukers pjäs. Filmen som är en svensk Brokeback mountain möter den putsade medelklassfasaden på Wisteria lane i Desperate housewives. Torkel Pettersson och Gustaf Skarsgård är ett homosexuellt par som flyttar in i den svenska villaidyllen och vänder upp på Svenssons fördomar - både genom att vara bögar och dessutom genom viljan att adoptera ett barn. Fördomar 2008? Ja, uppenbarligen inte bara på film, eftersom mycket av filmens kontrovers innan den ens haft premiär har handlat om att biografägare utanför storstäderna har tackat nej till att visa den. Inte så mycket utifrån sina egna premisser men utifrån hur man ser på publikens mottagande. Är inte det att idiotförklara sin publik? Det låter som klassisk rasistretorik. "Jag är ingen rasist men andra skulle kunna tycka…" osv osv. Uppenbarligen har inte homodebatten 2008 nått utanför Stockholm, Göteborg och Malmö om man fortfarande resonerar kring homosexualitet som nåt man helst inte vill provocera vanligt folk där ute i stugorna med. Jaja, i Fjollträsk kan de ha sina parader och karlar som klär sig som kärringar men här ute håller vi inte på med sånt! Och är det inte konstigt att samtidigt som hela den fullsatta biosalongen tycktes helt översvämmad av unga tjejer som tyckte att Gustafs och Torkels kärlek var så himla mysig och suckade kärleksfullt över deras ömhetsbevis – så står dessa kvinnor så diametralt långt ifrån sina manliga jämnåriga? Där är en bög fortfarande äcklig och provokativ. Varför kommer tjejer så tidigt in i acceptansen men inte killar? Om de någonsin kommer in i den..
Det är en helt ok film, rent utav en väldigt bra första halva men med tanke på att Thomas Ljungman ska spela ett problembarn – är han inte fantastisk välartad på nolltid (förutom en kort bögjävelskepsis de fem första minuterna)? Om 15-åringar på glid beter sig sådär, så går det här landet en ljus framtid till mötes…

lördag 13 september 2008

Gubbängens Leni


Tillbaka från Gubbängen och utställningen. Mina tidigare erfarenheter av hundutställningar har varit känslan av legitimerad rasbiologi. Dessutom brukar det alltid vara komiskt när en domare, som inte ser ut att kunna ta hand om sig själv, ska stå och bedöma hur en "rätt" hund ska se ut, enligt standard. Man vill ju bara skrika över manegen; "men du själv då - din feta jävel???" Så nu var man där med kameran i högsta hugg och ja, parallellen till Leni Riefenstahl är ju klockren. "Jag var inte en del av det, jag bara dokumenterade masspsykosen, följde strömningarna.." Nu har vi gjort det men om jag får bestämma så blir det en engångsföreteelse. Jag vill inte bli en av de här människorna som lever för sin hund, har en färdigpackad turnébuss för varje tävling, som slår upp tältet och sittstolarna, rullar in hundarna på vagnar och sen börjar frisera dem på speciella ståbord och sprejar lockarna med lite hair fixation. Men mitt i allt detta så går det ju inte att komma ifrån nervositeten i själva tävlingsmomentet och jublet när "vi" faktiskt vann vår grupp! Finast av alla vuxna tikar i sin ras. Oj! Hm, att det sen bara var tre tävlande är en annan historia... Lika bra att sluta när man ligger på topp.

fredag 12 september 2008

5 år och utställning.

Stor dag imorgon, eller idag om klockan slagit över midnatt. Först av allt så firar vi femårsjubileum idag, jag och Bunsey Honeydew och med tanke på hur vår första dejt var, så är det ett mindre mirakel att vi står här idag. Vi hade en rätt usel första date. Jag tyckte hon var allmänt näbbig och hon tyckte att jag var provokativ och omedgörlig. Så om du läser det här Hanni P, vi frångick grundregeln nr 1, för hur man lyckas med nätdejting. Båda två var dejtingtrötta, renutav dejtingskadade och med en lätt cynisk och uppgiven inställning till ännu en i raden av nätflirtar. Både hade sett och hört allt och ingenting kunde imponera på nån av oss. Så efter några timmars promenerande och tjafsande likt konversationen i Gilmore girls så hamnade vi på bio och såg en film hon hatade. Mitt starkaste minne är att en kvinna bredvid mig somnade mot min axel. Jag hade lovat C pengarna tillbaka om filmen var dålig, mest på skämt och nu ville hon verkligen ha pengarna tillbaka men jag hade inga på mig. Jag kan bjuda på en ny film, nån annan gång? Hon fnyste mest.

Så vi skildes åt på stationen och hon trodde förmodligen att det var sista gången vi sågs. Men kaka söker ju som bekant maka och hon måste ha varit frustrerad över att hon för första gången inte lyckats köra över en kille, att hon accepterade en andra date. Revansch, liksom. Vi blev betydligt snällare mot varann på kommande dejter och ja, på den vägen är det. Vi näbbas fortfarande, fem år senare och jag tycker fortfarande om det, precis som jag gjorde då första gången.

Den andra stora händelsen är att Cujo (aka Morrhoppan) ska ställas ut idag. Jag trodde aldrig jag skulle bli den personen som utsatte mig för detta och den världen men nu blir det av. Förhoppningvis som en engångsföreteelse.

Something for the weekend..

Haters unite!

Sverigedemokraterna tappar i opinonsundersökningar, ajaj. Har man slarvat på att söka upp och motivera sin målgrupp på sistone? De sitter ju på Flashback? Jag erkänner att jag brukar besöka Flashback ibland men mest för att snoka fram skvaller (när media blåser upp nyheter om kända artister som gjort hemska saker - till klassiskt blurrade bilder). Och för musik- och filmtips ibland men i övrigt vill jag "avnjuta" FB i så små doser som möjligt. Sällan har väl en så stort koncentrat av okramade barn samlats på ett och samma ställe, som ett stort gäng gamar, dopade på för mycket grabbighet. Om det här är ett tvärsnitt av den svenska befolkningen så kan man lika gärna hoppas på ett nytt Big bang. Det är som ultraliberalismens fulaste tryne visar upp sig, jämte höger- och vänsterextremismen. Detta genuina hat mot andra människor, missunsamheten, cynismen, den totala avsaknaden av humanism och respekt, det perversa gottandet i andras olycka, vålds och drog-romantiseringen, hat, hat, hat, sexism, rasism och plumpheter. Är verkligen folk såhär elaka och dumma i huvudet i största allmänhet, eller är det bara rädda människor som gömmer sig bakom Internets anonymitet, genom att hugga och hata först och tänka sen? Det är ju fan nästan så man funderar på att bli sosse. Kanske håller jag bara på att bli gammal...

torsdag 11 september 2008

Give a helpin' hand

Från 80-talets glada dagar så alla möjliga konstellationer och artistuppbåd skulle sjunga in musik för Afrikas barn och svältande så letade jag och hittade den fortfarande rätt bra amerikanska hårdrockselitens Afrikaprojekt Hear'n aid Stars, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur one hit wonders-rockarna Quiet riot fick så mycket utrymme. Den svenska hårdrockseliten Swedish metal aid var inte sen att haka på och visst, syftet var gott, men för i helvete vad dåligt det här var! Hur alla samlats i en stor böljande patetisk klump av svårmod med sina blödande hjärtan och duellerar i falsksång. Joey Tempest skrev låten och notera Tommy Nilsson som sångare nummer 4 - på den tiden då han faktiskt fortfarande hade lite cred i Easy action. Pre-melodifestivalen, duetter med Tone och Zemya, osv.

Kvaliteten är inte det bästa men här är den; Swedish metal aid - Give a helpin' hand.

En finsk teolog

En tankegång formad ur en nattlig och halvt oseriös diskussion på jobbet. Finskan är 30% längre. Punkt. Ja, 30% längre än svenskan rent språkligt, det krävs 30% fler bokstäver i finskan, för att egentligen säga samma sak. Med det facitet borde ju ingen utbytesstudent åka till Finland och läsa litteratur eller teologi, för vem orka älta sig igenom alla dessa "ä" och "ö" och det extra tidsödande arbete det för med sig? Bibeln består av TVÅ böcker. Raamattu 1 & 2 och hur fan gör man med "Buddenbrooks" - en enkel pocket på 1100 sidor? Och betyder det att en 20-poängskurs bibelstudier egentligen tar två terminer? Ja, jag vet inte.. Å andra sidan, med tanke på hur begränsat klickspråket är - hur skriver och översätter man en modern bilskötselmanual, med alla komplicerade saker under bilhuven? Ja, eller bara en avancerad datasupport...? Fast med tanke på att de bor i bushen så behöver de väl ändå inte bry sig. Kanske tänker de; "hey - vi slipper åtminstone prata finska!"

onsdag 10 september 2008

Eastern promises


Har nu äntligen sett den så omtalade Eastern promises. Nästan mest omtalad av kvinnliga vänner för att Viggo Mortensen visar pitten. Men herregud, man hinner ju ändå inte se nåt när nävar, knivar, blodet och bastuångorna yr där på badet! Efter den slagsmålsscenen lutar vi oss båda tillbaka, Bunsey och jag och frågar oss nästan simultant; såg du den? Att två män blev bestialiskt mördade var en parentes. Trots de ibland explicita våldsscenerna så känns det som att David Cronenberg på gamla dagar blivit en liten softis. När fan blir gammal, ungefär.. Filmerna har blivit mer konventionella och lättillgängliga på sistone. Inga surrealistiska mardrömmar, inga våldspornografiska skräckisar, inte en köttpistol så långt ögat når. Bara lite hederligt brutalt våld.

Mellan Cronenbergs två kommersiella Viggofilmer (den första var A history of violence 2005) gjorde han en av kortfilmerna (en av 33) kring film och filmhistorien till At the Suicide of the Last Jew in the World in the Last Cinema in the World. Lätt och bra titel att komma ihåg när man står där med black out i videoaffären.
En annan lite lustig detalj, ja, apropå ingenting, är att maffiabossen i filmen; tysken Armin Müller-Stahl tackade nej till huvudrollen som Klaus Brinkmann, i Die Schwarzwaldklinik (på svenska Kliniken). Sambon hade av nån outgrundlig anledning den serien som en av sina favoriter på 80-talet..

Videokväll

Inget träd får växa upp till himlen. Sarah Silverman är generellt kul men hennes I'm fucking Matt Damon är.. sådär.. Det känns som att mediareaktionen var förbestämd att det här var HYSTERISKT! och när sen vi vanliga dödliga fick se det, så kände man sig återigen skriven på näsan. Skratta nu då, för helvete! Och hur kan egentligen en generellt kul tjej vara ihop med en så tråkig kille som Jimmy Kimmel? Rolig söt tjej dejtar ful och halvtråkig programledare... vilket för mig in på Kristian Luuk. Videokväll med Luuk är en rätt mysigt i sin blandning av Ingela Agardhs Hemma och det här post-generations X-aktiga. 16:e september kommer statminister Fredrik Reinfeldt på besök och det kan bli spännande att se hans låtval. Bara inte karln dammar av nån gammal Da buzz-dänga igen. Det är så ovärdigt en statsman.
Apropå kul stand up-komiker så hittade jag en liten grej med Louis C.K. här.

De fem somrarnas olyckor, del 2

Nästa sommar i den polska myllan var jag ute med min gode vän M och cyklade. Ute längs kanal- och landsvägar hade vi förmodligen försökt traktera våra gamla lånade cyklar med små hjul, som om det vore bmx-cyklar. På väg hem, in mot stan, slalomåkandes mellan hästdroskor och Trabanter med gräsklipparmotorer så utvecklades sig turen till Tour de France och jag var Tommy Prim – ja, herregud, man hade inte höga krav på idoler på den tiden.. Och så dyker man upp mot den gudsföraktade snäva gatukurvan med stort G i hög fart och tänker att det vore ju coolt att nästan ligga sådär halvhorisontellt lutad i kurvan, så som proffscyklisterna gör. Det hade säkert funkat.. om det inte legat en massa rullgrus på gatan. Trillar av cykeln, lyckas undvika en mötande bil och glider sen skönt i slow motion, sådär härligt i flera meter, på knän, armbågar och bromsar i stort sett med ansiktet. Än en gång står jag sen i mormors badkar och blir avduschad på allt blod. Bär än idag med mig minnet av den vurpan, då ett av mina sår förmodligen inte blev rengjort ordentligt och jag fått som en smutstatuering på ena knäskålen. Den omplåstrade exotiske svensken var tillbaka på innergården.

tisdag 9 september 2008

Desperately seeking

Jag har fastnat för det här otroligt fåniga och intetsägande Owned! på Facebook, köp och sälj vänners och okändas foton och tjäna fiktiva pengar på det. Förmodligen har jag intalat mig själv att ”det är ungefär som aktiespekulation – det kan vara bra att ha i bakfickan, i verkliga livet!”. Och nu kan jag inte sluta. Inte förrän jag funnit det där Storsjöodjuret / Bigfoot / Nessie, den heliga Graalen alla initierade talar om; Pretty Pirjo. Känn bara på ordens darrande sensualism.. pretty Pirjo. Kan man verkligen heta Pirjo och vara ”pretty”?

Ballar av bomull

Jag bojkottade förstås Kristallen men kan ändå i kommentarerna efteråt konstatera att det blev som förväntat. Trist kompiskorruption och krystade skrivbordskalkylerade taffliga skämt till förutsägbara vinnare. Allt producerat av kanalen som vill vara som en 35-årig tvåbarnspappa med lång nyckelkedja och baggy pants. Och det är ju deras grej. Kanal 5 har ju alltid levt enligt devisen på ett komparativt adjektiv. Är nån vågad är vi MER vågade, osv. Dummare än, omognare än.. ja, lite harder, faster Scooter, fast i tv-form.

Förutom plumpheterna på scen så stör jag mig, som vanligt, mest på Hanna Willenius dildosprutande intervjuer för Ballar av stål. Denna Bully-variant av Anderssonskans Kalle-bus, helt och hållet applicerbart på en av Dr Phils mest inhamrade fraser; ”hon gör det – för han hon kan det”. Kommer man undan med ett beteende så är det fritt fram att fortsätta. Den nya åsiktsfriheten, bloggarnas förlängning, det är min RÄTT att uttrycka min åsikt om andra, även om den är sårande eller kränkande för dom. Skiter väl jag i, hey, freedom of speech, liksom! Ballar av stål är just ett uttryck av de skolgårdsfasonerna; tycker jag att det är kul att driva med folk, på andras bekostnad – så behöver inte jag ens be dem om tillåtelse för att få publicera det. Bara jag själv tycker att det är roligt, JAG är min enda måttstock. Jag som trodde att humor byggde på att båda parter faktiskt tycker att det är roligt – annars är det väl bara regelrätt mobbing? Hanna Willenius tramsiga vattensprutande bör ju därför lätt kunna gå under både förargelseväckande beteende eller en JÄMO-anmälan för kränkning, vilket kanske ett bra sätt att få slut på tramset. Bildbevisningen står ju kanal 5 själva för.

Och är det så kul att spruta vatten på kändisar egentligen? Vari ligger programmets trigger när man ändå bara ger sig på snälla mjäkiga kändisar som i bästa fall reagerar med ett ”nämen, hörre du!” eller ”det tyckte du var roligt va?” På vilket sätt skulle att göra sig stor på en svag persons bekostad vara en balle av stål? Enda gången det hettade till var när Willenius sprutade vatten på statsminister Reinfeldt och fick dagsböter och dessutom efteråt näbbade emot med nåt fantastiskt argument om att hon bara skötte sitt jobb. Skulle inte förvåna mig om hon åberopade sin journalistiska integritet också. Men Kanal 5 – harder, faster, Scooter, kom igen – var lite mer vågade då! Provocera kändisar som verkligen kan bli provocerade och hugger tillbaka. Spruta ner Paolo Roberto eller Ken Ring. Skvätt ner Thabo Motsieloa med tippex eller dränk Nalin Pekgul i grisblod. Lite action fan! Rigga högtalare med kulsprutesmatter utanför Hells angels klubblokal! Eller bara polissirener. Tryck upp en negerboll i ansiktet på ordföranden för Nationalsocialistisk front! Överraska Jan Guillou med smäll i pannan med skaftet från en matkniv och gör lustiga antydningar till Ondskan. Reaktionen var ju A och O, eller hur?

måndag 8 september 2008

Trailer

Lite antiklimax när jag försökt leta upp Grindhousefilmernas fejkade trailers och upptäckt att de kanske inte var så roliga egentligen, som man först tyckte i biosalongen. Däremot är denna riktiga 70-talstrailer inte dum! Välgjord, välspelad och infernalisk.

De fem somrarnas olyckor, del 1

Har nu nått en ny gräns på min bok, 70 sidor. Jag vidhåller dock konsekvent vid linjen att inte låta någon, inte ens Bunsey, få läsa så mycket som en rad ur "mästerverket". Däremot tänkte jag berätta om de fem somrarnas olyckor som drabbade mig, en off topic-historia som jag strukit ur boken. Ända sen jag var ungefär ett halvår gammal så har jag besökt mormor och morfar i den lilla industristaden Zgierz, varje sommar - fram tills för kanske 2-3 år sen. Vid 7-8 års ålder började jag resa själv, med en sån där fånig tygväska för pass, pengar och biljetter runt halsen och en flygvärdinnas trygga hand att hålla i. Just där någonstans, i den åldern, började ryktet gå om mig som ett särdeles otursförföljt barn. Ja, pojken står ju rent utav under en förbannelse, mumlades det bakom min rygg. Fem somrar i rad mellan 8 och 13 års ålder kom jag hem från Polen, mer tilltufsad än när jag åkt dit.

Första året lekte jag som vanligt på den smutsiga innergården, bland alla andra kids som tyckte att en kritvit blond svensk med långt hår var nåt väldigt exotiskt och nån alla ville vara med. Vi hade en rätt sedvanlig lek med längdhopp från gungor, så poängen var ju att man skulle få upp så hög fart som möjligt innan. Nu var det här Polen på tidigt 80-tal så nåt säkerhetstänk var det inte tal om. Inga barnskyddade miljöer här inte. Man sprang omkring bland lösspringande rabieshundar och glaskross överallt och det var ju bara ens eget ansvar och skyldighet att se till att undvika farligheter. Hur som helst så lyckades jag trilla av gungan (som var en rigid gunga gjord helt i järn) och hamna rakt under den. Och dum som jag är så ställer jag mig upp, samtidigt som nån snorunge pushar på gungan än mer. Gunghelvetet - dessutom med två härligt utstående skruvar, träffar mig rakt i pannan och när jag med en tants hjälp, storbölandes tagit mig upp de tre trapporna till mormor, så lyder historien som så att jag ska ha sett ut som Carrie (blodig från topp till tå) och att mormor ska ha svimmat av själva åsynen. Det hela resulterade i åtta stygn och ett bandagerat huvud likt ett pannband, som fick kidsen på gården att ÄN mer relatera till mig som den exotiske svensken. Nu såg jag ju dessutom ut som Björn Borg, rakt av. Hur coolt var inte det?

First of all I wanna thank the academy...

Fan, har haft ett samtal idag som är sluttampen på en historia som skulle vara rena guldstoffet i ett blogginlägg men jag kan inte använda det. Förbannade självcensur. Risken är för stor att den personen är en av de 28 individer som läser min blogg dagligen. 28 personer på en dag förresten?? Och jag som trodde att jag skrev för de stora massorna, inspirerade tankesmedjor till nya visioner, påverkade en hel generation. 28 personer är så lite att det rent utav skulle kunna ligga i felmarginalen och egentligen avrundas ner till noll. Nåväl. I brist på bra ämnen så lutar det till slut ändå åt att jag får skriva nåt om det som startade som en ämnesvals-sarkasm; Gruvtolvan. G12. Tänk om Gruvtolvan skulle stå som värd för årliga tv-sända firmafester för att hylla sina kollegor världen över? Ja, som Oscarsgalan eller Kristallen. Årets nykomling, Årets truckförare, Årets grus i maskineriet och självklart en In memoriam med ett svep över döda trotjänare från Malmberget via Tasjkent och Nordkorea till Alaskas koppargruvor. Och förstås det finaste priset av alla; Gyllene kanariefågeln - allt till stående ovationer från en tusenhövdad publik - skitiga i nyllet och med pannlamporna påslagna på hjälmen. Nä, det kanske inte skulle göra sig i tv...?

söndag 7 september 2008

Uppskjuten avrättning

Hade egentligen ett klart och färdigt inlägg för idag men insåg att den skulle kunna torpedera min egen personlighet och man vill ju trots allt framstå som integritetsfull och häftigt ett tag till, så jag väntar med den. Till nån självömkande dag, när hela världen är orättvis - vilket ofta brukar sammanfalla med att mitt lag SSK förlorat i ishockey. Och det händer rätt ofta, så håll ut - Golgatavandringen är bara några kvarter bort.

Länkar istället till den giftiga Sarah Silverman med funderingen om hennes stil skulle funka på en svensk stand up-scen. Om sin egen nationalitet och ras är det alltid ok att skämta om - eftersom man ju då också sparkar på sig själv. Men om man inte är det? Är det då bara en uppgraderad 2.0-version av gamla traditionella "rasist"- och fördomsskämt, som alltid funnits? Hur som helst så vågar Sarah Silverman gå steget längre. Bland annat är det hon som kläckt ur sig frasen "once I got raped by a doctor, which is so bittersweet for a jewish girl!" Se mer Silverman här!

lördag 6 september 2008

Kommentarer

Har insett idag att kommentarsfunktionen varit avstängd för alla icke-bloggermedlemmar. Problemet åtgärdat nu. Nyfiken på respons ju!

Gubbrock 2, en mindre avbön

Som den tonårsrebell man nu är, som spytt galla över gubbrockens fantasilöshet, så kanske det här inte faller i god jord som en självmotsättning. Äldre musikerrävar gör covers på yngre artisters låtar. Rod Stewart ska vi bara inte tala om, nåt så trött och spekulativt som inflationen i Great american songbooks I, II, III, IV och slappa covers på Robbie Williams går bort pronto. Jag är väl en av de få som heller inte gick ner i spagat över Johnny Cashs covers på vare sig U2 eller Soundgarden, eller Tom Jones dylika försök till ungdomlig fräschör på "Reload"-plattan. Däremot - och det tar verkligen emot.. såg jag mina föräldrars (aaah!) idol igår på Jimmy Kimmel; countrylegenden, 72-årige Glen Campbell göra en riktigt bra cover av Travis finfina Sing från 2001. Så visst, det finns alltid undantag, även bland gubbar.
Se klippet här!

Kristallen

Såg att TV6 till hösten nu kommer att göra en svensk variant av det japanska lekprogrammet med titeln Hål i väggen. Man undrar ju lite om det håller för en hel säsong, när man är road i ungefär 4 minuter av den japanska trailern men tyckte att det räckte där..

Och så är det dags för Kristallen snart igen. En tv-motsvarighet till bandy-VM, skulle man kunna säga. Utspelas VARJE år och återigen ska man kora en vinnare utifrån ett löjligt litet potentiellt utbud. Sverige eller Ryssland, Ryssland eller Sverige, Hasse Aro eller René Nyberg? Finns det nån som inte fått det där priset? Fan, till och med KaRamelodiktstipendiets ökenvandring att år efter år försöka hitta en ny svensk humorist (bland de tre som finns) ter sig mer spännande. Bara för att man äger mediet betyder inte det att ens firmafester och klubb för inbördes beundran blir mer viktigt. Men jag är nöjd så länge inte Ola Lindholm inte vinner. Det är nåt med den karln som reagerar mot min personlighet som klorin gjorde mot Ove Markströms hals. Tål inte människan. Och är det då inte fantastisk hur Sveriges mest osympatiska tv-kändis dessutom bara råkade bli ihop med Sveriges mest osympatiska litteraturkritiker / tv & radio-debattör Jessica Gedin? Hur osympatin drogs till varann? Man undrar ju hur raggningsrepliken gick till när de träffades, eller vad de pratade om vid frukostbordet. Vad pratade de om överhuvudtaget och hur kan de inte ha gått varann på nerverna så fort de vaknade på morgonen? Två dryga egon i en för liten lägenhet – det är ju som en boktitel!

fredag 5 september 2008

Öga för öga

Samtal under kvällen, då H kommenterar en artikel i tidningen:
"Bilist skjuten efter filbyte" Bilisten tyckte inte om framförvarande bils filbyte och sköt därför helt sonika den andra bilisten. Men HERREGUD - vad är det för fel på folk nu för tiden? Vart är världen på väg? En sån där idiot borde man avliva, direkt på plats!

Ja.. apropå Vart är världen på väg...

Something for the weekend..

Avslutar fredagens bloggande med förmodligen världens bästa outgivna låt. Som ett inslag i Kobra 2003 fick Freddie Wadling och Frida Snell i uppdrag att på tre timmar skriva en ny låt och sen framföra den i slutet av programmet. Här är resultatet. In the moment, en tagning och endast visuellt bevarat i SVT's arkiv (och Youtube).

Heinz Hopf


Vår nya säng levererades idag. Yeah! Det kommer att bli som att ligga i en pansarvagn; Panzerkampfwagen VI Ausführung H, förhoppningsvis inte med vidare destination Stalingrad (St Petersburg), dock. I så fall får vi fodra nattmössorna redan nu.

Ögnar snabbt igenom höstens tv-tablåer. Ännu en säsong av Sing a long och nu introducerar herr Baryard Musikmaskinen. Man undrar ju lite.. kan det vara så, möjligtvis, att produktionsbolag och tv-kanaler liiiite väl mycket överskattat svenska folkets enorma längtan och suktanden efter ÄNNU ett lekprogram? Är det verkligen vad vi vill se – kändisar leker i tv – igen? Eller kändisar och kändisar.. vissa har ju gått ut så seriöst med att leka i TV att de inte är kända för nåt annat. Typ My Holmsten, Sussie Eriksson, Mi Ridell, osv. Men kulturarbetare måste ju också dra in stålars för sitt uppehälle, även om det innebär att sälja sin själ en smula.

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop en gårdagsdiskussion med en vän kring skådisen Heinz Hopf. Mest kanske känd för den breda publiken som Erik Eriksson i Varuhuset men med en lång och gedigen karriär bakom sig. Onekligen tvålfager som få och ett ansikte som klippt och skuret för att spela stiliga men grymma gangsters eller nazister. Och säga vad man vill om nazister men klä sig, det kunde dom. Hur som helst så fick jag veta att den synnerligen hårdkokta filmen med Hopf, med den underbara titeln Thriller – en grym film och mjukporrskådisen Christina Lindberg i ögonlapp, som sägs ha inspirerat Quentin Tarantino till porträttet Elle Driver, Daryl Hannahs karaktär i Kill Bill. Kanske inte så oväntat, då Tarantino alltid haft en speciell vurm för sleaze, såsom ju den svenska synden på film var ett tidigt exempel på. Apropå roliga filmnamn så har Hopf också medverkat i filmer som Ann och Eve – de erotiska (1970) och Mördaren – en helt vanlig person (1967). Mottar gärna tips på hur man kan komma över dessa sistnämnda filmer – på laglig väg.

torsdag 4 september 2008

Tatuering

The land of the free

En kort fundering kring Sarah Palin-affären.. är det inte skrämmande hur ”the land of the free” för andra valkampanjen i rad nu återigen genom mediafokusering bortser från viktigare frågor såsom miljön, kriget i Irak och ekonomin och håller på att göra huvudfrågan inför hösten, återigen, till moral..? Ingen Michael Moore, Dixie chicks, Bono, artistuppbåd till stöd för John Kerry eller raljerande tv-shower lyckades rubba USA’s förtroende för George W Bush som en god kristen och därmed bäst lämpad att leda landet. Och nu börjas det igen. En 17-årings utomäktenskapliga barn, diskussionen kring återhållsamhet och abortmotståndet är återigen prio nummer 1 för den kristna högerns världsbild. Det är jävligt skrämmande, rent utav..

Grannar

Jag brukar dra mig till minnes min morfar och mormor och hur de om sina grannar inte benämnde nån enda vid deras namn, utan bara utifrån öknamn. Det var polisen, snoris, tölpen med fru, hon med torra foten (vad nu det syftade på?), ukrainaren, duvskötarn, dumhuvudet, osv osv. Jag med sambo vet visserligen vad våra grannar heter men vi har å andra sidan fördomsfulla och uppdiktade historier om dem. Det är lilla tanten H, hon är bräcklig som en liten fågel och skulle förmodligen få lårbensbrott vid en kraftig nysattack. Ovanför oss bor läderbögen A. Vi har visserligen inga som helst belägg för det men OM han skulle ha en skinnkeps och läderbyxor på sig OCH hade en pojkvän – så skulle han vara klockren som läderbög. Vi har idioten K med taxen och hans flickvän nedanför oss. En gormande AIK:are som spelar golf på all fritid och enligt våra teorier, helt utan fog, med tanke på hur mycket han skriker – så måste han slå sin sambo – förmodligen med sin järnfyra. Nedanför oss har vi B. Alkoholist och narkoman. Det måste han väl vara? Två illaluktande schäfrar har han dessutom, när han passerat i trapporna ligger det kvar en kometsvans av blöt hunddoft. Hans föräldrar besöker honom med kassar av mat – ja, de sponsrar hans fortsatta leverne medan soc-pengarna går till brännvin. Och rakvatten – eftersom han måste döva luktsinnet, då hans hundar stinker så. Inga belägg här heller - men ändå.
Mittemot oss bor ett pensionerat par, L, som vi bara ser när de kommer hem från resor – pepparkaksbruna. Jojo, swingers förstås, eller internationella konsttjuvar, som slösar bort alla pengar på luxuöst leverne på Rivieran, så arvingarna inte ska få ärva ett öre. Vi själva? Vi är de som upprätthåller ordningen, de fläckfria som det inte finns nåt illa att säga om, trappuppgångens ljus. Men å andra sidan.. varje gång det grips en serievåldtäktsman eller massmördare i landet, så är media snabbt ute med att intervjua dennes släkt och grannar och alla säger alltid ”det hade vi aldrig kunnat ana!” eller ”han som var så lugn, timid och snäll?”, så jag antar att i slutändan är det ändå jag som sitter med Svarte Petter i trappuppgången.

onsdag 3 september 2008

En specialare till en djursjukvårdande vän...

Albano


Jag är en beundrare av YIMBY och jag tycker definitivt att Stockholm borde sluta agera Bullerbyn med växtvärk och komma in i matchen som den storstad man nu så gärna vill vara. Självändamålet behöver absolut inte vara att smälla upp skyskrapor till höger och vänster, för att mäta sig med andra huvudstäder. Däremot kanske det är dags att bli lite mer radikal och modern i stadsplaneringen och arkitekturen. Förutom Globen (som ändå ligger off), Stadshuset, Kaknästornet (också det off) och det skokartongslika Slottet – vad finns det för byggnadsverk som turister skulle kunna vallfärda till i Stockholm? Ingenting. Stockholm behöver en profil, ett Eiffeltorn, en frihetsgudinna, ett operahus, ett Atomium, ja ett Läppstift, som sätter oss på kartan. Samtidigt är Sverige ett litet land och får självklart konkurrera utifrån de förutsättningar man har. Stockholms största styrka idag är naturen, grönskan och all närhet till vattnet – på ett sätt som knappt någon annan storstad har. Exkluderat Amsterdam, Venedig och vad Dubai konstgjort håller på att bli, osv. Jag har ingenting emot skyskrapor, om man nu skulle välja att bygga ett nytt finansiellt centrum i Värtan, ett Guggenheimmuseum, eller det spektakulära snäckskalsformade Operahuset vid Saltsjön som det mumlats om i åratal. Go ahead! Och vad hände egentligen med planerna på ett Chinatown? För tio år sen hörde man rykten om en sådan bebyggelse i Sundbyberg, diskussioner som dog ut. Varför inte nyttja marken vid Albano? Jag tror knappast Gustav III’s plan för vackra Albano var att göra det till en dammig parkeringsplats. Dessutom finns ju redan röda linjens tunnelbana under marken. Nationalstadsparksivrare, fega politiker och bromsklossen Skönhetsrådet har länge blockerat marken och bebyggelse med argument om värnandet av parken och naturen ut mot Brunnsviken och att en potentiell bebyggelse skulle få ha en maxhöjd på 3-4 våningar. Well, ett Chinatown behöver inte vara högre än så. Bygg vettja och integrera den nya stadsdelen både med naturen, universitetet, KTH och Roslagstull. Billiga hyreslägenheter, så främjar vi segrationen samtidigt. En utopi antar jag.. men en kul sådan…

tisdag 2 september 2008

A(r)nakroni

Nu som först har jag sett den första filmen; Arn - tempelriddaren och förutom att den var ett sömnpiller så undrar man ju lite hur castingen tänkte som plockat in Fanny Risberg i rollen som Cecilia "Blanka" Ulfsdotter. Mig veterligen så var Restylane i läpparna ingen stor grej på 1100-talet, men hey, jag kan ju ha fel..? Får skicka iväg ett mail till Dick Harrison och fråga.

Vad är väl en cedilj..?

Ska idag försöka mig på att skriva ett mail till min kusin. På polska. Det kommer definitivt bli en utmaning om man inte, för det första inte riktigt lärt sig att skriva språket och för det andra är ungefär lika uppdaterad, som om jag skulle prata svenska ur en pilsnerfilm med Elof Ahrle. Så inte nog med att jag lär prata om kanaljer, landsfiskaler och järnspikar så lär det dessutom vara felstavat, då polskan är så föråtsminerad att ord inte alls skrivs som de uttalas fonetiskt. Nej, det är värre än franskan eller spanskan, för här hänger så mycket på alla accenter, cediljer, de här snedstrecken över "L", som polskan är unik med (ska uttalas som ett engelskt "W"). En cedilj i polskan är inte bara hänvisning till om vokalen ska vara hård eller mjuk - utan också gärna att vokalen får ett tillägg av bokstaven "N" - som ju liksom inte finns där! "N:et" skrivs inte ut men är underförstått, liksom. Men bara ibland. Verbalt kräver polskan mycket saliv och tungvrickande och i skrift horder av tålamod. Ja och sen har man ju alla kombinationer av sz, cz, vanligt c eller accent-c.. och sen är det bara att köra. "Tjenixen på dig, gamle grabbis...."

måndag 1 september 2008

Pojkrumsnostalgi

Var hemma hos mor å far på en kort visit idag. Det blev en kort visit, eftersom Cujo pga kennelhostan, typ kräktes på mattor och golv ungefär 10 gånger och där emellan lät som kväkande groda, på väg att strypas. Hann ögna igenom resterna av mitt gamla pojkrum och den samling av kassetter jag köpte på mig under barndomen och tidiga tonåren, innan jag skaffade skivspelare och senare också CD-spelare. Man skulle milt kunna säga att det är en spretig samling musik, de där första darriga åren, när man söker sin musikaliska identitet. Bland den tuffa hårdrocken med Manowar, Testament och tidiga Metallica finner man pärlor som Västerås-syntpoparna So what (Sveriges brunkrämsmissbrukande svar på Modern talking), Paula Abduls debut, Village people och fram allt kanske Lill-Allers "Jul med musebandet". Bara åsynen av So what kan få mig att joina hunden idag och kräkas en bit i munnen men resten kan jag nog stå för..

För er som inte minns: So what - I was lucky

Frukost med Karl Gerhard

VAH:ar idag, Vård av sjuk hund. Kvart i åtta ringer en putslustig och perverst morgonpigg anställare från en annan avdelning och undrar om jag i stort sett med nattmössan på huvudet, nu - pronto, kan ta mig till jobbet och ersätta en sjuk kollega. Sömndrucken svarar jag att jag är hemma med hunden och hon är sjuk, kennelhosta, typ. Jamen det gör ingenting - ta med hunden hit, vettja! För några sekunder blir det tyst i luren.. "..eh, ok...?" Sen faller hon ut i gapskratt över sitt eget skämt och ursäktar sig med att hon måste ringa vidare. Morgonpiggheten är annars ett av de "sämsta/bästa" dragen jag ärvt av min far. Jag hatade det som tonåring att bli väckt tidigt till doften av färska baguetter, Ring så spelar vi och en far som tondövt försöker sig på tradjazz och knäpper med fingrarna i takt samtidigt. Och jag vet att jag hade hatat mig själv för 20 år sen, när jag idag steker ägg och agerar Karl Gerhard vid frukostbordet och verkligen vill ha det så. Tiderna förändras..