Gubbrock

Varje gång jag hör artister såsom Ulf Lundell, Bob Dylan, Staffan Hellstrand, Tomas Ledin, Tom Petty, Mats Ronander - gubbrockare helt enkelt, så funderar jag på samma sak. Varför är inte musikbranschen utsatt för samma kvalitetskontroll som andra branscher; produktion, livsmedel, konsult, osv osv. När man inte längre inte har nåt nytt att komma med, utan bara idisslar och rapar fram samma smörja som nu gjort i 30 års tid - borde det inte införas nån form av kvalitetskontroll? Nån som helt enkelt säger; "nej Bob, det får räcka här!". Du har gjort samma sak nu sen -71, ditt bäst-föredatum är utgånget och man kan inte leva på gamla meriter. Likadant med Henning Mankell, Carl Johan Vallgren eller Colin Nutley - det bör inte vara livstidskontrakt på att få massproducera sina verk, bara för att man råkar vara etablerad. Kvalitet bör alltid gå före kvantitet och det är inte jämngamla producentgubbar som ska föra fram sina gamla idoler (och polare) till dagens konsumenter. Har du inget nytt att komma med - gör nåt annat. "Etablerad" är inte synonymt med "bra" och allt har sitt bäst-före-datum och hade du varit en liter mjölk, Uffe Lundell, så hade du varit sur redan hösten -82. Kasserad och ersatt mot färskare varor.

Something for the weekend..

Death star canteen. Eddie Izzard i sitt esse - legogestaltad.

Trender

I bakvattnet på hela den diskussion som följt i amerikansk och senare också i svensk media om hipstern som västerländska civilisationens död så funderade jag kring trender och flugor. Regel nummer 1, även om man inte är nån hipster, är väl ändå att alla trender nu för tiden är väldigt flyktiga. Det som är rätt ena veckan är fel nästa, så därför gäller det att hela tiden befinna sig på tå, lätt och flyktig som en fjäder i vinden.

Jag är helt övertygad om att om 20-30 år kommer det vara ett högstatusjobb och en bransch att satsa sina aktier på - laserkirurgi som bara kommer att ägna sig åt tatueringsborttagning. För ärligt talat, om man ska hoppa på nåt som är flyktigt - hur smart är det då att göra det med nåt som är permanent? Ungdomsomogna statements och tatueringstrender är färskvara och redan nu sitter inte en tribal på de coolaste katterna i kvarteret, om vi säger så.. De är ett tidsdokument, över en svunnen ytlig tid. Den sitter på folk som försökte vara hip för 5-10 år sen. En svanktatuering är sååå Big brother och sååå 2003 och i många fall är den dessutom numer sååå förstörd av bristningar efter förlossningar, att man nog gör bäst i att ha mormorstrosor för att dölja den. Regel nummer 2 för trender bör därför vara; gör inte saker du senare i livet kommer att ångra. Men å andra sidan.. vem fan lyssnar på sånt när man är 18?

Hockeyn och Darfur

Jag gillar verkligen hockey. Nej, jag älskar hockey. Tycker samtidigt det är ett märkligt fenomen hur man med åldern allt oftare tycks få försvara den åsikten. Du som är så bildad.. hur kan du vara så fascinerad av ett gäng killar på en isplätt som med klubbor jagar en fånig bit hårdplast, bufflar runt lite och sen får jättemycket betalt för tramset? Jo, visst.. ur ett större universiellt perspektiv är det vuxna karlar som knappt gått ut gymnasiet, som leker en stund och belönas som om de vore VD:ar på storföretag. Barnen i Darfur svälter och pojkarna leker ishockey - och hävdar det dessutom som nåt viktigt. Jag köper helt de argumenten och inser också det absurda i lönesättningen men i slutändan har väl jag som konsument inte mycket att komma med. Går inte jag, av principiella skäl, så står det nån bakom mig som gärna sitter på min stol istället och det är inte jag som sko-, klädes- eller what ever-sponsor bokstavligen kastar pengar på sportstjärnorna för att de ska bära deras produkter. Nike skiter väl i om jag inte köper deras skor, när miljoner lättpåverkade kids gör det. Å andra sidan finner jag det lika provocerande att en sportstjärna, som att en webdesigner, fotomodell eller skådespelare ska tjäna 100 gånger mer än vad ex en sjuksköterska som räddar liv på SöS-akuten varje natt, gör. Men trots allt detta så älskar jag ishockey och har så gjort ända sen jag fick följa med min far till Scaniarinken för första gången, 5 år gammal. Jag älskar stämningen, pulsen, strukturen, finesserna och lirarna men det är också på den nivån jag vill hålla det. Jag skäms lika mycket varje gång reportrar envisas med att intervjua spelare och man bara hör orden komma ut och tänker "snälla, förstör inte illusionen - håll bara käften!". Hockeyspelare i allmänhet är korkade, enkelspåriga och obildade, att man förvånas över hur man kan vara så duktig på nåt relativt svårt men ändå vara så ointelligent i andra sammanhang. Jag brukar kalla dem savanter. Gör det du är bra på - resten är jag helt ointresserad av. Vi ses på sektion K, även i år.

The Concussionist + artikel från LT

Fjärde natten och "hålet i bron" är utbytt mot "den lilla finska teaterfjollan". Begynnande migrän i antågande och jag börjar redan tänka på busschauffören vi brukar åka med varje morgon, 06.59 från Sjukhuset och hem. Han måste ha skolkat från körlektion 1A i "hur man svänger med en dragspelsbuss". Han tar aldrig ut svängen ordentligt och svänger egentligen bara med framdelen av bussen. Jag, som då fortfarande vill vara en tuff kille, sitter alltid i andra halvan av bussen och gång efter annan, i sväng efter sväng, kapar han hörnen och kör upp på trottoarkanten med den bakre delen av bussen. Pang i kanten - och sen abrupt ner igen. Jag blir helt galen på det där! Sömndrucken efter ett 10-timmarpass på jobbet ska man sitta som en jävla dansande blomma från 80-talet och aldrig få chansen att vila ögonen lite. Har man inte redan en hjärnskakning så fixar han en, innan det är dags att kliva av.

Humor, ju... "En anmälan har gjorts till polisen om att fiskar i ett akvarium på kriminalvårdsanstalten Hall inte får mat. Polisen rubricerar fallet som djurplågeri. – Jag kan väl inte anse att fallet har särskilt hög prioritet, även om man tycker att fiskar ska ha mat, säger kriminalinspektör Eva Tördahl." Vilka otroligt fina och värnande fångar som sitter på Hall! Släpp fångarna loss, det är... höst...? Läs mer här.

It was the shoe at Skavlöten that led me to you, Nancy

Gick på promenad med hunden idag runt Skavlötens friluftsområde, på en rätt sedvanlig runda och hittar längs vägen, bland lingonrisen, en helt ny Converse-sko. Jag vill inte verka paranoid på nåt sätt, eller gå till överdrift i associations-kedjan men min första tanke är att det är nåt skumt med det här. Helt uppenbart är det så att det i närheten ligger en mördad person i en grop och att mördaren glömt plocka upp skon efter sig, när han släpat in flickan bland träden. Ok, lugn nu.. Nu är ju inte vår Smilla direkt nån Sankt Bernhardshund med personsök på registret men om jag får henne att sniffa på skon, så kanske hon kan leda mig till den döda kroppen och väl där, efter några förskräckta minuter, där jag håller handen för munnen, så ringer jag polisen. Samtidigt passar jag på att cyniskt ta några makabra kort, som jag sen skickar till Aftonbladets 71000-tjänst och let’s face it.. mina bildkonkurrenter består väl som vanligt av nån amatörpilot som tvingats nödlanda på en trafikerad landsväg eller en älg som tagit sig i nån familjs trädgård och ätit upp all fallfrukt – så jag lär ju vinna de här 7100 kronorna som månadens bästa fototips. Ka-ching – 7100 spänn i resekassan! Och med de bonuspengarna så kan jag ju äntligen göra min drömresa till New York. För att riktigt komma in i stämning skulle vi kunna ta in på berömda Chelsea hotel, där halva litteratur- och musikervärlden tycks ha bott (och en del dött). Jag kanske rent utav skulle kunna skriva nån personligt vinklad essä om berömda dödsfall och framstå som sådär skönt beläst i alla mina sammanflätade referenser till Andy Warhol, Bukowski, Ginsberg, Bob Dylan, Tennesse Williams, Simone De Beauvoir, Dylan Thomas, Edit Piaf, Sid & Nancy, osv osv. En reinkarnerad nytolkning av Nancy Spungens sista dagar i livet. Men å andra sidan.. jag är inget stort fan av Nancy. Jag kanske bara ska köpa en stereo istället?

Intressant blogg om Chelsea hotel.

Den tolfte spelaren

Mitt första sportinlägg här.. En fundering kring huliganismen och de ständiga bråken kring fotbollsmatcher som alltid bara slutar i ramaskrin i pressen (hur många gåner har man inte läst rubriker som "släng ut dem!" eller "nu får det vara nog!")?. I bästa fall leder stöket till ett fåtal gripna, böter och tidsbegränsade avstängningar från arenan men bråken fortsätter ändå - oförminskat. Uppenbart är att varken polis eller myndigheter hittat ett sätt att kväva slagskämpefasonerna, som förstör för den stora publiken. År ut och år in.

Jag har en idé. Fansen, speciellt de fanatiska, brukar ofta gå under benämningen "den tolfte spelaren". Deras stöd på läktarna betyder så mycket för laget att det känns som att man har en extra spelare på plan. Anser man sig vara en spelare, borde man kanske bestaffas som en sådan också? Om jag som anhängare kastar en molotovcoctail på motståndarnas spelare, så kanske man i strikt mening ska se det som en "foul" eller regelvidrig förseelse på planen. Och precis som i basket så ska en foul rendera straff för motståndarlaget. Kastar du skräp på en Djurgårdare så renderar det i en straffspark för Djurgården - och med största sannolikhet mål i baken för ditt eget lag. Du som spelare (om än den 12:e) får ta ansvar för dina handlingar och ditt lags bästa. Din misskötsel likställs med en kapning i straffområdet.

En natt med Kronblom

Apropå arbete så är jag just nu inne i en period då det är extremt trist att gå till jobbet. Rent motbjudande att pallra sig dit. Det finns en patient som bara väcker mina värsta aversioner, jag blir nästan förvånad över mig själv - hur provocerad jag blir av den här lilla pesten och hur illa jag tycker om honom och hans konfrontationssökande attityd. Och hur tråkigt det blir att gå till jobbet med den inställningen och vetskapen om att det kommer att bli samma visa igen. Kanske är det just pga honom som min kollega, den andra ordinarie personalen, tagit akut semester för att slippa x antal timmars tjafs. Då känns det ju jävligt betryggande att man som ersättare ringt in klinikens ambulerande latmask. Mannen som tror att han får lön för själva närvaron på avdelningen - inte för att faktiskt jobba också. Han är, som det gamla polska uttrycket lyder; lika nyttig som ett hål i en bro. Jag ser redan mig själv sitta över tiden imorgon och skriva en avvikelserapport till chefen om att aldrig aldrig någonsin ringa in det där lata aset igen - för det betyder bara att man själv får jobba för två och i nuläget också tjafsa för två.

Men man får väl se fram emot det positiva.. Ska innan jobbet på en halvofficiell fika-intervju för ett skrivarjobb, så kanske kan det rädda ens natthumör.

Slutligen, apropå semester så kan jag inte låta bli att länka till detta vandrarhem i Rom. Läs de underbara recensionerna!

Kiss me, tiger...

Här har vi den! Vår nya soffa från Rodolfo Rocchetti. Nu återstår visserligen bara ett fåtal detaljer, såsom att övertyga Honey om dess stilfulla prakt och djuriska sensualism. Piece of cake.

Raggare

Mitt hår håller på att bli långt igen. Lång jobbig lugg. Så för att då frisyren inte ska se ut som vare sig Nick Noltes klassiska mugshot eller konståkaren Jevgeni Plusjenko, så brukar jag kamma upp det. Det betyder INTE att jag är raggare (jag gillar inte 50-talsmusik och kan knappt skilja på en Impala och en gaffeltruck) och det betyder heller inte att jag är nåt stort Morrissey fan. Att jag gillar märken som Ben Sherman, Fred Perry eller Doc Marteens betyder heller inte att jag är eller har varit skinnskalle. Jag gillar bara stilen. Lika lite som de rektangulära SS-kepsarna av idag, som var och varannan person har, är av stor beundran för Heinrich Himmler. Däremot är jag av nån anledning petig på grabbar, för det är mestadels grabbar, som tatuerar in gamla tyska järnkors och urskuldar sig allt symboliskt värde genom att bara hävda att ”det är en snygg grej”. Jag antar att man får leva med den historielösheten, eller kanske mainstreamkulturens ständiga annekterande av subkulturella symboler. De tas, för att de är lite coola och värdeelimineras. En tatuering betyder inte att du är sjöman, en piercing betyder inte att du är aktiv inom S/M, en Harley Davidson är lika mycket en medelålderskris som en gängtillhörighet, punken är ett vykortsmotiv från London och kamouflagebyxor bärs ofta av grabbar, för det är ofta återigen grabbar, som antingen inte hunnit mönstra, eller fick frisedel – men tycker att de ser rebelliska ut. Däremot tror jag fortfarande att en Stone island betyder att man är en fotbollshuligan, speciellt om den dessutom kombineras med en Burberry-keps. Men man kan ju vara en ungdomligt proper Östermalmsdam också?

Ingen säger egentligen någonting med någonting längre. Och med tanke på att en ungdomskultur ofta är ett rebelliskt uttryck mot sin egen föräldrageneration – hur tänker egentligen dagens unga raggare? Jag är rebell – genom att se ut som min farsa gjorde? Jag lyssnar till och med på samma musik som han – nu blir han allt provocerad!! Eller fotbollshuliganer som vårdar klassiska tantmärken ömt, som om det vore deras egna. Vad kommer härnäst? Gustav III-kids eller välpudrade viktorianer som glider ner på en stilla ritt längs Linnégatan på väg mot Stureplan?

Näsböj

Just det, på särskild begäran och ett inlägg i debatten kring de perfekta skyltdockorna. Margareta Krook-dockor från en klädaffär i Wien.

En svensk rost

Har förgäves sökt efter ett klassiskt stand up-nummer signerat Richard Pryor, där han åtminstone enligt Eddie Murphy i Raw, orerar i säkert en timme bara om bajsandets våndor och humorn i alla osmickrande detaljer. Mest nyfiken på om den supertråkiga Pryor verkligen kan vara så rolig som Murphy påstår. Fastnar istället återigen på Comedy centrals underbara "roasts" av kändisar. Det är som ett riktigt riktigt elakt (och våldsamt humoristiskt) Här är ditt liv - där en äldre kändis blir allmänt häcklad av kollegor, om än med glimten i ögat. Tanken far till att sån här underhållning helt och hållet lyser med sin frånvaro i Sverige, av så många anledningar. Kanske för att vi är skitnödiga pk-slavar eller för att den "roligaste" inom det gebitet i Sverige är Magnus Betnér och han är ju, ärligt talat, lika rolig som en öppen benfraktur och lika provokativ som Galenskaparna. Det kanske är en temp på landet - att sparka in vidöppna dörrar anses vara radikalt, att alltid säga det förväntade och sparka åt håll som det redan sparkats åt hundra gånger tidigare, att häckla de redan häcklade - det är vågat. Men jag hade varit den förste att bänka mig i soffan om det kom en svensk variant på programmet. Kända personer som blir häcklade av nån mer än Göran Gabrielsson, Lasse Karlsson eller Özz Nujen.

Ett kul exempel från Comedy central där grova Lisa Lampenelli roastar William Shatner och omgivningen.

Bibliochaise

Honey, det är ju såna här vi ska ha! En tre fyra stycken, fullproppade av alla de där klassikerna vi aldrig hunnit eller orkat läsa. Finns antingen på Nobody & co eller så är det dags att inför jul börja diskretsnickra lite i vårt tre kvadratmeter stora linneförråd.

I'm not little Babs!

Fattar inte varför jag ger mig på att spela Amor som en annan jävla lill-Babs och verkligen försöker blind-dejta ihop två av mina singelbekanta. Idag sågs de så, efter mycket hemlighetsmakeri och trots allt blev det en tretimmars promenad och fika men det låter inte bra när han sammanfattar det hela med "hon sken upp en gång - och det var när vi sa hejdå!". No more Dr Love...

Almost famous = Huddinge IK

Hm, hur ska nu ursprungstanken kring storögda och löjligt söta Hollywoodskådisen Zooey Deschanel leda till en kommun strax söder om Stockholm? Betydligt mer logiskt än man kan tro, även om parallellen kanske svajar. Huddinge IK i ishockey är Sveriges största plantskola för hockeytalanger och har genom åren fostrat mängder av landslagsmän och NHL-stjärnor, trots att man själva aldrig tagit steget upp i elitserien. Klubbens styrka har alltid legat i juniorleden, där sedan någon större aktör värvat, utvecklat och skördat de fullfjädrade framgångarna. Ett likvärdigt exempel är Brommapojkarna i svensk fotboll. För att då blicka över Atlanten och helt lägga sporten åt sidan – så hamnade jag, av filmiska skäl i Hollywood och vilken annan film under 2000-talet har varit en större plantskola av då helt okänd talang – till att vara det de är idag? Just det.. Almost famous. Titeln idag ter sig klart dubbeltydig.

Almost famous var regissören Cameron Crowes halvt självbiografiska turnékomedi om ett fiktivt band och en ung pojkes journalistiska resa med dem, genom 70-talets USA. Relativt lågbudget, inga stora skådisar. Philip Seymore Hoffman var visserligen på uppgång i karriären men var fortfarande inte en man för de stora huvudrollerna. Han var mest en knasig och talangfull tjockis som alltid gjorde mer av sina roller än vad nån förväntat sig. De enda halvstora namnen var förutom Hoffman, Frances McDormand och 90-talshypade lolitan Anna Paquin. Men vad den här filmen framför allt blev var en fingertoppskänslig casting för framtida talang. Detta trots att huvudrollsinnehavarna Patrik Fugit och Billy Crudup egentligen inte gjort sig några stora karriärer efteråt. Crupup kravlar i bästa fall i b-filmsträsket som hunk i romantiska komedier. Och låt oss vara ärliga.. Kate Hudson må ha varit söt som socker i filmen och den blev hennes stora genombrott men faktum är väl att hon på senare år är mer känd för sina föräldrars och sina struliga pojkvänner skull, än för vad hon åstadkommit på filmduken. Perfekt för Perez Hilton som klassisk has-been med näsa för skandaler. Det är knappast heller de små roller Peter Frampton eller Red house painters-sångaren Mark Kozelek gör, som är storheten. Här finns utöver dessa , Noah Taylor, Jimmy Fallon (Saturday night live och snart Conan O’Briens arvtagare), modellen och sångerskan Bijou Philips (ny platta på g..) och framför allt Jason Lee (My name is Earl) och stilikonen, skådespelerskan, modellen, sångerskan och allt-i-allot Zooey Deschanel. Kvinnan som gör allt rätt just nu – trots att hon medverkar i usla filmer som M Night Shyalamans The Happening. Deschanel är en av de få mångsysslare som faktiskt är bra på det mesta hon åtar sig. Men det var knappast nån som trodde det efter Almost famous att det var hon som åtta år senare skulle vara den största stjärnan. Hon blev utskuffad och en sk ”Anni-Frid” bakom Kate Hudsons ”Agneta” och hamnade lite utanför strålkastarljuset när filmen hyllades som mest.

Lyssningstips från Zooey Deschanels lilla popduo She & him:

Se fram emot, frankofiler!

Tre filmer att stilla invänta premiärer till och redan nu göra fiktiva rangordningar kring; Dany Boons hyllade Bienvenue chez les Ch'tis, (eng. titel Welcome to the Sticks), Jean-Pierre Jeunets nästa film Micmacs à tire-larigots och Sylvain Chomets L' Illusionniste (återigen animerat). Och blir väntan för lång så får snart Michel Gondrys Be kind rewind dvd-premiär, liksom, den visserligen italienska, 70-talsklassikern Vi som älskade varann så mycket av Ettore Scola. Mysiga filmer att hålla höstdepressionen stången ett litet tag till :).

Venus och döden

Efter att ha genomlidit Venus med Peter O'Toole i huvudrollen (för övrigt baserad på Hanif Kureishis bok) är jag tveksam på om det här med åldrandet är nåt för mig. Filmen är en 90 minuter lång plåga i ålderdomskrämpor, ensamhetsångest och den ständiga tanken på att döden hänger över ens axel och frågar titt som tätt "ska du hänga med, eller?". Om jag når den åldern då vännerna kan räknas på ena handens fingrar och livet mestadels ter sig tyst och i perifert från resten av den aktiva världen, så vore kanske inte aktiv dödshjälp så dumt ändå. Men då ska man väl ha dåligt samvete, förstås, för att man lämnar sina fåtaliga (och ensamma) vänner ännu mer ensamma... Kanske var Paasolinna inte så dumt ute med sin bok ändå - kollektivt självmord. Varje fredag är det gruppresor för de med livsleda och ledbrutna kroppar till valfri hög bro.